Sickaloppet 2013 - A walk in the park!

Datum: 22 september 2013 Distans: 10 km Placering: 20 Tid: 37:25

Alla som läser den här bloggen ofta vet hur det sett ut den senaste tiden, mer eller mindre. Sjuk och krasslig från och till under en period, under samma period sprang jag 3 5 km-lopp. Jag är inte jättenöjd med resultaten, men får ändå leva med det och känna att jag klarade av det trots allt skit. Sen var det fullt fokus på halvmaran, så pass mycket att jag valde att skippa ett lopp, så att jag kunde springa mitt längsta pass någonsin (18 km). Det passet kändes väldigt lååångt, dessutom hade jag ingen energi den gången. Men halvmaran blev ju rätt trevlig ändå och jag slog rekord, en dag, jag aldrig glömmer. 

Sicklaloppet låg egentligen helt fel i min sinnesvärld. Istället för veckan innan halvmaran som förra året, så var det veckan efter. Sicklaloppet är både nära för mig och ett trevligt lopp att springa, i den perfekta världen hade det loppet varit ännu mer prioriterat hos mig. För jag lider av en del småskavanker och är sliten, då det är mycket den senaste tiden. Samtidigt som jag väldigt långsamt har blivit bättre när det kommer förkylningssymtomen. Bara för att loppet låg nära, så valde jag att ge grönt ljus åt att hänge veckan efter halvmaran till det här. Så fick det bli.

Innan: 9.45. Fantastiskt att vakna en söndag, nästan utvilad. Jag älskar helger. Jag har blivit bättre på att sova under vardagarna, så helgerna känns ännu bättre nu. Jag äter min sedvanliga frukost, toppad med ett kokt ägg. Jag spinner vidare helt enkelt på min självsäkerhet att jag är Rocky återfödd helt enkelt. Helt ensam står jag framför spegeln och känner mig som värsta hulken, inte fan går jag upp såhär tidigt för att ställa ut skorna i ett lopp. Absolut inte. Det var bara sätta på blåstället och låta kroppen få göra sitt idag. Som brukligt.

Lika taggad som vanligt!

Väl på plats, så slås jag av vad tiden går fort. Det är ingen nyhet att tiden går framåt för mig, inte alls. Men varje lopp som jag springer igen, gör att det bildas en brygga till det förra loppet mentalt och jag lever igenom det. Jag tänker på var jag var i livet då, hur loppet var och att jag måste fortsätta sträva efter att hela tiden njuta av varje situation livet har att ge. Som ni hör. Med löpning behövs inga droger, löpningen ger starkare upplevelser än så.

Det här med toaletter. Eftersom jag ibland har varit i Sickla, så har man hygglig koll på var de befinner sig, eftersom det inte finns några bajamajor. Jag är så pass rutinerad, så att jag använder två olika, inom loppet av en kvart. Fortsätter det såhär vid varje lopp, kan jag säkert ha en spalt i någon tidning, där jag recenserar bajamajor och toaletter. Helt unikt, det skulle vara kul. När nummerlappen var på plats, var det dags att bli helt fokuserad. Lyssna in musikens toner och njuta av att det faktiskt skulle vara ett helt okej väder. Några duktiga löpare hade letat sig till start, vilket alltid är hedrande att få delta i ett lopp som. Målet är någonstans att alltid försöka närma mig dem rent resultatmässigt, steg för steg. Siktar man otroligt högt, då kanske man kommer ganska högt också. 

Här står jag och småfiser innan start!

Under: Det börjar med en nerförsbacke och sen är det bara att egentligen köra. Jag tycker att jag kommer upp i en bra fart och jag försöker hålla mig kvar där så länge det bara går. Jag håller mig bra med i en klunga och musiken gör allt för att stöta på alla onda tankar på att det här kommer att gå åt helsike. Det är först när vi kommer ut vid Järla och sen tillbaka till Sickla igen, där någonstans vid 3 kilometer, som kroppen säger lite ifrån. Kroppen klarar inte att hålla det höga tempot längre och jag inser att alla tankar på 36.XX-tid är bara att lägga ner. Med ett visst vemod och besvikelse så är det bara att acceptera, hade det varit förra året, hade jag varit förbannad. Livet är så här ibland. Sen ser jag klunga efter klunga försvinna, samtidigt som enstaka löpare passerar mig. Det finns inte ett skit att göra åt den saken.

Det går bra, sen blev det lite trögare!

När vi närmar oss loppets absolut värsta del, nämligen skogspartiet, så får jag otrevliga flashbacks till förra året. Det som utannonseras om att det är en lättlöpt mil, blir nog väldigt chockerad av den här delen. Det går upp och ner, upp och ner osv. Framförallt när man är rätt trött i låren redan, så är det jobbigt. Psyket får sig ett par tjotablängare av detta. Återigen dyker den sedvanliga frågan upp "Är löpning värt detta?", första ingivelsen är att säga nej. Men jag fortsätter, sen när vi kommer ut från trollskogen och börjar närma oss banans trevliga del. Nämligen träbryggan vid Hammarby sjöstad, så blir jag lite gladare. Jag orkar faktiskt hålla uppe ett litet ansträngt leende, det är inte långt kvar. Inte alls. Det är rätt så hyggligt med folk längs loppet och det är alltid trevligt. Vid mål njuter jag att få ta det sista stegen in mot mål. Jag är ingen vinnare, jag är ingen hjälte. Jag är en löpare. Det räcker för mig idag.

Skönt, snart i mål. "Vad var det jag skulle handla sen? Gurka? Tomat? Var det tacos på G?"

Efter: Skavsårsplåster, vatten, banan, fralla (?) är det som delas ut. Precis som förra året blev jag purken att det inte fanns någon medaljer. Så det fanns ingen i år alltså, utan det var något bara jag såg på barnen. Är det barnsligt att vilja ha medalj? Inte alls. Nu sprang jag loppet till rabatterat pris, men hade jag betalat fullpris, hade jag velat ha ett minne i form av en medalj. Tävlingsansvarige svarade på detta förra året och jag får fortsätta att anse att det är märkligt. Ska jag springa nästa år, så får jag väl höra av mig i förväg och be de spara en barnmedalj till mig

SAOL: "Sliten"

Så tiden då? 37:25. Inte den bästa. Men jag är fullt nöjd ändå, med tanke på att kroppen inte alls på topp för fem öre. Det är inte kattskit att springa så snabbt då. Det märks verkligen att jag har kommit någon vart på ett år. Jag är en "junkie", när det kommer till att springa lopp och det är mina VM-matcher. Det är alltid viktigt att träna ordentligt för att prestera så bra du bara kan när du ska springa ett lopp. Så de så. Återigen, så är det bra arrangerat, trevligt lopp och med en liten liten möjlighet till bra tider. Kort efter loppet känner jag att det är snart slut på det här med lopp för i år, vilket får mig att känna mig nere. Men det finns alltid nya lopp i horisonten och än är det faktiskt inte helt slut.

Här sprangs det. Ser trevligt ut!