Norrköping Indoor Games 2014 - Planen lyckades!

Datum: 25 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 8 Tid: 9:35 (Nytt PB!)

Egentligen var jag rätt så besviken efter Scandic. Väldigt besviken. Av flera skäl. Dels så hade jag ett starkt illamående som varade hela kvällen som gjorde mig irriterad, dels så var jag lätt besviken på tiden 9:43. Snacka om att ställa höga krav på sig själv när man tycker att en tid som är 2 sekunder över sitt personbästa inte är mycket att vara glad över. När framgångens vindar tar fart så svävar jag lätt iväg och blir som besatt att fila på varenda liten jävla detalj som finns där ute, för att jag ska kunna ha möjligheten att bli ännu bättre. Efter Scandic Indoor Games så kände jag mig en smula fundersam, det kändes som att jag inte tog tillvara på min chans under kvällen.

Dagen efter så vann vi en prestigefylld innebandymatch. En sorts revansch för kvällen innan, framförallt när vi aldrig hade vunnit mot dem på bortaplan. Jag kom hem helt segerrusig och tyckte att jag åtminstone hade få en skön positiv känsla under helgen. Under söndagen efter ett trevligt långpass så började tankarna fundera på hur kommande vecka skulle se ut, hur jag skulle lägga upp min löpträning. Jag bestämde mig ganska sent för att åka till Västerås på måndagen, jag hade ett mål i sikte och bara ett. Att slå nytt personbästa i Norrköping till kommande helg. Hela veckan skulle bli starten på min revanschlusta.

Inför: Det är ganska skönt att veta att man kan få sova ut ganska bra nu när det är inomhuslopp långt bort, för de brukar vara sent på kvällen. Jag kan äta frukost i lugn och ro, utan att känna stress. Jag är så busig så att jag byter min traditionella Lingongrova (som jag äter varje jäkla frukost) mot rostade mackor med marmelad, kan det komma att bli segerreceptet för ikväll? Under gårdagen hade jag dessutom återigen ätit pappas goda köttfärslimpa (som jag åt innan jag satte personbästa i Örebro, men inte innan Scandic...).

Dags att lämna den kungliga huvudstaden och sprida lite kungaglans i Norrköping!

 När vi väl hade rullat mot Norrköping, så hade jag återigen en rofylld tågresa framför mig. Jag har åkt till Norrköping i andra ärenden och som ett byte på vägen, men jag gjorde faktiskt min tävlingsdebut på milen i mitten av augusti 2012 vid Norrköpings Stadslopp. En debut som jag sprang på härliga tiden 37:55. Något som var ett första steg mot nya höjder uppenbarligen. På plats i Norrköping, så var det dags att ta sig mot arenan. Tiden började rulla iväg och det var mindre än en timme kvar till avprickningen, jag hade dock säkrat med att skicka iväg ett sms till en av tävlingsledarna att jag skulle bli sen. Inga problem med det.

Väl på plats vid Stadium Arena. Som var även tävlingsområdet för stadsloppet 1,5 år tidigare, tänk att tiden går snabbt framåt och man har kommit så långt hittills. Jag hämtar ut mitt tävlingskuvert, byter om i stilla ro och jag t o m går in och gör nummer två på exakt samma toalett som när jag senast var här. Jag funderar på hur formen är och vad jag kan åstadkomma. Jag hade ändå sju inhyrda farthållare för min del under loppet för mig. Det som är kul med Örebro är att man kan värma upp på en bana bakom läktaren, finns inte i Norrköping. Så jag värmer upp på en liten kort yta vid läktaren, jag tar t o m hjälp av en häck som vill att jag ska hoppa lite. Väl på plats inne på banan för uppvärmningen kort innan loppet, så nästan lufsar jag fram och jag undrar egentligen vad jag är på väg idag egentligen.

Nu börjar vi nog alla få lite "myror i brallan" och vill kuta iväg!

Under: Eftersom i stort sett hela fältet har bättre tider än vad jag har, så får jag ställa mig i ytterkurvan lite längre fram innan start. Sen går startskottet och jag är osäker på var ribban kommer at läggas. I början så lägger alla som på ett radband i löpfältet och jag hittar ingen bra plats att knö mig in, utan får ligga i ett andra banan en stund. Till slut så har nästan i stort sett alla försvunnit långt framåt och jag kan komfortabelt hitta min plats i innerspåret.

Ytterligare ett varv snart avverkat!

Det är dock psykologiskt svårt att veta var man ska lägga sig i fart, då alla har nästan försvunnit iväg och jag hamnar inte i någon klunga och trots att banan är 200 meter, så känns det på något sätt lite ödsligt för mig. Jag tycker att jag ligger ganska bra till enligt klockan ett bra tag, men jag har landslagslöperskan Cecilia Kleist närmast framför mig och även det är en det en bra bit att ta in. Något som jag nämnde i blogginlägget om Scandic är att man blir rutinerad på att "ligga och tugga" på 3000 m. Det finns aldrig några "vilofickor" i ett 3000 m-lopp, så man har alltid en blåslampa i ändan på sig. Nu hade jag bara en löpare bakom mig och det började se ut som att han började ta in på mig.

*flås* *flås* *flås* Inget sexsamtal här, utan bara löpning!

Inte nog med att startfältet hade många snabbare löpare med, jag blev även varvad av 2 (senare ytterligare en) en gång. Vilket jävla tempo man måste hålla då. Jag funderar lite på hur mycket man tränar, när man har den farten i sig. Jag skakar bort alla tankar förutom mig och mitt lopp, lyckas återigen fokusera. När det återstår 2 varv kvar, så förstår jag att jag har en liten möjlighet att slå ett nytt rekord och börjar dra upp tempot lite, även om jag fegar lite där. Med 1 varv kvar, så finns fortfarande chansen kvar och jag tar med väldigt stora kliv ifatt Kleist och lyckades på målrakan passera henne. Jag ser att tiden på målklockan är helt i min smak och drar till med ett smil när jag passerar mållinjen. Planen lyckads - mina sju farthållare som skulle trissa upp för att säkerställa ett bra lopp, lyckades.

Trots en åttondeplats, känner jag mig som en vinnare. Tack vare Lunny, igen!

