Sammanfattning av löparåret 2014 del 2 (2)

Då är det dags för den andra och avslutande delen utav min sammanfattning. Jag har nog gjort ganska klart för er att det har skett otroligt mycket under 2014. Ett år fyllt av besvikelser och glädjeämnen, mest glädje om man ska se hela säsongen med sunt förnuft. På förhand valde jag att göra en mindre satsning där jag lade om olika saker i min löpning för att uppnå bättre resultat. Så blev det också. Jag har fått frågan av löparbekanta om jag inte ska börja träna med en klubb, jag har även fått frågan av en tränare för en löparklubb direkt också. Självklart smickrande, men det finns olika tankar kring den saken.

Först och främst är det för att jag älskar känslan att få genomföra något själv, ni vet där fula uttrycket "ensam är stark" och få göra mina pass i fred. Det här är min frizon, där ingenting kommer emellan. Inget jobb, inga relationer, inga andra åtaganden eller övrig fritid kommer i vägen för en av de mest simplaste av saker - att springa. Jag har på relativt kort tid utveckla mig själv genom mitt träningsupplägg, jag är trots allt en blygsam motionär som gillar att hävda mig själv som något större. Dessutom har jag svårt att få in i mitt redan späckade tidsschema att jag ska åka ut till vissa platser, flera gånger per vecka, vecka ut, vecka in. Självklart är det ett sådant pris ifall man får betala ifall man vill slipa på löpartekniken och bli ännu bättre. Samtidigt så har tränar-Andreas sagt till löpar-Andreas, att samarbetet står starkt och att det jobbas hårt för att bli ännu bättre. Löpar-Andreas som har upplevt mycket framgång med tränar-Andreas kan inget annat att tro på detta.

Vi går vidare till hur året har varit.

Årets besvikelse...
...är utan att tveka alla tråkigheter som har kommit ifrån det här med fotskadan. Det har skapat mycket turbulens i mitt löparliv. Jag har haft problem, både på milen och halvmaran tidsmässigt en tid efter att fotskadan blev verklighet. Jag har legat en bit bakom, där jag var på vårsäsongen i år. En jobbig känsla, trots att jag verkligen har jobbat hårt för att komma tillbaka, har jag gång på gång, både på tävlingar och träningspass, fått inse att jag har ramlat bak. En del av detta är nog utan tvekan, min starka drivkraft som har drivit och drillat mig otroligt hårt och jag har aldrig fått tillåtelse att vila i all den här hetsen. Det är inget som jag kan göra åt eller påverka såhär i efterhand. Däremot så är jag nöjd över Tunnel Run, som ska ge indikationer på att jag är delvis på väg tillbaka. Jag vill gärna utmana på gamla nivåer och på sikt kanske utmana om nya rekord.

Årets bästa lopp 2014...

5. Premiärmilen | Datum: 30 mars 2014 Distans: 10 km Placering: 58 Tid: 35:48

Premiären utomhus i år var väldigt intressant på fler än ett sätt. Dels för att jag hade lagt upp nya riktlinjer med hur träningen skulle se ut, då en del av träningen var utan tvekan anpassad för att jag tränade mot en mara, jag tränade fler pass och förutom det hade jag haft en ganska hygglig säsong inomhus på 3000 och 5000 meter. Att stå där ute igen för att njuta av att springa lopp utomhus, var en härlig känsla. Jag vet också att tankarna var ambivalenta. Jag var lite osäker på hur formen skulle stå sig utomhus, samtidigt som jag hade hopp att springa på en 36-tid återigen.

Det började rätt hyggligt och jag fortsatte att springa med högt huvud genom hela loppet. Varje lopp lever som ni kanske vet, ett eget liv. Jag passerade mitten av loppet på 17:41, en intressant tid och eftersom det var ett varv till på samma bana, så visste jag exakt vad jag hade att vänta mig. Trots att krafterna började ta slut och det fanns en tuff backe, som sög musten ur samt att jag började få problem med illamåendet i samma veva mot slutet. Så sprang jag in i mål med en stolthet i kroppen. Jag växte lite grann, när jag faktiskt såg tiden på klockan - 35:48. En sjukligt bra tid. För första gången under 36 på milen, helt otippat, men samtidigt ett starkt kvitto på att träningen hade gått mycket bra.

På kvällen intogs våfflor med hjortronsylt, utan tvekan var jag värd detta.

Årets maskot...
...är utan tvekan Lunny, min kära maskot. Många stora idrottsprofiler har en maskot, som finns där för att ventilera tankarna med eller som att ge extra krafter, som inte någon energidryck har förmågan att ge. Lunny kommer från Island, där han utan tvekan fångade mitt intresse på direkten och är en ständig påminnelse om hur trevligt jag hade det på Island. Jag har gjort väldigt goda resultat med Lunny på plats, även om jag har tråkig förmåga att glömma han hemma ibland.

Det är främst inhomhussäsongen som har kom till sin rätt, men även vid en del av utomhustävlingarna, har han fått figurera som en lyckosymbol. Lunny ligger lite i dvala nu och kommer att vara laddad när jag kör igång nästa år igen, det lovar jag.

Årets bästa lopp 2014...

4. Kvantumloppet | Datum: 27 april 2014 Distans: 10 km Placering: 5 Tid: 35:26

Nu är vi plats fyra och inget lopp på topp tio-listan går att glömma. Kvantumloppet är egentligen en "dark horse" på alla sätt och vis. Anledningen är att jag hade gjort det bra inomhus som jag skrivit massvis med gånger, samtidigt som jag hade gjort bra ifrån mig på Premiärmilen med att göra sub-36 oväntat, sedan åkte jag till Prag och gjorde en hygglig halvmara. Under lördagen den här helgen sprang jag Kvarnloppet och där blev det 17:31. En tid jag var ganska missnöjd med, med tanke på att jag hade högre förhoppningar än så på min premiär för året på sträckan utomhus. Jag hade inte en särskilt god lust att dagen efter åka till Huddinge för att springa ett nytt lopp, det kunde jag inte påstå. På 5 kilometer, kör man ju fort som fasen hela tiden. Så man hade lite värk dagen efter. Men det skulle säkert bli trevligt att åka till Huddinge.

Vädret var hyggligt och jag försökte som vanligt att komma i stämning så fort det bara var möjligt. Jag gjorde min korta, men effektiva uppvärmning. Strax innan start, så fick jag reda på nyheten att sträckan inte skulle bli som föregående år. Förra året, sprangs den i två varv runt bostadshus och så. En ganska intetsägande sträcka som inte var så snabb. Mina tankar var lite svåra att placera, när vi fick reda på detta. Det var svårt att veta vad det skulle betyda för mig. Det var bara att köra och göra sitt bästa. Tidigt i loppet, så gick ena skosnöret upp och det var inte riktigt meningen om man säger. Det fanns ingen tid att stanna eller så. Dessutom kom vi till ett lerigt skogsparti, där det inte var så långt ifrån att jag skulle fastna med dojjan och förbarma mig över allt.

Mot slutet anade jag att det här skulle bli ett ganska hyggligt lopp ändå, för jag gjorde en bra insats och kände mig i bra form. När jag hade lagt skogen bakom mig och kom in på idrottsplatsen, endast med löparbanorna kvar i hettan, då förstod jag. Att jag skulle slå nytt rekord på milen. Jag seglade förbi mållinjen på 35:26 - ett rekord på milen som ännu står kvar. Jag vann på min nummerlapp igen, det blev en mjölkskummare. Jag vet faktiskt inte vilket som var bäst för dagen.

Årets medaljer...

Ett nytt löparår innebär självfallet att nya medaljer har kommit på plats. Några fina, andra inte. I vissa fall, blir det inga alls. Jag kan dock uppskatta hantverken och stilfullheten, som är väldigt tydliga i de jag har valt ut.

3. Stockholm Marathon (till höger)
Stockholm Marathon-medaljen är en klassiker. En eftertraktad medalj som många är ute efter. I år var det en bild på en av ingångarna till Skansen. Den är stor, fin och tydlig. Det är inget snack om att den förtjänar sin plats här, med tanke på vilken ansträngning som ligger bakom den.

2. Riga Halvmarathon (till vänster)
Även om loppet blev en fullständig katastrof, som jag förhoppningsvis aldrig behöva uppleva igen på den här nivån. Livet är dock så, fullt av framgångar och motgångar. Däremot så mognar man hela tiden till och hittar vägar för att ständigt rida på en framgångsvåg, samtidigt som man i allra högsta mån försöker undvika motgångarna när man ser en. Medaljen från det här loppet är riktigt fin och den visar gamla stan i Riga bland annat, inget ont som har något gott med sig.

1. Prag Halvmarathon (I mitten)
Den må inte se så himla vacker ut. Jag gillar dock den droppform den innehar och jag tycker den känns fräsch, den liknar ingen annan medalj som jag har. På bilden är det löpare som har sprungit förbi det dansande huset i Prag. Att sedan medaljen representerar detta härliga lopp gör inte saken sämre, så det blir 2014 års vinnare. Utan tvekan.

Årets bästa lopp 2014...

3. Lidingölöppet | Datum: 27 september 2014 Distans: 30 km Placering: 253 Tid: 2:07:36

Ett lopp jag hade bävat att springa. Det fanns flera anledningar till detta. Men den främsta var att 3 mil i skogen, med en del krävande backar och mycket folk runtomkring, gjorde inte så att jag direkt slog volter inombords. På detta, skulle jag ha min efterhängsna fotskada med mig. Jag hade lite problem med mitt självförtroende efter att ha vacklat i några tävlingar. Att man däremot bara måste ha sprungit LL, var givet. Jag hade problem att utföra mina toabehov med tanke på de enorma folkmängder som fanns överallt och uppvärmningen uteblev helt. Så ni hör hur knepigt förutsättningarna var inför detta lopp.

När starten väl hade gott, så var det bara att försöka njuta. Inte ens då, kunde jag få igång någon vidare lusta med tanke på hur fullt med folk det var överallt. Det var helt GALET. Jag tror att de flesta som har sprungit LL, känner igen sig. Trots att jag stod i det startled som var näst längst fram, så uppstod det pizzatjocka lämmeltåg. Jag var dessutom orolig för min egen form, eftersom jag inte hade fått träna såsom jag hade velat och att halvmaran två veckor innan hade givit mig en bitter eftersmak i munnen.

Sedan hittade jag faktiskt ett behagligt tempo, jag hittade en mera frihet när löparna försvann en efter en. Jag hade det faktiskt riktigt trevligt i skogen, även om det var kämpigt emellanåt. Nu förstod jag faktiskt på allvar varför man sprang Lidingöloppet. Känslan när jag gled in i mål, var oslagbar. Som alltid. Jag hade sprungit det här loppet och jag hade återigen gjort det bra, ett minne att bära med sig resten av livet.

Årets mål...

Nu kommer jag att "copypasta" in målen som jag satte i början av det här året. Så ska vi kika på hur det har gått egentligen. Svart på vitt.

1. Jag ska slå 9:48 på 3000 m

Jag sprang mitt första inomhuslopp i november och direkt kunde jag slå till med tiden 9:48, en magisk tid för mig som sikta på drömgränsen under 10 minuter. Jag kommer att ha ett par möjligheter att slipa på den tiden, då krävs den högsta möjliga koncentration i januari för att göra det. Samtidigt som jag tränar för en mara nu under vinter och vår, så måste jag även träna för att vara så sjukt snabb det bara är möjligt. 

Bonusmål: Springa under 9:30! 

Vi kan väl konstatera att jag slog 9:48 två gånger, då jag till slut hamnade på 9:35. En fullständigt respektabel tid på 3000 meter som jag inte hade sprungit tidigare. Jag gjorde ett ärlig försök att springa sub-9:30 i sista loppet för säsongen, men jag höll inte hela vägen. Inget jag surar över nu heller.

2. Jag ska springa under 17 minuter på 5 km

Jag började springa 5 km och det är fortfarande till dags dato, min favoritdistans. Den är snabb, explosiv och jag hinner egentligen aldrig bli himla trött. Det finns inte särskilt mycket taktik bakom den här distansen, utan det är bara att köra. Jag jagade mitt förra rekord för 2012 (17:37) ett tag och lyckades slå det i Västerås i MälarEnergi Stadslopp med tiden 17:03, sedan dess är den så irriterande och ligger så nära under 17 minuter. Jag bara måste in på en 16.xx-tid och då måste jag ha tränat på mitt absoluta sätt och ha det bästa av möjligheter när det väl sker. Jag kommer inte ha alltför många möjligheter till att springa 5 km, så det kommer gälla att ta tillvara på de chanser som ges.

Att springa under 17 minuter på 5 kilometer är ett mål jag hade haft under en längre period och jag visste att det skulle bli svårt, därför hade jag inte redan gjort det och försökte förgäves att göra det, även om det har varit nära. Jag fick en oväntad chans att springa 5000 meter inomhus i och med Storängsözet, där det blev 16:53 och redan där slog jag sub-17 på 5 kilometer. I MälarEnergi Stadslopp utomhus, i Västerås, så sprang jag för första och enda gången på under 17 minuter (16:55) för säsongen. Uppdragt utfört.

3. Jag ska springa under 36 minuter på 10 km

En distans jag chockerade nog bara sprang 3 gånger under 2012, men desto fler under fjolåret. En distans jag i början hade svårt att bemästra hur jag både skulle lägga upp taktiken för själva loppet, men även hur jag skulle lägga upp ett så bra träningsupplägg som möjligt. Jag lyckades krypa under 38 minuter under mitt första år, sen var jag nere på låga 37 och sedan på låga 36. Ynka 4 sekunder (36:03 i Eskilstunaloppet) i det här fallet också till att krypa under 36 minuter som är nästan drömgräns. Så som jag har tränat på i vinter och förhoppningsvis kommer att tuffa på här framöver, så borde jag ha ypperliga möjligheter att sänka nästa nemesis.

Jag hade sakta, men säkert börja komma ner på 36-tid i och med förra årets löparsäsong. Det naturliga steget var att på allvar börja utmana om sub-36. Jag gjorde det i årets första millopp, direkt. Pang, boom. Utan konstigheter, sedan sprang jag faktiskt under 36, tre gånger till efter det här loppet. Efter det, har jag försökt hitta tillbaka till den formen och jag är på god väg ner dit igen. Men målet var såklart uppnått.

  

4. Jag ska springa under 1:22 på halvmaran

Innerst inne hade jag jättestora förhoppningar på Stockholm Halvmarathon 2013, men det såg inte alls ljust ut med tanke på att jag hade varit sjuk en hel del i små omgångar strax inför halvmaran. Jag hade inombords satt upp ett väldigt högt mål, för att ändå kunna vara nöjd med min prestation oavsett. Så blev det också. 1:22:06 är ett jättefint resultat, men det är inte där jag vill vara. Jag vill under 1:22 till att börja med och min träning nu i vinter, borde kunna ge ett förbättrat resultat på den distansen.

Bonusmål: Springa under 1:20 vore kalas. Då gäller det att ligga i och inte slarva med någonting.

Med tanke på all den nya träning jag lade ner på, så när jag sprang i mål på Prags halvmara på tiden 1:18:46. Så var det förvisso en liten skräll, men ändå inte. Det var ett bra tecken att jag hade gjort allting rätt helt enkelt. Jag sprang under 1:22 i både Hamburg och Stockholm efter detta också.

5. Jag ska ta en silvermedalj på Lidingöloppet

Nog har man hört om den mytomspunna silvermedaljen på Lidingöloppet och i år blir det min tur att göra debut på det mytomspunna terrängloppet. Då är målet självklart under 2:15 på 30 km. Får kroppen var någorlunda fräsch och hel tills det åter är dags, så är ingenting omöjligt gällande den saken. Det kommer att bli en upplevelse utan tvekan.

Jag skrev nyss om Lidingöloppet som mitt tredje bästa lopp. Solklart, under 2:15 och silvermedaljen var min och den hänger så fint i min vardagsrumsklocka. Det blir bra så.

6. Jag ska under 3 timmar på maran

Det är det här som all min träning i stort utgår från nu för tiden. Att ens orka springa en mara just nu är inte riktigt möjligt i den fas jag är nu, men jag jobbar hårt för att så ska bli fallet. Jag vill inte bara "ta mig runt" utan jag vill göra det snabbt också, då är det självklara målet att komma under 3 timmar. Att ens springa så länge, låter sjukligt i min värld. Allt handlar dock om att flytta fram mina mentala gränser för vad som jag anser är möjligt. Hur som helst så kommer jag bara njuta av att göra mitt första lopp på maran. Det kommer att bli magiskt oavsett hur det går.

Ni som har följt mig och bloggen, såg att jag höll för trycket och att jag klarade det här målet med råge. Med tiden 2:52 i min maradebut, så fanns det ingenting att vara rädd för längre. Jag var rädd för att det inte skulle gå, men det gjorde det utan tvekan.

7. Fortsätta utveckla bloggen

Utan tvekan en utav de mer komplicerade målen. Jag vill fortsätta utveckla och driva min blogg (mina bloggar, då jag har en till) i rätt riktning. Jag kommer att utforska olika möjligheter att få fortsätta göra det som är bra och titta på nya saker som kan vara användbara för bloggen, några idéer finns redan i huvudet och skvalpar. En som redan har kickat igång är att jag har intervjuer, något som jag tycker är en rolig sak som kommer att fortsätta. Jag får hoppas att fler personer och företag finner intresse att följa Sveriges kanske mest intressanta löparbloggare eller kanske den märkligaste? I vilket fall så är jag glad att just DU läser.

Enda målet, som jag inte riktigt är nöjd över. Jag har haft olika tankar och idéer hur jag ska lyfta bloggen, men jag har inte genomfört särskilt många utav dessa och det kan jag givetvis tycka är tråkigt. Men jag har god skara läsare och som uppskattar det jag skriver, så stort tack!

Årets bästa lopp 2014...

2. Stockholm Marathon | Datum: 31 maj 2014 Distans: 42195 m Placering: 158 Tid: 2:52:07 

Som ni har läst, så har mycket av första halvan av den här säsongen handlat om detta lopp. Jag har lagt in flera långpass, samtidigt som jag har ökat mängden  totalt och varit väldigt medveten att man ska stå redo när det är dags. Att springa sitt absolut längsta lopp någonsin, kräver sitt mod och det är inget man bara vill "testa på". Jag ville definitivt inte göra det, utan jag ville känna att jag skulle göra bra ifrån mig. Därför har jag varit noggrann i de flesta detaljer. Det var ändock svårt att veta ifall min träning var tillräcklig för detta, livet är ganska oförutsägbart och det kan även löpningen vara.

Den första halvmaran i loppet flöt på bra, det var inga konstigheter kring, inte med tanke på att jag visste att jag var bra tränad för en halvmara. Jag passerade den på en tid som var snabbare än när jag sprang Rigas halvmara, jag vet inte om det säger mest om maran eller om Riga-loppet egentligen. Sedan började allvaret, jag hade läst att den sista milen skulle bli den absolut tuffaste. Framförallt skulle Västerbron på andra varvet, vara riktigt mastigt (det var ingen större fara med den saken i varje fall). Den sista milen var kanske det tuffaste jag har upplevt i löparväg. Det kommer egentligen utan förvarning, helt plötsligt förändras tempo i mina steg avsevärt och det finns ingenting som jag kan göra. Nu handlar det om att överleva.

Jag sprang helt enkelt på ren överlevnadsinstikt, de sista 5-6 km och man kan väl säga att det här skiljde agnarna från vetet. Jag stod pall för allt och med en liten sinnesförvirring när jag klev in på Stadion, så kunde jag verkligen njuta. Att få stanna efter loppet, går inte att beskriva. Stoltheten visste dock inga gränser, det här var awesome!

Årets tack...

...till alla. Jag tänker på min flickvän, föräldrar, syster, vänner, bekanta, sponsorer, kollegor, läsare och alla som på något sätt följer och stödjer min löpning. Utan er, så skulle jag inte ens på långa vägar vara där jag är idag. Alla era positiva ord, hejarop och tankar gör att jag driver mig själv ännu hårdare för att bli ännu bättre. Ni har alla stor betydelse att jag är där jag är idag och jag hoppas att jag kan bjuda er på min fortsatta löparresa, som inte är slut på långa vägar.

TACK!

ÅRETS ABSOLUT BÄSTA LOPP 2014...

1. Prag Halvmarathon | Datum: 5 april 2014 Distans: 21.098 km Placering: 87 Tid: 1:18:45

Det är väl ingen tvekan, om man nu har sett vilka lopp som jag kan tänkas ha kvar. Prag Halvmarathon står som det absolut bästa lopp 2014 och tittar man bak på hela min löpkarriär, så är det en allvarlig utmanare till det bästa loppet någonsin hittills. Jag hade mindre än en vecka innan sprungit Premiärmilen och slagit nytt rekord, passerat den där sub-36 och ni vet. Jag, min flickvän och mina föräldrar åkte ner till Prag för en liten mindre semester. För min och min flickväns del var det vårt sjunde besök i staden på lika många år. Vi kan väl säga att vi har många fina minnen från Prag. När jag såg att det fanns en möjlighet att springa halvmaran i Prag i samma tidsram som brukar åka till Prag, så var det bara att köra.

Väl på plats, så bodde vi på det hotell vi även bodde på 2013. God frukost och bra rum. Allt var upplagt för att det skulle bli trevligt att springa igen. Framförallt när man åker utomlands och man får med sig bägge föräldrar för första gången samtidigt, så ville man att det skulle bli bra. Det finns dock aldrig några garantier för hur saker och ting ska bli, vi kan läsa det på exempelvis Riga, som blev totala motsatsen till det här loppet på fler än ett sätt. Jag vaknade på loppdagen med ett leende på läpparna och åt en riktig god frukost. 

Jag hade haft något känning i min hälsena, som hade varit lite problem i sedan tidigare. Alltså detta var innan maran och mina fotproblem. Men jag fick en okej känsla i uppvärmningen ändå. Sedan när startskottet gick av, så var det bara att springa utav helvete. Som jag gjorde det, jag njöt verkligen HELA tiden och det fanns ingenting under loppet som kunde stoppa mig. Att springa under 1:22, som mitt dåvarande halvmararekord låg på då, var ingen tvekan att det skulle göras. Sedan började det uppstå en möjlighet att springa under 1:20 under loppet, så då siktade jag på det. Att det dessutom utöver detta skulle bli aktuellt med sub-1:19 också var fruktansvärt kul och så blev det också. 

Jag har aldrig känt mig som en bättre löpare som just i det här loppet. Det var där och då, som jag var i min absolut bästa form och hela loppet kändes som en fröjdefull jul och jag var i allra högsta grad huvudpersonen. Lycka.

------

Där slutar min sammanfattning för i år och som ni kan se, så har jag haft en fullständigt härlig säsong med upp och ner. När jag sitter ner och funderar på hur året har varit, så har det varit extremt kul att verkligen ha fått utdelning för alla pass som jag har lagt ner för detta. Snart kommer mina tankar och förväntningar inför 2015. 

Imorgon så tar jag ett brejk från det vanliga livet och all löpning, då jag flyr Sverige för "värmen" i Schweiz. Jag ska ta mig tid att fundera över livet och löpningen där för mig själv, få njuta av allt som har varit. Få möjligheten att analysera hur jag ska gå vidare.

God fortsättning!

Sammanfattning av löparåret 2014 del 1 (2)

Då var det äntligen dags att sätta snart sätta punkt för det här året. Det betyder att jag ska skriva min årssammanfattning, där jag samlar mina tankar kring löpningen 2014. Ett ofantligt stort ämne att egentligen få med allt, men förhoppningsvis, så kan jag få med det viktigaste. För det har varit min absolut länga säsong någonsin - som startade i början av januari och tog slut i slutet av november i år.

För att se egentligen hur tankarna var kring den här säsongen, så går jag till mitt första inlägg för det här året. Där jag inleder inlägget på detta sätt:

"Någonstans börjar allt. Förberedelserna inför årets säsong började redan så fort jag hade passerat mållinjen på Hässelby IP. Att årets säsong innehåller en hel del intressant får jag nog säga. Min första mara, debuten sker i självklara Stockholm Marathon. Inte nog med det, mitt andra utomhuslopp för säsongen blir nere i Prag, i deras halvmara. Jag har besökt Prag årligen sedan 2008 och vad passar bättre att kombinera det med ett lopp i en av världens härligaste städer? På hösten väntar stentuffa Lidingöloppet. Ingen vettig utmaning ska passera mig förbi, det kommer givetvis att bli väldigt tufft att springa alla träningspass och lopp. Utöver det så är jag även ansvarig för min träning helt, något som eggar mig själv något enormt och än så länge har coach Andreas lyckats göra underverk med löparen Andreas. Det talar väl för ett lyckat samarbete även 2014?"

