Vinterspelen 2013 - En epilogisk debut värd att minnas

                  Datum: 16 november 2013 Distans: 3 km Placering: 2 Tid: 9:48 (nytt PB!)

Oj, det var så längesedan som jag skrev en race report, så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Efter Hässelbyloppet i mitten av oktober, så kände jag en stor saknad av att inte ha något lopp i närstående framtid att se fram emot. Det var tomt, det fanns ingenting. Nästan ett halvår till nästa lopp, det var helt oacceptabelt. Jag började mitt i all desperation att söka mig fram efter fler utomhuslopp i Sverige, men inget lockade. Jag gjorde detsamma med utländska lopp, men inget som riktigt passade.

Det var då efter en stunds letande, kom fram till vad min nästa steg var - inomhuslopp. Man behövde bara vara ansluten till en friidrottsförening och det gjorde jag, så att jag fick tillgång till några lopp under vintern som ska hålla tävlingsnerven levande. Till slut hittade jag 6 stycken 3 km-lopp, en distans jag aldrig har tävlingssprungit på eller ens tränat på. Jag har sedan 5 km som min favorit, då det känns som långdistansens 100 m. Däremot 3000 m, det skulle bli häftigt.

Inför: Jag hade en stentuff helg framför mig. En heldagsutflykt under lördagen för att springa runt 10 minuter, sen under söndagen skulle 3 innebandymatcher vänta mig. Jag kan väl med lätthet säga att det skulle givetvis bli kul med samtliga aktiviteter, men lite betungande ändock med allt flängande hit och dit. Jag hade dessutom haft problem i knä och varit lite småhängig. Jag gick i lagom tid under lördagen, det var dags att plocka ihop alla prylar som behövdes, det var ett tag sedan jag tävlingssprang. Allt kom med förutom hårjoxet (den behövdes självklart extra, när mitt hår var som ett penntroll bara timmar senare att jag hade använt det). Väl på tåget, så var vi på väg mot Örebro. Äntligen, jag tycker det är trivsamt att få åka till nya städer och få springa på ny mark. Med mig hade jag också ett TV-spel, som jag hade spelat längre och jag var vid slutbossen. Alla som har sett mig möta en jävligt svår slutboss i ett spel, vet att jag är på min sämsta sida då. Vi var dock på ett SJ-tåg, så jag fick vara dämpad och efter nästan 1 timmes nötande så klarade jag den. Första steget på väg mot en framgångsrik dag kanske?

Örebro slott!

En "King" stödjer en annan King!

 Mot slutet av tågresan så intog jag som vanligt en medhavd kycklingssallad, utan större intresse idag. Väl på plats så strosade vi runt i Örebro, för att kolla om det fanns någon närbelägen restaurang till järnvägsstation vi kunde äta på. Eftersom vi inte hade alltför mycket tid att spela på sen efter loppet. Vi pekade ut O'learys som troligt mål, det finns alltid en stor sannolikhet. Dessutom passerar vi mysiga Örebro slott och jag gör min samhällsinsats, jag stödjer en lokal bokhandlare genom att köpa en av deras böcker. Jag läser den i helgen som belöning för ett bra lopp, tänkte jag.



Väl på plats ute i ingenstans efter en kortare busstur, så tornar friidrottshallen upp sig. Fräsch utanpå, konstaterar jag. Ännu fräschare inuti. Helt magiskt. Jag har aldrig sprungit i en friidrottshall tidigare, så allt är en jättestor upplevelse för mig. Jag har tidigare sett på bilder vad doserade kurvor innebär, men att kurvorna skulle luta så mycket och vara så höga. Jag tog på mig hörlurarna för uppvärmningen och värmde borta vid uppvärmningsbanorna, allt kändes så himla lyxigt. Som om jag skulle representera Sverige i inomhus-EM eller så, med tanke på att jag har varit på några mindre "lyxiga" lopp utomhus. Uppvärmningen kändes helt ok. Jag fick dessutom pricka av mig, vad fan är det tänkte jag? Jag hade turen att jag passerade anslagstavlan och förstod att jag skulle skriva under. Vad mycket nytt man lär sig. Vårt lopp var även dagens sista fylld med ungdomsprestationer, man sparar det bästa till sist för alla prestationssugna fans. Det började närma sig för start. Jag var väldigt nervös och visste inte riktigt var jag stod rent prestationsmässigt. Sen ljöd signalen. Nu hade 15 varv framför mig.

