Strömmingsloppet - Fina glasögon och bitter blodsmak efteråt

Datum: 11 maj Distans: 5 km Plats: 2 Tid: 18:22

Ser man till kalendern över inplanerade lopp, så är det väldigt mycket och för en som inte tränar alltför ofta som jag, kan det verka vara för mycket. Men som tur är många kortare lopp och det gör att jag kan "studsa" tillbaka mycket lättare. Efter mitt nya rekordlopp nu på milen i Kungsholmen Runt, så kände jag att det var så skönt att det är ett 5 km-lopp som väntar om en vecka, som ligger emellan Kungsholmen Runt och Göteborgsvarvet. Just nu har jag oket att bära att det är en ny halvmara som väntar nästa helg, men när den är över, så väntar en del kortare lopp och jag behöver den här balansen i mitt schema för att orka med. Både psykiskt och fysiskt. Jag älskar att springa lopp, det är en stor anledning till att jag orkade köra så hårt som jag jobbade i vintras i de jobbigaste stunderna med snömodd och allmän jäklighet.

Så, Strömmingsloppet då? Det fanns i kalendern dels för att jag kunde springa ett kortare lopp, men också för att åka ut till sköna Vaxholm. Det blir en liten lördagsutflykt, som skulle vara trevlig att strosa omkring in i före och efter loppet. Men priset på 395 kr är faktiskt hutlöst, framförallt när det bara handlar om 5 km (men även för 10 km). Det snuddar på de stora halvmarorna - Göteborgsvarvet och Stockholm Halvmarathon. Det var lite väl magstarkt. Dessutom missade jag deras sista anmälningsdag med en dag, trots att jag hade bra koll på läget innan. Med lite mailkorrespondens, så löste sig den biten. Bra gjort av arrangören. 495 kr som är efteranmälningsavgiften hade varit overkill helt klart. En fjärdedel av anmälningsavgiften går till välgörenhetsprojekt Water Aid, vilket i sig är en bra idé. Men dock så tror jag att det skrämmer en del på förhand. Jag hade tankarna in i det sista att slopa detta lopp för Huddingeloppet, men jag valde ändock att springa i Vaxholm som planerat.

Inför: Det hade varit en kort arbetsvecka igen och jag kände egentligen inte större oro över att behöva gå upp tidigt en helgdag igen. Jag har ändock sovit helt okej den senaste tiden och kunde lägga mig på fredagsnatten med ett behagligt lugn. Sen att jag alltid har svårt att inse att det är faktiskt väckarklockan som ringer och inte i drömmen, är en annan femma. Inte nog med att den vanlig fanklubben med pappa var med, utan även min sambo valde att göra sällskap. Alltid trevligt när supporterklubben växer sig större. Som vanligt var jag hyfsat otaggad. Sträckan till loppet kändes lång och det var svårt att hålla energin på topp fram tills dess.

Ankomsten!

Men väl på plats började jag att fokusera lite smått, framförallt när det var lite "buzz" kring området med olika aktiviteter och en hel del rörelse. Sån't är alltid kul och gör sitt för att starta igång min slöstartade motor. Det blev även ett sedvanligt besök på en bajamaja och precis som vid Kungsholmen senast, så hade kön växt sig jättestor när jag kom ut igen. Jag lyckas pricka tiden återigen rätt. Jag värmde upp, jag kände helt klart inte för att göra det. Jag var helt inte sugen, men det var nödvändigt och jag har aldrig egentligen haft några större uppvärmningar tidigare. Dock var jag väldigt duktig senast vid Kungsholmen, kanske därför jag gjorde det så bra då?

 

Jag brottades en del med mina tankar ett tag om att jag inte hade lust. Så kan det vara när min negativa sida ifrågasätter min löpning, ja, alltihop egentligen. För att göra ett bra lopp, så måste jag vara taggad och veta vad mitt mål är.

 

Jag ser otroligt otaggad ut. Den där gäspen sammanfattade mina känslor innan start!