Jag minns tillbaka när jag hade lagt hela säsongen för 2014. Jag vet att när jag läser den här texten, att jag skulle få det otroligt tufft. Träningspassen skulle bli fler och tuffare. Det var egentligen bära eller brista som stod på menyn. Antingen går det eller så misslyckas det hela. För jag var så sugen på att mer utveckling och framgång, att jag inte ens visste ifall det fanns rum för det. 2013 var ett år som självfallet var bra, men inte så att jag ramlade av stolen, när jag tittar på min utvecklingskurva om man fick säga så. Det var bara att konstatera. Jag var orolig att jag faktiskt inte skulle hitta nästa steg i min löpningssaga.

Jag hade otroligt intressanta lopp att springa. Stockholm Marathon var egentligen det lopp som stod främst på menyn, under hela vintern/våren. Det var utifrån det loppet som jag lade upp alla form av träning, främst helgerna som var utmärkta för de längre passen som hela tiden fanns där. Det fanns givetvis vissa gånger, som jag absolut inte hade någon lust att springa och jag var trött på skiten. Men jag gav aldrig upp, aldrig någonsin. I och med att min träning var anpassad för min maradebut, hoppades jag såklart att övriga distanser skulle få en skvätt av den nya träningen och det var mycket intressant som väntade. Fler utlandslopp (Prag och Riga), skulle jag kunna på riktigt utmana sub-36 och det där Lidingöloppet som jag var otroligt opepp på förhand. Så hur ska jag sammanfatta den här säsongen, följ med!

Årets comeback...
...blev min klassiska Adidas Supernova Sequence 5 (idag springer jag främst i sjuan). Jag får erkänna att jag har varit lite feg i mina skolval, som i stort varit samma uppdaterade modell. Men det ger jag blanka fan i, framförallt när jag har fortsatt att utvecklats och trivits bra i mina skor, så har det inte mig bekommit. Även om jag kommer att få utforska andra modeller kommande år, utan tvekan. Femman gjorde comeback som min innerlöpsko, för inomhusloppen. Där jag gjorde bra ifrån mig och sedan gjorde dessa ånyo en ny comeback på hösten. Jag var helt övertygad att de hade pensionerat sig för gott efter att jag sprang på sub-17 inomhus, men icke.

När jag inte kunde hitta mina "sjuor" och "sexorna" hade slitit ut sig i förtid, så fick jag gräva fram dessa gubbar igen inför årets Stockholms halvmara. Med tiden 1:21:24, får väl anses godkänt, samtidigt som jag var missnöjd över att vara plågad av skador (Ni vet allt om det där vid här lagret). Men de fick göra comeback och det var betryggande att de ställde upp för mig igen då.

Årets bästa lopp 2014...

 

10. Norrköping Indoor Games | Datum: 25 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 8 Tid: 9:35

Det som var nytt den här säsongen var att jag hade börjat springa inomhuslopp. Det var främst 3000 meter som gällde. En sträcka som var bara att köra utav helvete, men också svår att bemästra och utvecklas i, när man redan hade gjort bra resultat i sig. Det berodde främst att tävlingarna duggade tätt under en kort period och att jag körde på högvarv redan när det gäller träningsfokus på 3000 meter under januari främst. Jag åkte till Norrköping efter att ha varit besviken på Scandic Indoor Games veckan innan, då jag hade misslyckats att slå mitt rekord.

Väl på plats i Norrköping, så såg jag att startfältet var riktigt starkt och att jag skulle ha svårt att hänga med. Det var nästan den enskilde motionären mot resten. Jag öppnade loppet ganska bra, precis som jag brukar göra i dessa lopp. Jag tog i för kung och fosterland, på sista varvet gasade jag allt vad jag hade och rusade förbi landslagslöperskan Cecilia Kleist på upploppet. Bara det är en fin känsla, sedan så blev det nytt rekord - med 6 sekunder. På den här distansen, är det mycket värdefullt. Det är ännu idag mitt rekord på den här distansen. Vi kan väl med lätthet påstå att jag kände mig mycket glad över den här dagen.

Årets sämsta lopp...
...är utan att tvekan Riga Halvmarathon. Jag hade ganska fina förväntningar på att åka till Riga igen, efter 5 års frånvaro. Senast jag var där, softade jag runt för det mesta. Nu åkte jag ditt med min far. Vi hittade hotellet som låg väldigt nära start, som jag ville ha det och det såg trivsamt. Sedan gick allt åt h-vete rent ut sagt. Det här var nämligen rent personligen ett ganska viktigt lopp för mig, då det var för stunden det sista loppet innan min första mara. Sedan kom förvisso Milspåret förbi, men det var inget som var planerat just nu.

Middagen som vi intog i närheten av hotellet var helt värdelös, det var deras dyraste rätt och samtidigt skulle jag få chansen att få följa med tyska favoritlag på tv. Det funkade inte alls på den minimalistiska tv:n, utöver det, så hade vi blivit placerade utomhus, i närheten av alla rökarna. Hotellrummet visade sig också att vara något negativt, då jag till slut förstod att ha rummet mitt emot hissen på andra våningen var en mardröm. Det plingande från den här hissen i stort sett hela tiden. Det fanns inga andra rum (såklart...) att byta till heller. Det blev väldigt lite sömn, samtidigt som jag fick inta en köpt frukost på rummet, då loppet började 8:30 och det skulle inte hinnas med någon hotellfrukost. Jag mådde ganska illa på morgonen, men det var inget som skulle störa mig. Springas skulle det göra.

Med en kortare uppvärmning, så ställde jag mig långt fram för att skapa magi återigen. Strax innan startskottet slutade gps-klockan att fungera. Det var väl helt typiskt. Under hela loppet mådde jag sedermera inget vidare och det var ganska varmt också, jag sprang in på 1:23:50. Förra året var det min tid i Berlin. Den här dagen fanns det inget att glädjas åt och jag lämnade Riga med en ryggsäck av tvivel och sedan ville jag bygga upp det med revansch.

Årets bästa lopp 2014...

9. Tunnel Run | Datum: 22 november 2014 Distans: 10 km Placering: 82 Tid: 36:18

Det  här var början på nästa säsong. Det har varit skadeproblem deluxe med en av mina fötter. Jag har haft det tufft sen maran. Det har varit mycket upp och ner, för det mesta ner. Det har varit svårt att komma tillbaka till den nivån, som jag har varit övertygad om att jag ska vara på. Jag har haft många träningspass och intensiva lopp, inte konstigt att kroppen gör en motreaktion på det hela. Som vanligt floppar jag i vanlig ordning på Hässelbyloppet och jag lämnar med en tråkig känsla Hässelby IP, ovetande om vad som händer härnäst.

Jag hade dock turen att Tunnel Run fanns där. Jag hade på nytt chansen att avsluta den här fina säsongen, med ett bra lopp. Förhandsrapporten sa att det var extremt många löpare och att banan inte skulle vara så lätt. Lite oroväckande möjligtvis, men jag åkte dit ut med förhoppningar att förändra mig själv och visa att jag faktiskt ska med hårt jobb ta mig tillbaka uppför stegen. Det gjorde jag och jag sprang in på 36:18, en tid som skulle putsas betydligt mer om jag hade vågat ta i ännu mera och då hade jag varit på den där nivån, som betyder något. Den bästa nivån för mig. En perfekt avslutning och den hintar om att det finns något i 2015 som jag gärna vill undersöka, jag vill öppna den där magiska lådan.

Årets följetong...
var utan tvekan min fotjävel. Efter maradebuten, så började jag långsamt att få problem med foten. Den ställde till med så mycket att jag fick till och med ställa in vissa träningspass eller springa på ett särskilt sätt. Det innebar att vissa träningspass blev ganska dåliga och sämre än vad jag hade tänkt på förhand. Det var mycket jobbigt att arbeta efter de här villkoren, även om jag i inledningsskedet gjorde bra ifrån mig, så dröjde det inte länge innan den här skadan bröt ner mig och samtidigt så var jag lika dum i huvudet, när jag fortsatte att springa. När jag sitter och skriver det här, är det fortfarande inte löst och jag har problem från och till. Inte lika ofta, men jag tror inte foten mår bra än och jag måste vara försiktig med vilket som blir mitt nästa steg...

