Andreas hjärta Prag = Sant! (Igen)

Nu är det klart att jag förenar nöje med nöje. Jag och min sambo har haft som årlig tradition att åka till Prag runt april. Nu blir det så kommande år igen. Men med en liten twist, jag kommer att springa halvmaran i Prag. Eftersom jag älskar staden på alla sätt och vis, så kommer jag att njuta så mycket jag bara kan. Precis som i år, så såg jag fram emot halvmaran i Berlin, så kommer det att bli grymt kul att få springa utomlands igen. Det verkar tydligen vara en ganska snabb bana och det passar bra att ha något tidigt att se fram emot, då loppet går den 5 april. Vilket troligtvis blir mitt andra lopp för 2014. Planeringen pågår för fullt för nästa år, då årets säsong snart är till ända. Jag har fått många beundrarbrev från världen över och många från Tjeckien med omnejd, kommer att jubla, nu när detta är ett faktum. Jag gör allt för både nationella likväl som mina internationella fans!

---

Hur går det med träningen annars då? Det blev vila under torsdagen, sen blev det löpning utan klocka (då den inte ville komma igång alls) under fredagskvällen. Det var nog lite över 13 km och 57 minuter, när mörkret jagade mig. För ingen pannlampa hade jag och jag såg knappt mina händer framför mig, huga! Det var lite småläskigt, man vet aldrig vad som väntar när kvällen gör sitt intrång på riktigt. På lördagen blev det kroppsövningar, samt innebandymatch under söndagen. Oavgjort (2-2) blev det. +1 blev det i NHL-språk och direkt inblandad i vårt sista mål. Jag är nöjd med min egen insats i ovan forwardsroll.

Hellasloppet struket - Nu är det all in som gäller!

Under Sicklaloppet bestämde jag mig. Jag kommer inte att springa Hellasloppet nästa helg. Helt enkelt för att jag kommer att satsa helt på att komma tillbaka i god form inför säsongens sista lopp i Hässelbyloppet den 13 oktober. Jag måste vila mera, så att min slitna kropp med alla skavanker lyckas studsa tillbaka. Jag är mycket ledsen över alla supportrar som har planerat sin helg utifråmn att de ska åka ut till Hellasgården och se mig. Jag ber om ursäkt. Ni kan få två autografer i Hässelby om ni kommer dit istället, som plåster på såren. Jag fick frågan i kommentarsfältet om jag satsar på nytt personbästa i Hässelbyloppet. Givetvis vore det idealiskt att få göra det, men jag måste vara realist för en gångs skull, jag kommer att vara mycket nöjd ifall jag springer på en 36.XX-tid då.

Min "all in"-satsning mot Hässelby började under gårdagen. Då sprang jag 10 km terräng på 4:08/km i snitt, fullt godkänt. Det var ungefär så hårt jag hade lust med, min kropp var böjd att hålla med.

Sickaloppet 2013 - A walk in the park!

Datum: 22 september 2013 Distans: 10 km Placering: 20 Tid: 37:25

Alla som läser den här bloggen ofta vet hur det sett ut den senaste tiden, mer eller mindre. Sjuk och krasslig från och till under en period, under samma period sprang jag 3 5 km-lopp. Jag är inte jättenöjd med resultaten, men får ändå leva med det och känna att jag klarade av det trots allt skit. Sen var det fullt fokus på halvmaran, så pass mycket att jag valde att skippa ett lopp, så att jag kunde springa mitt längsta pass någonsin (18 km). Det passet kändes väldigt lååångt, dessutom hade jag ingen energi den gången. Men halvmaran blev ju rätt trevlig ändå och jag slog rekord, en dag, jag aldrig glömmer. 