 Efter: Jag älskar känslan, de där tre sista stegen, som jag skrev om tidigare. Sen är det guldvärt att få lägga sig på marken och bara få njuta över att det äntligen är över. Den exakta tiden vet jag ännu inte, jag tror att det var 9:37. Att jag lyckades slå nytt personbästa är helt underbart, framförallt i ett sådant här svårdisponerat lopp. Trots att jag totalt kommer på 8:e plats, är jag otroligt nöjd ändå. Vinnaren slår nytt årsbästa i Sverige inomhus med tiden; 8:25 med tvåan strax där bakom. Då vet jag att det har varit ett hysteriskt tempo i loppet. De sju "farthållarna" är dessutom födda på 90-talet, vilket får mig med spretiga skogshuggarskägg att känna mig gammal.

Djupt sjunken i mina tankar innan mitt iskalla vatten kommer!

 När jag byter om i ensamhet och duschar, så kan jag med lätthet konstatera att jag att min plan för veckan har lyckats och att jag ånyo har lyckats imponera på mig själv. Norrköping är uppenbarligen staden som bjuder på en ny löparskräll för min egen del. Vi tar bussen tillbaka mot stan igen, vi avnjuter en god schnitzel på Harrys. Det godaste är dock inte något i maträtten, utan att det är det iskalla vattnet som får mig att njuta som mest. Jag inser att jag inte har druckit något sedan frukost och när man är törstig, så iskallt vatten det absolut bästa som finns att dricka utan tvekan.

Kallt som fasiken var det!

 I väldigt lugn takt så går vi mot centralstationen och bara njuter av kvällen på bästa möjliga sätt. Väl vid stationen, så ser vi en försening med 12 minuter. Det är egentligen peanuts i sammanhanget, men väl ironiskt eftersom Norrköping och tåg hem har haft en förjävla dålig statistik för mig de senaste åren. Väl på tåget, omhuldad av värmen, så funderar jag. Hur skulle livet vara utan alla fina löparminnen? Väl hemma, så njuter jag av andra halvan av den torra kanelbulle som jag köpte på Pressbyrån i Norrköping. Inte den godaste kanelbulle jag har ätit, men det var så länge sedan och jag var sååå värd den!

Örebro Indoor Games 2014 - Där var den första smällkaramellen

Datum: 11 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 2 Tid: 9:41 (nytt PB!)

Någonting har definitivt saknas, sedan i mitten av november så har den känns som att en del utav mig inte har funnits och har varit omöjligt att återfå. Det är den här tävlingsnerven, att tävla mot sig själv och andra för den delen som inte har varit närvarande. Jag har dock funnit en del ro i att bara kunna träna och lägga om träningen för att jag ska bli uthålligare och kunna bemästra en mara, men även kunna tackla en halvmara på ett ännu bättre sätt vid nästa tillfälle. Så träningen har inte varit särskilt speciellt inriktad mot den korta distansen på 3 km. Nu i veckan sprang jag dock banintervaller ute och det var med det här loppet i åtanke, sen har vi faktiskt haft 10 km asfalt som är en sorts "pressa mig själv"-pass, på sätt och vis är det för att bibehålla den snabbhet jag redan innehar.

Förra året vid samma tidpunkt var inte ens inomhuslopp något som fanns i tankarna, vilket betydde att spannet mellan sista utomhusloppet för 2012 och det första inomhusloppet 2013 var 5,5 månader ungefär. Att jag ens klarade mig igenom det, med tanke på att vi hade en vinter som var sträng och hård mot mig som löpare. 3 km inomhus är en klurig distans, som inte lämnar någon som helst möjlighet till att "vila" under själva loppet och är direkt på. Jag är dock glad över möjligheten att minska mitt begär att göda tävlingsnerven under vintertid också.

Inför: Jag vaknade utvilad efter c:a 9 timmar, det var helt klart en bra start på dagen och frukosten åt jag med stor glädje med tanke på vad komma skulle. Det som jag ansåg på förhand vara en nackdel att loppet skulle gå sent i Örebro, kunde å andra sidan ses som en positiv sak att jag inte behövde gå jättetidigt och ha kort om tid för att åka iväg hemifrån. Väskan plockades ihop och jag var laddad inför resan. Jag tittade ut genom fönstret och såg hur det där vita hade kramat och skakat om Sverige nu fanns där ute. Jag var glad att jag skulle springa inomhus och att jag inte behövde tampas med det där vinterbihanget. På tågresan till Örebro som flöt på utan problem, så hann jag med att klara ett spel och redan där var jag en solklar vinnare utan pardon samt att äta lunch, jag hade t o m ätit mellanmål hemma. Man kan med lätthet säga att jag vara ganska trött vid det här lagret av att äta. Någonstans måste man säga nej.

Örebro Slott är ännu finare i vinterskrud!

 Väl framme vid ett Örebro, så var det så pass mycket tid kvar till start, så vi tog en liten promenix in mot centrum, njöt av att se Örebro och slottet också drabbade av den vita sjukan. Inget undkommer det med andra ord. Efter att ha flanerat i stan en stund, var det dags att bege sig till en busshållplats, där bussen skulle ha riktning mot hallen. Väl framme i hallen, så var allt bekant och trots att jag bara hade varit där en gång tidigare (Vinterspelen senast), så gick jag världsvant runt och visste exakt hur allt förhöll sig. Jag hämtade nummerlapp och bytte om, sen var det bara att börja räkna ner tiden tills årets första spektakel skulle gå av stapeln.

Här ska ni få se ett nytt mirakel!

 Jag värmde upp rätt så oengagerat utan egentliga fartökningar, det var helt klart svårt att se vad jag stod för tillfället när det gäller den här korta distansen. Jag lät musiken pumpa genom öronen och kände att jag började tagga till, det verkade endast bli 6 stycken löpare på 3000 m. En norrman som hade sprungit på neråt 8.30 och en 15-åring som vann Hälsoloppet (5 km) som jag sprang förra året, samt en annan som hade kommit 2 sekunder bakom mig under Vinterspelen som kände igen mig. Han som jag skrev om i mitt senaste blogginlägg som hade börjat följa min träning, syntes inte till, kan han ha blivit rädd när han såg hur bra jag tränade, måntro? Inte omöjligt. Efter upprop, så började jag göra mig redo för start och jag var glad att jag redan hade sprungit här tidigare, så jag visste exakt vad doserade kurvor innebar. Bara ett par minuter innan start så kom jag på en sak. Jag ville att min nya maskot skulle sitta på första parkett, så han hade möjlighet att ge mig psykisk energi. Nämligen Lunny Lunnefågel från Island. Inte kan gå fel nu? 

Heter man Lunny Lunnefågel och är en lyckobringande så är det självklart att man får sitta på första parkett!

Under: Jag var inte alls lika nervös som senast, utan jag kände mig redo och från att vi ställde oss till att startskottet gick, så var jag knappt beredd. Jag valde dock att hänga på norrmannen och 15-åringen tidigt för att få lagom draghjälp i loppet, jag hade mina tankar om att jag inte skulle kunna ha möjligheten att hänga på särskilt länge. Så blev det. Jag hamnade mittemellan de två snabba och de tre kvarvarande i ett tomrum, där jag fick hålla uppe tempot så bra det bara gick. Jag passerade första kilometern på 3:05, helt okej.

Något som slog mig var även om det var väldigt monotont utan musik och hur allt var likadant, varv efter varv, så fann jag någon sorts ro i det ändå. Jag hade 15 varv framför mig, varken mer eller mindre. Sen skulle det vara över, ingenting skulle behöva överraska mig egentligen, eftersom du springer runt, runt och runt. Helt idiotiskt egentligen, men väldigt kul. Medan tröttheten började greppa tag i min kropp efter ett tag, så började han som hade fjärdeplatsen att knappa in varv efter varv. Oroande, när jag väl hade tagit mig ända till Örebro, då ville jag så gärna ta en pallplats. 

15-årige Stefan Stojanovic (till vänster i gult) bryter och helt plötsligt har jag silverplatsen inom räckhåll.

 Sedan inträffade det något högst oväntat, någon gång under sista tredjedelen (13:e varvet?) så valde 15-åringen att hoppa av och helt plötsligt var jag ny tvåa i loppet huxflux. Norrmannen var som väntat snabb som fasiken, han kändes helt oberörd över det hela. Kul för han. Medan jag kände hur han som nu var den nya trean började närma mig, så började ta i de två sista varven. Förra gången hade jag en djävulsk spurt, då jag hade två som flåsade mig i nackhåren, den här gången var det dock inte så och jag kunde komfortabelt avsluta i en ganska hög fart och äntligen få slänga mig ner, njuta av att det här var över.

Efter: När jag insåg att jag hade sprungit 9:41 och har på nytt slagit ett personbästa, denna gång med 7 sekunder. För jag kände mig verkligen i riktigt bra form senast när sprang förra gången och jag hade faktiskt inget särskilt mål i mitt huvud, utan att göra mitt bästa. Det låter för vekt för att vara jag, men ibland måste man vara ödmjuk och låta saker bara vara. Jag hade återigen ställt till med en stor show i ladan för Örebrofansen. Jag tror nog närkingarna känner sig lyckligt lottade att man på mindre än 2 månader får se mig 2 gånger, det är lyx.

Bakom varje framgångsrik man, så står en mer framgångsrik Lunnefågel. Tack Lunny!

 Jag fick kliva upp på prispallen återigen. Jättekul, jag fick en fin glasplakett med en silvermedalj. Mycket kul och hedrande. Jag kände mig väldigt stolt över detta. Det var precis den start jag behövde in på det nya året, 11 dagar in på 2014 och redan ett nytt personbästa. Precis så ska det vara.

Tre glada laxar!

Sedan blev det dags att åka till O'learys i stan, där jag hade bokat för att se HV71 spela borta mot Linköping. Med en god bit mat, så lämnade vi stället med ett nedsligt underläge efter två perioder då tåget väntade på oss. Tåget kom i tid och flöt på väldigt bra, samtidigt lyssnade jag på radio och fick höra att nederlagstippade HV vände och vann match på full tid. Mycket kul, ett perfekt avslut på en perfekt dag. Det förtjänar jag och det är en dag jag kommer att plasta in i mitt huvud och lägga på en plats, där lyckliga minnen för alltid har övertagit i huvudet.

Nu lämnar jag Örebro, vi får väl se när jag återvänder hit igen!

DN Stockholm Halvmarathon 2013 - När en vuxen man får gråta!

Datum: 14 september 2013 Distans: 21.098 km Placering: 114 Tid: 1:22:06 (Nytt PB!)

Alla som har läst bloggen vet ungefär hur det har varit den senaste månaden. Efter att ha stormat sig fram igenom Södermalms gator i det lummiga kvällsljuset, så tog det hela en oväntad och otrevlig vändning med min löpning. Jag blev krasslig, vilket i stort spoilerade alla tre 5 km-lopp som följde. Jag försökte träna ungefär som planerat, men det blev en ond cirkel som aldrig fick ett avslut. För om jag skulle börja avstå löppass, så skulle jag inte vara 100% redo inför loppen och framförallt inte halvmaran som låg och lurade runt hörnet. Men om jag inte skulle avstå, så skulle jag inte bli friskare. Jag avstod dessutom Sigtuna Stadslopp helgen innan för att ge plats åt mitt längsta långpass någonsin. Mitt uppe i detta, så laddar jag för en ännu en innebandysäsong med hårda träningar. Jag kan inte avstå, för annars missar jag chansen att få spela i de första matcherna. Ni ser hur sinnessjukt allting det här låter? Allt det här för att göra det så optimalt som möjligt för ett lopp jag så gärna hade sett fram emot. Är det värt allt det här? Egentligen inte. Men vad gör man inte för något man älskar?

Att fajtas dag ut och dag in med halsont eller förkylning i kamp mot tiden, för att bli friskare, är svårt. Sista veckan inför halvmaran, så fick jag helt enkelt acceptera att det är ungefär såhär jag kommer att må när jag väl ska springa. Inte nog med att jag fick slåss mot min egen kropp gällande krassligheten. Jag hade dessutom mina mentala tvivel som satte hjärnspöken den här gången. Hur fan ska jag klara av att springa en halvmara egentligen? Framförallt när jag har som mål att slå mitt eget rekord? Storhetsvansinnet rinner över när jag i samma veva låter er läsare få gissa vad min halvmaratid kan tänkas bli. Är jag verkligen såhär självsäker att jag klarar av detta ändå trots allt? Mina tvivel fortsatte tills lördagen.

