Då var det äntligen dags att sätta snart sätta punkt för det här året. Det betyder att jag ska skriva min årssammanfattning, där jag samlar mina tankar kring löpningen 2014. Ett ofantligt stort ämne att egentligen få med allt, men förhoppningsvis, så kan jag få med det viktigaste. För det har varit min absolut länga säsong någonsin - som startade i början av januari och tog slut i slutet av november i år.
För att se egentligen hur tankarna var kring den här säsongen, så går jag till mitt första inlägg för det här året. Där jag inleder inlägget på detta sätt:
"Någonstans börjar allt. Förberedelserna inför årets säsong började redan så fort jag hade passerat mållinjen på Hässelby IP. Att årets säsong innehåller en hel del intressant får jag nog säga. Min första mara, debuten sker i självklara Stockholm Marathon. Inte nog med det, mitt andra utomhuslopp för säsongen blir nere i Prag, i deras halvmara. Jag har besökt Prag årligen sedan 2008 och vad passar bättre att kombinera det med ett lopp i en av världens härligaste städer? På hösten väntar stentuffa Lidingöloppet. Ingen vettig utmaning ska passera mig förbi, det kommer givetvis att bli väldigt tufft att springa alla träningspass och lopp. Utöver det så är jag även ansvarig för min träning helt, något som eggar mig själv något enormt och än så länge har coach Andreas lyckats göra underverk med löparen Andreas. Det talar väl för ett lyckat samarbete även 2014?"
Jag minns tillbaka när jag hade lagt hela säsongen för 2014. Jag vet att när jag läser den här texten, att jag skulle få det otroligt tufft. Träningspassen skulle bli fler och tuffare. Det var egentligen bära eller brista som stod på menyn. Antingen går det eller så misslyckas det hela. För jag var så sugen på att mer utveckling och framgång, att jag inte ens visste ifall det fanns rum för det. 2013 var ett år som självfallet var bra, men inte så att jag ramlade av stolen, när jag tittar på min utvecklingskurva om man fick säga så. Det var bara att konstatera. Jag var orolig att jag faktiskt inte skulle hitta nästa steg i min löpningssaga.
Jag hade otroligt intressanta lopp att springa. Stockholm Marathon var egentligen det lopp som stod främst på menyn, under hela vintern/våren. Det var utifrån det loppet som jag lade upp alla form av träning, främst helgerna som var utmärkta för de längre passen som hela tiden fanns där. Det fanns givetvis vissa gånger, som jag absolut inte hade någon lust att springa och jag var trött på skiten. Men jag gav aldrig upp, aldrig någonsin. I och med att min träning var anpassad för min maradebut, hoppades jag såklart att övriga distanser skulle få en skvätt av den nya träningen och det var mycket intressant som väntade. Fler utlandslopp (Prag och Riga), skulle jag kunna på riktigt utmana sub-36 och det där Lidingöloppet som jag var otroligt opepp på förhand. Så hur ska jag sammanfatta den här säsongen, följ med!
...blev min klassiska Adidas Supernova Sequence 5 (idag springer jag främst i sjuan). Jag får erkänna att jag har varit lite feg i mina skolval, som i stort varit samma uppdaterade modell. Men det ger jag blanka fan i, framförallt när jag har fortsatt att utvecklats och trivits bra i mina skor, så har det inte mig bekommit. Även om jag kommer att få utforska andra modeller kommande år, utan tvekan. Femman gjorde comeback som min innerlöpsko, för inomhusloppen. Där jag gjorde bra ifrån mig och sedan gjorde dessa ånyo en ny comeback på hösten. Jag var helt övertygad att de hade pensionerat sig för gott efter att jag sprang på sub-17 inomhus, men icke.
När jag inte kunde hitta mina "sjuor" och "sexorna" hade slitit ut sig i förtid, så fick jag gräva fram dessa gubbar igen inför årets Stockholms halvmara. Med tiden 1:21:24, får väl anses godkänt, samtidigt som jag var missnöjd över att vara plågad av skador (Ni vet allt om det där vid här lagret). Men de fick göra comeback och det var betryggande att de ställde upp för mig igen då.
Årets bästa lopp 2014...
Det som var nytt den här säsongen var att jag hade börjat springa inomhuslopp. Det var främst 3000 meter som gällde. En sträcka som var bara att köra utav helvete, men också svår att bemästra och utvecklas i, när man redan hade gjort bra resultat i sig. Det berodde främst att tävlingarna duggade tätt under en kort period och att jag körde på högvarv redan när det gäller träningsfokus på 3000 meter under januari främst. Jag åkte till Norrköping efter att ha varit besviken på Scandic Indoor Games veckan innan, då jag hade misslyckats att slå mitt rekord.
