Nacka Halvmarathon 2015 - När du kämpar för något bättre

Datum: 3 maj 2015 Distans: 21.098m Placering: 9 Tid: 1:21:13

Det var inte länge sedan förutsättningarna var annorlunda. Det var mitt i den smällkalla vintern, då det knappt fanns några lopp att prata om. Jag pulsade runt i tjock snö i mörkret, jag frös som bara den och jag förbarmade mig att jag var så jäkla envis att jag fortsatte med dessa galenskaper. Vi spolar fram 4-5 månader senare. Jag springer idag omkring sent på kvällen, fast det är ljust. Det är härlig temperatur, passen går undan och loppen avlöser varandra. Det är två vitt skilda världar, men löpningen binder samman dem. Det har gett mig en bra start på 2015 års säsong utan tvekan.

Jag är så pass "rutinerad" om man får säga så. Så jag behöver inte springa varenda lopp som finns inom en viss mils avstånd, som jag gjorde förr i tiden. Nu kan jag välja mera smart. Jag kan välja att avstå lopp, som inte på något sätt, skulle ge mig något tillbaka. Jag springer helt enkelt bara lopp som på något sätt gynnar mig i längden. De är antingen snabba, något jag inte har sett förut eller ger mig bra träning inför ett mera viktigt lopp. I vilken kategori placerar jag då helgens lopp? Läs vidare, så får du ditt svar.

Inför:

Det var länge tveksamt om jag ens skulle springa det här loppet. Av två orsaker egentligen. Den främsta var att jag hade börjat bli krasslig och trots att jag hade kört mindre, men kvalitetsvärdiga pass, så hade jag dragit på mig något. Utöver detta, så var jag själv osäker ifall jag skulle springa halvmara, eller gå ner på mindre distanser - 10 eller 5 km. Jag kom fram till att om jag ska springa något så var det helt enkelt halvmaradistasen. För att jag visste på förhand att banan var backig och rätt så svår, då delar av vissa träningspass går den i olika riktningar. Dessutom så ville jag fortsätta njuta av att mitt senaste milslopp (34:32 på SM-milen, som ni kanske minns?) och att debutera utomhus på 5 km på den här banan, kändes inte helt rätt.

Jag vaknade och kände väl nästan omgående att jag inte hade blivit så himla mycket bättre än dagen innan. Jag intog ändå en stadig frukost som brukligt. Däremot så kanske det såhär efteråt, inte var det klyftigaste, då jag intog den 2 timmar innan start. Det är väl så, när man är lite "dumsnål" med tiden, då loppet i närområdet. Väl på plats, så anmälde jag mig som sig bör och stötte på några gamla löparbekanta. Jag fick ingen speciell känsla, när jag var på plats. Mest för att jag inte själv visste var det här loppet skulle ta vägen för min egen del. Eftersom det bara fanns ett fåtal omklädningsrum med ett fåtal toaletter, så bildades det snabbt köer. Köer, som blev alldeles för långa. Ingen idé att sitta i lugn och ro på toa, när det står ett gäng utanför. 

Trött. Seg. Ångest.

Jag som kan tävlingsområdet någorlunda, gjorde en "fuling". Jag gick till den närliggande simhallen och gick på toan i ett av omklädningsrummen. Det fanns inga speciella tankar, som föddes i huvudet då heller. Jag bytte om senare, drog en kort uppvärmning och sedan ställde jag mig på startlinjen för att göra mig redo. För vad, visste jag inte. Jag var småtrött, krasslig och inte alls sugen på att springa. Samtidigt ville man inte svika supportrarna på hemmaplan. Till slut var det dags att springa. Som vanligt då.

Ännu ett lopp som har startas.

Under:

Jag hakade på en Hässelby-löpare rätt tidigt i loppet. Det gick undan, kan man minst sagt säga. Jag förstod att det inte skulle hålla särskilt länge för min egen del. Inte för att kroppen kändes svag på något sätt. Men däremot för att jag började må rätt illa, rätt tidigt. Jag förstod väl ganska omgående att det kändes som fel val att springa överhuvudtaget och en halvmara för den delen. Det var bara att gilla läget, jag hade inte tänkt bryta några lopp. Jag löpte på i någorlunda tempo. Jag hade på mig två olika band med tänkta tider, men det var vara att lägga ner de tankarna. Först och främst, skulle jag pressa mig så mycket inom de rimliga gränser som fanns och se till att jag inte gjorde bort mig helt.

