Dagen efter Kvarnloppet i Järfälla, så blev det tidig uppgång under söndagen. Det blev 6:15. Ingen rast, ingen ro. Jag åkte ut till Hägersten för att spela SIL, den där snabba innebandyformen. Jag har ju varit borta den senaste månaden då det har spelats (först Premiärmilen, sen Berlin halvmara). Det började hyggligt då jag pangade upp lagets första mål i krysset, sen senare gjorde jag även ett enkelt styrningsmål. Men där tog det stopp. Det blev bara 2 mål i första matchen. I den andra blev jag nollad för första gången. Snopet. Men jag är egentligen ingen målskytt, men trots allt underkänt från min egen sida. Ny klubba dessutom. Nåja.
Med tanke på planens lilla yta och de tre utespelarna på plan, blir det väldigt intensivt och emellanåt rätt ruffigt och fult. Tyvärr trodde jag att idiotiska skogshuggare (jag kan ju själv vara en sådan) var förpassade till Korpen, men när man blir nästan hotad till livet i spelargången efter match, så undrar man vilka dårar som springer lösa där ute. Nåja, jag spelar bäst irriterad och när jag får motståndaren ur spel. Där har jag allt som oftast få övermän, så då är SIL väldigt kul att spela. Men också är det mycket korta och snabba löpningar som suger musten ur en. Nya tag nästa gång med andra ord.
---
Vi är åter förenade. Jag och mitt kära terrängpass. Idag blev det första passet ute i skogen på över 4 månader och som jag har längtat. Det var mitt första pass sedan loppet i lördags, kroppen saknade halvt energi. Men med tanke på att jag skulle springa ute i det fria igen, så fick jag extra krafter av det. Att återse den skogsbeklädda miljöer igen, var faktiskt en fröjd. Det var dags att lyfta mot nästa mål (Danderydsloppet).
Nu när jag har gnuggat så intensivt ute på asfalt, där jag är van med jämnt underlag. Så blev jag närmast lite överrumplad är hur ojämnt, backigt och mindre höjdskillnader kan ta på ens krafter. Särskilt när man uppenbarligen inte spritte i benen. Men på något sätt lyckades jag hålla modet uppe. De 2 kilometrna var under 4:00/km i snitt och även 5:e och 6:e kilometern var under densamma, extra kul att fortfarande ha mera att ge under passet. Sedan tidigare har två jobbiga uppförsbackar i mitt gamla vanliga terrängpass. En som är lite kortare och kommer först, den klarar man hyggligt lätt. Men den andra är åt h-vete seg, den pågår hur länge som helst och verkligen drar ur ens hela livslust i stort sett. Men när man är på toppen av det hela, älskar man sig själv och att man aldrig ger upp.
När passet på 8.94 km var färdigt, så stannade jag klockan och såg att jag hade sprungit 3:58/km i snitt och jag tror nästan att det är terrängpassrekord i snittid. Otroligt. Första passet ute i naturen på mycket länge och jag kände mig inte helt hundra, så gör jag den här tiden. Jag älskar att vara tillbaka i skogen. Dessutom var det tillsammans med min gamla löpskor, som nötte marken idag och som bekantat sig med det här spåret sedan tidigare.
Ibland kan löpningen vara helt underbar. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar