DN Stockholm Halvmarathon 2013 - När en vuxen man får gråta!

Datum: 14 september 2013 Distans: 21.098 km Placering: 114 Tid: 1:22:06 (Nytt PB!)

Alla som har läst bloggen vet ungefär hur det har varit den senaste månaden. Efter att ha stormat sig fram igenom Södermalms gator i det lummiga kvällsljuset, så tog det hela en oväntad och otrevlig vändning med min löpning. Jag blev krasslig, vilket i stort spoilerade alla tre 5 km-lopp som följde. Jag försökte träna ungefär som planerat, men det blev en ond cirkel som aldrig fick ett avslut. För om jag skulle börja avstå löppass, så skulle jag inte vara 100% redo inför loppen och framförallt inte halvmaran som låg och lurade runt hörnet. Men om jag inte skulle avstå, så skulle jag inte bli friskare. Jag avstod dessutom Sigtuna Stadslopp helgen innan för att ge plats åt mitt längsta långpass någonsin. Mitt uppe i detta, så laddar jag för en ännu en innebandysäsong med hårda träningar. Jag kan inte avstå, för annars missar jag chansen att få spela i de första matcherna. Ni ser hur sinnessjukt allting det här låter? Allt det här för att göra det så optimalt som möjligt för ett lopp jag så gärna hade sett fram emot. Är det värt allt det här? Egentligen inte. Men vad gör man inte för något man älskar?

Att fajtas dag ut och dag in med halsont eller förkylning i kamp mot tiden, för att bli friskare, är svårt. Sista veckan inför halvmaran, så fick jag helt enkelt acceptera att det är ungefär såhär jag kommer att må när jag väl ska springa. Inte nog med att jag fick slåss mot min egen kropp gällande krassligheten. Jag hade dessutom mina mentala tvivel som satte hjärnspöken den här gången. Hur fan ska jag klara av att springa en halvmara egentligen? Framförallt när jag har som mål att slå mitt eget rekord? Storhetsvansinnet rinner över när jag i samma veva låter er läsare få gissa vad min halvmaratid kan tänkas bli. Är jag verkligen såhär självsäker att jag klarar av detta ändå trots allt? Mina tvivel fortsatte tills lördagen.

Inför: Det är det här som är härligt med ett lopp som går lite senare på dagen. Jag hinner mentalt få samla mig och behöver inte stressa iväg. Medan min sambo så fint städer hela lägenheten, sitter jag lugnt vid datorn och lekar DJ. Jag blir uppumpad, låtarna får mig att känna mig som Rocky, när han springer längs slummiga Philadelphias gator. Jävlar i mig. Det är som självaste jag ska gå en titelmatch mot min största nemesis någonsin. Jag blir väldigt uppeldad, jag älskar det. Nu är det allvar.

Jag har superkoll på situationen!

 När vi väl är på plats vid slottet. Äter jag och dricker omåttligt mycket av allt. Bättre att må lite dåligt, men ändå ha kroppen full av lite av det mesta. Inte nog med det hela, jag behöver gå på toa. Trots att jag redan har gjort det två gånger hemma. Jag hoppas att bajamajornas köer inte alls är lika långa som förra året. Men det är dem. De känns ännu längre den här gången. Ska jag orka hålla mig? Jag springer runt och försöker värma upp. För första gången på ett bra tag, så orkar jag värma upp ordentligt igen. Tack och lov. På min lilla uppvärmningstur, så hittar jag en toalett inne på medelhavsmuséet. Jag smyger in nästan som en inbrottstjuv på jakt efter en skatt. Hoppas att det är okej att jag med min nummerlapp smyger in på handikappstoan. Visst fan känner jag mig stolt över att hittat en guldgruva. Öppnar det upp för en köbildning på museet vid nästa halvmara, måntro?

I smeten knuffar jag mig fram!

Sen försöker jag likt ett TV-spel zickzacka förbi så många som möjligt i startfältet, där vi står som packade sillar. Det är det som är ett av de stora problemen när det kommer till detta stora lopp, är att det är för jävla packat. I startgrupp A, så står det folk som är goda för 1:20-1:40 om jag inte minns fel. Känns för mycket helt enkelt. Sen är det bara att göra redo för avfärd. De senaste 4 veckorna har egentligen byggts på den här loppet. Skulle livet leka vidare eller skulle jag inse att jag var slagen?

 Under: Starten är fullsmockad som sagt och man i stort sett gå förbi startlinjen. Sen försöker jag i den mån det går rycka så mycket det går, här och där. Jag springer nästan in i publiken för att kunna få yta. Hela den här starten drar nu mycket i tid den första kilometern, men sedan när jag väl kommer loss, lyckas jag skapa lite andrum. Jag känner att kroppen är lite ansträngd, men att jag sakta men säkert börjar hitta ett tempo som passar mig. Jag får inte dra för snabbt heller, det är ett långt lopp och jag behöver disponera krafterna så effektivt som möjligt. Däremot är målet att ha en klar positiv split att leka med efter 10 km. Vanligtvis delar jag upp den här storleken av lopp i tre delar. Men nu tar jag kilometer av kilometer, jag försöker njuta av alla fantastiska vyer som Stockholm har att erbjuda. Samtidigt så är smockat överallt med människor. Det är trots allt fint väder, men att jag efter mycket om och men skulle starta, så slogs det sista tvivlet för folket att ta sig till stan och njuta av loppet.