Väl på plats i Norrköping, så såg jag att startfältet var riktigt starkt och att jag skulle ha svårt att hänga med. Det var nästan den enskilde motionären mot resten. Jag öppnade loppet ganska bra, precis som jag brukar göra i dessa lopp. Jag tog i för kung och fosterland, på sista varvet gasade jag allt vad jag hade och rusade förbi landslagslöperskan Cecilia Kleist på upploppet. Bara det är en fin känsla, sedan så blev det nytt rekord - med 6 sekunder. På den här distansen, är det mycket värdefullt. Det är ännu idag mitt rekord på den här distansen. Vi kan väl med lätthet påstå att jag kände mig mycket glad över den här dagen.
Årets sämsta lopp...
...är utan att tvekan Riga Halvmarathon. Jag hade ganska fina förväntningar på att åka till Riga igen, efter 5 års frånvaro. Senast jag var där, softade jag runt för det mesta. Nu åkte jag ditt med min far. Vi hittade hotellet som låg väldigt nära start, som jag ville ha det och det såg trivsamt. Sedan gick allt åt h-vete rent ut sagt. Det här var nämligen rent personligen ett ganska viktigt lopp för mig, då det var för stunden det sista loppet innan min första mara. Sedan kom förvisso Milspåret förbi, men det var inget som var planerat just nu.
Middagen som vi intog i närheten av hotellet var helt värdelös, det var deras dyraste rätt och samtidigt skulle jag få chansen att få följa med tyska favoritlag på tv. Det funkade inte alls på den minimalistiska tv:n, utöver det, så hade vi blivit placerade utomhus, i närheten av alla rökarna. Hotellrummet visade sig också att vara något negativt, då jag till slut förstod att ha rummet mitt emot hissen på andra våningen var en mardröm. Det plingande från den här hissen i stort sett hela tiden. Det fanns inga andra rum (såklart...) att byta till heller. Det blev väldigt lite sömn, samtidigt som jag fick inta en köpt frukost på rummet, då loppet började 8:30 och det skulle inte hinnas med någon hotellfrukost. Jag mådde ganska illa på morgonen, men det var inget som skulle störa mig. Springas skulle det göra.
Med en kortare uppvärmning, så ställde jag mig långt fram för att skapa magi återigen. Strax innan startskottet slutade gps-klockan att fungera. Det var väl helt typiskt. Under hela loppet mådde jag sedermera inget vidare och det var ganska varmt också, jag sprang in på 1:23:50. Förra året var det min tid i Berlin. Den här dagen fanns det inget att glädjas åt och jag lämnade Riga med en ryggsäck av tvivel och sedan ville jag bygga upp det med revansch.
Årets bästa lopp 2014...
9. Tunnel Run | Datum: 22 november 2014 Distans: 10 km Placering: 82 Tid: 36:18
Det här var början på nästa säsong. Det har varit skadeproblem deluxe med en av mina fötter. Jag har haft det tufft sen maran. Det har varit mycket upp och ner, för det mesta ner. Det har varit svårt att komma tillbaka till den nivån, som jag har varit övertygad om att jag ska vara på. Jag har haft många träningspass och intensiva lopp, inte konstigt att kroppen gör en motreaktion på det hela. Som vanligt floppar jag i vanlig ordning på Hässelbyloppet och jag lämnar med en tråkig känsla Hässelby IP, ovetande om vad som händer härnäst.
Jag hade dock turen att Tunnel Run fanns där. Jag hade på nytt chansen att avsluta den här fina säsongen, med ett bra lopp. Förhandsrapporten sa att det var extremt många löpare och att banan inte skulle vara så lätt. Lite oroväckande möjligtvis, men jag åkte dit ut med förhoppningar att förändra mig själv och visa att jag faktiskt ska med hårt jobb ta mig tillbaka uppför stegen. Det gjorde jag och jag sprang in på 36:18, en tid som skulle putsas betydligt mer om jag hade vågat ta i ännu mera och då hade jag varit på den där nivån, som betyder något. Den bästa nivån för mig. En perfekt avslutning och den hintar om att det finns något i 2015 som jag gärna vill undersöka, jag vill öppna den där magiska lådan.
