Semesterlöpning - Både tyngre och lättare än vanligt!

Dagen efter Trosa Stadslopp, vilade jag. Med tanke på den fina prestationen och att det var min första heldag på semestern, så var de det enda rätta jag kunde göra. Det blev storhandling på ICA Maxi, en Lindt Orange Intense åkte med varukorgen också. En chokladkaka som belöning som sig bör. Det var riktigt god, den blir säkert godare med vetskapen av att man gjort något bra. Så måste det bara vara.

Under söndagen var det inplanerat nya banintervaller, förra veckans träning med dessa gjorde nog mig väldigt gott. Så därför är det nu ett naturligt inslag i min löpning. Men jag är betydligt segare när jag har semester, jag känner mig i närmst orkeslös när jag bestämmer mig för att styra kosan mot startpunkten för dagens pass. GPS-klockan vägrar att starta när jag ska köra min uppjogg till idrottsplatsen. Jag har dessutom med mig en påse med olika saker såsom nycklar, vattenflaska och kreditkort. Den går sönder efter 10 meter, så jag kommer få springa med dem på det mesta konstiga sätt för att få med alla saker. Så jag får utnyttja Ipodens träningsapp. Trots att kroppen känns otroligt segig och degig, så blir det 2.8 km i 4:03-tempo.

Senast jag körde intervaller var på midsommardagen, då var det några stycken andra som var på idrottsplatsen. Idag var det 0 andra personer. Helt dött. Skönt. Väl på plats så bestämmer jag mig med vetskapen av förra veckans hårda intervallpass, att istället för att köra 5 x 1000 m, köra 6 x 800 m. Det blir lättare för mig med tanke på hur jag mentalt är trött, hur kroppen säger ifrån och att jag börjar känna mig sjuk (lätt illamående samt snuvig). Det blir väldigt hårt kämpande, men jag gör samtliga 6. Tiderna blir; 2:35 - 2:37 - 2:40 - 2:42 - 2:43 - 2:39. Med tanke på hur jag känner mig är det fullt godkänt, på vägen hem blir det 1.7 km med 4:36-tempo, dock blir det ändå ett stopp i mitten. Jag begav mig till de närliggande centrum som finns där och köper mig en lunch.

När jag väl stiger på hemma, så känner jag mig nöjd med dagens pass och inser att det är en minibragd för mig utförd. Inte illa.

---

Under måndagen hade jag blivit sjukare, tyvärr. Istället för snuva, så hade jag fått halsont och det kändes inte alls bra. Dessutom tycker jag det känns ovant med inga rutiner egentligen, jag går upp när jag vill och gör vad jag vill. Herregud, jag har längtat efter semester länge nu och när jag äntligen får det, så börjar man nästan längta tillbaka. Nåväl, resten av sommaren kommer att vara fullbokad och det är bara att njuta av den tidlöshet jag befinner mig i. Jag känner mig orolig att jag kommer att bli sjuk på riktigt, hela måndagen går det fram och tillbaka med sjukdomskänslor. Under kvällen kör jag lite kroppsövningar, för att jag inte "vågar" ha en ytterligare vilodag.

Idag (tisdag), så åkte jag till jobbet och jobbade lite på semestern. Sjukt egentligen. Men lite arbetsmoral har man. Dessutom var jag rädd att "försova" mig på min arbetsdag på semestern, illa illa. Men nattens sömn hade inte förbättrat mina sjukdomssymtom. Nu kändes det lite till i halsen och jag med min hypokondriska inställning började tyst spekulera i att jag hade halsfluss. Men så verkade det inte vara. Utöver det hade jag fortsatt lätt illamående. Dagens inplanerade löppass, ställde jag in. Jag kanske kunde löpa imorgon istället eller så skulle jag hoppa över det och fokusera helt på torsdagskvällens lopp? Men medan dagen gick och sjukdomskänslorna gungade fram och tillbaka, så bestämde jag mig helt prompt att jag skulle springa. Jag skulle ändå bara springa 7 kilometer i ett ganska lugnt tempo, det hade jag bestämt sedan flera veckor tillbaka.

Jag börjar starkt spekulera att banintervallerna hjälper mig sjujäkla mycket, för det blev inte särskilt lugnt. Jag tryckte på. Det blev 7 kilometer asfalt med 3:47 i snitt. Det är i någon form av träningsrekord igen. Trots att jag hade halsont och lätt illamående, så springer jag egentligen i det tempo under en sådan sträcka utan större problem och jag hade helt klart kunnat springa ännu fortfarare om det vore så. Kvalitetspass. Nu är det total vila fram till loppet på torsdagskvällen, det är bara att hoppas på att jag är friskare. För nu är det en kamp mot tiden. För i själva verket vet jag att det är urdumt att ens springa med halsont och framförallt när det är i en sådan fart, men jag kan bara inte låta bli. Jag intalar mig själv att jag inte ska göra det igen, min hälsa går före allt annat. Men jag behövde bara ett pass till innan vårsäsongens sista lopp tar vid. Sen ska jag ha semester på riktigt och vila upp mig. Jag lovar. Så ta absolut inte efter mina dumheter.