Precis ovanför huvudet älgar jag förbi!

 Min GPS-klocka är igång, men är helt exakt eftersom den tappar GPS i tunneln precis i början av loppet. Men klockan rullar på och jag måste ha ett riktigt jämnt och bra tempo, dessutom försöker jag haka mig fast i olika klungor och sen kanske dra efter det, om det är möjligt. När man ligger såhär långt fram i fältet efter låt oss säg 5 kilometer, så är det allt som oftast snabba och uthålliga löpare kvar. Jag fortsätter springa i sakta mak. Jag följer inte min klocka särskilt mycket, jag vet dock att jag håller en hygglig jämn takt. När jag passerar 10 km, ligger jag under 38 minuter och det är riktigt bra.

En av mina löpningstrix (eller tics). Ibland blundar jag, för att det ska gå snabbare...!

 Sen börjar kroppen göra sig påmind återigen vid 11-12 km, det är då den riktiga prövningen börjar och flygplanet börjar lyfta in över Södermalm. Jag har ont i knä, rygg och höfter. Men jag låter inget stoppa mig och jag ska vara som en maskin som bemästrar det här också. Inte tänker jag springa så här långt för att ge upp. Jag är också väldigt duktig att dricka vatten. Det är inte varmt som Göteborgsvarvet, däremot är mentalt uppfriskande att få i sig lite vatten. Även om det kanske innebär i slutändan att jag förlorar några sekunder på detta, men jag vinner nog på det i längden. Jag fortsätter hålla en bra fart, växeldrar lite med olika personer. Fyfan vad svårt det vore att springa det här loppet, om det inte fanns härliga människor som hejade och sprang. Ödsligt och helt utan yttre motivation egentligen.

När jag når Tantolunden så dyker min gamla fiende upp igen. Krampen i vaden! Jag som trodde att jag skulle slippa detta med tanke på att jag har tränat mer intensivt och längre, men ändå så dyker det upp. Men den här gången är jag beredd att det skulle ske, så jag tar till min gamla taktik genom att stampa hårt med fötterna i marken för att motverka krampen. Det funkar. Däremot sinkar det mig lite och backen upp mot Götgatan känns overkligt långt nu. Särskilt med tanke på den här krampen, det känns som att det är en bepansrad daggmask som går i supersnabb farten i vaden. Låter inte, är inte kul. Jag är helt övertygad att jag har en jobbig uppförsbacke till i samma länga, men det var bara en synvilla. Snart flyger jag ner längs Götgatsbacken. Sen är det bara att njuta sista biten. Alla är hjältar när man kommer in på upploppet. Stora prestationer helt enkelt. Den här känslan finns inte någon annanstans, den är guld. Alla ni som har sprungit minst en halvmaradistans vet vad jag pratar om. Jag spurtar mot slutet, kliver förbi en tjej i slutskedet. Helt rätt. Jag är lite manschauvinistisk när det kommer till det. Jag stannar. Jag njuter. Jag lever. Igen.

Som Arnie sa i Expandables 2: "I'm back"

Efter: Så fort man stannar efter att ha sprungit en sådan här lång distans, så känns som att kroppen ger en motreaktion på det som har hänt. Det känns som att den vill fortsätta springa, men jag tvärvägrar. Jag går i en fårskock mellan staketeten. Jag hade hoppats att medaljen likt Göteborgsvarvet, ska se annorlunda ut från år till år. Men den ser ut som förra året. Dock är den fortfarande väldigt fin.

Ifall ni tvivlar på om jag kom före tjejen i vitt. Så här har ni det officiella målfoto. Ingen tvekan, va?

När jag väl är på väg att ta mig ur "korridoren", så kommer det några glädjetårar. Jag klarade det. 1:22:06. Nästan 2 minuter slog jag mitt gamla rekord. Tårarna kommer okontrollerat. De få gånger tårar rinner längs ner mina kinder är vid emotionella scener i TV-serier och filmer, men det är bara fiktion. Den enda gången jag minns att jag har skvätt tårar i idrottssammanhang är när jag vann brons efter rafflande straffar som tränare med ett pojklag i innebandy. Jag kände mig stolt. Det var ett magiskt ögonblick. Det här var dock ett ännu större ögonblick. 

Det finns all anledning att le igen!

Jag har slagit alla hjärnspöken och förkylningar. Det är det här löpningen handlar om. Att njuta av att springa. Att upptäcka att jag fortfarande har det inom mig. Jag har aldrig tvivlat på min förmåga, men att slå ett nytt rekord är något jag aldrig kommer att glömma. Så är det bara!