Berlin Halvmarathon 2013 - Jag mötte Våren. Nu är vi bästa vänner! Del 2 (av 2)

Datum: 7 april 2013 Distans: 21.1 km Plats: 349 Tid: 1:23:50 (Nytt PB!)

Under: Den där känslan när startskottet går och du vet att du har en halvmarathon framför dig, vilket betyder att du ska springa mot kanske upp emot 1,5 timme. Den är inte klok alls. Men på något sätt är det bara att le och gilla läget. Jag har åkt ner till Berlin för att springa och så skulle det bli. Min GPS-klocka kom igång först en halvtimme innan start, men sen precis innan loppet fungerade den inte (precis lika oregelbunden som vanligt med andra ord). Men det funkade faktiskt bättre bara ett tidtagarur och med hjälp av kilometerskyltarna, så skulle jag kunna orientera mig fram genom alla siffror och låta mig förstå att det antingen gick bra eller mindre bra. Jag skulle försöka ta det lugnt i början, men av klockan att döma sprang jag första kilometern på runt 3:30 och det är lite korkat då, jag måste ransonera varje energiklick i detta lopp på bästa sätt.

Det tog inte många kilometer innan jag såg Brandenburger Tor, något som ett av Tysklands absolut kändaste landsmärken och som står som en liten turistpryl hemma hos mig. Tydligen är det här man går i mål på helmaran, när jag passerade denna, så var det åtminstone över 18 km kvar. Jösses, min skapare och frälsare. Det var en oerhört tung tanke att bära. Men samtidigt få njuta, skulle jag orka med hela sträckan, så är jag faktiskt bragdvarning på det hela. Jag är inte särskilt mycket mer tränad den här gången, än för halvmaran i Stockholm för över ett halvår sedan. Men däremot, så påstår folk att det "inte är svårt" att springa en halvmara. Det är möjligt, men att sikta in sig på en grym tid som en motionär, som inte springer särskilt ofta, det är om något väldigt utmanade må jag säga.

Det var lite ljusare när jag passerade denna härliga skapelse. Min första aha-upplevelse, att nu springer jag utomlands på riktigt.

Sen dröjer det inte särskilt länge förrän det där illamåendet dyker upp igen, som en ovälkommen gäst återigen. Men med Premiärmilen i åtanke, så var det bara att försöka använda den metoden som var hyfsat effektiv då. Att andas mera och lugnare, för är det något jag uppenbarligen har missat när jag har sprungit, så är det andningen. Den är minst lika viktig för en bra prestation. Något annat som fick den här tråkiga tristessen genom att bara springa med mycket kilometer kvar att försvinna, var att jag emellanåt blundande och kom ännu mera in i min andning. Samtidigt som jag effektivt kunde vila den inre kraften för att på så sätt få tiden att flyta på lite snabbare. För alla ni som inte är vana att springa en halvmara, vet inte hur jävla trist det kan vara att gnugga kilometer efter kilometer. Framförallt när man inte riktigt tränar för det på ett vettigt sätt.

Vi sprang förbi Siegessäule, sedermera efter lite mindre än halva banan avverkad passerar man Charlottenburgslottet. Där var jag och min sambo på julmarknad 2008. Rent mentalt delar jag in loppet i olika block. Övergripande delar jag in det i tre delar, 7 km - 14 km - 21 km. Sen styckar jag upp det ännu mera, för att på så sätt, ha små delmål som jag kan glädjas åt. Jag ligger bra i fas efter 8-9 km, sedan börjar klocka långsamt ticka några sekunder extra varje km känns det som. Känslan är riktigt jobbigt, när man passer 10 km-skylten, då man förstår att är mer än halva loppet kvar. Huga mig. 10 km passeras på 38:53, fullt godkänd, med tanke på att jag både måste hushålla med krafterna och även tänka på att inte tappa farten någonstans.

Är det något jag måste direkt säga om denna bana är att det är väldigt platt, jag märkte knappt av några höjdskillnader överhuvudtaget. Det är både positivt och negativt. Det var inga uppförsbackar att tala om, men tycker det är skönt att mentalt "glida" ner på en nerförsbacke. Nåväl, det var bara att fortsätta tugga på och rent mentalt var både 14 km (två tredjedelar avverakde) samt 16 km (bara ett 5 km-lopp kvar) inte långt ifrån. Det var rätt svettigt både med halsduk och långbyxor, men det var inte mycket jag hade att göra just nu. Jag hade dessutom en "gottpåse" i ena handen med dextrosol samt två gel inköpta på mässan inför loppet, i värsta fall skulle jag behöva hälla ut allt innehåll och spy i den om tillfälle skulle ges. Men jag lyckades hålla illamåendet i shack samtidigt som jag såg varje kilometer passeras med några extra sekunders påslag och det skulle bli en kamp mot klocka jämte mitt gamla rekord.

Efter att jag hade lämnat 16 km-skylten bakom mig, så började jag känna av det jag kände på nästan samma punkt i Stockholms halvmara och det var de ohyggligt jobbiga kramperna i vaderna. Det är en hemsk känsla. För den höll på mig att kosta hela målgången på min första halvmara. Inledningsvis är det bara lite ryck i vaderna och det är något jag behöver göra något åt nu, men samtidigt förstår jag att det kommer att bli jobbigt lite senare. Vid 18 km och endast 3 km kvar, så kapitulerar mina vader nästan fullständigt. Jag får inte göra avkall på min fart i detta skede, då jag ligger bra till. Men jag lyckas på något visst bemästra den här smärtan också, genom att stampa hårt två gånger i det ben, där den där obehagliga känslan infinner sig. Otroligt, men att jag på min andra halvmara har ess i rockärmen (illamående, ont i vaderna) är betryggande och gör att jag har en verktygslåda att fram. När det bara är 1 km kvar, så förstår jag att jag har en god chans att tangera eller kanske t o m slå mitt eget rekord. När jag ser klockan vid målgången, så är jag så himla glad att hela "den här skiten" är snart över och jag ser att jag har möjligheten gå under 1:24:00 om jag bara sätter extra fart och den farten hade jag. Jag tar i med mina sista krafter och passerar mållinjen lycklig, med hela Berlin runt omkring mig.

Efter: Direkt efter målgången, så lägger jag mig ner och är närainpå att kyssa marken framför mig som tack att jag inte behöver ta något med löpsteg idag. Inte ett enda. En funktionär kommer fram och kollar ifall jag mår bra. Nej, fysiskt mår jag inte alls bra. Men psykiskt mår jag hur bra som helst, framförallt när jag har pulviserat mitt halvmararekord med över 1 minut. Jag njuter, jag fortsätter att gå framåt och har ett lyckobehag i kroppen som inte går att beskriva. Jag är min största tvivlare av alla, men jag har lyckats överbevisa mig själv att jag är kungen om jag bara vill.

Kort därefter, tar farsan den obligatoriska vinnarbilden, bakom mig står mitt kära TV-torn. En symbol för dagens vinstmarginal. Vem hade trott detta de 2 tidigare gångerna jag varit i Berlin, att jag skulle ner hit och springa en halvmara? Framförallt att jag skulle göra det på en tid jag egentligen då bara kunnat drömma om.

Utcheckningen på hotellt skulle ske 12:00 och jag glider in ett par minuter innan det, frågar lite snällt om man kan få ha rummet lite till. Så att jag hinner duscha och byta om, skulle kännas guld att vara fräsch efter loppet. Jag får en halvtimme till och det låter hur bra som helst. Jag känner hur jag verkligen tömt kroppen på allt jag har. Jag vägrar påstå att jag har genomfört ett perfekt lopp och att det inte kan bli bättre, för det kan det faktiskt bli. Men idag har jag rent taktiskt fullgjort loppet på ett närmast genialiskt sätt (övervinna illamående, kramper och en jämn nivå i steget).