Inför: Det är det här som är härligt med ett lopp som går lite senare på dagen. Jag hinner mentalt få samla mig och behöver inte stressa iväg. Medan min sambo så fint städer hela lägenheten, sitter jag lugnt vid datorn och lekar DJ. Jag blir uppumpad, låtarna får mig att känna mig som Rocky, när han springer längs slummiga Philadelphias gator. Jävlar i mig. Det är som självaste jag ska gå en titelmatch mot min största nemesis någonsin. Jag blir väldigt uppeldad, jag älskar det. Nu är det allvar.

Jag har superkoll på situationen!

 När vi väl är på plats vid slottet. Äter jag och dricker omåttligt mycket av allt. Bättre att må lite dåligt, men ändå ha kroppen full av lite av det mesta. Inte nog med det hela, jag behöver gå på toa. Trots att jag redan har gjort det två gånger hemma. Jag hoppas att bajamajornas köer inte alls är lika långa som förra året. Men det är dem. De känns ännu längre den här gången. Ska jag orka hålla mig? Jag springer runt och försöker värma upp. För första gången på ett bra tag, så orkar jag värma upp ordentligt igen. Tack och lov. På min lilla uppvärmningstur, så hittar jag en toalett inne på medelhavsmuséet. Jag smyger in nästan som en inbrottstjuv på jakt efter en skatt. Hoppas att det är okej att jag med min nummerlapp smyger in på handikappstoan. Visst fan känner jag mig stolt över att hittat en guldgruva. Öppnar det upp för en köbildning på museet vid nästa halvmara, måntro?

I smeten knuffar jag mig fram!

Sen försöker jag likt ett TV-spel zickzacka förbi så många som möjligt i startfältet, där vi står som packade sillar. Det är det som är ett av de stora problemen när det kommer till detta stora lopp, är att det är för jävla packat. I startgrupp A, så står det folk som är goda för 1:20-1:40 om jag inte minns fel. Känns för mycket helt enkelt. Sen är det bara att göra redo för avfärd. De senaste 4 veckorna har egentligen byggts på den här loppet. Skulle livet leka vidare eller skulle jag inse att jag var slagen?

 Under: Starten är fullsmockad som sagt och man i stort sett gå förbi startlinjen. Sen försöker jag i den mån det går rycka så mycket det går, här och där. Jag springer nästan in i publiken för att kunna få yta. Hela den här starten drar nu mycket i tid den första kilometern, men sedan när jag väl kommer loss, lyckas jag skapa lite andrum. Jag känner att kroppen är lite ansträngd, men att jag sakta men säkert börjar hitta ett tempo som passar mig. Jag får inte dra för snabbt heller, det är ett långt lopp och jag behöver disponera krafterna så effektivt som möjligt. Däremot är målet att ha en klar positiv split att leka med efter 10 km. Vanligtvis delar jag upp den här storleken av lopp i tre delar. Men nu tar jag kilometer av kilometer, jag försöker njuta av alla fantastiska vyer som Stockholm har att erbjuda. Samtidigt så är smockat överallt med människor. Det är trots allt fint väder, men att jag efter mycket om och men skulle starta, så slogs det sista tvivlet för folket att ta sig till stan och njuta av loppet.

Precis ovanför huvudet älgar jag förbi!

 Min GPS-klocka är igång, men är helt exakt eftersom den tappar GPS i tunneln precis i början av loppet. Men klockan rullar på och jag måste ha ett riktigt jämnt och bra tempo, dessutom försöker jag haka mig fast i olika klungor och sen kanske dra efter det, om det är möjligt. När man ligger såhär långt fram i fältet efter låt oss säg 5 kilometer, så är det allt som oftast snabba och uthålliga löpare kvar. Jag fortsätter springa i sakta mak. Jag följer inte min klocka särskilt mycket, jag vet dock att jag håller en hygglig jämn takt. När jag passerar 10 km, ligger jag under 38 minuter och det är riktigt bra.

En av mina löpningstrix (eller tics). Ibland blundar jag, för att det ska gå snabbare...!

 Sen börjar kroppen göra sig påmind återigen vid 11-12 km, det är då den riktiga prövningen börjar och flygplanet börjar lyfta in över Södermalm. Jag har ont i knä, rygg och höfter. Men jag låter inget stoppa mig och jag ska vara som en maskin som bemästrar det här också. Inte tänker jag springa så här långt för att ge upp. Jag är också väldigt duktig att dricka vatten. Det är inte varmt som Göteborgsvarvet, däremot är mentalt uppfriskande att få i sig lite vatten. Även om det kanske innebär i slutändan att jag förlorar några sekunder på detta, men jag vinner nog på det i längden. Jag fortsätter hålla en bra fart, växeldrar lite med olika personer. Fyfan vad svårt det vore att springa det här loppet, om det inte fanns härliga människor som hejade och sprang. Ödsligt och helt utan yttre motivation egentligen.

När jag når Tantolunden så dyker min gamla fiende upp igen. Krampen i vaden! Jag som trodde att jag skulle slippa detta med tanke på att jag har tränat mer intensivt och längre, men ändå så dyker det upp. Men den här gången är jag beredd att det skulle ske, så jag tar till min gamla taktik genom att stampa hårt med fötterna i marken för att motverka krampen. Det funkar. Däremot sinkar det mig lite och backen upp mot Götgatan känns overkligt långt nu. Särskilt med tanke på den här krampen, det känns som att det är en bepansrad daggmask som går i supersnabb farten i vaden. Låter inte, är inte kul. Jag är helt övertygad att jag har en jobbig uppförsbacke till i samma länga, men det var bara en synvilla. Snart flyger jag ner längs Götgatsbacken. Sen är det bara att njuta sista biten. Alla är hjältar när man kommer in på upploppet. Stora prestationer helt enkelt. Den här känslan finns inte någon annanstans, den är guld. Alla ni som har sprungit minst en halvmaradistans vet vad jag pratar om. Jag spurtar mot slutet, kliver förbi en tjej i slutskedet. Helt rätt. Jag är lite manschauvinistisk när det kommer till det. Jag stannar. Jag njuter. Jag lever. Igen.

