Sammanfattning av löparåret 2013 del 2 (2)

Löpning. Så jäkla enformigt, ack så underbart. Jag har fått så många intryck längs vägen, att jag säkert missat merparten av det när jag skriver min årssammanfattning. Det är en perfekt chans att få skriva av sig lite om alla tankar och så, som har hänt under året som har gått. Att knyta ihop säcken med grisen och ge han till slaktarn. Nu kör vi!

Årets "där fick du"...
...inträffade i Danderydsloppet, ett lopp jag var rätt så otaggad på förhand att springa i, jag var så långt ifrån psykiskt redo för detta att jag var på en annan planet. Ett ganska intetsägande lopp för min egen del. Om det inte vore för en sak. Det är ett kort lopp för min del på 5.2 km och trots att jag inte tar i för kung och fosterland, så lyckas jag passera några löpare längs vägen. När jag är tillbaka vid idrottsplatsen och börjar skönja målet i horisonten. Då har jag någon långt långt framför mig, då tänker jag att den här jäkeln ska jag bara komma förbi och en av mina främsta egenskaper som löpare är att jag har väldigt bra spurtkapacitet (då jag alltid gillat att vara explosiv). Trots att det är en lång bit framför mig, så lyckas jag trycka i och lägga in nitroväxeln, precis vid mållinjen tar jag mig förbi. Välförtjänt och loppet fick trots allt en liten nerv, jag fick en fin mugg som jag har använt 0 (!) gånger sedan jag fick den oxå.
  

Med en kopp i högerhanden, så kan jag inte bli så mycket gladare!

Årets lopp 2013...
4. MälarEnergi Stadslopp | Datum: 11 juni 2013 Distans: 5 km Placering: 3 Tid: 17:03 (nytt PB)

Förra året när jag gjorde en sammanfattning hade jag med endast 5 lopp, eftersom jag började loppsäsongen lite senare. Med lite mer kött på benen, så tog jag beslutet att ha med mina 8 bästa lopp det här året. Förra året kom MälarEnergi Stadslopp på femte plats, då slog jag för första gången till med att springa under 20 minuter på 5 km (19:15). En milstolpe jag aldrig glömmer, därför blev det en självklarhet att springa i år igen. Jag hade haft rekordet från Telge Stadslopp 2012 i 10 månader på 5 km på tiden 17:36. En tid som uppenbarligen var rätt så svår att slå. Var det någon gång jag skulle ha chans att slå min 5 km-tid så var det verkligen här och nu.

Vädret var precis som förra gången bra och jag kände mig som en veteran i sammanhanget nu i jämförelse med första gången jag var här. Det var t o m här på en restaurang som sådde fröet till det vi ser nu, min löpning. Håret var nyklippt och jag sprang riktigt bra hela loppet igenom, jag lyckades dessutom slå till med en sedvanlig spurt, precis som förra året. Jag spräckte rekordet med 33 sekunder. Otroligt. Bara 4 sekunder från sub-17, den nya gränsen som fortfarande jagas. Det finns ingenting att klaga på, uppenbarligen så funkar jag och Västerås väldigt bra tillsammans när det gäller 5 km. Sötman i munnen när man slår ett nytt rekord på sin favoritdistans är oslagbar, det vet ni alla.

Årets självklarhet...
...är utan tvekan bajamajan. Innan jag började springa lopp, så hade jag väldigt lite erfarenhet av bajamajor. Jag är och kommer aldrig att bli en festivalmänniska, så det där har inte riktigt vara aktuellt för mig. Jag har alltid haft en stor fobi för att gå på bajamajor, det luktar äckligt och det flyter massvis med glada bajskorvar i stora havet. Däremot har jag helt enkelt fått acceptera att det är en del av det jag är nu och min löpning. Det är helt otänkbart att springa ett lopp utan att ha besökt den minst 1 gång, helst fler än så. Har jag tur, så kommer jag in till en bajamaja som har en sådan fräsch doft att jag tror att den är direkt levererad från fabriken.

Det är också på bajamajorna som jag skapar oftast min mentala målsättning inför loppet på riktigt, det är en sak att spekulera på förhand innan man kommer till tävlingsområdet. Det är därinne, i min lilla "frizon" jag gör mig redo för den stora utmaning som väntar mig och då menar jag inte "den stora utmaning" som väntar det jag ska göra på bajamajan. Vi har bildat ett så starkt förhållande, så jag funderar på att ställa in i hemmet för att få mig att fokusera ännu bättre inför mina träningspass. Jag tror att jag kommer få mer än ett mothugg av sambon hemma, antar jag.

Här skapas stora...ba...tankar!

Årets medaljer...
...är viktigt att ta upp. Det har blivit ett antal nu vi det här lagret.  Jag älskar fortfarande att få medaljer, särskilt fina sådana. Det finns några lopp där man inte får alls, ibland kan jag förstå det (om loppet inte kostar så mycket att delta i) och andra väljer bort det utan egentlig anledning. Sen finns det de som delar ut "standardmedaljer" som ser ut som helt vanliga, utan något speciellt .Sen finns det de fina som sagt, här är årets tre finaste medaljer.

3. Premiärmilen (till vänster)
Påminner en del om Hässelbyloppets medalj, som jag också gillar, på ett positivt sätt. Men den har sin egna touch och det känns väldigt gött att få avsluta första årets utomhuslopp med en fin medalj. En härlig bild är ingraverad.

2. DN Stockholm Halvmarathon (till höger)
Den här medaljen kom på förstaplats förra året och den ser exakt likadan ut det här året, förutom att datumet är nytt givetvis. Det är en medalj som är tidlös och behöver ingen uppgradering, det är en ära att ha två i samlingen. Fler ska det bli.

1. Göteborgsvarvet (i mitten)
Jag började på min del 1 av årets sammanfattning att skriva om att GBG-varvet var årets sämsta lopp. Allt var inte som bekant dåligt, men en sak som stack upp från mängden var medaljen. Den ser riktigt snygg ut och den framhäver verkligen att den känns viktig. På baksidan är det ett Göteborgskt motiv, som ändras varje år har jag förstått. Helt klart årets snyggaste medalj.

Årets bästa lopp 2013...

3. DN Stockholm Halvmarathon | Datum: 14 september 2013 Distans: 21.098 km Placering: 114 Tid: 1:22:06 (Nytt PB!)

Förra året var halvmaran i Stockholm det bästa loppet, mycket för att jag sprang en halvmara för första gången i innerstan och sprang på en tid som egentligen var för mycket begärt. Den här gången hade jag otrolig press att leverera. Det fanns däremot ett par hinder som behövde passeras, innan det var möjligt att kunna göra det. Jag hade först slagit rekordet i Berlin i april, sedan hade jag tankar på att göra det igen nere i Göteborg och det gick åt skogen (närmare bestämt Slottsskogen...höhö). Mitt superstora ego blev lite stukat minst sagt där nere och på köpet så hade jag varit sjuk från och till 3 veckor. Förutsättningarna var inte de bästa och jag hade inte tränat jättebra, jag visste att det här skulle bli en kamp mot precis allt.

Jag gick in för att njuta. Jag vet om man siktar mot månen, så kanske man åtminstone kommer ut i rymden och det är inte fel det heller om du är rätt utrustad för det, vore tråkigt att dö ute i rymden. Jag skulle hålla någorlunda kolla på 1:20-ballongen i början på loppet och det gjorde jag, sedan gick det inte längre. Jag var däremot en väldigt glad skit ändå, när jag svischade fram nerför Götgatsbacken och älskade det faktum att jag nästan hade slagit ett nytt rekord med 2 minuter. Det ska inte gå egentligen, men det gjorde det och jag mitt ego blåste var större än alla tidsballonger tillsammans efter loppet.

Min finish var så viktig att man valde att sända det på riks-TV. Lite Stenmarkvibbar på detta...!

