MilSpåret 2015 - Nice and easy!

Datum: 21 maj 2015 Distans: 10 km Placering: 12 Tid: 35:22

Det var mindre än ett halvår sedan som jag pulsade runt i snön. Jag hade alltså flera pass enbart i plogad snö, där jag använde min envishet och benstyrka för att pressa mig fram, så mycket det bara gick. Egentligen känns det helt sjukt att jag drog på mig alla kläder jag kunde, för att springa ut i isande kyla och forcera snön, så mycket det bara gick. Det var trots det, en intressant tid det också. Jag minns hur jag mot slutet av passet, bara längtade efter att slänga mig ett hett bad och få tina upp igen. Jag hade is i skägget och var less på löpning. Samtidigt så började rekorden hagla in rätt tidigt i och med att jag slog 3000 m-rekordet, bara några dagar in på det nya året.

Det är ingen hemlighet, att jag har tränat extra hårt den senaste tiden. Det har varit några tuffa långpass, där jag nästan har pressat fram en tår för att tycka synd om mig själv. Samtidigt så har jag varit väldigt stolt över att genomfört dessa på den korta tid jag hade. När jag sitter här i min fåtölj och skriver detta, så ser jag tillbaka på det som något "mysigt". Mest för att det är kul att bara lyssna på någon podd, samtidigt som du har många träd runtomkring dig. Du stänger av dig själv. Du kopplar av, fast du krigar på med benen. Det är en härlig paradox helt enkelt.

Inför:

Först och främst, så ska jag klappa mig själv på axeln för att jag visar upp en ordentligt karaktär gällande löpningen. Jag nobbar supermötet mellan IFK och AIK i fotbollsallsvenskan (då jag håller på IFK, missade jag verkligen något) för att springa ett lopp på Djurgården. Det är lite ironiskt. Samtidigt så vet jag att den endorfinkick som får av att springa lopp, framförallt på den nivå jag gör nu, är inte att leka med. Det är otroligt härligt och gör att jag lättare kan ta mig till sådana här lopp, som krockar med annat som jag egentligen kan tänka mig att göra.

Ensam mot världen!

Vi kan väl konstatera att det hade varit en minst sagt en snurrig dag på jobbet, som det kan bli ibland. Utan förvarning. Att man på köpet var trött både kroppsligen, men även mentalt gjorde inte saken bättre. Ska vi lägga till fler saker på klagomålslistan, så tyckte jag att jag inte hade tillräckligt väl. Allt det där läggs på en hög och skapar en väldigt mild förväntan på kvällens lopp. Innan loppet går vi in i ett par butiker, jag är ute efter en sak och det är nämligen överstrykningspennor. Till slut hittar jag ett packe med en mindre variant, som jag är ute efter. Går det bra, så kunde jag se det som en belöning. Så'n är jag, att jag tycker det är att se som belöning. Jag älskar att skriva. I min anteckningsbok. Jag är närmast besatt av det och ibland är det kul att belöna den med något kul. Jag tänker väl inte som alla andra.

Nopp, inga speciella syner skapades denna gång!

Väl på plats, så kniper jag en bajamaja i ett tidigt skede. Ingen kö. Jag sitter där inne länge, inte för att nöden kräver det, utan för att mest surfa runt. Jag försöker koppla av så mycket som det går och jag inga större förväntningar var jag vill att loppet ska gå. Jag hade kört rätt bra intervaller, två dagar innan detta och på något sätt kunde jag känna det i benen. Efter att bytt om till tävlingsdräkten, så känner jag att det är lite kyligt och sedan är det dags att värma upp. Det blev en väldigt kort och seg uppvärmning. Precis som brukligt. Sedan är det dags att ställa upp sig i fållan och öga något av detta denna kväll. Jag står precis bakom landslagslöperskan Charlotte Karlsson, samma Charlotte, som jag ryckte ifrån på Kungsholmen. Till slut fick vi äntligen springa iväg.