Resten av tiden i Berlin och på väg hem, så njöt jag med min medalj runt min hals. Absolut inte den finaste medaljen, men nästan den skönaste minnet av något där jag har använt min kropps resurser på bästa sätt. För är det något löpare som har gjort bra lopp vet om, är det den där känslan ingen kan ta ifrån dig.

Jag älskar löpning.

Lopp 2013:
24 mars - Premiärmilen (Djurgården) - 10 km - 38:19 (ÅB)
7 april - Berlin Halvmarathon (Berlin) - 21.098 km - 1:23:50 (PB)


Fotnot: Bilderna från Marathonfoto, kommer att köpas loss. Men tills dess, använder jag två här!

Berlin Halvmarathon 2013 - Jag mötte Våren. Nu är vi bästa vänner! Del 1 (av 2)

 

Datum: 7 april 2013 Distans: 21.1 km Plats: 349 Tid: 1:23:50 (Nytt PB!)

 

 

Att åka utomlands och få springa sitt första lopp, det är något som har varit kittlande under en lång period. Samma vecka har jag varit på semester i Prag och försökt njuta så mycket det bara går av den underbara staden, men söndagen har legat och gnagt i huvudet både då och under en längre period. Min första och endaste halvmara som sprangs i Stockholm förra året, tog mycket på mina krafter både psykologiskt, men även på min kropp. Oavsett om jag på förhand gick ut att jag hade blyga mål som "att komma under 2 timmar", så var det helt klart sub-90 som fanns i huvudet och så blev det, med råge.

 

Det finns människor jag beundrar och det är de som springer marathon, för där är jag absolut inte rent mentalt än. För att springa ett halvmarathon, särskilt om man är lite som jag. Springer 2, kanske någon gång max 3 löppass i veckan och sällan så mycket längre än 1 mil. Lägg därtill att jag ser mig fortfarande lite som en nybörjare, då jag inte ens löpt i ett år än. Dock har jag 22 lopp under bältet och det har givit mig mycket lärdom helt klart. Det har varit mycket ångest inför loppsäsongen 2013 och hela vintern har varit rent psykiskt påfrestande, framförallt nu när snön och is har legat som ett tunt ångesttäcke över både grusvägar men även på min njutelsevägar i huvudet. Jag sprang Premiärmilen på ett helt klart fullt godkänd tid och jag lyckades delvis bemästra mitt illamående, men det lämnade en bitter eftersmak att jag kommer att få tunga strider med densamma.

 

Så vad hade jag egentligen i kroppen sedan Premiärmilen? Totalt blev det "bara" 4 löppass. 1 x 11 km, 1 x 12 km. Inget av dem var särskilt snabbt egentligen. Sen ett segt 7.8 km-pass i Prag, utan energi. Sen ett 9 km i riktig full karriär under hemkosten i onsdags från Prag. Under fredagen valde jag att avstå mitt pass, för att vila kroppen. Ett beslut som kom nog att påverka hela utgången om jag nog får vara frank.

 

Jag och min far, som är en stor supporter av mina lopp (kul att vara pensionär och ha möjligheten) satte oss på ett plan till Berlin under lördagen. En stad jag gillar väldigt starkt, den har en charm som inte alls är lik Prags. Utan den är sliten, fylld av historia och andas mångsidighet på ett sätt som jag inte kan förklara på varken stående eller sittande fot. Nåväl, nu ska jag försöka ge er så mycket jag kan av mina tankar. Here we go.