Årets hotellrum...
...återfanns i Berlin. Okej, nu sov jag behöver i samband med loppet nere i Berlins halvmara. Genom åren har jag dock varit på många många hotellrum världen över, men det här var väldigt spännande. Ett genomskinligt glas, så när man står i duschen så finns det god chans att visa både det ena och det andra för sin rumskompis. Jag bör tillägga att min rumskamrat inte var min sambo. Jag vet inte vad hotellet ville att man skulle ha få sexuella preferenser med att visa sig offentligt egentligen, skumt var det. I övrigt var hotellet riktigt bra.

Det kanske inte ser ut som att det syns. Men jag lovar det SYNS!

Årets besvikelse...
...hittar vi kanske i den sista veckan av augusti. Jag älskar 5 kilometer, det är full fart och man blir inte trött på loppet mentalt och målet finns alltid inom räckhåll. Så därför blev 8 dagar viktiga. På lördagen Telge Stadslopp, på onsdagen Hälsoloppet och på kommande lördag Solsidan Runt. Samtliga 5 km-lopp. Jag var så fruktansvärt inställd på att springa under 17 minuter, jag hade tre chanser (två riktigt bra på snabba banor i Telge och Hälso). Problemet var att jag dagen efter Midnattsloppet i mitten av augusti blev krasslig, en krasslighet som dröjde sig kvar länge. Jag var så himla dum så att jag tävlade samtliga tre lopp när jag inte var frisk, inte alls bra gjort. Samtliga tre lopp sprangs förvisso under 18 minuter, men jag var aldrig i närheten av att slå rekordet. Jag gillar egentligen inte ordet om, men tänk om jag hade varit frisk. Vad kunde ha hänt då den där veckan?

Årets bästa lopp 2013...

2. Trosa Stadslopp | Datum: 28 juni 2013 Distans: 8.9 km Placering: 41 Tid: 32:10

Det var kanske lite oväntat? Faktum är att jag sprang redan det här loppet förra året och hade det inte med på min topp 5-lista. Jag kände att jag inte alls kunde utesluta den från min lista den här gången och när jag hade funderat ett tag, så kunde jag komma på varför jag gillar det här loppet så mycket. Precis som förra året, så sprang jag loppet samma dag som min semester började, Trosa är väldigt mysigt, det är en hel del folk, det springs på kvällen och jag har känt mig i bra form bägge gångerna. Enda nackdelen är att loppet är en udda distans på 8.9 km. Men det gör inget för mig. Att jag bägge gångerna har haft en superspurt utan dess like gör inte mig något.

Jag är alldeles upprymd innan start, tydligen så pass upprymd så att jag fick vattna buskarna flera gånger i området (Tacka mig, du store trädgårdsmästare av Trosa) och jag var i riktigt bra form. Med 2,5 minuts förbättring, så kunde inte min semester börja på ett bättre sätt. Det här är ett lopp alla måste springa, så är det bara. Dessutom är det förevigat i ett nummer av Runners World som jag figurerar i som läsarprofil att jag gillar loppet, står det i tidningen, så måste det vara sant.

Jag springer från mitt jobb i högsta hugg, fem veckors semester väntar!

Årets räkfest...

...var jobbets avslutningsfest inför sommaren. Att åka den där förbannade räkbåten dagen innan ett lopp var ingen höjdare, men jag kan inte tacka nej till att äntligen få bara ta det lugnt med arbetskollegor. Det blev en hel del räkor och alkohol, men så duktig som jag är avslutade jag starkt med tre starka....vatten! Att jag var sjukt trött dagen efter och skulle jobba, samt åka till Söderköping och springa lopp var egentligen otänkbart. Jag sprang dock loppet på 17:04 (2 sekunder från nytt rekord) och lyckades dessutom slå Kleist (Cecila, inte Anders dock...) kunde ingen räkfrossa störa. 

Ser ni räkan som kommer upp? Det är jag. Inte alls räkor som skvalpade i magen!

Jag gör en fuling och copypastar från förra årets sammanfattning. Men den stämmer såväl som idag. Jag vore ingenting utan alla runt omkring mig.

Årets supporter...
...det är många, familj, vänner, bekanta, flickvän och löpsjälar som har stött mig genom mitt andra år av löpning. Men min pappa har ändå varit på alla lopp förutom det första, trots att det innebär att han kanske får sig mig enbart några få minuter varje lopp och tagit en del bilder också, som används i bloggen.

Årets mål...

Jag hade några mål från vårens sammanfattning som jag skulle följa upp.

1. Jag ska under 17 minuter på 5 km 

Jag lyckades inte slå 17 minuter, trots upprepade chanser. Jag missade även chansen att slå på stora trumman ute i Norrtälje i juli på Roslagsnatta. Jag hade föreställt mig springa in i mål på 16.xx-tid, så blev det inte för att det var det enda loppet jag ställde in den här säsongen pga jag var sjuk. Ironiskt nog var det som fick mig att missa på samtliga tre 5 km-lopp som jag skrev tidigare. 

Inte uppfylld 

2. Jag ska under 36 minuter på 10 km 

Jag var ohyggligt nära att slå det redan i ett av mina första försök, när jag sprang i Eskilstunaloppet och fick tiden 36:03. Mycket mycket nära. Även om jag hade ett par lopp till under 37 minuter, så var jag aldrig riktigt nära att utmana om den saken av olika skäl. Att bara vara sekunder ifrån känns lite frustrerande.

Inte uppfylld

3. Jag ska under 1:23:00 på halvmaran

Jag hade bara ett försök att slå den här tiden och det var under Stockholms halvmara. Trots mycket krasslighet och inte tillräckligt bra tränad, samt ett stukad förtroende efter Göteborgskravall...Varvet, så lyckades jag slå denna målsättning med nästan 1 minut. En distans som känns väldigt outforskad för min del och det finns med att ta av här.

Uppfylld

Årets ABSOLUT bästa lopp 2013...

1. Karlstad Stadslopp | Datum: 15 juni 2013 Distans: 10 km Placering: 28 Tid: 36:22 (nytt PB)

Du kan alltid ha tankar om hur en dag ska bli och hur ett lopp ska gå. Det här blev dock de perfekta loppet. Jag hade läst om att det skulle vara en snabb bana och då ville jag göra ett ärligt försök att springa i Karlstad, jag hade redan i maj visat att jag kunde slå ett milrekord på Kungsholmen och var sugen på mer. Det var perfekta väderförutsättningar och jag kände mig väldigt laddad på förhand. När startskottet gick, så fanns det inga tvivel längre. Det här var mitt absolut jämnaste lopp kilometer för kilometer (3:42 om jag minns rätt) och jag kände under hela loppet att det inte fanns några tankar om att det inte skulle ske ett nytt rekord. Det var också den här dagen då min kärlek för löpning cementerades, det perfekta sommarvädret som värmde dig, folkfesten på gator och torg och den snabba banan gjorde precis allt det här till en fin dag att minnas för evigt.

Jag var så förbannat glad över att slå ett nytt rekord med nästan 1 minut, det fanns ingenting som kunde stoppa mig den här dagen. Som jag log den här dagen. Att jag dessutom fick avnjuta en väldans god schnitzel efteråt, gör Karlstad till en SOLKLAR etta på min lista.

Ser ni? Minuter efter bilden togs, så fick jag uppsöka läkare eftersom käken åkte ur led...

----

Wow! Pjuh! Vad mycket jag fick skriva ikväll. Det slutar inte där, första dagen på nya året kommer mina förväntningar på det löpåret för 2014. Vilka härliga minnen som jag har fått i år, som jag myser när jag skriver om detta och det måste nationen få veta. Det bästa av allt? Sagan är inte färdigskriven...!

Gott nytt löparår!

Sammanfattning av löparåret 2013 del 1 (2)

Wow! Tänka sig att man sitter och skriver här en sammanfattning, då vi är i skarven för att det kommer att övergå från 2013 till 2014.