Sicklaloppet låg egentligen helt fel i min sinnesvärld. Istället för veckan innan halvmaran som förra året, så var det veckan efter. Sicklaloppet är både nära för mig och ett trevligt lopp att springa, i den perfekta världen hade det loppet varit ännu mer prioriterat hos mig. För jag lider av en del småskavanker och är sliten, då det är mycket den senaste tiden. Samtidigt som jag väldigt långsamt har blivit bättre när det kommer förkylningssymtomen. Bara för att loppet låg nära, så valde jag att ge grönt ljus åt att hänge veckan efter halvmaran till det här. Så fick det bli.

Innan: 9.45. Fantastiskt att vakna en söndag, nästan utvilad. Jag älskar helger. Jag har blivit bättre på att sova under vardagarna, så helgerna känns ännu bättre nu. Jag äter min sedvanliga frukost, toppad med ett kokt ägg. Jag spinner vidare helt enkelt på min självsäkerhet att jag är Rocky återfödd helt enkelt. Helt ensam står jag framför spegeln och känner mig som värsta hulken, inte fan går jag upp såhär tidigt för att ställa ut skorna i ett lopp. Absolut inte. Det var bara sätta på blåstället och låta kroppen få göra sitt idag. Som brukligt.

Lika taggad som vanligt!

Väl på plats, så slås jag av vad tiden går fort. Det är ingen nyhet att tiden går framåt för mig, inte alls. Men varje lopp som jag springer igen, gör att det bildas en brygga till det förra loppet mentalt och jag lever igenom det. Jag tänker på var jag var i livet då, hur loppet var och att jag måste fortsätta sträva efter att hela tiden njuta av varje situation livet har att ge. Som ni hör. Med löpning behövs inga droger, löpningen ger starkare upplevelser än så.

Det här med toaletter. Eftersom jag ibland har varit i Sickla, så har man hygglig koll på var de befinner sig, eftersom det inte finns några bajamajor. Jag är så pass rutinerad, så att jag använder två olika, inom loppet av en kvart. Fortsätter det såhär vid varje lopp, kan jag säkert ha en spalt i någon tidning, där jag recenserar bajamajor och toaletter. Helt unikt, det skulle vara kul. När nummerlappen var på plats, var det dags att bli helt fokuserad. Lyssna in musikens toner och njuta av att det faktiskt skulle vara ett helt okej väder. Några duktiga löpare hade letat sig till start, vilket alltid är hedrande att få delta i ett lopp som. Målet är någonstans att alltid försöka närma mig dem rent resultatmässigt, steg för steg. Siktar man otroligt högt, då kanske man kommer ganska högt också. 

Här står jag och småfiser innan start!

Under: Det börjar med en nerförsbacke och sen är det bara att egentligen köra. Jag tycker att jag kommer upp i en bra fart och jag försöker hålla mig kvar där så länge det bara går. Jag håller mig bra med i en klunga och musiken gör allt för att stöta på alla onda tankar på att det här kommer att gå åt helsike. Det är först när vi kommer ut vid Järla och sen tillbaka till Sickla igen, där någonstans vid 3 kilometer, som kroppen säger lite ifrån. Kroppen klarar inte att hålla det höga tempot längre och jag inser att alla tankar på 36.XX-tid är bara att lägga ner. Med ett visst vemod och besvikelse så är det bara att acceptera, hade det varit förra året, hade jag varit förbannad. Livet är så här ibland. Sen ser jag klunga efter klunga försvinna, samtidigt som enstaka löpare passerar mig. Det finns inte ett skit att göra åt den saken.

Det går bra, sen blev det lite trögare!