Jag har kontakt en specialist, som kanske vet hur jag ska träna upp den igen och i början av januari, så hoppas jag att får en riktning med foten. Blir jag kvitt fotproblemet, kan jag komma att bli livsfarlig i vår.

 

Årets bästa lopp 2014...

8. Storängsöz | Datum: 4 mars 2014 Distans: 5 km Placering: 7 Tid: 16:53 

Det var lite oväntat, precis som det en hel del saker kan vara med mig. Det blev ett 5 km-lopp tack vare pappa, som var vaksam och såg ut det här loppet. Så jag hann anmäla mig i tid. Så det skulle bli 25 varv istället för 15 varv inomhus, jag som tyckte att 15 varv var jobbigt för psyket. Jag kom dit, med ett uppdrag och jag hade inga intentioner att inte genomföra det. Det var att springa under 17 minuter för första gången någonsin, ett rekord jag hade jagat sedan augusti 2012 egentligen. Jag hade varit nära, men inte tillräckligt för att bräcka det.

Det var många som hade kommit dit och många erkända löpare framförallt, som jag hade sett i olika sammanhang. Det var mycket väntat ett tufft lopp, där jag inte hade tid att fundera på hur loppet såg ut att vara. Jag låg rätt så bra till hela vägen, även om det började rinna ut mot slutet. Jag hade inte så mycket marginal att spela på, om jag nu skulle genomföra mitt uppdrag. Jag hade dock extra energi som jag portionerade ut vi rätt tillfälle. När jag drog på den där sista värdefulla spurten, så lade jag mig rätt ner i marken och det med vetskapen att det hade blivit 16:53. Sjuk känsla. En övermäktig känsla, det går egentligen inte att beskriva den, men jag gjorde det och jag kunde inte tänka mig en bättre avslutning på inomhussäsongen.

Årets sponsor...
...är flera. Jag vill tacka flera sponsorer som tror på mig och tycker att jag är bra förebild för just deras företag och produkter. Skotska Handelskompaniet har troget sponsrat mig länge och väl med sin rödbetsdryck Beet-It. Inte nog med att jag sponsras med det där röda guldet, de köpte en tävlingsdräkt med tryck på båda Beet-It samt min bloggadress.

Exotic Snacks ville så gärna synas mera tillsammans med mig, så de köpte in sig på tröjan och finns numera på ryggen. Ett bra val, med tanke på att de flesta motståndarlöpare befinner sig bakom mig snarare än framför mig.

TomTom har sponsrat mig med två olika klockor under en period. Något som jag är väldigt glad för, för jag behöver verkligen en GPS-klocka. Framförallt tycker jag att deras klockor är toppen. Så det finns inga konstigheter med detta.

Årets bästa lopp 2014...

  

7. Hamburg Halvmarathon |  Datum: 29 juni 2014 Distans: 21.097 m Placering: 45 Tid: 1:20:17

Det här loppet var helt oplanerat. Det fanns inte med när året började, inte heller när utomhussäsongen började, så var det påtänkt. Det är egentligen en motreaktion, när jag sitter och äter middag efter Riga halvmarathon. Jag har som ni såg längre upp i inlägget varit väldigt besviken på insatsen och jag hade egentligen inte tid att vänta till september för att springa nästa halvmara - då i Stockholm. Jag sitter där med mobilen och surfar runt lite olika lopp, för att kika ifall det finns någon möjlighet att springa någon ny halvmara inom det närmaste. Till slut hittade jag ett lopp, skulle det gå? Jojomänsan, jag är en impulsiv jävel och Hamburg bokades in i kalendern. Loppet skulle springas 1,5 dag efter Trosa Stadslopp. Inga problem, det skulle jag fixa.

Inte nog med att en mara och några andra lopp kom emellan, framförallt när den där foten som ni vet mycket väl började krångla sig. När Hamburg började närma sig med stormsteg, framförallt när jag sprang Trosa Stadslopp på en rätt fin tid trots att foten gjorde sig ständigt påmind. Så vet jag inte riktigt hur jag skulle tackla att jag var på väg till Hamburg så kort tid efter Trosa, då jag hade givit allt. Vi installerade oss hos Radisson, ett fint hotell, inte alltför långt ifrån starten. Jag fick dessutom äta på Nordsee, deras goda panerade fisk tillsammans med potatissallad. Uppenbarligen är det värt att trycka sig igenom typ 40 000 människor i ett festivaltillstånd. Helt galet var det egentligen.

Dagen efter, på söndagen, när vi intog en riktigt god HOTELLfrukost. Så regnade det smått där ute och jag hade återigen haft svårt att somna på grund av att någon snarkade. Jag kunde inte direkt säga att jag var supertaggad när det väl var dags. Uppvärmningen var väldigt sparsmakad och det var inte mycket att skryta om. Starten gick okej, sedan tappade jag lite steg för steg, då kroppens energi inte kunde svara på det min hjärna ville. Loppets höjdpunkt var när jag växeldrog med en gammal världskenyanska, en duell som jag gick vinnande ur och som jag var stolt över. I mål kom jag på tiden 1:20:17. Jag hade velat mer, men var ändå riktigt glad och det är fortfarande min andra bästa halvmaratid hittills. På något sätt, besöker jag det här loppet i mitt huvud flera gånger. Det handlade om att revanschera sig för Riga och det gjorde jag, ganska kravlöst och lagom för att studsa tillbaka. 

Årets mest oväntade...
...var att jag åkte till Västerås för att träna i deras inomhushall. När jag tänker tillbaka på att jag åkte 4-5 gånger efter jobbet för att springa i Västerås och Quicknet Arena (som heter något annat idag), så väcks fina minnen till liv. Det var trevligt att åka tåg, som jag alltid tycker, framförallt när tågen går i tid. Jag tyckte det var otroligt skönt att få vara på en helt annat plats och köra hårt med mig själv. För det var väldigt tuffa intervaller som jag körde det, som lade grunden till en bra inomhussäsong och hade nog en stark positiv inverkan på att jag sprang bra i Premiärmilen. Varv efter varv, körde jag tufft med mig själv. Skrev upp alla tider i min anteckningsbok.

Det var en skön känsla när jag kom i mål för sista varvet, sedan tog jag en dusch och sedan bytte jag om. Gick till tåget i ett snömoddigt Västerås och njöt över att få ta det lugnt på tåget hem. Hemma var jag oftast vid 8-tiden. En lagom tid att komma hem. Nöjd över sin insats. Känns lite overkligt, men jag är glad att jag valde den mer oortodoxa vägen i det här fallet.

Årets bästa lopp 2014...

6. MälarEnergi Stadslopp | Datum: 12 juni 2014 Distans: 4 km Placering: 3 Tid: 16:55
Västerås är en stad som för alltid finns plats i mitt hjärta. Det var i mitten av maj 2012 på en restaurang som jag bestämde mig för att springa ett lopp. Jag sprang då Skärholmsloppet och det gick hyggligt, så pass att jag bestämde mig för att springa några till. Resten är som bekant säger, historia. Jag återvände i juni för att springa MälarEnergi Stadslopp i 2012, då sprang jag för första gången under 20 minuter på 5 km. Jag återvände ett år senare för samma lopp och för samma sträcka, det blev ett nytt rekord och nära att springa under 17 minuter. Sedan som ni kunde läsa ovanför, så besökte jag Västerås för att använda deras inomhushall för att bygga upp snabbhet.

I juni i år återvände jag för att springa MälarEnergi för tredje gången i rad, med alla fina minnen från Västerås så var det en "no brainer" att komma tillbaka. Jag hade dock 1,5 veckan innan sprungit Stockholm Marathon. Skulle jag klara av att springa ett snabbt 5 km-lopp, en kort tid efter det? Svårt att säga. Dessutom höll jag på att missa hela loppet, då inställda tåg ställde till det en hel del. Det var bara att gilla läget, får man säga. Utöver detta så började det regna ganska kraftigt samt fick en otrevlig känsla i baksida lår. Antagligen för att att maran satt kvar i benen. Vila, det var inget för mig uppenbarligen?

Jag körde på ganska bra i loppet och trots alla dåliga förutsättningar som presenterades framför mig, så visade Västerås att vi älskar varandra i all evighet då jag äntligen sprang under 17 minuter för första gången utomhus - 16:55. Det bästa var nog att få njuta av förbannat god mjukglass efter loppet.

----


På tisdag publiceras den andra och sista delen i min årssammanfattning. Ännu mera tankar kommer att såklart redovisas, men vilka kommer att vara min topp 5-lopp tror ni? I vilken ordning?