Jag bläddrar tillbaka när jag skrev min första sammanfattning, för förra året då. Första stycket känns som om det inträffade i en annan tidsålder på en annan planet

"Hela det här alltet, den här delen av mitt liv började med en bit lunch som jag och min sambo satt på en restaurang på en liten utflykt till Västerås, när något plingade till i mitt huvud denna torsdag och sa i stil med "Hej, ska vi inte testa på att springa något lopp?". Jag är väldigt snabb på att hänga med mina impulser, om jag upplever dem någonstans vara hyggligt intressanta och det tog kanske ett par sekunder, innan jag fipplade upp min telefon och kikade när nästa lopp skulle gå av stapeln i 08-området. 2 dagar framåt, skulle Skärholmsloppet gå av stapeln. Det vara "bara" 5 km, lagom tycker jag. Dagen efter, på fredagen. Så ringde jag nervöst till tävlingsledningen och undrade om det fanns några platser kvar till detta lopp för efteranmälan. Det skulle inte vara några problem."

Så började egentligen den här sagan som har gått på i över 1,5 år. Det har bara eskalerat och växt sig större och större. När jag gick till säsongsvila förra året, så hade jag lyckats med att springa sub 18 på 5 km, sub 39 på 10 km och sub 85 på halvmaran. Helt otroligt egentligen, när jag inte hade någon löparbakgrund. Det visar att vem som helst kan lyckas, om man bara vill det. Förra året, var allt helt förutsättningslöst och jag satte förvisso press på mig själv, men inte så pass att jag inte kunde njuta. Alla runtomkring blev imponerade och undrade vad det här skulle sluta, för jag visste inte det. Jag klev in en löparvärld med många entusiaster, där det fanns ett lopp i varje håla nu för tiden.

Jag låg i ganska mild hårdträning under vintern om man kan säga så, jag var fokuserad och det gjorde att löpträningen under det stora uppehållet varierande och utmanande. När jag skulle starta upp årets löpsäsong, så hade jag nästan en hel löpsäsong i ryggen och jag kunde inte hävda att jag var nybörjare utan jag behövde ta nästa steg i mitt löpliv. Jag satsade hårt på att bli bättre på 10 km, där jag slog flera rekord. Även 5 km och halvmaran (däribland mitt första lopp utomlands) fick nya putsningar på rekorden. Inte nog med denna, så gjorde jag debut på 3000 m för en månad sedan inomhus. Jag fick även fyra sponsorer, ärligt talat, så vet jag inte var det här ska sluta. Jag är däremot övertygad om att sagan inte tar slut än och cirkusmaskinen fortsätter att rulla vidare med nya spännande saker.

Årets sämsta lopp...
...är utan tvekan Göteborgsvarvet. Jag börjar med det absolut sämsta först helt enkelt, så har vi det överstökat. Det här var ett drömlopp på förhand, det var ett lopp man bara måste ha sprungit ifall man var löpare utan tvekan. Jag hade två halvmaror (Stockholms halvmara i sep 2012 och Berlins halvmara en månad innan detta på kontot med fina resultat; 1:24:58/1:23:50) i ryggen, när jag ser tillbaka hur jag tränade inför GBG-varvet, så var det egentligen ingenting mot hur jag tränar idag. Det skulle gå bra hursomhelst. Det började inte alls bra, när tåget fick problem ner till Göteborg och tidsmarginalen var mindre än en tangatrosa. Jag som har lätt i dessa tidsfall att känna mig stressad, började bli lätt svettig och med fötterna i Göteborg, så blev det taxi till startområdet. Väl på plats så såg det ut som att det var halva Sverige som skulle in i Frölundaborg och hämta nummerlappen, eftersom jag var i den andra startgruppen, så tiden rann iväg. Väl inne, så gick det snabbt att hämta och ut igen.

Med en hetta som måste ensam ha gett upphov till polarisens försvinnande, så blev det en minimal uppvärmning. Jag hade dessutom bara ett band istället för två som man skulle ha (svårt att förklara) på benet, det kändes inte helt stabilt. Men det fick gå. När startsignalen gick, så var det tonfiskläge i ett par kilometer. Jag var inte tillräckligt bra tränad och värmen var fruktansvärd, det enda positiva är att jag tog mig i mål och duscharna längs banan. GBG-varvet är absolut inget dåligt lopp, men de enorma köerna, olidliga hettan och den inte alls lika inspirerande banan (Stockholms dito är betydligt roligare) så blev det en stor besvikelse den här gången. Det blir ingen revansch nästa år, men GBG-varvet har inte sett det sista av mig. Var så säkra!

Årets revansch...
...var ett lopp som fick förra årets "sämsta lopp" för mig. Nämligen Paradisloppet. Jag hade nog aldrig velat springa igen om det inte vore för att jag var enormt förbannad över att hur Paradisloppet 2012 var. Det var fullständigt orättvist att jag och de två andra i ledartrion sprang rätt ut i ett kärr och tappade allting pga bristande arrangemang, samt det "superviktiga" att lämna igen nummerlappen och chip för annars skulle man betala 100 kr. Att det inte fanns någon som brydde sig, gjorde min irritation ännu värre. Jag åkte ut till Ingarö på nationaldagen för att göra slut på min ångest över ha den här ilskan inombords. Jag gjorde processen kort och sprang på en fullt godkänd tid, jag ledde loppet en större tid, men blev passerad med mindre än 1 kilometer kvar. Väl uppe på löparbanan höll jag i bästa sprinterstil på att vinna loppet, men var sekunden efter. Jag kände mig nöjd över att aldrig mer behöva ha några sömnlösa nätter över Paradisloppet, för dit återvänder jag aldrig.

SVISCH!!!

Årets bästa lopp 2013...

 

8. Midnattsloppet | Datum: 17 augusti 2013 Distans: 10 km Placering: 84 Tid: 36:53
På förhand hade jag klassat detta som ett "jippo", jag hade precis missat att anmäla mig förra året till detta och var djupt besviken över detta. Det är ett lopp likt GBG-varvet, som man måste springa. Väl på plats på Södermalm, så började långsamt att peppa igång mig själv och såg alla möjligheter att njuta så mycket det bara gick. Det kanske skulle bli kul ändå? Jag hade bara några veckor innan sprängt alla möjliga gränser i Eskilstunaloppet, när jag sånär spräckte sub-36 (36:03). Jag var där väldigt tidigt på plats och jag uppskattade alla bajamajor som jag hade tillgång till, jag hade all tid i världen att bekanta mig med en av de förträffliga smurfarna som stod utställda utan att känna mig stressad. Uppvärmningen kändes inte helt klockren.

När starten gick och allt var mörkt samt att det var mycket människor längs banan, så ville jag bara njuta för fullt. Det här var inte bara ett jippo, utan det här var essensen av det goda i löpning. Jag kunde nästan tillåta mig själv att skratta längs gatorna, sedan kom den ökända backen till Sofia Kyrka och den var minst lika illa som det förutspåddes. Alla som någonsin sprungit upp för den är hjältar i mitt hjärta, ingen snack om den saken. När jag bara hade 200 meter kvar och jag såg målet, så var jag helt varm inombords och jag kunde gå mål som den största av alla hjältar. Trots att jag inte vann, kändes det nästan som det när vi flanerade kring en tjusigt mörkklätt Södermalm efter loppet.

Alla är vi vinnare!

 Årets mest oväntade...
...är min första sponsor; Skotska Handelskompaniet som har hand om Beet-It Rödbetsjuice. Den var t o m i förra årets sammanfattning, men då var det absolut ingenting mellan oss. I somras blev det klart att jag hade fått min första sponsor, som dels skulle serva mig med vinnande Beet-It och även sponsra med tävlingskläder i form av tröja (med deras tryck och min bloggadress) och shorts. Tanken var egentligen svindlande att någon vill satsa på mig som har sprungit i ett år, jag kände mig väldigt stolt och glad. Jag har på mig de tävlingskläderna med stort stolthet varje gång. Det här är något som kommer att leva kvar inom mig för resten av mitt liv. Ett mikrosteg för mänskligheten, ett gigantiskt steg för mig.