Som Arnie sa i Expandables 2: "I'm back"

Efter: Så fort man stannar efter att ha sprungit en sådan här lång distans, så känns som att kroppen ger en motreaktion på det som har hänt. Det känns som att den vill fortsätta springa, men jag tvärvägrar. Jag går i en fårskock mellan staketeten. Jag hade hoppats att medaljen likt Göteborgsvarvet, ska se annorlunda ut från år till år. Men den ser ut som förra året. Dock är den fortfarande väldigt fin.

Ifall ni tvivlar på om jag kom före tjejen i vitt. Så här har ni det officiella målfoto. Ingen tvekan, va?

När jag väl är på väg att ta mig ur "korridoren", så kommer det några glädjetårar. Jag klarade det. 1:22:06. Nästan 2 minuter slog jag mitt gamla rekord. Tårarna kommer okontrollerat. De få gånger tårar rinner längs ner mina kinder är vid emotionella scener i TV-serier och filmer, men det är bara fiktion. Den enda gången jag minns att jag har skvätt tårar i idrottssammanhang är när jag vann brons efter rafflande straffar som tränare med ett pojklag i innebandy. Jag kände mig stolt. Det var ett magiskt ögonblick. Det här var dock ett ännu större ögonblick. 

Det finns all anledning att le igen!

Jag har slagit alla hjärnspöken och förkylningar. Det är det här löpningen handlar om. Att njuta av att springa. Att upptäcka att jag fortfarande har det inom mig. Jag har aldrig tvivlat på min förmåga, men att slå ett nytt rekord är något jag aldrig kommer att glömma. Så är det bara!

Karlstad Stadslopp - Sol, schnitzel och rekord! Den gyllene triangeln!

Datum: 15 juni 2013 Distans: 10 km Placering: 28 Tid: 36:22 (nytt PB)

 

 

Jag kände mig minst sagt sliten, med en del lopp och en del träningspass. Jag hade kört hårt med mina mått mätt. Men likväl så njöt jag av mitt senaste rekord i Västerås och hade nästa "nyckellopp" framför mig. Som jag tidigare skrev så är nyckellopp, de lopp jag känner är extra viktiga och som jag förbereder mig extra noga med kost och träning. Jag skulle kunna säga också att det är lopp, där jag siktar på en riktigt bra tid och kanske även upp emot rekordtider.

 

 

Inför: Allt började dagen före, alltså under fredagen. Då jag fick ett mess från farsan, som sade att jag inte hade anmält mig till Karlstad Stadslopp. Nähä, hur går det ihop? Jag har trots allt bokat tågresa sedan länge, hur kan jag ha missat att betala in loppavgiften i samma veva? Jag som gillar att ha allt i ordning, fick lite smått panik. Men det lugnade ner sig ganska snart. Så på tävlingsdagen behövde jag inte gå upp våldsamt tidigt på lördagen, bara strax efter åtta. Det är sovmorgon för mig i viss mån antar jag. Kvällen före hade jag laddat med Snickers, precis som mina två senaste lopp och på centralstationen så köpte jag en energidryck som när jag åkte till Västerås. Nya rutiner som har funkat väl måste utnyttjas till fullo.

 

Tåget rullade sakta men säkert sedermera mot Karlstad och det är trivsamt att åka tåg som brukligt, väl framme i tävlingsstaden dagen till ära med en liten försening. Jag ville komma i god tid till start och ville inte stressa senare, så jag tog med raska steg och gick från centralstationen till Sundsta. I god tid hann jag fixa nummerlapp. Vädret var rätt så soligt och varmt, men inte Göteborgsvarvetvarmt. Något som jag noterade till alla som hade föranmält sig, var att deras namn stod i fokus och inte tävlingsnumret. Innovativt tycker jag, även om det inte är första gången jag ser det, så var det första gången då namnet fick ett så stort fokus bland vanliga deltagare. Dessutom var loppet närmast i mytomspunnet att det var väldigt flackt och lättlöpt, det var PB-time med andra ord.

 

 

 



Sedermera var det att ta sig ut på bilvägen för att påbörja sin uppvärmning för komma igång. För under fredagen så satt jag bara på rumpan och spelade TV-spel i stort sett, jag gjorde inget fysiskt alls efter jobbet. Jag gick till köket och tillbaka, ungefär på den nivån. Så jag var lite orolig att jag skulle vara stel, men jag hoppades att totalvilan mellan mitt pass i torsdag och loppet två dagar senare skulle vara okej. Jag kände mig lite småtrött under uppvärmningen, dock inget farligt. Sedan körde jag en miniuppvärmning i den gula startfållan, det började kännas lite bättre. Sedan var det bara invänta 10 långa minuter, när alla stod i startfållorna tills skottet gick. Bredvid mig stod en man i burka med budskapet "No to burqa". Något lustigt, som fick mycket uppmärksamhet innan och efter. Trots att jag gillar tävlingspirr, så fanns det inget alls idag. Det är trots allt mitt 33:e lopp på 13 månader, inga konstigheter med andra ord.

 

Medan alla rutinerade löpare värmde upp bortanför mållinjen, så var jag nästan ensam i min startfålla. Glad är jag!

 

 

Under: Sen var man iväg och försökte öppna i ett snabbt, men ändå kontrollerat tempo. Det var precis så det blev och jag försökte under en större del av loppen att ta sikte på en "Akele"-löpare, så länge jag hade han i mitt synfält, så skulle jag ligga på en bra tid. Dessutom gällde det att ha killen med 37-ballongen bakom sig, så att man skulle krypa under den tiden. Jag var på gott humör och löpte på de första kilometrarna utan större problem och drog mig till minnes hur svårt en mil rent strategiskt kan vara. 5 km är bara kuta järnet i stort sett, en halvmara är att skynda långsamt. Men en mil, där är det varken eller på något konstigt vänster.

 

Jag är precis under den orangea ballongen. Den ska jag vara framför helt enkelt!

