Solsidan Runt 2013 - Röda mattan kallar!

Datum: 31 augusti 2013 Distans: 5 km Placering: 2 Tid: 17:59

Den här veckan med tre lopp - Telge Stadslopp, Hälsoloppet och Solsidan Runt har funnits i mina tankar ett bra tag innan. Jag ville självklart vara i bästa form för att lyckas. Men som alla vet blev jag krasslig och jag var ens osäker ifall jag skulle genomföra något av dessa tre lopp. Redan innan Telge, så var jag övertygad att jag skulle hoppa av. Men det gjorde jag inte. Dumdristigt eller ej. Men så blev det i varje fall. Även Hälsoloppet sprangs och jag var även osäker in i det sista ifall jag skulle springa mitt "hemmalopp" Solsidan Runt. 

Inför: Jag vaknade efter att ha fått sova över 9 timmar. En härlig känsla. Long time ago, så att säga. Jag åt min sedvanliga frukost, framför tv:n, för att lyxa till det i jämförelse med vardagarna. Jag hade läst något om att man skulle på semestern bland annat skulle äta någon annanstans är köket (om det är där man brukar sitta), så jag satt allt som oftast på semestern vid tv i vardagsrummet och intog min frukost. Så även idag. För att få känslan av "lyx" eller något. Vid frukosten kände jag mig i ganska gott slag, bara lite snor. Så där och då gav jag grönt ljus till att springa Solsidan Runt.

Det tar inte så värst lång tid att åka ut mot Saltsjöbaden. Det hade regnat en del under natten, men jag hoppas att jag inte behöver drabbas av det. Väl på plats, så stöter jag på både den ene och den andre som jag känner. Alltid kul att stå och tjöta lite. När nummerlappen väl är upphämtad, så är det ungefär 50 minuter till start. Jag behöver klämma och känna på kroppen för att veta ifall det är lika illa som de två senaste gångerna. Jag joggar iväg ett par minuter, jag känner inte lika trött i kroppen som jag gjort under tidigare uppvärmningar. Men heller inte pigg som jag brukar göra i vanliga fall. Efter att ha joggat en bit, så stannar jag. Sen går jag hela vägen tillbaka. Det inte är såhär jag vill att det ska vara, men det är bara acceptera att sin fysiska form inte är hundraprocentig. 

Åhhh, så taggad jag är!

 

När jag väl tar av mig överdragskläderna, intager det som finns med i gottepåsen och sätter på nummerlappen utanför Grand Hotel (där även starten på andra sidan ska gå). Så är det dags att köra lite mera uppvärmningen. Jag joggar hela vägen till nummerlappsutdelningen som ligger en bit bort nu, för jag behöver gå på toa. Jag är väldans kissnödig och det är ganska blåsigt får jag nog säg, så jag kan inte hålla mig. Sen joggar jag därifrån till startområdet. Där någon form av uppvärmning tar vid för alla andra. Ser lite småkul, framförallt när gubbarna motvilligt försöker värma upp med jag vet inte vad. Kul såg det ut att vara i varje fall. Dags att göra sig redo, redan innan loppet har jag försökt att kolla av startlistan ifall det finns någon att akta sig för. Inte vad jag kunde se, så kanske jag har en möjlighet att försvara fjolårets vinnartitel?

Utanför Grand Hotel, skulle starten gå!

Under: Redan i inledningen så trängs man innan startskottet har gått. Sen när biltutan ljuder (ja, det är så det börjas), så for vi iväg. Jag har rent mentalt långt innan lopp redan ställt in mig på att jag inte kommer att ge allt idag. Dels för att jag vet att det inte är en jättesnabb bana, dels för att jag inte vill riskera att låren säger ifrån vid 3 kilometer. Men jag försöker ändå ha en bra utgångsfart, förra året var jag helt själv under hela loppet och drog. Märklig känsla. Nu tänkte jag att jag skulle vara i framkanten också. Men redan i inledningen skuttar någon yngre förbi. Jag blir nyfiken och undrar vem det är, för jag har aldrig sett han och han har ingen speciell klubboutfit. Jag försöker hänga på så gott det går. Efter 1 kilometer stannar klockan på 3:05, trots att jag inte ger allt? Märkligt...!

Redan i början är det någon som vill ge mig en kamp!

Med några hejarop av bekanta längs banan, så försöker jag inte tappa fotfästet mot han. Det finns till och med partier av banan som springer bredvid varandra och ibland har jag precis lagt mig lite före. Det känns faktiskt ganska skönt att det finns någon att tampas med. Det gör att jag trots allt får lite mer fart i benen. Banan kommer jag ihåg exakt från förra året. Delar utav banan springer jag faktiskt på i mitt asfaltspass. Det är några backar som är lite småjobbiga det får erkännas. Det suger musten i en redan trött kropp.

Samtidigt drar ynglingen framför mig ifrån lite, jag har varken lust eller någon större ork idag att svara. Sen ser jag att jag har någon bakom mig så närmar sig, men som tur var, så lyckas jag skapa ett större mellanrum. Inte har jag tänkt att komma 2:a idag. Nej då. Med mycket trötta steg, så får jag lite extra energi när det återstår 1 kilometer kvar och det är bara att köra. När jag springer vid strandpromenaden eller vad jag ska kalla, när det återstår bara lite kvar, så är jag mycket nöjd över den prestation jag står för idag. Jag springer i mål på den röda mattan, som brukligt och ser att jag faktiskt helt makalöst springer under 18 minuter. Fast jag inte ens är i form eller har tagit i. Otroligt.

Snart på röda mattan, bara en liten bit till!

 Efter: Kort efter att jag har gått i mål och förstår att jag kom in under 18 minuter med minsta möjliga marginal, 17:59 (48 sekunder snabbare än förra året), så börjar regnet att ösa ner. Jag tycker det är skönt att jag kom in innan jag blev dränkt som en hund i regnovädret. Däremot tycker jag synd om det 10 km-löparna som startade efter och har det här att springa i. Fast det kanske ändå är uppfriskande. Sen skulle det komma en jobbig väntan på nästan 1 timme innan prisutdelningen, att bara stå och glo är inte riktigt min sak. Menmen, vad gör man inte för priser?

Säg "Äggprotein" till lokalpressen!

 När vi väl blev nerkallade, så blev jag väldigt överraskad att få ett presentkort på Länna sport (Nikeprodukter) på 1500:-. Det var riktigt oväntat och det ska bli kul att se vad man kan hitta för det presentkortet. Mycket kul. Min far uppmärksammar senare att personen som kom fram och hejade på mig vid Eskilstuna, är samma kvinna, som vann 5 km, damer. Mycket kul, synd att jag inte förstod det då, då hade jag kommit fram och hälsat den här gången. Utöver det hade jag fått veta att killen som vann idag på 17:43 (16 sekunder före), faktiskt har sprungit under 17 minuter tidigare i år. Så det var ingen duvunge jag mötte, helt enkelt.

När jag väl lämnar tävlingsområdet är jag mycket nöjd över mina prestation, att springa på det här sättet i en form då jag presterar 75%. Det är stärkande inför framtiden. Söndagen kommer att vara mycket lugn, sen måste jag träna ordentligt igen. Så är det bara.