Berlin Halvmarathon 2013 - Jag mötte Våren. Nu är vi bästa vänner! Del 2 (av 2)

Datum: 7 april 2013 Distans: 21.1 km Plats: 349 Tid: 1:23:50 (Nytt PB!)

Under: Den där känslan när startskottet går och du vet att du har en halvmarathon framför dig, vilket betyder att du ska springa mot kanske upp emot 1,5 timme. Den är inte klok alls. Men på något sätt är det bara att le och gilla läget. Jag har åkt ner till Berlin för att springa och så skulle det bli. Min GPS-klocka kom igång först en halvtimme innan start, men sen precis innan loppet fungerade den inte (precis lika oregelbunden som vanligt med andra ord). Men det funkade faktiskt bättre bara ett tidtagarur och med hjälp av kilometerskyltarna, så skulle jag kunna orientera mig fram genom alla siffror och låta mig förstå att det antingen gick bra eller mindre bra. Jag skulle försöka ta det lugnt i början, men av klockan att döma sprang jag första kilometern på runt 3:30 och det är lite korkat då, jag måste ransonera varje energiklick i detta lopp på bästa sätt.

Det tog inte många kilometer innan jag såg Brandenburger Tor, något som ett av Tysklands absolut kändaste landsmärken och som står som en liten turistpryl hemma hos mig. Tydligen är det här man går i mål på helmaran, när jag passerade denna, så var det åtminstone över 18 km kvar. Jösses, min skapare och frälsare. Det var en oerhört tung tanke att bära. Men samtidigt få njuta, skulle jag orka med hela sträckan, så är jag faktiskt bragdvarning på det hela. Jag är inte särskilt mycket mer tränad den här gången, än för halvmaran i Stockholm för över ett halvår sedan. Men däremot, så påstår folk att det "inte är svårt" att springa en halvmara. Det är möjligt, men att sikta in sig på en grym tid som en motionär, som inte springer särskilt ofta, det är om något väldigt utmanade må jag säga.

Det var lite ljusare när jag passerade denna härliga skapelse. Min första aha-upplevelse, att nu springer jag utomlands på riktigt.

Sen dröjer det inte särskilt länge förrän det där illamåendet dyker upp igen, som en ovälkommen gäst återigen. Men med Premiärmilen i åtanke, så var det bara att försöka använda den metoden som var hyfsat effektiv då. Att andas mera och lugnare, för är det något jag uppenbarligen har missat när jag har sprungit, så är det andningen. Den är minst lika viktig för en bra prestation. Något annat som fick den här tråkiga tristessen genom att bara springa med mycket kilometer kvar att försvinna, var att jag emellanåt blundande och kom ännu mera in i min andning. Samtidigt som jag effektivt kunde vila den inre kraften för att på så sätt få tiden att flyta på lite snabbare. För alla ni som inte är vana att springa en halvmara, vet inte hur jävla trist det kan vara att gnugga kilometer efter kilometer. Framförallt när man inte riktigt tränar för det på ett vettigt sätt.

Vi sprang förbi Siegessäule, sedermera efter lite mindre än halva banan avverkad passerar man Charlottenburgslottet. Där var jag och min sambo på julmarknad 2008. Rent mentalt delar jag in loppet i olika block. Övergripande delar jag in det i tre delar, 7 km - 14 km - 21 km. Sen styckar jag upp det ännu mera, för att på så sätt, ha små delmål som jag kan glädjas åt. Jag ligger bra i fas efter 8-9 km, sedan börjar klocka långsamt ticka några sekunder extra varje km känns det som. Känslan är riktigt jobbigt, när man passer 10 km-skylten, då man förstår att är mer än halva loppet kvar. Huga mig. 10 km passeras på 38:53, fullt godkänd, med tanke på att jag både måste hushålla med krafterna och även tänka på att inte tappa farten någonstans.