När vi närmar oss loppets absolut värsta del, nämligen skogspartiet, så får jag otrevliga flashbacks till förra året. Det som utannonseras om att det är en lättlöpt mil, blir nog väldigt chockerad av den här delen. Det går upp och ner, upp och ner osv. Framförallt när man är rätt trött i låren redan, så är det jobbigt. Psyket får sig ett par tjotablängare av detta. Återigen dyker den sedvanliga frågan upp "Är löpning värt detta?", första ingivelsen är att säga nej. Men jag fortsätter, sen när vi kommer ut från trollskogen och börjar närma oss banans trevliga del. Nämligen träbryggan vid Hammarby sjöstad, så blir jag lite gladare. Jag orkar faktiskt hålla uppe ett litet ansträngt leende, det är inte långt kvar. Inte alls. Det är rätt så hyggligt med folk längs loppet och det är alltid trevligt. Vid mål njuter jag att få ta det sista stegen in mot mål. Jag är ingen vinnare, jag är ingen hjälte. Jag är en löpare. Det räcker för mig idag.

Skönt, snart i mål. "Vad var det jag skulle handla sen? Gurka? Tomat? Var det tacos på G?"

Efter: Skavsårsplåster, vatten, banan, fralla (?) är det som delas ut. Precis som förra året blev jag purken att det inte fanns någon medaljer. Så det fanns ingen i år alltså, utan det var något bara jag såg på barnen. Är det barnsligt att vilja ha medalj? Inte alls. Nu sprang jag loppet till rabatterat pris, men hade jag betalat fullpris, hade jag velat ha ett minne i form av en medalj. Tävlingsansvarige svarade på detta förra året och jag får fortsätta att anse att det är märkligt. Ska jag springa nästa år, så får jag väl höra av mig i förväg och be de spara en barnmedalj till mig

SAOL: "Sliten"

Så tiden då? 37:25. Inte den bästa. Men jag är fullt nöjd ändå, med tanke på att kroppen inte alls på topp för fem öre. Det är inte kattskit att springa så snabbt då. Det märks verkligen att jag har kommit någon vart på ett år. Jag är en "junkie", när det kommer till att springa lopp och det är mina VM-matcher. Det är alltid viktigt att träna ordentligt för att prestera så bra du bara kan när du ska springa ett lopp. Så de så. Återigen, så är det bra arrangerat, trevligt lopp och med en liten liten möjlighet till bra tider. Kort efter loppet känner jag att det är snart slut på det här med lopp för i år, vilket får mig att känna mig nere. Men det finns alltid nya lopp i horisonten och än är det faktiskt inte helt slut.

Här sprangs det. Ser trevligt ut!

Åkesson Vs. Bolt 6-0

                   

               6                                               0

Vad fasiken är det här för hittepånonsens jag sysslar med? Jag har nämligen slagit Usain Bolt med 6 mot 0. Hur är det möjligt? Jag har nämligen slagit 5 nya personliga rekord i år, medan Bolt har slagit 0. Jag har slagit rekord en gång på 5 km och två på halvmaran, samt hela 3 gånger på 10 km. Därför är jag det självklara att välja att följa. Jag är fortfarande "in the zone" för förbättring, Bolt är närmast på dekis i jämförelse med mig. Det är bara en tidsfråga innan SVT och TV4 väljer att göra slag i saken och sätta in kameror som bevakar endast mig vid loppen, mer valuta för pengarna? Antagligen. Sen att min motståndare springer hem VM- och OS-guld, samt har en del världsrekord, låtsas jag inte om. 6-0. Här har ni solklara fakta. Jag är mera "show" helt enkelt, mina damer och herrar.

---

Hur har veckan varit för mig egentligen?

Jag var egentligen väldigt sliten, men hade ett väldigt extremt tajt schema den här veckan. Jag var inte alls helt säker på hur jag skulle lägga upp veckan. På måndagen med tydliga spår av halvmaran i kroppen gav jag mig ut och jag började starkt, men sedan hade jag verkligen ingen lust att köra hårt egentligen efter 3 km. Det blev totalt 10 km på asfalt och 4:03/km i snitt. Lagom lugnt pass för mig med andra ord.

Under tisdagen blev det först korpfotbollmatch först. Eftersom jag slutade sent på jobbet, så blev det att äta en halvtråkig sallad till middag innan avfärd. När man väl kom på plats och såg regnet som fortsatta att porla ner, samt att planen var väldigt minskad pga stora vattenpölar, så visste man vad man hade framför sig. Jag trippade nästan på tårna kring hela mitt straffområde, för att undvika att bli blött. Jag brukar egentligen gilla att slänga mig vattenpölarna likt en cirkussäl, men idag var jag så frusen, så det var ingen idé. Tyvärr blev det förlust och vi går mot en helt avgörande match för vår överlevnad.

Direkt efter matchen blev det illa kvickt att åka till 1,5 timmes innebandyträning. Den gick hyggligt, däremot hade jag egentligen ingen energi alls. Men det gick trots det fullt godkänt. Det var så jäkla gött att få sova efter den här monsterdagen. Jag drog även på mig en bristning i ljumske eller något i den stilen, oskönt.

Till onsdagen hade jag kommit till ett vägval. Hur skulle jag göra? Skulle jag behöva ytterligare ett löppass eller ej? Det blev ett löppass, trots en mycket sliten kropp. Det kanske var dumt, men tror att jag behövde det ändå. Mest mentalt. Det blev 8.5 km asfalt och 4:13/km i snitt. Lufstempo i stort sett.

Under torsdagens eskapad var det återigen innebandyträning i 1,5 timme. En träning som egentligen var ganska dålig från min egen sida. Inte mycket stämde. Nu hade jag massor av energi, men uppenbarligen hade jag kopplat på min 100%-iga inställning. Trist. Men så är det ibland.

Fredag. Vila. Vila och åter vila. Sen var tanken att jag skulle spela största anledningen till att människor är sjukskrivna, nämligen GTA V. Så blev det inte. Skönt att bara sitta och glo egentligen för en gångs skull efter en hektisk vecka.

Vid sidan av livet, så kommer jag nog lira det här till leda!

 Idag, lördag. Då var det dags för innebandypremiär på bortaplan. En match som vi förlorade med 5-4. Vi var aldrig riktigt med i matchen och för egen del var det inte direkt bästa matchen, en helt okej match för mig. Jag fick sätta in en del "screeningar" samt ett par tacklingar, varav ett lämnade in ett riktigt fint märke. Jag är ju en ganska liten kille, så det är alltid en sorts prestation att sätta dubbelt så stora killar ur balans. Inte nog med detta under lördagen, så välte jag ut hela Müslipåsen över vardagsrumsmattan samt spillde vitlöksdressing över hela mig vid lunchen. Samt så spelade ett av mina favoritlag oavgjort och ett annat förlorade ganska klart. Vilken dag. Jag har nog samlat alla ruttna ägg denna helg på en och samma dag. Imorgon, då blir det andra bullar hoppas jag.

Inte nog med detta så har jag fortfarande ont i ljumsken, samt i ena höften. Samt har en ordentligt värk i övrigt. Känns lovande ut inför morgondagens lopp, som är...

---

Tredje sista loppet för den här säsongen. Det känns lite sorgligt att det börjar gå mot sitt slut och nu har hösten på allvar gjort intrång i våra liv och på min löpning. Förra året sprang jag Sicklaloppet och var rätt så förkyld och sprang in på 38:27. Fullt godkänd. Det var en fin bana och mitt andra millopp någonsin. Jag har inga större förhoppningar efter denna monstervecka än att njuta av ännu ett lopp. Målet får den här gången blygsamt vara att springa snabbare än förra årets tid. Det ska inte vara några konstigheter?

DN Stockholm Halvmarathon 2013 - När en vuxen man får gråta!

Datum: 14 september 2013 Distans: 21.098 km Placering: 114 Tid: 1:22:06 (Nytt PB!)