Nu väntar julklappshästen imorgon, för att trängas och knuffas med andra. Jag ska försöka göra det på rekordtid eller något...

PAOW - Dö, era elaka baskelusker!

Jaha, då sitter jag här och njuter av att snart vara ledig i nästan 2 veckor. Eller gör jag egentligen det? Imorgon så går jag på min sista dag för 2014 och sedan blir det ledighet och allt var det innebär efter det. Vi kan väl säga att jag har haft grymt mycket att göra på otroligt liten tid. Jag har varit involverad i innebandysektionen på högsta möjliga sätt, jag har haft mycket att göra på jobbet och även privat har det varit saker att ta tag i. Tur att det finns nära och kära, som finns där och är behjälpliga. Inte nog med detta, min kära läsare, jag har blivit grymt dunderförkyld. Så pass att det inte finns en chans att jag skulle springa överhuvudtaget. Vad skriver jag? Att jag inte skulle springa, jag brukar springa oavsett. Icke, sa Nicke. Inte den här gången. Igår log jag i stort sett utslagen på soffan och det var inte långt ifrån att jag sjukanmälde mig, men jag har hög pliktkänsla, så sjukdagarna är få och det tänkte jag bibehålla.

Nu har en av de mest hektiska dagarna i mitt liv, tagit slut och jag är supernöjd med hur allting blev. Även om jag oftast går in i olika projekt som jag påbörjar, med höga förväntningar, så finns det fanimej ingenting bättre än när de infrias och lite till. Jag har överanvänt ett ord i mitt dagliga liv; magiskt. För det var magiskt idag. Så enkelt var det. Imorgon har var inte en fullt lika hektisk dag, men jag hoppas knyta ihop säcken för 2014 på bästa möjliga sätt såklart. När det är över, så startar julklappshetsen. Samma hets som jag har lovat mig att vara i god tid ute till, men som vanligt misslyckas jag markant. Nu har jag fyra dagar på mig att inhandla 80% av julklapparna, men samtidigt så vet jag att jag klarar mig hyggligt. Jag har lite idéer som vanligt vad som ska köpas in. Sen har jag de senaste åren lagt till med julrim, så det blir det också.

Men mest av allt, så saknar jag frihetskänslan av att springa. Även om jag sprang i tisdags. Jag var inte sjuk eller så, men jag kanske borde anat när jag var ute och sprang. Det känns segt på min klassiska asfaltstia, ändå blev det det 4:07/km. Jag blev ändå ganska förvånad. Enligt mig själv gick det långsamt. Alltid kul att bli positivt överraskad. Idag känner jag mig bättre än igår, men jag tar det steg för steg. Vi får helt enkelt se, när nästa pass blir. Jag längtar i varje fall.

Något som jag kan med positivt välbehag säga är att jag innan jul kommer att komma ut mina två delar som sammanfattar hela löparåret. Jag vet knappt var jag ska börja, men det har varit en fantastisk och lång säsong. Så det ska bli kul att äntligen få plita ner mina känslor och tankar kring den. Har ni några tankar, vilka lopp som hamnar på topp 5-lista? Vad tror du?

Första loppet 2015 klart: Efter 8 år är jag tillbaka!

Det är inte många veckor kvar tills säsongen 2015 kör igång. Det drar faktiskt igång den 6 januari i Eskiltuna i och med Ärlaspelen, då är det 3000 meter igen. Det känns som evighet sedan jag sprang 3000 meters-lopp, men nu är vi där igen och då är det bara att försöka ställa om sig för nya utmaningar. Jag är dock van att springa utomhus för tillfället och jag vet inte om jag kommer att få möjligheten att springa inomhuspass en gång i veckan, så som jag gjorde förra året i Västerås. Det var en härlig period i mitt liv, jag kom dit en gång i veckan i någon månad och det gjorde mig faktiskt rätt snabb (i varje fall kändes det så). Samtidigt som jag faktiskt började hälsa på några jag träffade ett par gånger, som jag var glad att se, fast jag hade ingen aning vilka dem var. Utöver detta, tyckte jag att det var perfekt att få åka tåg och fundera på livet. En bra period i livet.

Vi tar bort tankarna på inomhussäsongen och tänker utomhus. Nu blev det klart med första loppet första nästa år och det blir faktiskt också det lopp jag springer först ute också. Det är nämligen så att efter nästan 8 år besöker jag Lissabon igen, att det var sommaren 2007 senast, som jag gjorde en endagsutflykt från Monte Gordo. Tänk vad tiden går fort. Tanken då är att springa Lissabon Halvmarathon, en bra start på säsongen och framförallt för att det där världsrekordet har satts också. Då kan vi med lätthet påstå att det finns goda chanser för att det är snabb bana, det kommer dock att vara runt 42 000 som ska springa, så det är väl lite GBG-varvetvarning på detta. Med trängsel och så. Men det ska bli oerhört kul att åka till Lissabon och få springa. Nu har jag ett lopp att längta till när det som är tyngst att springa under vintern. Framförallt de där lite längre passen.

Det senaste passen har varit tuffa, men välbehövliga. Jag har mina klassiska asfaltstior, som jag bränner av i vanlig takt och sedan har jag mina långpass i skogen. Jag kände mig hyggligt pigg igår, när jag ändå var ute och sprang. Däremot var det halt som fasiken, får jag säga. Det fanns långa sträckor med enbart istäcke på vägen, det kändes nästan som att jag var en sådan där clown som gjorde allt för att inte klanta till mig och det var nästan som så att jag åkte skridskor. Jag lyckades utan större misslyckanden ta mig runt, men dags att kika på andra skor vid sådana här tillfällen?

Oavsett vad, så har jag många mål att se fram emot.

Jag har ont, när de andra inte har det

Jag minns inte riktigt exakt hur uttrycket lyder. Jag vet inte ens om det är på engelska eller svenska som jag läste det först. Det spelar ingen roll. Uttrycket lyder ungefär att "När du inte tränar, så tränar dina motståndare". För mig betyder det att när jag inte tränar, så finns det andra som för tillfället tränar och har möjligheten att komma ifatt eller bli ännu bättre än vad du har. Det är en del av det motto som jag går efter. Framförallt dagar då jag är så långt ifrån sugen att springa, så jag undrar om jag ens någonsin har varit sugen på att springa. Jag tänker inte ge någon det lilla försprånget gentemot, inget ska få den möjligheten och då är alla mina pass viktiga oavsett hur långa de är eller hur intensiva de kommer att bli.

Förra helgen körde jag två långpass i ett för mig väldigt lugnt tempo. Det blev först 18 km i skogen på lördagen och sedan 25 km dagen efter i samma skog. Det var ett tag sedan jag körde de här typen av längdpass två dagar i rad och det var skönt att få verkligen slita hårt för att lyckas med dessa pass. Det är är den här typen av pass som skapar en god karaktär hos en, som fortsätter att forma en och som lägger upp en bra grund inför kommande säsong. Det är inte alltid kul eller glamoröst, men jag gör det och jag avslutar alltid med ett leende. Det där badet känns alltid väldigt skönt och välförtjänt.

I veckan var det egentligen samma visa på det där temat om att andra tränar när jag inte gör det. Jag hade haft 1,5h innebandyträning under onsdagen, det blev rätt intensivt eftersom vi den senaste tiden har varit förpassade till en halv plan pga vattenskada. Då blir det många korta och snabba löp hela tiden. Mindre än timme senare så var jag ute och sprang veckans första pass. Vi kan väl med lätthet påstå att kroppen kände sig väldigt trött och det inte gick fort. Men en mil blev det och jag var väldigt stolt över detta, vi kan väl säga att jag somnade ganska fort den där kvällen. Återigen ett karaktärspass. Det kändes tungt på förhand, tungt under passet, men jag gjorde det.

Dagen efter, samma visa egentligen. Trött och seg efter jobbet, då torsdagen var allmänt tung på fler än ett sätt. Inte alls sugen på att klämma in en mil på asfalt, innan hockeyn på TV skulle börja. Jag gjorde dock det återigen och det gick hyggligt. Livet tuffar på, passen bockas av och jag längtar när jag kan få springa härliga sommarkvällar igen. Den känslan är värd att fajtas för, så länge jag lever. Jag har ont, när du inte har det. Jag tränar, medans DU inte gör det?