Är det något jag måste direkt säga om denna bana är att det är väldigt platt, jag märkte knappt av några höjdskillnader överhuvudtaget. Det är både positivt och negativt. Det var inga uppförsbackar att tala om, men tycker det är skönt att mentalt "glida" ner på en nerförsbacke. Nåväl, det var bara att fortsätta tugga på och rent mentalt var både 14 km (två tredjedelar avverakde) samt 16 km (bara ett 5 km-lopp kvar) inte långt ifrån. Det var rätt svettigt både med halsduk och långbyxor, men det var inte mycket jag hade att göra just nu. Jag hade dessutom en "gottpåse" i ena handen med dextrosol samt två gel inköpta på mässan inför loppet, i värsta fall skulle jag behöva hälla ut allt innehåll och spy i den om tillfälle skulle ges. Men jag lyckades hålla illamåendet i shack samtidigt som jag såg varje kilometer passeras med några extra sekunders påslag och det skulle bli en kamp mot klocka jämte mitt gamla rekord.

Efter att jag hade lämnat 16 km-skylten bakom mig, så började jag känna av det jag kände på nästan samma punkt i Stockholms halvmara och det var de ohyggligt jobbiga kramperna i vaderna. Det är en hemsk känsla. För den höll på mig att kosta hela målgången på min första halvmara. Inledningsvis är det bara lite ryck i vaderna och det är något jag behöver göra något åt nu, men samtidigt förstår jag att det kommer att bli jobbigt lite senare. Vid 18 km och endast 3 km kvar, så kapitulerar mina vader nästan fullständigt. Jag får inte göra avkall på min fart i detta skede, då jag ligger bra till. Men jag lyckas på något visst bemästra den här smärtan också, genom att stampa hårt två gånger i det ben, där den där obehagliga känslan infinner sig. Otroligt, men att jag på min andra halvmara har ess i rockärmen (illamående, ont i vaderna) är betryggande och gör att jag har en verktygslåda att fram. När det bara är 1 km kvar, så förstår jag att jag har en god chans att tangera eller kanske t o m slå mitt eget rekord. När jag ser klockan vid målgången, så är jag så himla glad att hela "den här skiten" är snart över och jag ser att jag har möjligheten gå under 1:24:00 om jag bara sätter extra fart och den farten hade jag. Jag tar i med mina sista krafter och passerar mållinjen lycklig, med hela Berlin runt omkring mig.

Efter: Direkt efter målgången, så lägger jag mig ner och är närainpå att kyssa marken framför mig som tack att jag inte behöver ta något med löpsteg idag. Inte ett enda. En funktionär kommer fram och kollar ifall jag mår bra. Nej, fysiskt mår jag inte alls bra. Men psykiskt mår jag hur bra som helst, framförallt när jag har pulviserat mitt halvmararekord med över 1 minut. Jag njuter, jag fortsätter att gå framåt och har ett lyckobehag i kroppen som inte går att beskriva. Jag är min största tvivlare av alla, men jag har lyckats överbevisa mig själv att jag är kungen om jag bara vill.

Kort därefter, tar farsan den obligatoriska vinnarbilden, bakom mig står mitt kära TV-torn. En symbol för dagens vinstmarginal. Vem hade trott detta de 2 tidigare gångerna jag varit i Berlin, att jag skulle ner hit och springa en halvmara? Framförallt att jag skulle göra det på en tid jag egentligen då bara kunnat drömma om.

Utcheckningen på hotellt skulle ske 12:00 och jag glider in ett par minuter innan det, frågar lite snällt om man kan få ha rummet lite till. Så att jag hinner duscha och byta om, skulle kännas guld att vara fräsch efter loppet. Jag får en halvtimme till och det låter hur bra som helst. Jag känner hur jag verkligen tömt kroppen på allt jag har. Jag vägrar påstå att jag har genomfört ett perfekt lopp och att det inte kan bli bättre, för det kan det faktiskt bli. Men idag har jag rent taktiskt fullgjort loppet på ett närmast genialiskt sätt (övervinna illamående, kramper och en jämn nivå i steget).

Resten av tiden i Berlin och på väg hem, så njöt jag med min medalj runt min hals. Absolut inte den finaste medaljen, men nästan den skönaste minnet av något där jag har använt min kropps resurser på bästa sätt. För är det något löpare som har gjort bra lopp vet om, är det den där känslan ingen kan ta ifrån dig.

Jag älskar löpning.

Lopp 2013:
24 mars - Premiärmilen (Djurgården) - 10 km - 38:19 (ÅB)
7 april - Berlin Halvmarathon (Berlin) - 21.098 km - 1:23:50 (PB)


Fotnot: Bilderna från Marathonfoto, kommer att köpas loss. Men tills dess, använder jag två här!