Alla som har läst bloggen vet ungefär hur det har varit den senaste månaden. Efter att ha stormat sig fram igenom Södermalms gator i det lummiga kvällsljuset, så tog det hela en oväntad och otrevlig vändning med min löpning. Jag blev krasslig, vilket i stort spoilerade alla tre 5 km-lopp som följde. Jag försökte träna ungefär som planerat, men det blev en ond cirkel som aldrig fick ett avslut. För om jag skulle börja avstå löppass, så skulle jag inte vara 100% redo inför loppen och framförallt inte halvmaran som låg och lurade runt hörnet. Men om jag inte skulle avstå, så skulle jag inte bli friskare. Jag avstod dessutom Sigtuna Stadslopp helgen innan för att ge plats åt mitt längsta långpass någonsin. Mitt uppe i detta, så laddar jag för en ännu en innebandysäsong med hårda träningar. Jag kan inte avstå, för annars missar jag chansen att få spela i de första matcherna. Ni ser hur sinnessjukt allting det här låter? Allt det här för att göra det så optimalt som möjligt för ett lopp jag så gärna hade sett fram emot. Är det värt allt det här? Egentligen inte. Men vad gör man inte för något man älskar?

Att fajtas dag ut och dag in med halsont eller förkylning i kamp mot tiden, för att bli friskare, är svårt. Sista veckan inför halvmaran, så fick jag helt enkelt acceptera att det är ungefär såhär jag kommer att må när jag väl ska springa. Inte nog med att jag fick slåss mot min egen kropp gällande krassligheten. Jag hade dessutom mina mentala tvivel som satte hjärnspöken den här gången. Hur fan ska jag klara av att springa en halvmara egentligen? Framförallt när jag har som mål att slå mitt eget rekord? Storhetsvansinnet rinner över när jag i samma veva låter er läsare få gissa vad min halvmaratid kan tänkas bli. Är jag verkligen såhär självsäker att jag klarar av detta ändå trots allt? Mina tvivel fortsatte tills lördagen.

Inför: Det är det här som är härligt med ett lopp som går lite senare på dagen. Jag hinner mentalt få samla mig och behöver inte stressa iväg. Medan min sambo så fint städer hela lägenheten, sitter jag lugnt vid datorn och lekar DJ. Jag blir uppumpad, låtarna får mig att känna mig som Rocky, när han springer längs slummiga Philadelphias gator. Jävlar i mig. Det är som självaste jag ska gå en titelmatch mot min största nemesis någonsin. Jag blir väldigt uppeldad, jag älskar det. Nu är det allvar.

Jag har superkoll på situationen!

 När vi väl är på plats vid slottet. Äter jag och dricker omåttligt mycket av allt. Bättre att må lite dåligt, men ändå ha kroppen full av lite av det mesta. Inte nog med det hela, jag behöver gå på toa. Trots att jag redan har gjort det två gånger hemma. Jag hoppas att bajamajornas köer inte alls är lika långa som förra året. Men det är dem. De känns ännu längre den här gången. Ska jag orka hålla mig? Jag springer runt och försöker värma upp. För första gången på ett bra tag, så orkar jag värma upp ordentligt igen. Tack och lov. På min lilla uppvärmningstur, så hittar jag en toalett inne på medelhavsmuséet. Jag smyger in nästan som en inbrottstjuv på jakt efter en skatt. Hoppas att det är okej att jag med min nummerlapp smyger in på handikappstoan. Visst fan känner jag mig stolt över att hittat en guldgruva. Öppnar det upp för en köbildning på museet vid nästa halvmara, måntro?

I smeten knuffar jag mig fram!

Sen försöker jag likt ett TV-spel zickzacka förbi så många som möjligt i startfältet, där vi står som packade sillar. Det är det som är ett av de stora problemen när det kommer till detta stora lopp, är att det är för jävla packat. I startgrupp A, så står det folk som är goda för 1:20-1:40 om jag inte minns fel. Känns för mycket helt enkelt. Sen är det bara att göra redo för avfärd. De senaste 4 veckorna har egentligen byggts på den här loppet. Skulle livet leka vidare eller skulle jag inse att jag var slagen?