Under: Sen ljöd tutan och det var bara dra på farten igen. Jag gjorde det precis som jag brukar, med en spurt i stort sett. Farligt, men ack, ett av mina klart viktigaste vapnen. Jag sprang snabbt upp i ensam ledning. För att vara ärlig, så var inte startfältet särskilt stort eller skrämmande heller för den delen. Även om det fanns en deltagare som skulle kunna sätta tonen för detta. Vi sprang längs vattnet och såg Kastellet på höger sida. Oavsett hur loppet skulle gå, så skulle jag åtminstone få en del ögongodis i form av närmiljön att ta med mig hem. Första kilometern avverkades lika snabbt som i Kungsholmen - 3:02.

 

 

 Det gick en hel del upp och ner. Definitivt inte den snabbaste banan jag ställdes inför, men samtidigt så kände jag att mina ben inte var hundraprocentiga idag. Varför vet jag inte, men det var bara att gasa så mycket det var möjligt. Jag ledde i ensam majestät ett bra tag. Vid 2 km, så började jag komma ikapp 10 km-löparna (som hade startat en stund innan) och det var en trevlig känsla att svischa förbi i min snabba fart. Vid halva loppet avverkat, så hörde jag genom mina hörlurar hur någon med snabb stegfrekvens närmade sig mig. Det var Dace Lindström (en av 2 kvinnor som kom förra mig vid Kungsholmen runt) som var hack i häl och sedermera förbi mig. Jag kunde inte förneka att det skulle ske heller. Sen segade jag ner, kanske omedvetet, bakom Daces rygg? För jag hamnade i ett tempo, som jag inte var nöjd med. Men jag kunde heller inte förmå mig att lyfta mig ifrån det. Stegvis ökade Dace avståndet och jag kunde inte svara det. Det var utan min kontroll och jag var lite besviken att jag inte kunde göra något åt det, men jag var glad att jag fortfarande sprang på i ett hyggligt tempo och jag såg knappt någon bakom mig. Det var skönt.

 

5 km-lopp är meningen som "100 meters-lopp", där det ska gå fort och det finns inga stopp egentligen. Det är både positivt (jag behöver aldrig egentligen ha en större strategi för loppet) och negativt (det är stort sett bara dagsform som avgör hur bra/dåligt det kan bli). Känslan när det bara är 1 km kvar, är skön, framförallt när jag inte brukar känna mig trött på så här korta lopp. Men nu gjorde jag det och jag ville bara uppehålla min höga fart så länge det var möjligt. Till slut kunde jag glida in i mål. Glad att skiten var över. För den här gången.

 

 

"En dag blir ni lika snabb som jag, pojkar"

 

Efter: Mitt vanliga illamående dök inte upp den här gången heller. Men jag satte mig ganska omgående på en bänk. För jag hade blodsmak i halsen, det var första gången det hände. Jag överansträngde mig verkligen inte i det här loppet. Jag var snarare lite missnöjd att det inte gick snabbare. Men det var en olustig känsla, men när jag spottade ut salivet, så fanns det inget blod i det. Jag var t o m inte alls sugen på att dricka Gaino (något som är en självklar belöning i all form av fysisk aktivitet för mig).

Något som lyfte upp mig var att jag skulle delta i en prisutdelning senare. Jag kom 2:a totalt bakom Dace, men 1:a av killarna och jag fick komma upp på scen, när speakern sade mitt namn. Jag fick ryggsäck, blommor och en valfri present (jag valde glasögon). Stå på scen för alla människor som tittade och trots att det bara var ett 5 km-lopp, så kände jag mig nöjd och stolt. Jag hade tagit mig ända ut till Vaxholm och gjort ett godkänt lopp, sen fick jag det här som grädden på moset. Inte illa. Vinnarskallen får ge sig den här gången. Jag kan inte alltid vara på topp, inte ens Usain Bolt är på topp i varje race.

Efter detta strosade jag och supporterklubb i Vaxholm för att inta lunch. Vaxholm är för jäkla fint på sommaren utan tvekan. Trots det höga priset, så får jag ändå säga att jag är nöjd över dagens utflykt.

Det välkända Kastellet

 

 

Medaljen var riktigt fin och glasögonen (av märket Oakley) ser coola ut. Det är inte möjligt att jag passar på och att använda dessa vid nästa tillfälle.