Mannen i vit keps visar ingen nåd.

Under:

Redan under uppvärmningen så fick jag nys om den första backen som jag hade stötte på förra året, fanns kvar där och den sög tag i en direkt. Samtidigt vet jag på förhand att jag är en duktig löpare i backarna, oftast vinner jag några placeringar och det är skönt att ha den vetskapen. Sedan är det bara att fortsätta springa för kung och fosterland i stort sett. Det är lite upp och det är lite ner. Utöver det så är det en hel del grus, vilket inte heller är särskilt önskvärt. Samtidigt så får jag inte den där riktiga superfarten heller, som jag kanske hade kunnat önskat i inledningen av loppet. 

Lunny var självklart på plats för lite sol.

Jag är inte så värst sugen på att springa, men jag håller ett bra tempo och håller uppe geisten på den något tråkiga banan. Jag förstår väl rätt tidigt att det inte ska bli något sub 35 idag och det blir jag inte stressad av. Utan jag försöker hänga på en klunga, så mycket det går och till slut lyckas jag vinna några placeringar där. Det som är bra med att springa en bana, som du har sprungit förut (förutsatt att det inte har ändrats) är att det är lättare att mentalt att dela upp banan i olika segment. Det är därför, som jag har skrivit förut, blir lite ambivalent gällande att detta är en tvåvarsbana. Jag vet precis vad jag kommer att få under det andra varvet, det kommer inte bli så väldigt mycket snabbare än så egentligen.

Helt okej!

Jag passerar första hälften av loppet på 17:30-någonting. Jag har försökt att tänka extra på hur och när jag intar den sista kosten inför loppet. Jag vill helt enkelt se ifall jag kan få bort en del av illamåendet så mycket som möjligt. För det är något som har varit störande i många lopp, att jag har blivit illamående på kritiska tillfällen vid lopp. Det blir lätt så att jag äter något någon timme innan lopp, för att jag är lite småhungrig eller känner mig lite orkeslös. Istället har jag valt att både dagen innan och samma dag, äta stadigt och inte tumma på något. Det har delvis gett resultat och även den här gången, klarar jag mig egentligen från detta och det är ett steg i rätt riktning. 

I hela andra rundan så tillhör jag en klunga där med och försöker hänga på så mycket det går. Ibland är det jag som rycker, ibland är det någon annan. Sådant här betyder mycket för slutresultatet, att man kan få draghjälp när tröttheten slår till. Till slut rycker jag förbi någon och någon annan rycker ifrån mig. Tyvärr är det så att jag inte svarar alls så bra på det. GPS-klockan stämmer inte överens med km-skyltarna heller, så de blir lite desorienterat. Precis vid backen upp till sista rakan, så drar jag på en monsterspurt. Han framför svarar upp och lyckas precis i slutet göra sista rycket, med mig precis bakom.

Efter:

Trots att jag hade en jämn trötthet längs hela loppet, så har jag ändå disponerat loppet väldigt väl ändå. 35:22 är absolut inte kattskit på den här banan, samtidigt som jag känner att jag inte är i min bästa dagsform. Att jag dessutom lyckas dra till med en sådan där patenterad slutspurt, är något jag är tacksam för. Det är starkt och gör att den här vistelsen helt klart värd detta.

Inte kattskit, snarare fågelskit?

På vägen hem, så följer jag IFK-matchen och det går bra för dem. Mycket bra till och med, medan jag njuter av att ha bjudit på en bra show för de ditresta fansen. För att belöna mig själv, så går jag till Donken och köper mig en mjukglass. "Vad ska du ha för sås?", "Vad finns det för något?" "Kola, choklad..." och sedan någon till som jag inte riktigt minns. "Vafan, kör chokladsås". Vi kan väl säga att det var de godaste mjukglassen jag har ätit. 

Varför då?

För att jag är snabb som fan och jag är väl värd det helt enkelt. Frågor på det?