 Årets bästa lopp 2013...

7. Vinterspelen | Datum: 16 november 2013 Distans: 3 km Placering: 2 Tid: 9:48 (nytt PB!)
Det var aldrig någon tanke att jag skulle börja springa 3000 meter inomhus, men jag blev deprimerad av tanken av efter Hässelbyloppet att det var en hel evighet till nästa utomhuslopp, så jag började undersöka möjligheten att springa inomhusloppet. Premiären skedde i Örebro, i Vinterspelen efter en mycket om och men. Målet var solklart, att springa under 10 minuter. Då gällde det att ligga i.

Istället för att bry sig om klockan på armen, så satt en stor klocka i den väldigt fina och moderna hallen som jag följde. Den fick inte gå över 40 sekunder på varven (ett varv = 200 meter), en plan som lyckades väldigt bra och det är väldigt små marginaler, så började min "buffert" att långsamt att ätas upp samt att jag hade trean och fyran hack i häl helt plötsligt. Mina oerhört starka sprintben fixade andraplatsen och den magiska tiden 9:48. Jag kunde njuta fullt ut av min tävlingsdebut på 3000 meter inomhus, ännu ett magiskt ögonblick som aldrig kommer att glömmas.

Årets lokalkändis...
...måste med glimten i ögat ha blivit jag. Under hösten blev jag klar som den lokala tidningen Nacka Värmdöpostens nya bloggare. Något som följde med en artikel i webben och i pappersupplagan. Något som en kompis noterade och uttryckte att jag hade blivit en lokalkändis. Nåja, nu ska vi inte ta i så att vi spricker. Däremot så är det en jättekul möjlighet för mig att nå ut till en annan publik och en fjäder i hatten för mig att kunna ingå i ett dylikt samarbete. Det har dessutom automatiskt tvingat mig att springa lite annorlunda och längre för att utforska nya spår i Nackas miljö, något som eggar mig och har givit mig en naturlig drivkraft längs vägen. Min andra blogg finns här.

Årets bästa lopp 2013...

6. Berlin Halvmarathon | Datum: 7 april 2013 Distans: 21.1 km Plats: 349 Tid: 1:23:50 (Nytt PB!)
Årets andra lopp och samtidigt ett av de lopp jag såg allra mest framemot, då jag skulle göra min utlandsdebut i min löpning. Ett självklart val eftersom fansen som finns i andra länder hade börjat kräva att jag skulle lämna min avlånga låda och visa mig på de stora arenorna, sagt och gjort, Berlin fick bli mitt förstaval. En stad som jag tidigare besökt två gånger och som jag gillar på grund av den slitna arkitekturen och märkliga kontrasterna.

Jag och åkte ner med min pappa som aldrig hade varit i Berlin, då var jag tvungen att bjuda på en show. Min andra halvmara och målet var egentligen givet på förhand (kanske inte lika uttalat). att slå min första tid (1:24:58) på halvmaran. Med ett hotell som praktiskt låg på startlinjen, så åtnjöt en god frukost och sedan var det bara att försöka sitt bästa att värma upp. Väl inne i startfållan, så ville jag lämna av kläderna hos pappa. Det var däremot försent (det var inga kläder jag ville slänga bort för alltid heller), för jag hade en hel del varma kläder (tjocktröja, byxor och halsduk). Jag fick hoppas att det inte skulle störa mig och det gjorde det inte. Jag njöt av varenda steg, framförallt när jag runt 3 km susade genom Brandenburger Tor och fick min beskärda del av euforiska upprymdhet passera ett sådant välkänt monument i min löpning. Den förbannande krampen dök återigen upp som hade gäckat mig under min debut i Stockholm förra året, nu var jag däremot beredd att den skulle komma och jag vill inte att den skulle stoppa mig överhuvudtaget från att slå nytt rekord. Det gjorde den inte. Fansen som hade tagit sig till Berlin blev inte besvikna när jag passerade mållinjen på rekordstarka 1:23:50, jag lade mig ner på marken för att vila och fick frågan av en funktionär "Are you sick?", jag ville svara "I'm the man", men så blev det inte. Det kändes som att jag var bäst i Berlin helt enkelt.

En ikonisk bild över en ikonisk prestation!

Årets tillbehör...
...är utan tvekan årets pjux Adidas Supernova Sequence 5. Jag som trodde att fyran var bra, men de här var ännu bättre. De här fick vara med och skapa ljuva ögonblick som "Bragden i Berlin", "Kalasträffen i Karlstad" och "Vinnaren i Västerås". De fick även göra en comeback i "Överraskande i Örebro". Otroligt sköna, jag har i all mitt tokiga dravel började fundera på ett vitrinskåp med skor, medaljer och annat som kommit från loppen. Som ett litet museum för min speciella löpkarriär, då kommer dessa skor att ha huvudplatsen. Titta på bilden, de skiner så fint eller hur?

Årets bästa lopp...

5. Kungsholmen Runt | Datum: 4 maj 2013 Distans: 10 km Plats: 48 Tid: 37:15 (Nytt personbästa)
Det var en otroligt fin solig dag i maj på Kungsholmen. Jag lyckades pricka in en bajamaja kort innan köerna blev onormalt långa. Idag kände jag att det var dags att slå ett nytt rekord. Nu kände jag att tiden var inne helt enkelt. Jag startade makalöst bra de två första kilometrarna i makalöst tempo. Jag njöt hela tiden. Att bli solkysst och ha publik längs hela banan som hejar och står på, känns härligt. Det är det som många löppass handlar om, att få springa inför publik och älska det.

När det var bara 1 km kvar till mål insåg att jag kommer att slå ett nytt rekord, ett nytt förbannat fint rekord att lägga till. När jag stormade mot mål, så var det kulmen av ett lopp som inte gick att tycka illa om alls. Det som var bäst var att få en kanelbulle i käften, det var jag värd.

Årets (eller löpkarriärens) fina svit...
38:19 - 38:23 - 37:15 - 36:22 - 36:03 - 36:53 - 37:25 - 36:55. Är det lösenordet till min mobil eller mitt saldo på kontot? Ingetdera, det är alla 8 milslopp som jag sprang i år. Alla under 39 minuter, det är något jag är mycket stolt över. Lägg dessutom till 37:55 - 38:28 - 38:24 som var 2012 års milslopp. Så är jag uppe i 11 raka 10 km-lopp under 39 minuter sedan jag började springa, det är en svit som bara måste förlängas. Sviter är till för att bevaras.

Detta var den första sammanfattningen av 2. I nästa så kommer du att få reda på mina fyra absolut bästa lopp, hur mina mål från min vårsammanfattning har gått. Det finns en hel del till att redovisa i mitt bokslut 2013. Så häng kvar.



---

Imorgon åker jag till Island. Jag tar några dagar "off" från allt. En resa jag kör helt själv. Tveksamt om jag kör något löppass där, men man vet aldrig. Jag tar t o m paus från all autografskrivning och kändisfotografering, ibland kan det vara skönt att bara vars sig själv.

Idag sprang jag också mitt längsta pass någonsin. Det är däremot en annan historia, ett annat blogginlägg. Vi hörs snart igen!

Andreas Åkesson feat. Carl Wistedt

Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min andra intervju ut är en av Sveriges snabbaste långdistanslöpare, som springer mycket och snabbt. Han kom 11:a på 10 000 m i SM i Borås i år. Nu satsar han på att nå sjuka sub-30 på 10 km; Carl Wistedt!