Andreas Åkesson feat. Josephine Ambjörnsson

Under vinterhalvåret 2013/2014 så startade jag en intervjuserie, där jag, per mail, intervjuade olika mer eller mindre kända löparbloggare. Alltifrån vanliga motionärer till elitlöpare fick utrymme här i bloggen. Intervjuserien blev riktigt uppskattad av många. Av både inläggsstatistik, mail och kommentarer, så tog jag beslutet att göra en "Säsong 2" av denna intervjuserie. Så nu kommer 8 nya löparebloggare att få synas i mitt härliga strålkastarljus.

Nu är det dags för den tredje personen ut i min intervjuserie. Läs när hon berättar om att hon är en person med "myror i brallan", hennes jobbigaste stund i sitt löparliv, sin vinst i Barcelona Marathon samt ger mig tips hur jag ska fokusera vidare i mitt egna löparliv. Mina damer och herrar låt mig presentera; Josephine Ambjörnsson.

"Kände mig helt oövervinnerlig redan när startskottet gick"

Hur började du med löpning?

Jag kommer från en familj där idrott alltid har varit en stor del av allas våra liv och som barn höll jag på med alla möjliga olika sporter (simning, fotboll, volleyboll, innebandy) och var väl rent allmänt en tjej med ganska mycket ”myror i brallan” som på tiden mellan de organiserade träningspassen gärna spelade fotboll med brorsorna i trädgården eller gav mig ut och sprang en liten runda. Att gå ut och springa var liksom något jag gjorde redan som väldigt liten men för mig var det länge inget man kunde tävla i ”på riktigt” utan bara något man gjorde vid sidan om fotbollsträningen eller innebandyn för att bli bättre på de sporterna.

Det var först när jag tog studenten och började plugga på en annan ort och slutade med fotbollen som löpningen blev min enda träningsform och det var även då jag sprang mitt första lite större lopp, insåg att jag nog var ganska bra på det där med springandet och förstod att man faktiskt kunde ha det som en seriös idrott och  började därmed strukturera upp löpträningen lite mera.

Det dröjde dock ytterligare cirka 4-5 år innan jag gick med i en friidrottsklubb och började en mer seriös satsning.

Spännande. Du skriver att du börjar strukturerade löpträningen och påbörjade en mer seriös satsning. Vad innebar det för en utomstående?

Jag började av en slump träna med ett gäng killar som brukade springa ihop ett par gånger i veckan och fick av dem lära mig och bli inspirerad av deras tänk kring träningsdagböcker, att mäta tider och distanser och att variera löpningen med intervaller, långpass, backpass och liknande vilket var en stor skillnad mot tidigare då jag alltid bara gett mig ut och kutat lite på måfå. Jag utvecklades enormt genom att träna ihop med dem och genom att ta del av det mer strukturerade upplägget.

Efter ytterligare något år och efter några tävlingar där jag nått ganska hyfsade framgångar ringde tränaren i den lokala friidrottsklubben upp mig och undrade om jag ville gå med i klubben (Villstad GIF) och från den dagen blev han min tränare och försåg mig sedan med träningsprogram under flera år framåt, faktiskt även efter att jag 2011 bytt klubb till Hässelby SK, men vi bröt dock vårt samarbete för ungefär 1,5år sedan då jag kände att jag behövde en förändring och lite nytänk för att fortsätta utvecklas.

Vad har du förbättrat det senaste året? Vad har du fokuserat på?

Det senaste året har tyvärr varit mitt sämsta år resultatmässigt på länge och ett år kantat med både sjukdomar och skador som har gjort att jag inte har lyckats få någon kontinuitet i träningen. Efter att en nära anhörig gick bort i vintras drabbades jag av en utmattningskollaps (”gick in i väggen”) och när jag sedan framåt våren äntligen kände att jag hade börjat återhämta mig och orkade prestera på träningen igen rök jag på en stressreaktion i blygdbenet och tvingades till 8 veckors rehabträning över sommaren. I höst har jag kunnat springa igen men hann inte riktigt komma tillbaka fullt ut innan säsongen var över. Stod då mellan två val, att förlänga säsongen och försöka få till något bra lopp sent på året eller att lägga ner säsongen efter terräng-SM och satsa på att börja om från grunden och ”göra om, göra rätt” inför 2015 istället. Jag valde alternativ två då det kändes som en mer långsiktig och bra lösning.

Nu känner jag mig både hel och frisk (peppar peppar) och då tanken är att äntligen börja samarbeta med en ny tränare från 1 december och med två träningsläger inplanerade i vinter ser jag hoppfullt fram emot ett riktigt bra 2015.

Så det enda jag egentligen kan säga att jag har förbättrat under året är nog det mentala - det har hänt så mycket tråkiga saker att jag har fått lite perspektiv på löpningen och kan känna att jag kan springa mer kravlöst och glädjefyllt när jag har insett att löpning inte är det enda i livet som betyder något. Dels har jag genom sjukdomarna och skadorna insett att det inte är farligt att vila ibland (jag har en tendens att träna lite FÖR mycket) och att man inte alls tappar så fort som jag trodde att man skulle göra utan att en extra vilodag när man känner sig hängig eller har lite ont någonstans snarare kan göra underverk med formen. Jag har väl blivit lite klokare helt enkelt.

Vilket är ditt absolut bästa lopp du har genomfört? Varför?

Oj, svår fråga. Men jag har två lopp som sticker ut som rent fantastiska:

1. Det ena är när jag vann Barcelona Marathon 2011 på mitt pers 2,45,31. Jag var i Barcelona med min man, min bror och hans fru, svägerska och svåger för en trevlig weekend där marathonloppet bara var en del av det roliga - shopping och champions Leauge matchen mellan Barca-Arsenal minst lika viktiga. Just därför startade jag nog med en väldigt avslappnad och skön känsla i kroppen och var helt utan stress eller prestationskrav eftersom det kändes som att  det skulle vara en lyckad resa oavsett om jag sprang bra eller dåligt. Jag tog ledningen efter ca 10km vilket gav mig en väldig kick eftersom det ju absolut inte var vad jag hade förväntat mig! Så jag sprang sedan hela loppet på ren glädje och den overkliga känslan av att jag ledde ett så stort lopp och flöt liksom på vågen av det enorma publikstödet att jag helt ärligt aldrig direkt ens tänkte på att jag var trött. (men det var jag uppenbarligen då jag kräktes rejält i T-banan på väg hem…)

2. Det andra loppet som jag kommer att tänka på är Haag halvmarathon 2012. Hit åkte jag med målet att slå mitt pers som då var 1,18,30 men väl på plats infann sig samma sköna känsla som i Barcelona då jag blev helt förälskad i staden så dagarna fram till loppet kändes plötsligt som en trevlig semesterresa där jag avslappnat njöt av att turista och käka god mat istället för att ha det där vansinniga fokuset mot loppet. Just detta verkar alltså vara min grej, att inte vara FÖR fokuserad utan istället försöka hitta på roliga saker som skingrar tankarna och försöka hitta en skön och avslappnad känsla i kroppen inför loppen. Kände mig helt oövervinnerlig redan när startskottet gick och full av självförtroende nog att öppna första milen på nytt pers 35,37. Skrattade för mig själv när jag såg miltiden på klockan och tänkte att ”om det inte håller ända till mål har jag ju i alla fall med mig ett nytt pers på 10km väg hem från resan”. 

Men min kropp blev aldrig trött! Jag bara malde på och jag minns det som att jag plötsligt bara befann mig på upploppet utan att ens ha börjat räkna ner och titta på kilometerskyltarna. Gick i mål på 1,16,52 och kan helt ärligt säga att jag kände mig näst intill oberörd i kroppen och sprang direkt vidare till den mötesplats jag bestämt med min man och minns att jag var så uppspelt och speedad att när jag stod där och väntade på honom hoppade jag av otålighet över att få dela min glädje. Den dagen fick jag verkligen ut precis allt jag hade i benen - jag blev aldrig trött i kroppen, hade inte ont någonstans och mådde hur bra som helst! Då kan man ju undra varför jag inte sprang ännu snabbare så att jag blev riktigt trött med det var helt enkelt bara så att jag inte hade mer snabbhet än så i kroppen och liksom benen faktiskt levererade precis på det maximala av den fart de var tränade för.

Detta är ett lopp jag ofta tänker tillbaka på och en känsla som det vore en dröm att få uppleva igen!