 

Inför: På förhand hade jag sovit ganska lite de tre dygnen jag var tillbaka i Stockholm, ingen höjdare. Är det något jag hatar av att känna av, så är det faktiskt trötthet inför lopp. Det är lite som en irriterande geting, som man försöker vifta bort, men som återkommer gång på gång med ilsket humör. Det blev en direktbuss till Alexanderplatz, där loppet skulle gå. Väl på plats, på ett ställe där jag rent sjäsligt mår bra att strutta omkring och ha TV-tornet i närheten, så var det dags att hitta hotellet. Det tog inte alls lång tid, utan det låg väldigt nära och jag var väldigt glad att behöva erfara att det var 5 minuter från hotell till start med apostlahästarna. Incheckad på ett trevligt rum fyllt med speglar och en någorlunda konstig överraskning iform av en dusch som synts rätt ut i rummet.

Här kan man se rakt igenom duschen, framförallt med alla speglar i rummet. Awkward!

 

Det behövdes bara 5 minuter på rummet, sen var det dags att göra dagens första och viktigaste ärende. Nämligen att åka till den gamla nedlagda flygplatsen Tempelhof och hämta ut sin nummerlapp. Jag älskar att åka tunnelbana, ännu roligare blir det när man är utomlands och gör det. För det gör man så sällan (Weird guy). Efter lite krångel i tunnelbanan lyckades vi komma fram till slut, att hitta flygplanshangaren var inte svårt, med tanke på alla som drog runt på sina goodiebags från Berlin Halvmarathon. Det var helt enkelt att bara gå mot strömmen och hitta Tempelhof.

 

 



 Sen var det bara att gå in och hämta påse + nummerlapp. Men så var verkligen inte fallet, utan det var som en stor jävla mässa. Det var hur mycket folk där som helst, sen säljare av allt möjligt (skor, ätbara saker, klockor, kläder osv). Det var lite halvfränt och då förstod jag på riktigt att loppet var ganska stort och att det finns ett visst intresse helt enkelt. Det tog sin tid innan man äntligen kom fram till nummerlappsutdelningen. Först fick man gå inomhus tills man kom ut på flygbanan och sen var det två hangarer på detta. Lite häftigt må jag säga.

 



 Det var lite småhäftigt att gå igenom en löparversion av "Brandenburger tor" när man skulle hämta ut sin nummerlapp.

 



 

 

Efter detta blev det lite turistande i Berlin, titta på delar av muren exempelvis. Det blev mycket gående och låren tog ordentligt med stryk, kändes rejält trötta vid middagstid efter detta. Inte nog med detta, jag hade haft både huvudvärk, illamående som ryggont också under dagen. Perfekt! Pytsat in ett antal kroner för hela den här resan och jag är rent fysiskt inte i toppskick. Sen är jag inte heller ett stort fan av en sådan här lång uppladdning inför ett lopp, för jag äter sämre när jag är utomlands bevisligen. Därför skulle jag äta så bra och mycket det bara gick, kosta vad det kosta vill. Lunchen intogs på Nordsee, en rätt så stor fiskrestaurangkedja som finns i en hel del länder. Jag älskar fisken där och priserna. Min pappa blev nöjd över att jag drog dit han. Ingen ska behöva leva ett liv utan att äta på Nordsee.

 

Sen blev det intag av yoghurt, kvarg, banan och annat smått å gott som mellanmål. Jag ville inte känna mig energilös som jag gjorde i Prag, det var en hemsk känslan att känna, framförallt nu när man är fokuserad på att vara löpare och jag anser mig vara lite bättre påläst nu för tiden när det gäller kostvana. På kvällen blev det enkelt och behagligt att äta på hotellets restaurang. Det blev en stor och fin entrécote, jag hoppades få ytterligare energi av denna bjässe.

 

 

 

Han här bidrog med köttstycket under kvällen. Tror jag.

 

Nu var klockan rätt sent och tiden var cirkus 21. Jag hade inte tänkt så mycket på loppet egentligen, utan valt att lägga in det till söndagen, då loppet skulle vara. Men under kvällen började tre tankar att forma sig i mitt målmedvetna huvud. Hur skulle loppet gå imorgon? Skulle jag ha en chans att hävda mig? Har jag energi och kraft nog. Det var de här tre tankarna jag gick runt och målade upp hur min morgondag skulle te sig:

 

Jag krossar rekordet och känner mig som en mästare

Jag har gång på gång under fjolåret hävdat mig rätt bra genom att slå rekord på olika distanser, känslan är oslagbar och är alla förutsättningarna perfekta, så finns det goda chanser att slå min tid från min enda halvmara (1:24:58). Men då måste verkligen allt stämma. Blir det så, kan jag åka hem hur stolt som helst.

 

Jag gör ett bra lopp, men är inte många sekunder från ett nytt rekordAtt jag har över ett dygn innan som jag "laddar" upp på är inte för mig optimalt. Jag ska springa utomlands, jag ska även äta frukost någon annanstans. Egentligen sitter allt det där i mitt huvud och det är psykologiskt betingat, men även ett jobbigt ok att bära. Men jag gör för den skull ett bra lopp, är egentligen inte många sekunder ifrån och kan tycka att resan var helt okej.

 

Jag orkar inte fullfölja eller jag gör ett dåligt loppTvå jobbiga tankar att ens tänka på i huvudet. Att lägga ut så mycket pengar för att jag ska "floppa", känns inte värdigt mig. Men man ska ju aldrig utesluta att det kan bli så. Jag kan egentligen bara springa så bra jag kan, sen får vi se hur det blir. Men det får verkligen inte bli på det här viset. För då känns både resan och min löpning som bortkastade (nåja...).

 

De var dessa tre vägar jag kunde gå under morgondagen, men jag var så osäker på min form. Så alla var helt klart rimliga.

 

Uppladdningen störs ytterligare av min far som snarkar en större del av natten och min sömnbrist fortsätter att bita mig i arslet. Inte alls en perfekt uppladdning. Frukosten är stor och erbjuder många olika alternativ, jag försöker äta så pass bra jag bara kan samt att jag fyller på med lite sport lunch, dextrosol och powerrade (det gamla vanliga). Sen var det dags att gå till tävlingsområdet, det hade bildats många stora klungor runtomkring. Jag började känna trycket. Jag joggade försiktigt bland alla människor, försökte känna var jag stod och egentligen gav mig joggen inget svar alls. Jag ställde mig i startgrupp A, ville egentligen bli av med min halsduk och överdagsbyxor. För det var varmt. 7-8 plusgrader och sol. Äntligen, nu började våren komma och jag älskade att bli kysst av solen och smekt med dess varma strålar. Stundens ögonblick var kommen, det var dags att bevisa för mig själv att jag kunde om jag bara ville. Men det skulle krävas otroligt mycket från mig.

 

Del 2 kommer under torsdagen!

 

 

 

 

 

 

 





 

 

 

 



 

Nu är det snart 36 timmar kvar till utlandsdebuten

Kul. Det ska bli jättekul att åka ner till en av mina favoritstäder och springa mitt första lopp utomlands. Sen och andra sidan så har min löpning präglats av lite likgiltighe den senaste tiden. För jag hatar verkligen den här kylan, även om den har blivit mildare den senaste tiden. Jag saknar verkligen mitt terrängpass, att se rådjur och harar längs skogsklädda vägar. Tanken var att jag skulle springa idag, men med tanke på att jag egentligen hade tänkt springa ett längre pass väljer att avstå. Igår blev det en ganska intensiv innebandyträning och jag vill försöka vara så fräsch och så frisk det bara går nu dagarna innan. That's it.

Så imorgon sitter jag på ett plan ner till Berlin, närmar mig allvaret och sen ska springa tillsammans med andra galningar. Hur det går? Ingen aning. Hur vill jag att det ska gå? Jag sätter inte upp några onödiga och tidspressande mål för söndagen, det får bli som det blir helt enkelt den här gången. På söndag vill jag bara njuta av att springa i en av världens bästa städer. Sen hur det går, det tar vi då. Men känner jag mig själv rätt, så kommer det att bli viljan som vanligt som får avgöra var det slutar.