"Huvudmålet nu är att springa under 30 minuter på 10000m"

Under en vecka har jag mailat med Carl Wistedt, jag har fått reda på hur det känns att vara så snabb, om han kan springa ännu snabbare trots att han är så gammal, att en 11:e plats egentligen inte så speciell med tanke på alla hans bra placeringar i år och att han upplever just nu sin absolut värsta tid som löpare.

Jag följer din träning främst din träningsdagbok på jogg.se. Hur kan du vara så jävla snabb egentligen?
Tack för den. Det är nog många olika delar som måste klaffa för att man ska bli snabb, men framförallt måste man träna rätt. Det har jag fått hjälp men genom att ansluta till en friidrottsklubb, nämligen Huddinge AIS. Där får jag möjlighet att ta del av andras kunskaper och framförallt en tränare som lägger upp ett träningsschema med ett specifik mål. Sen måste man nog ha lite tur att inte råka ut för skador eller längre sjukdomsuppehåll. Skynda långsamt är också ett ledord om man vill bli duktig på inom löpning. Jag ser inte här och nu utan kanske 2-3 år i framtiden.

Nu tränar jag snabbhet för att få upp min speed innan det är för sent. Är ändå 33 år nu och inte så lång tid på mig om jag vill få upp min snabbhet. Uthålligheten är det inget fel på. Har sprungit marathon regelbundet på motionärsnivå sedan sena tonåren (16 raka Stockholm marathon). För att bli duktig på den distansen tror jag att det gynnar mig att först bli duktig på de kortare distanserna 3-10k. Huvudmålet nu är att springa under 30
minuter på 10000m, det kanske ligger 1-2 år bort i tiden om jag får vara frisk och hel. Sen är det dags att utveckla min marathonkapacitet.

Det låter egentligen helt magiskt. Du är 33 år, hur möjligt är det egentligen för dig att krypa under sub 30 för dig tror du på? Ärligt? Det krävs ett jävla pannben för detta.
Visst, det är inget enkelt mål det ska sägas. Men hur kul är enkla mål egentligen? Visst det ska erkännas att det finns en stor risk att jag inte når hela vägen. Men det egentliga målet är ju att se hur bra jag kan bli med mina förutsättningar. Når jag en liten bit bättre än idag (30:57) skulle jag bli mycket nöjd med det också. Det finns också en risk att jag nått mitt potentiella max men då har jag också gjort allt jag kan. Mer kan man inte begära.

Att prata tid bara kan vara trist, jag ser att du kom på 11:e plats på 10 000 m i SM i friidrott i år, hur högt värderar du detta i jämförelse med andra tävlingar? Måste kännas väldigt skönt att ha ett riktigt skrytaktigt kvitto på den tid du lägger ner?

Det är nog det bästa lopp jag gjort, ja. Det är sånt som gör alla jobbiga grispass värda allt slit i slutändan. Om man bortser från tiden, som du skrev, så är det framförallt två saker jag värderar högt just med den prestationen.

Den första är att överraska sig själv. Varken jag eller coachen trodde egentligen att springa under 31 minuter redan i år var möjligt. Visst det var det det jag satsade och hoppades på. Men i bakhuvudet kände jag ändå att det skulle bli lite för svårt. Kan inte minnas så många andra gånger det inträffat och då har du blivit en del lopp under åren.

Det andra var att jag för första gången var uppe och nosade bland den svenska eliten. Under loppet bildade jag en tvåmanna-klunga med Henry Gross från Hässelby SK och han är ju inte duvunge i sammanhanget. Vi drog förtjänstfullt vartannat varv och jag har tydliga minnesbilder av hur jag tyckte det gick långsamt när han gick upp och drog.

SM-Placeringen i sig var inte så spektakulär. Har en 17:e (3000m), 16:e (42k) och en 13:e (21k) från Göteborgsvarvet tidigare i år. Visst 11:e är det bästa jag gjort men för mig personligen är det andra minnen från just det loppet som ligger mig närmare och hjärtat. 

Mycket imponerande får jag säga. Du pratar om att det är det bästa lopp du har gjort. Är det något annat lopp som du tycker är härligt att springa som du rekommenderar mina läsare? Finns det något lopp du drömmer om att få springa i världen?

Oj då, det finns så många. Många ultror verkar vara fantastiska upplevelser. Tyvärr är det dock roligare att springa fort är att springa långt. Då skulle jag vilja slå ett slag för alla så kallade brödrostlopp. Det vill säga de små loppen som aldrig får så mycket uppmärksamhet och drivs med så mycket hjärta från alla inblandande. Dessutom är det bra med dessa då man ofta stödjer en lokal liten idrottsförening och pengarna ofta går tillbaka till ungdomsverksamheten. Skulle jag välja ett så skulle det bli vårat eget hälsolopp men känner att jag är lite för partisk för att välja just den så det får bli Lerumsloppet som jag själv har mycket goda minnen från.

Vilket är ditt jobbigaste löparminne?

Ja, då får det bli det besked jag fick förra veckan då jag fick reda på att jag har en stressfraktur i symfysen. Det vill säga 3-4 månaders löpvila. Det känns väldigt tufft. Dock får man försöka se det positiva i det hela. Det kunde vara värre.  Får dock fortsätta träna och träna hårt. Dock får det nu ske på ett gym på en crosstrainer eller cykel. Dötrist. Men jag gissar att det är nu man får visa att man är långdistansare och aldrig ge upp. 

Eftersom detta är ändå min blogg, ge mig två värdefulla tips för min maradebut i vår?

Läste din intervju med Tove Langseth och håller med allt hon skrev. Skulle jag tillägga något skulle det vara smådetaljer som jag tänker på. Det vill säga att försöka dricka på alla vattenstationer. Drick dock inte för mycket då det bara samlas i magen och skvalpar runt. Drick vatten i början och sportdryck i slutet för lite extra energi (funkar bra för mig). Om det är Stockholm du skall springa (eller något med lite backar) så underskatta inte utförsbackarna. Det är lätt att släppa på fler mycket och slå sönder musklerna i låren. Öva gärna på att inta energi under dina långpass om du tänker ta det under loppet i form av så kallade gels eller energibars. Annars är det bara att njuta. I alla fall i 32km. Ett marathon börjar först då. Lycka till och kör hårt! 

Tack Carl Wistedt för att du tog dig tiden. Vill du fortsätta följa Carl, om du nu hänger med, så hittar du hans blogg här.

Vill du lästa den första intervjun i serien med Tove Langseth finner du den här!

"Somliga går i trasiga skor..."

"Somliga går i trasiga skor..." är en av Cornelis Vreeswijks kända låtar. Hur kan det ha något med mig och min löpning att göra? Det är något jag har skrivit om förut, men det är värt att ta upp det en gång till. I maj 2012 så började som bekant att löpa på riktigt i och med att jag bestämde mig för att springa mitt första lopp i Skärholmsloppet. Däremot hade små frön såtts längs vägen för att jag skulle ha anlag för att löpa. Ett av dem är jag när utnyttjade ett friskvårdsbidrag senvåren 2011, då jag bestämde mig efter att ha joggat ett tag att jag skulle köpa mig ett par på säljarens rekommendation och det kändes tveksamt till en början, men nu var det absolut startskottet till joggingen kändes betydligt roligare och lättare.

Vad hade jag då sprungit i innan? Jo, det var ett par trasiga grusfotbollsskor som jag hade sprungit runt med. Hål på flera ställen i skon och med noll dämpning, så undrar jag i efterhand vad jag tänkte? Att jag orkade hålla ut, utan att jag gav upp egentligen. I samma veva innan jag började löpa i maj 2012, så sprang jag vad jag har förstått runt 5-6 km och då hade jag 12 (!) pauser som kortades ner till 2 pauser. Sen blev det inga pauser, sen sprang jag lopp och efter det en GPS-klocka. Resten är som vi säger historia, men det är sjukt att jag utsatte min kropp för detta. Idag känns det helt overkligt, men det är som människornas evolution, ibland måste man ta ett stort steg för att komma närmre perfektion helt enkelt.

