Terrängspår - Long time, no see

Det finns en saknad. En saknad efter att få springa ute i mitt vanliga terrängspår. Med mycket snor och en helt energilös kropp, så tog jag mig ut för att springa ändå. Med podcast i ena örat, så följde mina pratade vänner med mig, när jag bestämde mig för att äntligen testa mitt gamla terrängspår. Äntligen hade jag möjligheten att springa, då det inte var alltför mycket snö och det var en sådan frihet att få springa ute i naturen igen. Det är nästan lite terapeutiskt och rofyllt att springa där ute, nu blev det inte hela vägen. Utan det blev "bara" 5.5 km och kroppen orkade verkligen inte mer, jag ville inte utmana den mer än nödvändigt i dessa sjukdomstider.

Jag sprang 8 km i lagom tempo i fredag, under lördagen spelade jag innebandymatch och gjorde 2 mål som forward (jag spelar aldrig forward. Max en gång per säsong, så det är alltid kul att få göra mål. Känns alltid lika overkligt). Jag fick även träffa på "jobbiga backe" nr. 1 också, bara ettan och inte tvåan. Men det kändes att man var sjuk, men det gick ändå att pressa ur sig. Jag trodde att jag helt klart hade sprungit över 5:00/km, men det hade blivit 4:41/km. Alltid något att glädjas av, bara tänka sig när vi närmar oss mars. Då man är lite friskare och snön börjar förhoppningsvis töa bort, hur formen är då? Det blir spännande. Så min saknad är inte helt bortblåst, utan jag hoppas få chansen snart igen att springa i mitt gamla terrängspår. Du finns där ute!