Det börjar bra, slutar inte lika bra.

Något jag var tacksam för, var att vädret var helt okej. Det fanns orosmoln över att det skulle bli kyligt och regnigt, men det var lagom att springa i. Jag hade god lust att kliva av, flera gånger längs hela loppet. Jag hade ingen njutning alls i löpsteget, det var plågsamt. Dels för att jag inte kunde må ordentligt och för att banan gjorde att man aldrig fick något bra och pulserande flyt i sin löpning. Stora delar av banan var också ganska ödslig. De få gånger det fanns någon familj utanför sitt hus, så försökte man bjuda på sitt mest fejkade leende någonsin. Efter halva halvmaran, så började jag att få kraftiga spyattacker. Faktiskt samma typ som dök upp och som fick mig att kräkas i samband med Kvantumloppet. 

Jag stannar till och är nära att kasta upp, men lyckas hålla kvar och fortsätta springa vidare. Jag har dock, med tanke på hur jag mår, släppt förbi en hel del både innan detta och sedan efter. Det smärtar mig enormt, att jag inte kan bjuda upp på dans överhuvudtaget. Samtidigt, så får jag vara realistisk och inse att det inte handlar om vilken plats jag kommer på eller vilken tid jag får. Idag handlar det om pannben, om att orka och att sudda ut de mentala gränserna. Det som är den stora fördelen för mig, som får mig att trotsa allt, är att jag känner till i stort sett hela banan. Det är inga överraskningar, även om det blir tungt i backarna. Det där med kilometer för kilometer, behövs inte den här gången. Jag kan enkelt visualisera steg för steg i stort sett.

Självklart var Lunny med. Han är alltid i toppform.

Det är väl ingen högoddsare att jag under loppet, hatar allt som har med löpning att göra. Det är ofta, det blir så. Framförallt idag. Det är mest mitt eget fel, att jag springer när jag uppenbarligen inte mår tillräckligt väl. Sen är jag en otroligt envis människa, som sätter ibland hälsan på sin spets. Dumdristigt givetvis. Samtidigt har jag dock koll på när jag ska springa eller inte. Jag har den där gränsen tydlig för mig. Till slut, är det faktiskt inte så mycket kvar av loppet och jag inser att det kommer att gå vägen för mig idag också. Där det är uppförsbackar, blir senare nedförsbackar. Eftersom stora delar av loppet löps i omvänd riktning senare. Mitt blygsamma mål på sub-1:20 har jag övergett sedan länge och det var så pass illa att jag hade ställt in mig på först 1:24 och sedan reviderat till 1:22, för att segla in lite bättre än så när jag tar de sista stegen på IP. Samma IP som jag för övrigt springer mina intervallpass på.

Snart är det hela över.

Efter:

1:21:13. Det finns absolut ingenting att skämmas. Inget att brösta upp sig för heller. Med tanke på alla möjliga omständigheter, så får jag vara nöjd med detta. Ska man sätta detta i perspektiv, är den här tiden fortfarande snabbare än min snabbaste tid på halvmaran i Stockholm (1:21:24). Vilket är ganska bisarrt egentligen, Nacka halvmara är tuff och det är en bana jag har svårt att se mig springa igen. Inte för att arrangemanget på något sätt är dåligt, absolut inte. Tvärtom, allt runtomkring är bra. Jag får dock se det som ett tufft pass inför maran, jag biter ihop och gör precis allt vad jag kan. 

Apropå framtvingade leenden.

Med trötta och slitna steg, så spatserar vi hemåt. Jag möter löpare, som fortfarande kämpar med att komma i mål och få lägga det här loppet till handlingarna. Jag möter publik, som tycker att min tid var bra och jag kämpade på. Även om jag kanske inte är supernöjd, är du kul att få höra sådant ändå, när man långsamt funderar på loppet. En halvmara gör jag nästan av "bara farten" nu för tiden. Jag vet att 2012 och 2013, med de halvmaror jag sprang då, så var jag livrädd inför distansen. Jag bemästrade inte den och min lägstanivå var väldigt låg, Göteborgsvarvet 2013 var ju fruktansvärd minst sagt. 

Jag kommer hem. Det är lördag. Jag gör i stort sett inte ett skit resten av dagen. Jag njuter av livet. Det finns stunder i livet, där det är härligt att inte ha någonting som helst inplanerat i kalendern. Att få bara vara, att få fundera i fred.