 Under: Starten är fullsmockad som sagt och man i stort sett gå förbi startlinjen. Sen försöker jag i den mån det går rycka så mycket det går, här och där. Jag springer nästan in i publiken för att kunna få yta. Hela den här starten drar nu mycket i tid den första kilometern, men sedan när jag väl kommer loss, lyckas jag skapa lite andrum. Jag känner att kroppen är lite ansträngd, men att jag sakta men säkert börjar hitta ett tempo som passar mig. Jag får inte dra för snabbt heller, det är ett långt lopp och jag behöver disponera krafterna så effektivt som möjligt. Däremot är målet att ha en klar positiv split att leka med efter 10 km. Vanligtvis delar jag upp den här storleken av lopp i tre delar. Men nu tar jag kilometer av kilometer, jag försöker njuta av alla fantastiska vyer som Stockholm har att erbjuda. Samtidigt så är smockat överallt med människor. Det är trots allt fint väder, men att jag efter mycket om och men skulle starta, så slogs det sista tvivlet för folket att ta sig till stan och njuta av loppet.

Precis ovanför huvudet älgar jag förbi!

 Min GPS-klocka är igång, men är helt exakt eftersom den tappar GPS i tunneln precis i början av loppet. Men klockan rullar på och jag måste ha ett riktigt jämnt och bra tempo, dessutom försöker jag haka mig fast i olika klungor och sen kanske dra efter det, om det är möjligt. När man ligger såhär långt fram i fältet efter låt oss säg 5 kilometer, så är det allt som oftast snabba och uthålliga löpare kvar. Jag fortsätter springa i sakta mak. Jag följer inte min klocka särskilt mycket, jag vet dock att jag håller en hygglig jämn takt. När jag passerar 10 km, ligger jag under 38 minuter och det är riktigt bra.

En av mina löpningstrix (eller tics). Ibland blundar jag, för att det ska gå snabbare...!

 Sen börjar kroppen göra sig påmind återigen vid 11-12 km, det är då den riktiga prövningen börjar och flygplanet börjar lyfta in över Södermalm. Jag har ont i knä, rygg och höfter. Men jag låter inget stoppa mig och jag ska vara som en maskin som bemästrar det här också. Inte tänker jag springa så här långt för att ge upp. Jag är också väldigt duktig att dricka vatten. Det är inte varmt som Göteborgsvarvet, däremot är mentalt uppfriskande att få i sig lite vatten. Även om det kanske innebär i slutändan att jag förlorar några sekunder på detta, men jag vinner nog på det i längden. Jag fortsätter hålla en bra fart, växeldrar lite med olika personer. Fyfan vad svårt det vore att springa det här loppet, om det inte fanns härliga människor som hejade och sprang. Ödsligt och helt utan yttre motivation egentligen.

När jag når Tantolunden så dyker min gamla fiende upp igen. Krampen i vaden! Jag som trodde att jag skulle slippa detta med tanke på att jag har tränat mer intensivt och längre, men ändå så dyker det upp. Men den här gången är jag beredd att det skulle ske, så jag tar till min gamla taktik genom att stampa hårt med fötterna i marken för att motverka krampen. Det funkar. Däremot sinkar det mig lite och backen upp mot Götgatan känns overkligt långt nu. Särskilt med tanke på den här krampen, det känns som att det är en bepansrad daggmask som går i supersnabb farten i vaden. Låter inte, är inte kul. Jag är helt övertygad att jag har en jobbig uppförsbacke till i samma länga, men det var bara en synvilla. Snart flyger jag ner längs Götgatsbacken. Sen är det bara att njuta sista biten. Alla är hjältar när man kommer in på upploppet. Stora prestationer helt enkelt. Den här känslan finns inte någon annanstans, den är guld. Alla ni som har sprungit minst en halvmaradistans vet vad jag pratar om. Jag spurtar mot slutet, kliver förbi en tjej i slutskedet. Helt rätt. Jag är lite manschauvinistisk när det kommer till det. Jag stannar. Jag njuter. Jag lever. Igen.