Glad påsk och nu styr skutan mot Prag

Glad påsk till alla läsare!

 

Idag har intagits en stor påskmåltid, smakligt värre. Innan dess hade jag faktiskt avverkat 12 km (längsta hittills någonsin med klocka) på 4:31/km i snitt, helt enligt planen. Hade ingen energi att öka, så det var ju faktiskt tur att jag hade bestämt mig för runt den här tiden då.

 

 

---

 

Nu bär det iväg till Prag. Vid den här tiden brukar jag och min sambo åka till Prag, nu blir det för sjätte året i rad som vi åker ner. Det ska bli härligt att koppla av i några dagra och strosa runt i den här otroligt mysiga staden, jag ser redan fram emot att vandra över karlsbron i kvällsskimmer och lummigt upplysta byggnader på avstånd. Det kommer att bli toppen. Vilket innebär att jag inte bloggar igen (antagligen) förrän mitten av nästa vecka. Mina löpskor åker med och tanken är att jag ska löpa ett pass i den här underbara staden. Om jag nu har kunnat löpa i Amsterdam och Bryssel på mina avkopplingsresor, så vore det inte pjåkigt att göra detsamma där nere. Det lustiga är att den här resan sker endast en vecka innan jag ska åka ner till Berlin. Wow, det blir intensivt nu. Men vad gör man inte för att hinna med saker, man tycker om?

 

På återseende.

Jag vandrar nu på den väg som leder till Berlin

Idag började jag ta det första riktiga steget mot Berlin halvmarathon. Det är fyra dagar sedan jag sprang Premiärmilen, årets första lopp och jag har inte sprungit sedan dess (om du inte räknar en plojartad innebandyträning). För det som hände dagarna efter loppet var att jag fick någon reaktion och jag blev sjuk återigen. Jag hade varit sjuk helgen innan loppet och nu var det tillbaka i absolut full styrka, kombinerat att jag på jobbet hade otroligt mycket att göra och sov mindre (vilket var väntat dessa dagar). För mått bra har jag inte, jag har varit halvt illamående från och till sedan loppet. Men det har alltid varit planerat att jag skulle ta nästa löppass på torsdagen och ni som följer mig på bloggen, förstår att jag är envis jävla kille. Så oavsett hur mitt tillstånd har varit innan, så kör jag på min "game plan". För är det något jag måste förbereda mig för, så är det halvmara och särskilt om det går utomlands. Jag vill inte "göra bort mig" när man lägger ner mycket pengar på att åka ut på sitt första lopp utomlands.

Min GPS-klocka är sällan bra vänner, idag hade jag glömt att tömma klockans tider, då minnet var fullt. Vad jag förstår, är det omöjligt för mig att rensa manuellt, utan jag måste använda mig av datorn för detta. Idiotiskt om så är fallet. Men idag blev det 11 km, längsta passet sedan ett halvår tillbaka och trots att jag var övertygad om att jag sprang över 5:00/km i snitt, så var godkända 4:44/km i snitt. Jag hade inte orken eller piggheten att springa fortare, men jag är helt nöjd över mitt resultat. Att jag överhuvudtaget ens genomför detta pass efter att varit halvt död efter mitt första lopp för i år. Makalöst. Inget förvånar mig, när det gäller hur mycket "skit" jag tar emot och ändå gnuggar. Karaktär heter det. Samma karaktär som fick mig avstå snus en gång i tiden, med det är en annan historia.