Jag undrar dock hur det har sett ut för andra löpare, innan de kom in i "rätt fas" och hur tokigt det kan ha varit i början.

---

Oväntad hälsning | Inte nog med att Exotic Snacks nyligen har valt att sponsra mig, det dök oväntat upp ett paket från dem. Paketet innehöll en stor påse med nötter, choklad och annat gott. Den belgiska chokladen smakade verkligen toppen, lite för gott för att jag skulle ha fingrarna i styr. En mycket uppskattad julhälsning från min senaste sponsor, väldigt kul!

Att hata det man älskar

Löpningen är egentligen en helt sjuk sak. Jag älskar den. Fast jag hatar den rätt så mycket också. Jag tror många löpare känner igen sig i detta. Igår avslutade jag mitt tredje raka löppass på lika många dagar, mitt schema tillåter inte egentligen det, men nu hade jag möjligheten. Jag hade trots allt sprungit 3,5 mil i helgen och på något vänster, så var jag fullt införstådd med att jag skulle springa min vanliga snabbdistans på asfalten underligt nog.

Det blev 39:21 och 3:56/km i snitt, inget superresultat. Fullt godkänt dock. För jag var så sliten i kroppen innan, under och efter. Jag ville mitt i passet, precis som de flesta pass jag springer, stanna upp och gå hem. Att det skulle bli stoppsignalen och löpningen skulle vara över för alltid. Det gör så ont emellanåt, särskilt när man trycker på och vill flytta fram sin egen gräns för att bli lite snabbare. Så jäkla monotont och enspårigt egentligen, jag springer bara rakt fram och det är ungefär samma sträckor. Samma typer av äckliga smärta strålar igenom låren, samma typ av gamla vyer som jag har sett en miljon gånger och oftast samma människor ute. Ingenting nytt. Mil efter mil, pass efter pass. Idiotiskt. Jag hatar allt. Klockfan går inte igång, jag mår illa som vanligt. Jag gör detta frivilligt sjukligt nog, tror jag. Aldrig mera löpning.

Men någonstans efter att halva passet har gått, så känner jag hur frisk och stark jag känner mig. Jag får så mycket roliga idéer i huvudet under mina pass, jag känner mig otroligt hälsosam och plötsligt flyter allting på. Mindre än halva passet kvar, grymt. Jag kan komma hem, ta ett rejält kallt glas vatten och få njuta av varma strålar från duschen. Jag tar av mig träningströjan och tar selfie med mina ögon, jag är stolt över mig själv och jag kör. Löpningen är uppenbarligen den hälsosamma drogen, som boostar allt möjligt. Jag sätter på snabb elektronisk musik, jag dansar runt i morgonrock och kan ibland låtsas stå och bli intervjuad efter ett hårt pass. "Hur gick dagens pass?" den schizofrena journalisten i mig. "Eftersom jag är grym, så gick det bra igen", svarar den andra sidan. Sinnessjukt? Antagligen. Jag mår så himla bra, så imorgon, kommer jag antagligen hata allt med löpningen i början för att övergå till en magisk transdos. Som vanligt med andra ord.

Efter snöfall, kommer regn!

December månad. Där byggs pannben. Jag har skrivit om det förut, det är den enda loppfria månaden sedan mars i år, sedan i januari rullar det på i 10 månader med alla slags olika lopp. Alltid något lopp att se fram emot inom en snar framtid, lätt att bygga upp ett träningsschema beroende på vilket lopp man springer mot härnäst. Nu finns det inget sådant och den planeringen uteblir, nu blir det att köra på och göra det så bra som möjligt. Snön lyser med sin frånvaro tack och lov i det här avseendet, i jämförelse med förra året, då det vållade stora problem deluxe både med min löpning och min kommunala resväg. Jag älskar givetvis snön och tycker det är fint att se på i juletider. Allt har sina två sidor.

Hur har min vecka varit? Väldigt snårig, men väldigt bra faktiskt. Jag har t o m slagit två nya rekord (tror jag).

I måndags var jag riktigt förkyld och hade det kämpigt, ändock sprang jag 10 km asfalt på tiden 38:22 (3:50/km i snitt). Med tanke på att jag lite senare på kvällen än mer seg och småsjuk, så var det en monstertid i min bok som jag inte förstår hur jag kunde prestera.

Under tisdagen så mådde jag pyton, men jag var ändå på jobbet (Jag som själv avskyr sjuka arbetskollegor, som har gjort det till en sport att smitta ner så många andra som möjligt). Jag valde att avstå kvällens innebandyträning, jag förstod att det något illa var på väg att dyka upp i horisonten.

För vid onsdagen så mådde jag ännu värre på morgonen, av olika skäl valde jag ändock att åka in och jobba förmiddagen. Jag hade inte varit sjukskriven på nästan 1,5 år, jag hade gjort det till min personliga "sport" att inte vara sjukskriven och hade väl kommit lång väg tack vare just löpningen och att jag mådde mycket bättre. Vid lunchtid lämnade jag jobbet och det kändes som att jag kastade in handduken för gott, oerhört märklig känsla att inte vara på plats.

Tanken med torsdagen var såklart att jag skulle vara sjukskriven hela dagen, vilket jag var. Jag får abstinens att bara sitta hemma och inte göra något, för när jag är hemma vanliga vardagar och ibland helger, så har jag "förtjänat" det och har ibland planerat utifrån det. Att bara sitta glo hemma, surfa runt och kolla på film kändes otroligt konstigt när klockan långsamt hasade sig fram. Strax efter lunch kände jag efter på riktigt och kände att jag faktiskt mådde bättre, jag valde även att bestämma mig för att jag måste ut och springa. Helt idiotiskt egentligen, helt klart. Så vid senare eftermiddagstid så var jag ute och körde min vanliga asfaltsrunda på 10 km. Det blev oklart exakt vad det blev för tid eftersom jag visste att batteriet eventuellt skulle dö under rundan, vilket det gjorde efter 8 kilometer. Men c:a 4:30/km i snitt. Ett av de allra svåraste passen jag har gjort den senaste tiden, för jag var inte helt kry. Min sambo tyckte det var dumt, jag instämde. De som känner mig och min inställning vet att jag har jävligt konstiga sätt att resonera min löpning på.

Det var inte det enda jag gjorde under torsdagen, på kvällen valde jag att köra 1,5 h innebandy oxå. Det gick helt okej. Varken mer eller mindre.

Lagom till fredagen valde jag att som skrivet, att gå till jobbet och det kändes helt ok. En fredag är alltid en fredag på jobbet, det bara känns lite lättare. Efter jobbet spelade jag 1 h badminton med min sambo i Badmintonstadion vid Eriksdalsbadet, något jag inte har gjort tidigare. Hallen var helt OK, det blev 2-1 i set till mig med utklassning i det andra setet från mig. Min sambo höll dock fast vid sitt trasiga racket ett bra tag, innan hon förstod att inte hade en chans mot mig med det. Sen att hon ville vid ställningen 17-4 ville köra om matchen, det var bara att le åt.

Ser här smutsiga blir mina glänsande skor ute i det muddiga!

Ibland så sover man så jäkla skönt, jag var så fruktansvärt trött under fredagen. Så jag vaknade upp på lördagen efter att ha sovit 10 timmar, så jäkla skönt. Nästan helt utan att jag vaknade upp emellan, ibland kan det vara så gött att få sova länge och skönt, utan klockar som ska förstöra min världsbild och framförallt med en säng av nyare variant. Regnigt och muddigt ute, men det gick bra ändå, då jag sprang mitt allra längsta träningspass någonsin. 19 km terräng. Det var även lite isigt ute, men jag är riktig nöjd med att få till ett sådant långt pass. Tiden blev 1:21:02 och det blev i snitt 4:16/km i snitt. Mycket trött och stolt efter det passet.

