Nu måste det vara ett nytt rekord?

Rekord är till för att bli slagna, inget snack om den saken. Ibland får man till och med hitta på rekord för att känna sig övermäktig och stolt. I och med gårdagens pass på 10 km asfalt (3:51/km i snitt), så har jag sprungit fem raka träningspass på 1,5 vecka med samtliga pass under 4:00/km i snitt på varje pass. Jag har säkerligen sprungit under en lika bra period när jag hade lopp insprängt också, men nu har jag lyckats göra det på "egen vilja" och karaktär. Jag har nämligen sprungit tre löppass på fyra dagar (med en innebandyträning på detta) utan att känna mig särskilt sliten, tvärtom, jag känner mig starkare och mer vältränad än tidigare.

Måndag 25/11: 10 km asfalt, 39:11, 3:55/km i snitt
Onsdag 27/11: 10 km asfalt, 38:35, 3:51/km i snitt
Söndag 1/12: 16 km terräng, 1:03:30, 3:58/km i snitt
Måndag 2/12: 10 km asfalt, 37:48, 3:47/km i snitt
Onsdag 4/12: 10 km asfalt, 38:33, 3:51/km i snitt

Jag skulle säga att det är, för att använda mitt just nu favorituttryck, helt magiskt. Jag fajtas varje dag för att kunna bli bättre. Precis som alla andra som är ute och springer, det är där jag är bland skaffar min kraft för att fortsätta att springa. Ni som springer, som skriver om det eller som jag möter ute i spåret. Jag kommer aldrig tillåta er att bli snabbare än vad jag är, långsamt bit för bit ska jag montera ihop mig själv till att bli snabbare.

Undrar hur jag kaxig jag kan vara imorgon när det är dags att springa, då Sven har lagt sin hand på vårt land!