 



Inga höjdskillnader att tala om och efter 3 kilometer börjar det jag skulle påstå är oxfemman för mig. Mellan 3 och 8 kilometer är milens jobbigaste del, bara nöter kilometer efter kilometer och måste hålla ett högt tempo. Vilket jag gjorde, jag tittade på klockan och såg att jag låg precis rätt tid av gränsen för nytt rekord. Något som inte heller smet obemärkt förbi var att det var ett fantastiskt publikstöd längs hela banan, det är i klass med de allra bästa loppen jag har sprungit. Även om det var rätt så varmt var det ändock och behagligt, det bästa av allt så kände jag mig i riktigt bra form. Banan var precis som legenden säger - väldigt snabb och påminde en hel del om Berlin halvmarabana, otroligt lättlöpt och flack. Det vore förargligt om jag inte skulle slå rekord idag. All oro som bajsnödighet och ont i magen som var precis innan loppstart lite oroväckande, var som bortblåst. Jag lät kroppen göra sitt jobb idag.

 

Efter 6 kilometer så låg jag i ett stadigt tempo och jag fortsatte att jobba hårt, följa "Akele"-killen som jag såg allt längre bort. Däremot såg jag inte skymten av någon ballongkille, tack och lov. Vilket betydde att jag låg bra till. Sedermera svängde vi in vid Stora Torget, där jag tog en buss för 4 månader sen för att se hockey. Jag fortsatte känna mig någorlunda fräsch och jag var förvånad att jag var så jämn i varje kilometertid som jag var. När vi kom fram till "flygande 100 meter", då man skulle springa så snabbt man kan, så valde jag att spara på krafterna av väldigt taktiska skäl. När vi var på väg mot Sundsta igen och det återstod dryga kilometern, så njöt jag av varenda steg och med ett litet leende så förstod jag att jag borde slå rekord idag. Det var en sådan dag. När jag kom in på målrakan, så tog jag med enkla och fina steg över mållinjen. Ingenting stoppar mig. Absolut inte.

 

Efter: Det var verkligen en oerhört trevlig syn att se resultat 36:22 på resultatlistan vid målgång. Allt hade känts så bra under loppet - vädret, löpsteget, banan och publiken. Det var helt optimala förutsättningar egentligen för att det skulle ske något stort idag och det gjorde det. Att jag slaktade mitt tidigare rekord med nästan 1 minut är något som jag kommer bära mig med i framtida äventyr. Oavsett hur långt jag anser mig kommit inom löpningen, så finns det alltid lite till att kräma ur.

 

JAAAAAAAA! Underbar känsla!

 

Inte nog med att jag fick lite smått och gott i gottepåsen med tillhörande fin medalj (utan band dock). Jag vann dessutom på min sista siffra i tävlingsnumret, nämligen en biljett till friidrottsgalan Karlstads GP. Dock var det på ett datum jag bortrest på, men alltid kul att vinna saker. Jag njöt av att vara i tävlingsområdet med vetskapen att jag har slagit nytt rekord, det finns ingen bättre känsla att sträva efter. Det är ett riktigt fint kvitto på att min egen planerade träning fortsätter utmynna i fina resultat. Sedan blev det restaurangbesök i Karlstad och en jäkligt god schnitzel med tillbehöver smakade himmelskt god. Det var jag värd anser jag.

 

Tågresan hem blev kanske inte lika himmelsk, då den först blev försenad och sedermera kom ett hel hop av fotbollssupportrar på vid Degerfors. Något jag har reflekterat över sedan tidigare (då även jag är supporter och går på en del matcher) är hur kul är det att gå på fotboll och supa sig redlöst full? Oftast är det samma typ av människor och det låter humoristiskt när en person i fråga påstår sig inte ens minnas halva matchen. Givetvis kan man absolut få dricka, men inte bli supa skallen av sig. Det låter inte vettigt. Men inte ens det kunde störa den känslan som infinner sig vid rekordslagning. Jag är förvånad, men jag är däremot konfunderad vad nästa steg ska bli? Uppenbarligen finns det krafter inom mig som vill att jag ska springa fortare, typ under 36 minuter på milen? Inte alls möjligt. Men det är en annan historia för framtiden.

 

Världen stannar till, jag gör det inte!

36:22!

Känslan av ett nytt personbästa på milen är helt underbar!
Jag njuter!

MälarEnergi Stadslopp 2013 - Another new world record!

Datum: 11 juni 2013 Distans: 5 km Placering: 3 Tid: 17:03 (nytt PB)

Det har skrivits och sagts många gånger förut, men för nästan 13 månader sedan på Västerås inne på Jensens Bofhus, så föddes idén att börja springa på "riktigt" och testa på ett lopp.  Mina tankegånger är oftast snabba och oanade, varför jag just fick ett sådant infall av att börja springa vet jag inte. Men jag är väldigt tacksam att jag höll fast vid tanken och sprang Skärholmsloppet i mitten av maj 2012. Sedan dess var jag biten och har sprungit många lopp sedan dess och har haft en resa i löpning, men även karaktärsmässigt, som stärkt mig. Mitt fjärde lopp någonsin blev lite oväntat i Västerås och MälarEnergi Stadslopp. Det blev första tiden under 20 minuter på 5 kilometer, nämligen 19:15. Något som fick mig att inse att jag inte alls är så tokig på det där med löpning. 1 år senare fortsätter Västerås att vara en del av min löpning.

Inför: Jag hade fått turen att byta arbetstider med en kollega, vilket betydde att jag skulle tidigt på jobbet, så att jag kunde komma ifrån tidigare från Stockholm. Med väldigt trötta ögon, så lyckades jag med konststycket att försova mig och starta dagen på sämsta möjliga sätt. Men det var bara att gilla läget, jag blev inte särskilt mycket försenad i slutändan, som tur var. Hela kroppen kändes lite sliten och kanske det där "dagen innan"-passet inte var främjande denna gång? 

Nu ska vi se vad den magiska väskan innehåller? Ett nytt rekord, månne?

Men timmarna rullade på och jag var väldigt spänd med vad jag kunde hitta på i Västerås. Kroppen började sakta men säkert att kännas bra igen under arbetsdagen. Jag drog i mig energidryck (första gången innan lopp) vid centralstation, där jag mötte upp supporterklubben. Väl på tåget till Västerås, så blev det att i minsta möjliga utrymme byta om från civilklädsel till tävlingsdräkt. Sen slumrade jag halvt till på tåget. Supertaggad var jag inte. Men rent mentalt hade jag börja bygga upp bilder hur jag ville att det skulle se ut. Jag var nu trött på att springa 5 km på "18.xx"-tider, jag visste att jag hade tränat bra och hade möjligheter att göra ett riktigt fint lopp. Skulle jag slå rekordet? Det var 10 månader sedan nu och jag var en betydligt bättre löpare nu än då, men 5 km är som 100 meter. Lika intensivt och härlig.