Som Arnie sa i Expandables 2: "I'm back"

Efter: Så fort man stannar efter att ha sprungit en sådan här lång distans, så känns som att kroppen ger en motreaktion på det som har hänt. Det känns som att den vill fortsätta springa, men jag tvärvägrar. Jag går i en fårskock mellan staketeten. Jag hade hoppats att medaljen likt Göteborgsvarvet, ska se annorlunda ut från år till år. Men den ser ut som förra året. Dock är den fortfarande väldigt fin.

Ifall ni tvivlar på om jag kom före tjejen i vitt. Så här har ni det officiella målfoto. Ingen tvekan, va?

När jag väl är på väg att ta mig ur "korridoren", så kommer det några glädjetårar. Jag klarade det. 1:22:06. Nästan 2 minuter slog jag mitt gamla rekord. Tårarna kommer okontrollerat. De få gånger tårar rinner längs ner mina kinder är vid emotionella scener i TV-serier och filmer, men det är bara fiktion. Den enda gången jag minns att jag har skvätt tårar i idrottssammanhang är när jag vann brons efter rafflande straffar som tränare med ett pojklag i innebandy. Jag kände mig stolt. Det var ett magiskt ögonblick. Det här var dock ett ännu större ögonblick. 

Det finns all anledning att le igen!

Jag har slagit alla hjärnspöken och förkylningar. Det är det här löpningen handlar om. Att njuta av att springa. Att upptäcka att jag fortfarande har det inom mig. Jag har aldrig tvivlat på min förmåga, men att slå ett nytt rekord är något jag aldrig kommer att glömma. Så är det bara!

Grattis till er lyckliga två!

Inte nog med att jag vann genom att slå ett nytt rekord på halvmaran. Två andra personer vann också tack vare min tid eller snarare pga deras gissning. Det är Henrik som var närmast som gissade på 1:21:59 (7 sekunder ifrån) och det var Sara som gissade på 1:21:49 (17 sekunder ifrån). Stort grattis ni vinner ett par öronproppar från Happy Ears. Vi hade några som trodde att jag skulle springa under 1:20, vilket i sig är väldigt smickrande. Det är givetvis en gräns jag hoppas kunna passera i framtiden, men tyvärr fick jag inse att med all förkylning och krasslighet fick mig att hejda mig lite där i lördags. Men jag ska dit. Hoppas jag. Att sänka sitt personbästa med nästan 2 minuter på den här nivån i en halvmara känns fortfarande väldigt skönt.

Tack alla som var med och deltog i tävlingen. Det är inte omöjligt att det kan bli något liknande i framtiden!

Jag hoppas att Henrik och Sara ger sig till känna med sina adresser till mig via mail eller om jag får tag i dem på något sätt före. Vi får se vad det lider.

---

Idag var det total vila efter pärsen i halvmaran. Kroppen tog ordentligt med stryk helt klart. Denna vecka är det helt fullt med innebandyträningar, löppass, korpmatch, innebandypremiär och 10 km-lopp. Hur ska jag få allt att gå ihop måntro? Det blev i varje fall ett pass idag på 10 km, väldigt halvmarasliten i kroppen kände jag. Sen var det premiär att springa i mina långkalsonger med stjärnor på (är man stjärna så är man) och med mycket regn som piskade en i ansiktet. 10 km asfalt med 4:03/km i snitt. Inte det snabbaste jag har sprungit, men fullt godkänt. Jag tror knappast att kroppen behöver ett hårt tempopass samma vecka som ett nytt lopp väntar runt kröken helt enkelt.

Jodå. Det kommer att komma en löprrapport om halvmaran i lördags snart. Var så säkra!

The Return of the King and the Record slayer!

1:22:06. Nytt personbästa med nästan 2 minuter.