---

Jag spelade även match direkt efter Premiärmilen och jag lovade att återkomma till detta. Så fort jag kom dit, fick jag veta att jag skulle spela center. Att jag har hoppat in och vikarierat som forward, är helt okej. Men center, det är första gången på 17 år som jag spelar center i en riktig match. Senast var det när jag var 8 år och tränare roterade varje match utespelarna på alla positioner. Jag vet att jag då var en usel tekare och att jag blev nervös som få. Men det var bara att göra sitt bästa och jobba hårt hela tiden. Första perioden var lagets och även min bästa. Jag hade ett par riktigt bra målchanser, gjorde några brytningar och låg rätt i markeringsspelet. Efter att vi lite pinsamt tappade matchen gång på gång, så kunde matchen definitivt avgöras med 9-8 med mindre än en minut kvar att tillställningen. Helt okej match som center och man lär sig något nytt hela tiden. Då har man även roligt.

Det här var också sista riktiga innebandymatchen för säsongen och det innebär att löpningen kommer att stå i de främsta rummet nu under en bra tid. Men det är inte omöjligt att jag dyker upp i den andra versionen av innebandy, SIL i ett par matcher innan sommaren. Dessutom blev det klart rätt nyligen att jag kommer att göra min nionde säsong som korpenmålvakt i fotboll nu framöver. En riktig veteran helt enkelt. Avdelning många järn i elden.

---

Björklövens skapade ett jävla tryck i den lilla hallen. (Fotot taget från Aftonbladet.se / Pic Agency)

Under gårdagen så var jag och arbetskollega på hockey. Jag hatar egentligen allt vad hockey är efter HV71:s uttåg från slutspelet, men jag fick ett ryck och föreslog att vi skulle se Huddinge-Björklöven i kvalet till allsvenskan och så blev det några veckor senare. Vilket trevligt tryck Lövens fans skapade i den lilla hallen i Huddinge, jag är imponerad. Det är bara att buga och lyfta på hatten. Själva hockeyn var väl sådär och det var för mycket missar i spelet i båda lagen, att det bara blev 2-1 till Löven var i underkant i siffror. Ett småtrevligt besök i en hall jag aldrig varit i tidigare helt enkelt. Resan hem tog en evighet, med lång promenix och väntan på pendeltåg. Så det är därför jag med sömniga ögon, loggar ut och tar lite vila imorgon.

Aj, det är kallt

Dags för att återse löpspårt igen. Kroppen kändes rejält sargad efter gårdagens innebandymatch, det hör väl till vanligheterna att man har ont på flera ställen nu för tiden. Dessutom var jag rejält sugen att springa igen efter att ha avbrutit löpning i två raka dagar (söndags, måndags). Det var bara att klä på sig som vanligt och göra sig redo för en ytterligare en löprunda. Men jag hade underskattat en sak. Kylan. Det var värre än vad jag hade förväntat mig. Trots två par löphandskar, som har funkat på i kyliga väder hittills. Så gjorde det ont i fingrarna att springa, men det var bara att uthärda. Samtidigt som kylan spottade en i ansiktet och man fick ett stelnat och moloket uttryck.

Inte nog med att man hade dessa förutsättningar med en, så hade jag tidigare, ända sedan jag vaknade haft ett illamående med mig. Jag förstod att en löprunda inte skulle göra det bättre. Snarare tvärtom, det var inte långt ifrån att jag behövde slänga mig vid sidan av vägen för att kalva upp. Men jag saktade ner takten en smula, kändes väldigt trist att behöva göra det. Men det är inte nu jag ska köra tröskelpass, utan jag ska bara behålla uthålligheten tills det blir varmare. Fan, nästa försäsong ska tamejtusan ta avstamp på något löpcamp i Kenya. Så kunde mina tankar vara under passet. Men jag genomförde passet på det "normala" 9 km, precis som jag hade tänkt. Det blev 4:23/km i snitt och det får jag ändå vara helt tillfreds med, första kilometern drog jag iväg på 3:29. Bara för att få den där känslan i benen, att jag har kvar trycket. När jag äntligen fick ta ett varmt bad, så njöt jag och jag började läsa 42 195 m Berlin av G Å Kegg, lagom inspirerade till mitt lopp i Berlin, då halvmarathon.