18.41 på Paradisloppet i torsdags, på den där svåra banan, var ett styrkebesked. Uppvärmningen var seg och jag kom inte i någon bra rytm, medan jag såg några tävlingsinriktade köra riktigt hårt i sina uppvärmningspass. Vilken buzzkill att inte komma under 18 minuter. GPS-klockan ville inte komma igång, men jag kände att stoppuret funkade lika bra. När jag väl hade lyssnat på samma låt i ipoden 10 gånger, så var det bara att ställa sig och göra sig redo.

Jag med 844 i mörkblå tröja! Pang på rödbetan lixom!

Under: Oavsett hur kroppen egentligen kände sig, så var tanken att bara dra på i början och hänga på så gott det gick. Det fick bära och brista. 5 kilometer är en sådan härlig distans, så det finns ingen strategi att lägga upp loppet. Det är bara ända in i kaklet, sen får du fundera efteråt över slutresultatet. Jag började i bra fart, hamnade i en liten klunga och kom ur den. Jag hade bra känsla i kroppen och jag hade inga tankar på att släppa de killar som låg längst fram och malde. 

Jag minns inte inledningen av början särskilt väl sen förra året och fick för mig att de hade flyttat lite av banan, men jag tror inte det stämmer. Banan är lättlöpt och vädret var gemytligt, ingenting att klaga på. En kille som jag såg på uppvärmningen såg hur "speedig" ut som helst, låg ett bra tag längst fram. Men när jag passerade han senare utan problem och hade endast två löpare framför mig, som kunde agera draghjälp, så var jag nöjd. Det fanns en backe i mitten av loppet, som sög en del energi och kraft. Men jag var beredd på den, utöver det, så fanns det absolut ingenting att klaga på.

Jag vill minnas Solsidan Runt på hemmaplan, där jag själv var ensam i ledning i hela loppet och att jag hade svårt att hålla uppe min höga fart. Den här gången hade jag två rutinerade rävar längst fram, som körde hårt. Jag närmade mig aldrig de riktigt, utan jag hade behörigt avstånd till bägge. Men jag tappade inte hela någon fart och jag kände under hela rejset, att jag hade "power" och vilja att komma i mål på en fin tid. När jag inser att loppet börjar ta slut, så sätter jag in ytterligare en växel. En växel som jag älskar att känna av, jag är verkligen i bra form helt enkelt. Precis som förra året bjuder jag på riktigt fin spurt och hamnar återigen likt Paradisloppet, 1 sekund efter närmste löpare. 

Jag kör min klassiska spurt. Älskar 5 km!

Efter: Tiden lydde 17:03, en nytt jävla rekord på över en halvminut. Jag har tränat på riktigt bra den senaste tiden och det är en helt överlägsen känsla att känna att det ger utdelning. 5 km är mitt skötebarn och den distans som har fått mest kärlek av mig, så igår var en helt underbar dag. För oss vanliga "motionärer", så är det stort att börja smaka på tiderna runt 17. Framförallt nu när det betyder att jag är närmre 16 än 18 efter det här rekordet. 

3:a och nytt rekord. Helt ok kväll i Västerås!

Efter loppet blev det traditionsenligt Jensens och en trevlig biff på detta. Loppet är för övrigt bra arrangerat och banan är riktigt trevlig. Vi får se om vi dyker upp fler gånger här? Inte alls omöjligt. Tågresan hem kändes inte alls tung, trots att lite sömn och tidig uppgång väntade. Det här resultatet bevisar att jag har ännu mera potential för fina prestationer ett bra tag framöver. 

Gladare än så kan man inte bli!

Västerås har verkligen en speciell plats i mitt hjärta. Det var här jag fick tanken om löpningen. Det var här jag sprang under 20 minuter på 5 km för första gången och det var här jag satte min nya kaxiga tid på 17:03. Tack!

Berlin Halvmarathon 2013 - Jag mötte Våren. Nu är vi bästa vänner! Del 2 (av 2)

Datum: 7 april 2013 Distans: 21.1 km Plats: 349 Tid: 1:23:50 (Nytt PB!)

Under: Den där känslan när startskottet går och du vet att du har en halvmarathon framför dig, vilket betyder att du ska springa mot kanske upp emot 1,5 timme. Den är inte klok alls. Men på något sätt är det bara att le och gilla läget. Jag har åkt ner till Berlin för att springa och så skulle det bli. Min GPS-klocka kom igång först en halvtimme innan start, men sen precis innan loppet fungerade den inte (precis lika oregelbunden som vanligt med andra ord). Men det funkade faktiskt bättre bara ett tidtagarur och med hjälp av kilometerskyltarna, så skulle jag kunna orientera mig fram genom alla siffror och låta mig förstå att det antingen gick bra eller mindre bra. Jag skulle försöka ta det lugnt i början, men av klockan att döma sprang jag första kilometern på runt 3:30 och det är lite korkat då, jag måste ransonera varje energiklick i detta lopp på bästa sätt.

Det tog inte många kilometer innan jag såg Brandenburger Tor, något som ett av Tysklands absolut kändaste landsmärken och som står som en liten turistpryl hemma hos mig. Tydligen är det här man går i mål på helmaran, när jag passerade denna, så var det åtminstone över 18 km kvar. Jösses, min skapare och frälsare. Det var en oerhört tung tanke att bära. Men samtidigt få njuta, skulle jag orka med hela sträckan, så är jag faktiskt bragdvarning på det hela. Jag är inte särskilt mycket mer tränad den här gången, än för halvmaran i Stockholm för över ett halvår sedan. Men däremot, så påstår folk att det "inte är svårt" att springa en halvmara. Det är möjligt, men att sikta in sig på en grym tid som en motionär, som inte springer särskilt ofta, det är om något väldigt utmanade må jag säga.

Det var lite ljusare när jag passerade denna härliga skapelse. Min första aha-upplevelse, att nu springer jag utomlands på riktigt.

Sen dröjer det inte särskilt länge förrän det där illamåendet dyker upp igen, som en ovälkommen gäst återigen. Men med Premiärmilen i åtanke, så var det bara att försöka använda den metoden som var hyfsat effektiv då. Att andas mera och lugnare, för är det något jag uppenbarligen har missat när jag har sprungit, så är det andningen. Den är minst lika viktig för en bra prestation. Något annat som fick den här tråkiga tristessen genom att bara springa med mycket kilometer kvar att försvinna, var att jag emellanåt blundande och kom ännu mera in i min andning. Samtidigt som jag effektivt kunde vila den inre kraften för att på så sätt få tiden att flyta på lite snabbare. För alla ni som inte är vana att springa en halvmara, vet inte hur jävla trist det kan vara att gnugga kilometer efter kilometer. Framförallt när man inte riktigt tränar för det på ett vettigt sätt.

Vi sprang förbi Siegessäule, sedermera efter lite mindre än halva banan avverkad passerar man Charlottenburgslottet. Där var jag och min sambo på julmarknad 2008. Rent mentalt delar jag in loppet i olika block. Övergripande delar jag in det i tre delar, 7 km - 14 km - 21 km. Sen styckar jag upp det ännu mera, för att på så sätt, ha små delmål som jag kan glädjas åt. Jag ligger bra i fas efter 8-9 km, sedan börjar klocka långsamt ticka några sekunder extra varje km känns det som. Känslan är riktigt jobbigt, när man passer 10 km-skylten, då man förstår att är mer än halva loppet kvar. Huga mig. 10 km passeras på 38:53, fullt godkänd, med tanke på att jag både måste hushålla med krafterna och även tänka på att inte tappa farten någonstans.

Är det något jag måste direkt säga om denna bana är att det är väldigt platt, jag märkte knappt av några höjdskillnader överhuvudtaget. Det är både positivt och negativt. Det var inga uppförsbackar att tala om, men tycker det är skönt att mentalt "glida" ner på en nerförsbacke. Nåväl, det var bara att fortsätta tugga på och rent mentalt var både 14 km (två tredjedelar avverakde) samt 16 km (bara ett 5 km-lopp kvar) inte långt ifrån. Det var rätt svettigt både med halsduk och långbyxor, men det var inte mycket jag hade att göra just nu. Jag hade dessutom en "gottpåse" i ena handen med dextrosol samt två gel inköpta på mässan inför loppet, i värsta fall skulle jag behöva hälla ut allt innehåll och spy i den om tillfälle skulle ges. Men jag lyckades hålla illamåendet i shack samtidigt som jag såg varje kilometer passeras med några extra sekunders påslag och det skulle bli en kamp mot klocka jämte mitt gamla rekord.

Efter att jag hade lämnat 16 km-skylten bakom mig, så började jag känna av det jag kände på nästan samma punkt i Stockholms halvmara och det var de ohyggligt jobbiga kramperna i vaderna. Det är en hemsk känsla. För den höll på mig att kosta hela målgången på min första halvmara. Inledningsvis är det bara lite ryck i vaderna och det är något jag behöver göra något åt nu, men samtidigt förstår jag att det kommer att bli jobbigt lite senare. Vid 18 km och endast 3 km kvar, så kapitulerar mina vader nästan fullständigt. Jag får inte göra avkall på min fart i detta skede, då jag ligger bra till. Men jag lyckas på något visst bemästra den här smärtan också, genom att stampa hårt två gånger i det ben, där den där obehagliga känslan infinner sig. Otroligt, men att jag på min andra halvmara har ess i rockärmen (illamående, ont i vaderna) är betryggande och gör att jag har en verktygslåda att fram. När det bara är 1 km kvar, så förstår jag att jag har en god chans att tangera eller kanske t o m slå mitt eget rekord. När jag ser klockan vid målgången, så är jag så himla glad att hela "den här skiten" är snart över och jag ser att jag har möjligheten gå under 1:24:00 om jag bara sätter extra fart och den farten hade jag. Jag tar i med mina sista krafter och passerar mållinjen lycklig, med hela Berlin runt omkring mig.

Efter: Direkt efter målgången, så lägger jag mig ner och är närainpå att kyssa marken framför mig som tack att jag inte behöver ta något med löpsteg idag. Inte ett enda. En funktionär kommer fram och kollar ifall jag mår bra. Nej, fysiskt mår jag inte alls bra. Men psykiskt mår jag hur bra som helst, framförallt när jag har pulviserat mitt halvmararekord med över 1 minut. Jag njuter, jag fortsätter att gå framåt och har ett lyckobehag i kroppen som inte går att beskriva. Jag är min största tvivlare av alla, men jag har lyckats överbevisa mig själv att jag är kungen om jag bara vill.

Kort därefter, tar farsan den obligatoriska vinnarbilden, bakom mig står mitt kära TV-torn. En symbol för dagens vinstmarginal. Vem hade trott detta de 2 tidigare gångerna jag varit i Berlin, att jag skulle ner hit och springa en halvmara? Framförallt att jag skulle göra det på en tid jag egentligen då bara kunnat drömma om.

Utcheckningen på hotellt skulle ske 12:00 och jag glider in ett par minuter innan det, frågar lite snällt om man kan få ha rummet lite till. Så att jag hinner duscha och byta om, skulle kännas guld att vara fräsch efter loppet. Jag får en halvtimme till och det låter hur bra som helst. Jag känner hur jag verkligen tömt kroppen på allt jag har. Jag vägrar påstå att jag har genomfört ett perfekt lopp och att det inte kan bli bättre, för det kan det faktiskt bli. Men idag har jag rent taktiskt fullgjort loppet på ett närmast genialiskt sätt (övervinna illamående, kramper och en jämn nivå i steget).

Resten av tiden i Berlin och på väg hem, så njöt jag med min medalj runt min hals. Absolut inte den finaste medaljen, men nästan den skönaste minnet av något där jag har använt min kropps resurser på bästa sätt. För är det något löpare som har gjort bra lopp vet om, är det den där känslan ingen kan ta ifrån dig.

Jag älskar löpning.

Lopp 2013:
24 mars - Premiärmilen (Djurgården) - 10 km - 38:19 (ÅB)
7 april - Berlin Halvmarathon (Berlin) - 21.098 km - 1:23:50 (PB)


Fotnot: Bilderna från Marathonfoto, kommer att köpas loss. Men tills dess, använder jag två här!

Ibland säger siffror mer än ord och bilder!

1:23:50

Nytt PB!