John Blund, var är du?

Jag är så jäkla trött. I söndags lade jag mig i god tid för att få minst 8 timmar. Men jag kunde inte somna, jag låg och vred mig hur många gånger som helst. Men det var riktigt jobbigt, efter 40 sömnlösa minuter, gick jag upp och gjorde det mesta; läste en bok, åt yoghurt och satt vid datorn. Jag kände mig inte så trött. Men det blev till slut bara 5 timmar och dagen efter blev det "bara" 7 timmar. Inte undra på att jag känner mig seg och det har varit mer stressigt än vanligt på jobbet, jag har försökt bita ihop och försöka vara "glada Andreas", men det är svårt. Men man måste ha dåliga dagar också. Det blev med tanke på detta i bakgrund, ändå ett löppass. Men jag hade ingen energi eller ork i kroppen, första kilometern gick i "behagliga" 3:37. Sedan var det runt 4:20-4:30, innan batteriet tog slut i GPS-klockan (tji, där fick jag för att inte hade laddat den). Men det blev mina standard 9 kilometer och jag är nöjd, att trots att jag var trött i kropp och knopp, att jag genomförde detta pass.

Är det något jag alltid kommer att vara är, det en kämpe och jag låter inget stå i vägen för löpningen. I de svåraste stunderna tänker jag på de härliga lopp jag fick springa i härlig vår-, sommar- och sensommarsol. Helt underbart, att man kan längta till något så starkt. Men det gör jag. Det gör många i löpvärlden i Sverige.

Nu ska jag läsa en god bok, inte känna mig stressad och sen sova. Det blir gott så.