Årets följetong...
var utan tvekan min fotjävel. Efter maradebuten, så började jag långsamt att få problem med foten. Den ställde till med så mycket att jag fick till och med ställa in vissa träningspass eller springa på ett särskilt sätt. Det innebar att vissa träningspass blev ganska dåliga och sämre än vad jag hade tänkt på förhand. Det var mycket jobbigt att arbeta efter de här villkoren, även om jag i inledningsskedet gjorde bra ifrån mig, så dröjde det inte länge innan den här skadan bröt ner mig och samtidigt så var jag lika dum i huvudet, när jag fortsatte att springa. När jag sitter och skriver det här, är det fortfarande inte löst och jag har problem från och till. Inte lika ofta, men jag tror inte foten mår bra än och jag måste vara försiktig med vilket som blir mitt nästa steg...
Jag har kontakt en specialist, som kanske vet hur jag ska träna upp den igen och i början av januari, så hoppas jag att får en riktning med foten. Blir jag kvitt fotproblemet, kan jag komma att bli livsfarlig i vår.
Årets bästa lopp 2014...
8. Storängsöz | Datum: 4 mars 2014 Distans: 5 km Placering: 7 Tid: 16:53
Det var lite oväntat, precis som det en hel del saker kan vara med mig. Det blev ett 5 km-lopp tack vare pappa, som var vaksam och såg ut det här loppet. Så jag hann anmäla mig i tid. Så det skulle bli 25 varv istället för 15 varv inomhus, jag som tyckte att 15 varv var jobbigt för psyket. Jag kom dit, med ett uppdrag och jag hade inga intentioner att inte genomföra det. Det var att springa under 17 minuter för första gången någonsin, ett rekord jag hade jagat sedan augusti 2012 egentligen. Jag hade varit nära, men inte tillräckligt för att bräcka det.
Det var många som hade kommit dit och många erkända löpare framförallt, som jag hade sett i olika sammanhang. Det var mycket väntat ett tufft lopp, där jag inte hade tid att fundera på hur loppet såg ut att vara. Jag låg rätt så bra till hela vägen, även om det började rinna ut mot slutet. Jag hade inte så mycket marginal att spela på, om jag nu skulle genomföra mitt uppdrag. Jag hade dock extra energi som jag portionerade ut vi rätt tillfälle. När jag drog på den där sista värdefulla spurten, så lade jag mig rätt ner i marken och det med vetskapen att det hade blivit 16:53. Sjuk känsla. En övermäktig känsla, det går egentligen inte att beskriva den, men jag gjorde det och jag kunde inte tänka mig en bättre avslutning på inomhussäsongen.
Årets sponsor...
...är flera. Jag vill tacka flera sponsorer som tror på mig och tycker att jag är bra förebild för just deras företag och produkter. Skotska Handelskompaniet har troget sponsrat mig länge och väl med sin rödbetsdryck Beet-It. Inte nog med att jag sponsras med det där röda guldet, de köpte en tävlingsdräkt med tryck på båda Beet-It samt min bloggadress.
Exotic Snacks ville så gärna synas mera tillsammans med mig, så de köpte in sig på tröjan och finns numera på ryggen. Ett bra val, med tanke på att de flesta motståndarlöpare befinner sig bakom mig snarare än framför mig.
TomTom har sponsrat mig med två olika klockor under en period. Något som jag är väldigt glad för, för jag behöver verkligen en GPS-klocka. Framförallt tycker jag att deras klockor är toppen. Så det finns inga konstigheter med detta.
Årets bästa lopp 2014...
Det här loppet var helt oplanerat. Det fanns inte med när året började, inte heller när utomhussäsongen började, så var det påtänkt. Det är egentligen en motreaktion, när jag sitter och äter middag efter Riga halvmarathon. Jag har som ni såg längre upp i inlägget varit väldigt besviken på insatsen och jag hade egentligen inte tid att vänta till september för att springa nästa halvmara - då i Stockholm. Jag sitter där med mobilen och surfar runt lite olika lopp, för att kika ifall det finns någon möjlighet att springa någon ny halvmara inom det närmaste. Till slut hittade jag ett lopp, skulle det gå? Jojomänsan, jag är en impulsiv jävel och Hamburg bokades in i kalendern. Loppet skulle springas 1,5 dag efter Trosa Stadslopp. Inga problem, det skulle jag fixa.
Inte nog med att en mara och några andra lopp kom emellan, framförallt när den där foten som ni vet mycket väl började krångla sig. När Hamburg började närma sig med stormsteg, framförallt när jag sprang Trosa Stadslopp på en rätt fin tid trots att foten gjorde sig ständigt påmind. Så vet jag inte riktigt hur jag skulle tackla att jag var på väg till Hamburg så kort tid efter Trosa, då jag hade givit allt. Vi installerade oss hos Radisson, ett fint hotell, inte alltför långt ifrån starten. Jag fick dessutom äta på Nordsee, deras goda panerade fisk tillsammans med potatissallad. Uppenbarligen är det värt att trycka sig igenom typ 40 000 människor i ett festivaltillstånd. Helt galet var det egentligen.