Till söndagen var det tidig innebandymatch som gällde, jag fick spela back återigen. Det var inte en dag försent, då jag trivs bäst när jag får "städa" lite. Vi vann med knapp marginal mot bottenlaget på bortaplan, godkänt, inte mer. Sedan hade jag tänkt att jag skulle springa återigen, men min lust och kraft på vägen hem från matchen fanns inte alls. Istället för att sitta som ihopkurad mumie med massa filtar i fåtöljen, så bestämde jag ändå för att springa ute. Trots att det småregnade återigen, det gäller att passa på när inte snön är med. Det blev ett pass på 15 km och 1:00:56 (4:04/km i snitt). Betydligt bättre än vad jag hade vågat hoppats på i min sega kropp. Det betyder nämligen också det ett nytt rekord. Nämligen att jag har sprungit sammanlagt 54 km på en vecka, jag kan säkert tänka mig att flera trodde att jag hade sprungit mera. Men så är det inte. Långsamt, långsamt bygger jag upp inför framtiden. Efter det var jag helt utmattad, slut på energi, men jävligt nöjd med veckan. Trots att jag hatar allt med löpning under de flesta passen, så är jag jävligt sugen på ett nytt igen....

Bloggen avslöjar: Nästa sponsor gör sig redo!

Givetvis ska vi inleda helgen med en riktig pangnyhet. I veckan har det blivit klart att Exotic Snacks väljer att stödja min fortsatta resa att bli en ännu bättre, det är helt enkelt fler än bara jag som ser ett härligt regnbågsljus längre fram i min löparframtid.

"Exotic Snacks har valt att sponsra Andreas Åkesson med nötter & snacks ur vårt sortiment. Våra produkter är perfekta för återhämtning vid träning då nötter innehåller gott om protein och hälsosamma fetter. Då Exotic Snacks bland annat är sponsor av Stockholm halvmarathon är vi extra stolta över att samarbeta med topplöpare såsom Andreas. Andreas har gjort anmärkningsvärda framsteg under en kort tid och vi trorstarkt på ännu bättre resultat i framtiden!",  skriver Lisa Mardon, marknadskoordinator på Exotic Snacks.

Det är givetvis väldigt hedrande att jag har lyckats knyta till mig ännu ett etablerat varumärke till min portfölj av sponsorer, som är till gagn i min löpning på ett naturligt sätt med sitt urval av produkter. Exotic Snacks har redan innan min löparvärld öppnande sig varit en del från och till i min vardag, så det känns extra kul att kunna hitta en fin plattform för ett samarbete där vi båda kan stråla i varandras solsken. Nu kör vi!

Andreas Åkesson feat. Tove Langseth

Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

Först ut är den numera Sverigeåttan på marathon, som springer fruktansvärt mycket och bloggar veckovis med många fina bilder; Tove Langseth!

"Där låg jag på vägen och stirrade upp i den perfekta blå himlen och snyftade en liten stund"

Under en vecka har jag mailat med Tove Langseth, jag har fått vad hon anser om att vara Sverigeåtta, hur nära hon har varit att lägga av med löpningen och hon har gett mig två värdefulla tips min egna resa mot min första mara.

När förstod du att löpning var något för dig? Varför bestämde du dig att göra det till en del i ditt liv?

När jag var yngre spelade jag basket och då fanns alltid löpningen där som träning under sommaren. Jag har nog alltid varit ganska bra på att springa och brukade vinna amatörmässiga skollopp och sånt. Men att kalla mig löpare, nej det fanns inte på kartan. Det var inte förrän då jag vid 35 års ålder blev utmanad att springa ett lopp och fick en biljett till Stockholm Marathon 2012, som jag började träna mer strukturerat. Det ledde till att jag började läsa om löpning och jag insåg att det gick att springa på tusentals olika vis. Herregud, jag hade ju bara nött en mil här och där tidigare. Jag skaffade ett träningsprogram av Anders Szalkai och en helt ny värld öppnades. Jag minns att jag inte tyckte det var klokt att man skulle springa fem dagar i veckan. Men jag är ordentligt lagd och började följa programmet till punkt och pricka. 

Inte långt därefter kom jag i kontakt med Pekka Kanerva som gjorde ett individuellt upplägg för mig och hjälpte mig inför Stockholm Marathon. Loppet gick bra och sedan var jag fast. Dels för att jag undrade om jag inte skulle kunna springa lite fortare ändå och dels för att det var sånt skitväder på Stockholm Marathon 2012. Jag var bara tvungen att springa ett lopp till, förhoppningsvis under bättre förutsättningar. Det blev Berlin. Det loppet var magiskt även om jag pga missvisande klocka missade sub3 med nio jäkla sekunder. Jaha, sen bara rullade det på och här är jag nu, fyra marathonlopp senare. 

Kort sagt: Jag har inte från den ena dagen till den andra, slagit näven i bordet och sagt att jag ska göra löpningen till en del av mitt liv utan det är något som har vuxit fram. Tanken på att sluta springa, den finns inte. Men att sedan springa såhär mycket som jag gör nu, det är såklart en annan sak. Men så länge kroppen pallar, det är kul och går framåt, ja då harvar jag gärna vidare. Jag har dock lärt mig att det tar tid att göra framsteg. I början går det fort, sen får man nöta och nöta för varje minut, varje sekund. Men just nöta är jag rätt bra på. Och dessutom så har jag fått en massa med på köpet av löpningen, t ex har jag fått bättre sömn och blivit mindre materialistisk och pedantisk. Löpningen har gjort mig ödmjuk. Jag vågar nästan inte sluta!

Wow! Vilket svar, vilken historia. Mäkta imponerad!

Med det du har berättat som bakgrund, hur känns det att du är Sverigeåtta (friidrott.se) med din tid i Berlin Marathon bland kvinnor i Sverige? Måste ge dig en egoboost utöver det vanliga?

Haha, ja det där är ju lite roligt. En bloggläsare uppmärksammade mig på att det fanns sån marathonstatistik förra året. Hela den här friidrottsvärlden var ju splitterny för mig men jag hittade sidan, och då var det ju kul att hitta mitt eget namn där på listan. Särskilt efter allt slit på vägarna då man dyblöt och lerig ibland frågar sig vad i helskotta man håller på med. Och visst, i år har jag klättrat upp ytterligare en liten bit och det är ju kul. 

Jag försöker peppa mig och skrika saker högt som: Åh, Sverigeåtta, vad kul! Men helt ärligt så är det där mest en lista för mig.  Rent generellt är jag ganska kass på att minnas och glädjas åt mina prestationer. Men det kanske är det som gör att jag nöter vidare, det finns alltid mer att göra och uppnå. Alltid ett till pass att genomföra, alltid några till sekunder att kapa. Och så länge jag springer 33 minuter långsammare än världens snabbaste tjej kan jag inte malla mig och hålla på. Det jag däremot är rätt stolt över är hur jag får ihop löpningen med resten av mitt liv. För det är inget självklart och något man snyter ur näven. 

Det krävs en massa planering och fokusering att springa så mycket som jag gör, samtidigt som jag har tre barn och ett jobb som kräver både tid och engagemang. Ja ta mig tusan, just det är jag stolt över. Kanske borde jag inte tävla endast i veteranklass utan i veteranmedtrebarnsamtkrävandeheltidsjobb-klass? Kan vi göra en sån?

Jag tycker helt klart att du är värd att vara mallig. Du har ett krävande jobb och du har ett tre barn som du skriver. Att du hinner med löpning på köpet är helt otroligt. Ärligt, med handen på hjärtat. Hur många gånger har du seriöst tänkt tanken att lägga ner löpningen det senaste halvåret?

