Steg för steg är jag på banan igen!

Det rör sig sakta både framför och bakom kulisserna i min löparvärld. I morse gjorde jag något jag i stort sett inte fått göra förut, men det är något som kommer att vara hemligt tills vidare vad det handlar om. Vem vet vad det kan vara? Flera saker är på gång, så kugghjulen rullar på ändå. Trots lågsäsong när det kommer till löpning och mitt ett sorgearbete, så kommer jag och löpningen inte att ses mindre.

I onsdags var ju ute och sprang, det blev mitt tredje snabbaste träningspass någonsin på milen. 37:45. Jag kände mig rätt seg i benen och var av förklarliga skäl inte med mentalt i matchen. Jag drog på rätt bra i början, normalt brukar min trötthet i benen komma efter 3-4 km och jag får anpassa passet efter det. Nu kom det ingen större trötthet i benen och då var det helt enkelt bara att trycka på hela vägen igenom hela passet. Ni som löper, känner nog igen detta. Ett pass där det är bara du och ingenting annat som bestämmer hur snabbt det ska bli. Jag kände mig mäktigare än någonsin, samtidigt som jag dedikerade detta pass speciellt för någon. Mitt extrema tävlingspsyke har hjälpt mig många gånger förut, så även den här gången. Imorgon blir det ett längre pass, det ska bli skönt att inte behöva jäkta den här gången.