Dagen efter, på söndagen, när vi intog en riktigt god HOTELLfrukost. Så regnade det smått där ute och jag hade återigen haft svårt att somna på grund av att någon snarkade. Jag kunde inte direkt säga att jag var supertaggad när det väl var dags. Uppvärmningen var väldigt sparsmakad och det var inte mycket att skryta om. Starten gick okej, sedan tappade jag lite steg för steg, då kroppens energi inte kunde svara på det min hjärna ville. Loppets höjdpunkt var när jag växeldrog med en gammal världskenyanska, en duell som jag gick vinnande ur och som jag var stolt över. I mål kom jag på tiden 1:20:17. Jag hade velat mer, men var ändå riktigt glad och det är fortfarande min andra bästa halvmaratid hittills. På något sätt, besöker jag det här loppet i mitt huvud flera gånger. Det handlade om att revanschera sig för Riga och det gjorde jag, ganska kravlöst och lagom för att studsa tillbaka.
Årets mest oväntade...
...var att jag åkte till Västerås för att träna i deras inomhushall. När jag tänker tillbaka på att jag åkte 4-5 gånger efter jobbet för att springa i Västerås och Quicknet Arena (som heter något annat idag), så väcks fina minnen till liv. Det var trevligt att åka tåg, som jag alltid tycker, framförallt när tågen går i tid. Jag tyckte det var otroligt skönt att få vara på en helt annat plats och köra hårt med mig själv. För det var väldigt tuffa intervaller som jag körde det, som lade grunden till en bra inomhussäsong och hade nog en stark positiv inverkan på att jag sprang bra i Premiärmilen. Varv efter varv, körde jag tufft med mig själv. Skrev upp alla tider i min anteckningsbok.
Det var en skön känsla när jag kom i mål för sista varvet, sedan tog jag en dusch och sedan bytte jag om. Gick till tåget i ett snömoddigt Västerås och njöt över att få ta det lugnt på tåget hem. Hemma var jag oftast vid 8-tiden. En lagom tid att komma hem. Nöjd över sin insats. Känns lite overkligt, men jag är glad att jag valde den mer oortodoxa vägen i det här fallet.
Årets bästa lopp 2014...
Västerås är en stad som för alltid finns plats i mitt hjärta. Det var i mitten av maj 2012 på en restaurang som jag bestämde mig för att springa ett lopp. Jag sprang då Skärholmsloppet och det gick hyggligt, så pass att jag bestämde mig för att springa några till. Resten är som bekant säger, historia. Jag återvände i juni för att springa MälarEnergi Stadslopp i 2012, då sprang jag för första gången under 20 minuter på 5 km. Jag återvände ett år senare för samma lopp och för samma sträcka, det blev ett nytt rekord och nära att springa under 17 minuter. Sedan som ni kunde läsa ovanför, så besökte jag Västerås för att använda deras inomhushall för att bygga upp snabbhet.
I juni i år återvände jag för att springa MälarEnergi för tredje gången i rad, med alla fina minnen från Västerås så var det en "no brainer" att komma tillbaka. Jag hade dock 1,5 veckan innan sprungit Stockholm Marathon. Skulle jag klara av att springa ett snabbt 5 km-lopp, en kort tid efter det? Svårt att säga. Dessutom höll jag på att missa hela loppet, då inställda tåg ställde till det en hel del. Det var bara att gilla läget, får man säga. Utöver detta så började det regna ganska kraftigt samt fick en otrevlig känsla i baksida lår. Antagligen för att att maran satt kvar i benen. Vila, det var inget för mig uppenbarligen?
Jag körde på ganska bra i loppet och trots alla dåliga förutsättningar som presenterades framför mig, så visade Västerås att vi älskar varandra i all evighet då jag äntligen sprang under 17 minuter för första gången utomhus - 16:55. Det bästa var nog att få njuta av förbannat god mjukglass efter loppet.
På tisdag publiceras den andra och sista delen i min årssammanfattning. Ännu mera tankar kommer att såklart redovisas, men vilka kommer att vara min topp 5-lopp tror ni? I vilken ordning?
Nu väntar julklappshästen imorgon, för att trängas och knuffas med andra. Jag ska försöka göra det på rekordtid eller något...
Många lopp! Jag är ingen löpare men jag har anmält mig till vårruset bara för att utmana mig själv.
SvaraRadera