Ibland måste man plågas och det rejält. Stegvis har jag väl alltid plågat mig själv, men tittar man i backspegeln, läser sin träningsdagbok och läser sin egen blogg, så var det väldigt blygsamt egentligen. De senaste 7 dagarna har jag gett mig in i något, som nästan får beskrivas som helt absurt. Jag har alltid fasat för de där längre "marapassen", de som på något sätt är i närheten av 3 mil eller över. För jag vet hur mycket psykiskt det tar på en och har man otur, så påverkar det en fysiskt också. Det är inte kul.
Jag sprang på den näst snabbaste miltiden någonsin i Kungsholmen Runt (35:11). Dagen efter, tog jag på mig skorna för att ge mig ut på ett äventyr utan dess like. Det var väl redan bestämt på förhand att inom de här 7 dagarna, skulle det vara två marapass. Det första passet var på 35 km och det var på mycket överraskande 4:31/km i snitt. Känslan var inte att det gick så pass bra, men samtidigt så gick den andra halvan utan större trötthetskänslor. Det var även under det här passet, som jag delvis passerar en ny del i min löprunda. Nämligen ett mindre område, som inhyser skjutbana, vakttorn, någon typ av hus samt skjul. Allt ser väldigt slitet ut och det är graffiti överallt. När jag passerar den här skjutbanan, så hör jag någon som konstigt nog spelar fiol eller något liknande. Trots att jag vänder mig om och tittar in på mot skjutbanan, så finns det ingen där. Läskigt värre, inget ställe som jag skulle besöka nattetid heller.
Dessutom hade jag i mitten av passet (innan jag vänder tillbaka) lagt in en helt ny del, som inspirerats från Nacka halvmara faktiskt. Nämligen en strandpromenad bland fina hus. Helt ok gränsdragning. Både måndagen och tisdagen ägnades åt andra aktiviteter. Sedan var det på't igen under onsdagen. Då blev det ett kortare pass på 18 km, runt 4:20/km, då klockfan valde att säga att batteriet tog slut. Det var inte över där, jag passade på att springa under Kristi himmelfärds i ytterligare ett marapass. Det var nog det enskilt jobbigaste passet på mycket länge. Energin tog slut ganska fort och det fanns ingenting som var njutbart för fem öre. Det blev 34 km på smått ofattbara 4:48/km i snitt. Igår blev det kroppsövningar och det var väl här tankarna började flyga iväg lite. För det var klargjort att jag skulle springa idag (lördag), ett något kortare långpass var tanken. Samtidigt, så var det också bestämt att jag behövde minst ett marapass till och det var tänkt till nästa söndag. Bara 6 dagar innan maran, men det kändes inte som rätt taktik.
Så därför, trots att jag närmast grät i badkaret efter torsdagen och var i stort sig apatisk, att det skulle bli ett ytterligare marapass. Sagt och gjort. Det här passet gick dock bättre och jag kände mig inte alls lika nedslagen eller saknade energi. Jag var otroligt målmedveten, även om jag tyckte att första halvan var sådär, så kändes andra halvan ändå kontrollerad. Det blev 34 km med 4:36/km i snitt. Både kropp och knopp kändes helt okej. En minirevansch kan man säga.
Totalt har det alltså blivit 121 km på 7 dagar fördelat på 4 träningspass. Ett nytt rekord med råge. Jag har aldrig sprungit så mycket tidigare och jag hoppas att det kan gynna mig i framtiden. Nu är jag otroligt glad att det äntligen är över för den här gången.
Bra jobbat!
SvaraRadera