Det var två härliga berättelser. Vilket lopp drömmer du om att springa och varför?

Jag drömmer om att någon gång få springa ett lopp iklädd landslagsdräkt eftersom att jag tycker att det som idrottare (oavsett sport) är den allra största äran man kan få – att få representera sitt land!

I vilken period i ditt löparliv har det känts allra sämst? Varför?

Allra sämst har det nog faktiskt varit senaste året då jag som jag tidigare nämnde drabbades av en utmattningskollaps i vintras och just när jag började återhämta mig från den och återigen skulle börja satsa för fullt drabbades av en stressreaktion i blygdbenet som tvingade mig till rehab i nästan två månader. Det är riktigt jobbigt när man känner att man kommit in i en ond cirkel där det ena strulet avlöser det andra och när man känner att man lägger så mycket tid och energi på löpningen och att hjärnan och hjärtat vill så himla mycket samtidigt som kroppen liksom inte vill vara med och tillåta dig att köra på som du vill. 

Också väldigt frustrerande att känna att även om jag har sprungit en del tävlingar under den här perioden så har jag inte fått göra det med en kropp som har varit 100% frisk och stark och det är så himla trist och känns så orättvist när man inte får chansen att prestera på den nivå man tidigare varit på och som man vet att man kan/bör hålla. När problemen liksom radar upp sig sådär är det lätt att känna att man inte riktigt hittar en utväg ur det hela och då är det lätt att bli deppig och tappa motivationen. Då gäller det att tänka tillbaka på den där härliga känslan man får när det går riktigt bra och lätt, plocka fram känslan från de lopp där man nått framgångar och påminna sig själv om att det är värt att ha tålamod, vara klok och nöta på med sin rehab för att få uppleva det där igen.

Om du ska ge två tips till mig; en löpare som har sprungit i ett par år och gjort hyggligt ifrån sig, vad ska jag fokusera på?
Hmmm, jag är en jäkel på att träna mycket men kass på att göra träningsupplägg varför jag måste ha en tränare som tänker åt mig eftersom jag känner att jag brister i kunskap så jag vet egentligen inte om jag är rätt person att ge konkreta tips...

Men en sak du bör tänka på är att inte bli för ivrig och köra på för hårt bara för att framgångarna har kommit. Det är lätt att bli lite övertaggad när det går bra och att man i sin vilja att bli ÄNNU bättre trappar upp träningen för snabbt och blir skadad eller tränar på för mycket och glömmer bort att vila så att man istället för att bli bättre snarare presterar sämre för att man tränar ner sig för mycket. Viktigt att behålla en bra balans, skynda långsamt och tänka långsiktigt! (lär av mina misstag här!)

Spontant tänker jag också att när man har kutat ett par år så har man troligtvis distansen i sig, alltså om du vill tävla i första hand på halvmaran kan du vid det här laget troligen springa 21km i lugn fart utan att distansen i sig är någon utmaning. Då tycker jag att det är dags att börja jobba på detaljer som att slipa lite på tekniken och att fokusera på fartträning före distans.

Tack Jossan för att du ställde upp, vill du följa den lilla kenyanen som hon kallar sig, så gör du det här. 

Är du intresserad av att läsa intervjuer från säsong 1 och säsong 2, så hittar du de här:

Säsong 2:

[20/7] Charlotte Karlsson

[15/10] Kim Karlsen

Säsong 1:
[12/12] Tove Langseth

[22/12] Carl Wistedt

[9/1] Staffan Dahlgren

[23/1] Lina Blomqvist 

[28/1] Cecilia Kleist 

[14/2] Frida Södermark

[27/2] Johnny Sellvén

[9/3] Fredrik Uhrbom

20 under 40 när man närmar sig 30.

SUB-40?

Jag skrev att jag skulle prata vidare om det här med sub-40. Den här gången kommer jag inte att prata om just att det är sub-40, utan hur min resa för sub-40 har gått sedan starten. Jag måste vara helt  ödmjuk och konstatera att jag är bara är en "enkel" motionär. När jag började med löpningen på riktigt under våren 2012, så dröjde det innan jag faktiskt sprang milen på tävling för första gången. Jag hade varit bekväm och föredragit i mångt och mycket favoritsträckan 5 km. Det tog 11 lopp, innan jag under det 12:e gjorde premiär på milen. Däremot sprang jag Trosa Stadslopp sommaren 2012 på 34:46 och det gav en viss fingervisning om att jag hade möjligheter att springa sub-40. Tidigare hade jag läst om detta på forum och i en löpartidning om den där magiska sub-40, det skulle då vara bevisat att man var en hygglig "motionär".

Så kom då den där dagen, då jag skulle åka till Norrköping och springa deras stadslopp. Det var för övrigt, samma lopp som jag fick välja istället eftersom jag bara var några dagar sen för att få springa Midnattsloppet (anmälningsmässigt med andra ord). Varje gång jag ska springa en ny distans, så är det alltid extra pirrigt. Kommer jag att kunna nå mitt mål, hur reagerar kroppen på något nytt. Min träning var ganska lågintensiv om man säger, jag hade inget träningspass på 10 km som var under 40 direkt. Favoritdistanserna låg på 8-9 km, inga långpass där som kunde backa upp för min uthållighet egentligen. Helt plötsligt stod jag där på startlinjen för en av mina livs stora utmaningar. Att springa 10 km på tävling för första gången i mitt liv, såhär 2,5 år senare, så känns nästan lite skrattretande att det känns så avlägset att ha dessa känslor.

Själva loppet då, var väldigt kul att springa och jag hade en bra känsla i hela loppet. Jag låg rätt bra under hela loppet och när jag började närma mig mål så fick jag till och med möjligheten att springa under 38 minuter och så blev det. Sluttiden skrevs till 37:55 och jag fick till och med snacka med självaste "Musse" efter loppet, med tanke på de härliga känslor som jag hade då, så kände jag väl mig för stunden på samma nivå som han.

Efter den där dagen har jag sprungit 19 fler 10 km-lopp. Många utav de helt underbara och några få har varit tunga rent mentalt och fysiskt. 10 km är en svår sträcka. Det ska vara nästan lika snabb som 5 km på, samtidigt som du ska ha bra med krafter för andra halvan samt sista kilometern. I alla de här 20 loppen har jag sprungit sub-40, jag har alltså aldrig sprungit mer än 40 minuter på tävling. För att vara en "enkel" motionär så är det faktiskt en härlig känsla "Sub-40 = Vardag" för mig, där släpper väl alla ödmjuka spärrar. Jag har ett "mind game" med mig själv när jag möter människor på gatan och vid lopp, funderar på vad de ligger på milen och om de någonsin skulle ha möjligheten att slå mig. Har de sprungit alla sina millopp under 40 minuter, antagligen inte.

Ser jag tillbaka på alla lopp, så måste jag nämna några i förbisvängen. Första loppet har jag redan skrivit om. Alla de gånger jag har slagit nytt milrekord, för det har inte varit lätt sedan jag satte ribban högt i Norrköping om man säger. Under maj 2013, 9 månader efter Norrköping, slog jag äntligen det. Det blev 37:25 på Kungsholmen Runt, en månad senare sprang jag i Karlstad och sprang på 36:22. En av min livs härligaste bästa ögonblick. Mindre än 2 månader senare höll jag på springa sub-36, då jag sprang på 36:03 i ett superhett Eskilstuna.

Efter det gick jag ner i den där maraträningen kombinerat med snabb löpning för konkurrera på 3000 meter, det gav uppenbarligen resultat direkt i utomhuspremiären 2014. I Premiärmilen sprang jag på 35:48. Om jag ska vara ärlig, så hade jag absolut inga sådana tankar när jag startade loppet. Så blev det. En månad senare var det återigen dags att fira nya triumfer, det blev 35:26 ute i Huddinge, det här var bara veckor efter mitt nya superhalvmararekord från Prag. Sedan har jag har det gått upp och ner på milen sedan dess av kända anledningar. Sista loppet som var för snart 2 veckor sen, i Tunnel Run, sprang jag på 36:18. Trots att känslan sade att jag hade kunnat trycka på ännu mera. Det var en urskön avslutning och ger mig nya krafter. Jag har alltid haft en hatkärlek till milen, nu när jag sitter och skriver den här texten, så är det bara kärlek.

Tack för att ni läste, nu ger jag järnet för minst 20 nya milslopp sub-40. Vad tror ni?