I somras när jag i åtta veckors tid sprang mellan 21 och 22 mil i veckan, ja då minns hur jag en augustidag på Gotland, under ett hårt tempopass, helt sonika la mig ner på asfalten. Där låg jag på vägen och stirrade upp i den perfekta blå himlen och snyftade en liten stund. Men när jag hade legat där och tyckt synd om mig själv i några minuter, och påmint mig om att allt detta är fullkomligt frivilligt och att ingen bryr sig om jag bara lägger ner rakt av, ja då dammade jag av mig, reste mig upp och sprang vidare. 

Efter det har jag inte känt sådär igen men tror det är viktigt att få känna sådär ibland och just ifrågasätta det man håller på med. Att få säga buhu när man kommer hem ibland efter ett springpass och just tycka lite synd om sig själv. Och har man tur så bor man ihop med en snäll människa som kan ge en lite ny pepp ifall det behövs just den dagen. Men annars när det känns kärvt så brukar jag tänka på hur jäkla stark löpningen gjort mig, och då känns det genast lite lättare.

När känner du att du är färdig med löpningen? Vilka lopp måste du springa? Har du någon speciell tid på en distans som du jagar?
Jag tror aldrig att jag blir färdig med löpningen så att jag bara lägger ner den helt men kanske att jag längre fram lägger av med loppen. Jag vet inte, jag är inte där än, loppen är fortfarande en sån kick. Jag har inga lopp som jag känner att jag absolut måste springa, tvärtom så gillar jag, så länge jag springer på det här viset, att springa just samma lopp för att verkligen se om jag förbättrat mig. Om du springer marathon så är det ju stor skillnad på vilken bana det är, och sen väder och annat också såklart. 

Men det är lustigt det här med tider. När jag sprang mitt första marathon var målet att bara klara det. Jag sprang på 3:14. Efter det började jag tycka det här med tider var väldigt kul och då föddes tanken om att jag kanske, kanske en dag skulle fixa att springa under tre timmar. Det gick nästan när jag sprang mitt andra marathon på 3:00:09 i Berlin. Min klocka var knasig så jag var helt säker på att jag skulle fixa det, så grymt irriterande med de där nio sekunderna när jag kom i mål – även om jag var otroligt nöjd med själva loppet i övrigt. Så de där nio sekunderna var jag bara tvungen att kapa i Stockholm i år. Det blev 2:55:59. Och nu sist i Berlin i år, mitt personbästa på 2:52:54. Nu finns väl en dröm om sub 2:50 en vacker dag men jag är ödmjuk inför det. Jag tränar på så bra jag kan utifrån mitt liv och en dag ska jag fixa det, får bara se när de blir. Men när det är gjort så blir det väl målet sub 2:45 och sen… ja, sådär håller det kanske på? För evigt? Hjälp.

Du verkar ha ett väldigt bra pannben uppenbarligen. Jag springer inte alls lika mycket som du, ändå har jag säkert under många av mina pass lagt av massvis gånger den senaste tiden, för att senare efter passet älska det igen. Märkligt det där med löpning. Vad är ditt mest pinsamma pass du egentligen inte vill berätta om?

Hmm. Jag har nog blivit gammal för jag tycker nästan inget är pinsamt längre. Särskilt inte ett löppass. Springer man mycket så är det ju självklart så att inte alla pass är av toppkvalitet. Men en grej som ändå är löparrelaterat och kan klassas som pinsamt var när jag var ute och sprang och fick problem med magen. Det var bara att springa in i skogen. Nu satt jag inte precis där och läste tidningen, det handlade ju om några sekunder, men när jag reste mig och var redo att springa vidare så mötte jag blicken på en tjej som var ute och promenerade och precis passerade. Har ingen aning om ifall hon kom förbi just då eller sett när jag sprang in. Hur som helst så såg jag i hennes blick att hon fattat exakt vad som varit i görningen. Lite pinsamt, ja, men som sagt, jag är så gammal att jag ändå inte bryr mig.

Jag blir sannerligen inspirerad och eggad av dina svar. Slutligen, det här är trots allt min blogg, vad för två värdefulla tips ger du mig inför min maradebut i vår?

Ah, det ska bli riktigt intressant att se hur du gör ditt första marathonlopp. Första tipset får nog bli att du verkligen ser till att köra långpass regelbundet nu framåt. Dels för att du fysiskt behöver en del mil i benen men också för att det mentalt är skönt att veta att man bemästrar distansen. Det är ändå dubbelt så långt som en halvmara. Med det sagt behöver du ju inte springa ett marathon i veckan, men just att se till att vara ute en längre stund en gång i veckan. Andra tipset får bli till själva examensdagen. Att du inte rusar iväg som en dåre i starten, som om det vore ett millopp, utan istället sparar lite på krafterna så att du gör en stark andra halva. Det där är dock lättare sagt än gjort, tro mig. Hur som helst, jag har känslan av att det kommer gå riktigt bra för dig! Men lämna hörlurarna hemma, du får njuta av publiken istället. Vi ses på startlinjen.

Vill du fortsätta följa Tove Langseths resa vidare, då följer du hennes blogg här!

Hello Riga - I'm coming!

Breven fortsätter att flöda in i massor och jag måste återigen kapitulera för en av förfrågningarna. Jag har bjudit på show och spektakel när jag nästan spydde ner ett redan slitet Alexanderplatz i Berlin. Jag kommer att ställa till med cirkus när jag åker till en annan favoritstad, Prag. Nu är det officiellt att jag kommer att springa halvmaran i Riga den 18 maj. Samma dag som Göteborgsvarvet. Göteborgsvarvet fanns inte på agendan i år, utan den får nog vänta tills 2015 innan jag tar revansch där. Nu måste jag tillfredsställa brevfriarnas önskningar i Riga. Även där har jag varit förut och fann det lagom mysigt. 

Det är helt enligt planerna, då detta blir mitt sista lopp innan min första helmara i slutet av maj. Då får jag en riktig helkörare två veckor innan om vad jag står formmässigt i mitt program, perfekt. Så ifall ni inte vet var ni ska göra den helgen och väljer att hoppa över Göteborgsvarvet, så är ni varmt välkomna att åka ner till Riga och stötta mig tillsammans med de baltiska fans som finns på plats.

Nu måste det vara ett nytt rekord?

Rekord är till för att bli slagna, inget snack om den saken. Ibland får man till och med hitta på rekord för att känna sig övermäktig och stolt. I och med gårdagens pass på 10 km asfalt (3:51/km i snitt), så har jag sprungit fem raka träningspass på 1,5 vecka med samtliga pass under 4:00/km i snitt på varje pass. Jag har säkerligen sprungit under en lika bra period när jag hade lopp insprängt också, men nu har jag lyckats göra det på "egen vilja" och karaktär. Jag har nämligen sprungit tre löppass på fyra dagar (med en innebandyträning på detta) utan att känna mig särskilt sliten, tvärtom, jag känner mig starkare och mer vältränad än tidigare.

Måndag 25/11: 10 km asfalt, 39:11, 3:55/km i snitt
Onsdag 27/11: 10 km asfalt, 38:35, 3:51/km i snitt
Söndag 1/12: 16 km terräng, 1:03:30, 3:58/km i snitt
Måndag 2/12: 10 km asfalt, 37:48, 3:47/km i snitt
Onsdag 4/12: 10 km asfalt, 38:33, 3:51/km i snitt

Jag skulle säga att det är, för att använda mitt just nu favorituttryck, helt magiskt. Jag fajtas varje dag för att kunna bli bättre. Precis som alla andra som är ute och springer, det är där jag är bland skaffar min kraft för att fortsätta att springa. Ni som springer, som skriver om det eller som jag möter ute i spåret. Jag kommer aldrig tillåta er att bli snabbare än vad jag är, långsamt bit för bit ska jag montera ihop mig själv till att bli snabbare.

Undrar hur jag kaxig jag kan vara imorgon när det är dags att springa, då Sven har lagt sin hand på vårt land!