Uppvärmningen gick så snabbt, att fotografen inte hängde med!

Under: Jag drog på rätt bra, men ville inte springa alltför snabbt med tanke på att jag hade många varv framför mig. På tal om framför mig, så hade jag en duktig löpare som drog på rätt bra i början. I omklädningsrummet hörde jag att han skulle sikta på 3:01-tempo eller något liknande, helt otroligt att man kan veta det på förhand. Eftersom det satt en stor TV-skärm med tiden och även vid mål fanns en klocka, så kändes GPS-klockan rätt så onödig på armen.

Målet var att springa första 200 m under 40 sekunder, sedan skulle jag under 1:20 efter 400, sådär fick jag mentalt hålla på. Jag tror att jag passerade första km på 3:10-3:15, inte för snabbt, inte för långsamt. Sedan märkte jag att avståndet mellan mig till trean och fyran började minska lite för varje varv. Även min ork började tryta bara lite. Jag hade dessutom valt att springa utan hörlurar (ser du, Staffan!) för att inte verka helt som en rookie, även om jag nu var det på den här distansen. Det var riktigt jobbigt ändock att springa utan lurar, då jag hatar min egen andning och även andras för den delen.

Ett av alla otaliga varv!

 Jag låg på i ett bra tempo och var fortfarande under den magiska 3:20 i snitt, för att kliva under drömgränsen på 10 minuter. När det återstod 3-4 varv kvar, så var avståndet ännu mindre ner till 3:an och 4:an. Det var antagligen två vana löpare på den här distansen, som hade disponerat krafterna alldeles rätt. På sista varvet för min del, så var de precis i ryggen och flåsade. Trots att jag var märkbart trött av att ligga i ett sådant här högt tempo, så lyckades jag precis innan sista kurvan att gasa på utav helvete och på målrakan, så är det nästan världsrekordfart på mig och jag håller undan de hungriga vargarna bakom mig. Loppet är slut. Debuten avklarad.

Här påbörjas min välkända monsterspurt!

 Efter: Jag kom i mål. Känslan att ta ut sig det sista man gör på ett lopp är helt fantastiskt, jag älskar den känslan. 3 km är nästan som 5 km, men ännu snabbare och det var en udda känsla på en bana med doserade kurvor. När man äntrar kurvan är det lite tungt, men när man är på väg ur den, så får man en bra skjuts. Tiden då? 9:48. Jag klarade drömgränsen med 12 sekunder. Helt jävla otroligt, jag levererar återigen när det krävs som bäst.

Yay! Ge mig silvermedaljen nu!

 Efteråt blir det prisutdelning på pall (första gången på en sådan) och en silvermedalj får jag ta med mig hem. Känslan av att man har gjort något riktigt bra återigen, är så himla god. Alla som håller på med löpning vet vad jag pratar om. Trots knapp tid till bussen tillbaka till Örebros centrala delar, så kan jag nästa flyga på mål ut från hallen.

Vi lämnar Örebro nöjda för den här gången!

När vi väl går förbi O'learys är det tvärfullt, tråkigt nog. Precis bredvid ligger en grekisk restaurang, som inte alls var att klaga på. Vi åt goda köttbitar samt en ypperligt god klyftpotatis, alltid lika gott att få i sig något riktigt gott som detta efter ett framgångsrikt lopp. Återigen så blir det förseningar på vägen hem med SJ (det har blivit fler än brukligt när man åker hem efter ett lopp), men det gör egentligen inte så mycket. Jag har sprungit under 10 minuter på 3000 m i min debut. Jag kan leva med det.