Sammanfattning av löparåret 2014 del 2 (2)

Då är det dags för den andra och avslutande delen utav min sammanfattning. Jag har nog gjort ganska klart för er att det har skett otroligt mycket under 2014. Ett år fyllt av besvikelser och glädjeämnen, mest glädje om man ska se hela säsongen med sunt förnuft. På förhand valde jag att göra en mindre satsning där jag lade om olika saker i min löpning för att uppnå bättre resultat. Så blev det också. Jag har fått frågan av löparbekanta om jag inte ska börja träna med en klubb, jag har även fått frågan av en tränare för en löparklubb direkt också. Självklart smickrande, men det finns olika tankar kring den saken.

Först och främst är det för att jag älskar känslan att få genomföra något själv, ni vet där fula uttrycket "ensam är stark" och få göra mina pass i fred. Det här är min frizon, där ingenting kommer emellan. Inget jobb, inga relationer, inga andra åtaganden eller övrig fritid kommer i vägen för en av de mest simplaste av saker - att springa. Jag har på relativt kort tid utveckla mig själv genom mitt träningsupplägg, jag är trots allt en blygsam motionär som gillar att hävda mig själv som något större. Dessutom har jag svårt att få in i mitt redan späckade tidsschema att jag ska åka ut till vissa platser, flera gånger per vecka, vecka ut, vecka in. Självklart är det ett sådant pris ifall man får betala ifall man vill slipa på löpartekniken och bli ännu bättre. Samtidigt så har tränar-Andreas sagt till löpar-Andreas, att samarbetet står starkt och att det jobbas hårt för att bli ännu bättre. Löpar-Andreas som har upplevt mycket framgång med tränar-Andreas kan inget annat att tro på detta.

Vi går vidare till hur året har varit.

Årets besvikelse...
...är utan att tveka alla tråkigheter som har kommit ifrån det här med fotskadan. Det har skapat mycket turbulens i mitt löparliv. Jag har haft problem, både på milen och halvmaran tidsmässigt en tid efter att fotskadan blev verklighet. Jag har legat en bit bakom, där jag var på vårsäsongen i år. En jobbig känsla, trots att jag verkligen har jobbat hårt för att komma tillbaka, har jag gång på gång, både på tävlingar och träningspass, fått inse att jag har ramlat bak. En del av detta är nog utan tvekan, min starka drivkraft som har drivit och drillat mig otroligt hårt och jag har aldrig fått tillåtelse att vila i all den här hetsen. Det är inget som jag kan göra åt eller påverka såhär i efterhand. Däremot så är jag nöjd över Tunnel Run, som ska ge indikationer på att jag är delvis på väg tillbaka. Jag vill gärna utmana på gamla nivåer och på sikt kanske utmana om nya rekord.

Årets bästa lopp 2014...

5. Premiärmilen | Datum: 30 mars 2014 Distans: 10 km Placering: 58 Tid: 35:48

Premiären utomhus i år var väldigt intressant på fler än ett sätt. Dels för att jag hade lagt upp nya riktlinjer med hur träningen skulle se ut, då en del av träningen var utan tvekan anpassad för att jag tränade mot en mara, jag tränade fler pass och förutom det hade jag haft en ganska hygglig säsong inomhus på 3000 och 5000 meter. Att stå där ute igen för att njuta av att springa lopp utomhus, var en härlig känsla. Jag vet också att tankarna var ambivalenta. Jag var lite osäker på hur formen skulle stå sig utomhus, samtidigt som jag hade hopp att springa på en 36-tid återigen.

Det började rätt hyggligt och jag fortsatte att springa med högt huvud genom hela loppet. Varje lopp lever som ni kanske vet, ett eget liv. Jag passerade mitten av loppet på 17:41, en intressant tid och eftersom det var ett varv till på samma bana, så visste jag exakt vad jag hade att vänta mig. Trots att krafterna började ta slut och det fanns en tuff backe, som sög musten ur samt att jag började få problem med illamåendet i samma veva mot slutet. Så sprang jag in i mål med en stolthet i kroppen. Jag växte lite grann, när jag faktiskt såg tiden på klockan - 35:48. En sjukligt bra tid. För första gången under 36 på milen, helt otippat, men samtidigt ett starkt kvitto på att träningen hade gått mycket bra.

På kvällen intogs våfflor med hjortronsylt, utan tvekan var jag värd detta.

Årets maskot...
...är utan tvekan Lunny, min kära maskot. Många stora idrottsprofiler har en maskot, som finns där för att ventilera tankarna med eller som att ge extra krafter, som inte någon energidryck har förmågan att ge. Lunny kommer från Island, där han utan tvekan fångade mitt intresse på direkten och är en ständig påminnelse om hur trevligt jag hade det på Island. Jag har gjort väldigt goda resultat med Lunny på plats, även om jag har tråkig förmåga att glömma han hemma ibland.

Det är främst inhomhussäsongen som har kom till sin rätt, men även vid en del av utomhustävlingarna, har han fått figurera som en lyckosymbol. Lunny ligger lite i dvala nu och kommer att vara laddad när jag kör igång nästa år igen, det lovar jag.

Årets bästa lopp 2014...

4. Kvantumloppet | Datum: 27 april 2014 Distans: 10 km Placering: 5 Tid: 35:26

Nu är vi plats fyra och inget lopp på topp tio-listan går att glömma. Kvantumloppet är egentligen en "dark horse" på alla sätt och vis. Anledningen är att jag hade gjort det bra inomhus som jag skrivit massvis med gånger, samtidigt som jag hade gjort bra ifrån mig på Premiärmilen med att göra sub-36 oväntat, sedan åkte jag till Prag och gjorde en hygglig halvmara. Under lördagen den här helgen sprang jag Kvarnloppet och där blev det 17:31. En tid jag var ganska missnöjd med, med tanke på att jag hade högre förhoppningar än så på min premiär för året på sträckan utomhus. Jag hade inte en särskilt god lust att dagen efter åka till Huddinge för att springa ett nytt lopp, det kunde jag inte påstå. På 5 kilometer, kör man ju fort som fasen hela tiden. Så man hade lite värk dagen efter. Men det skulle säkert bli trevligt att åka till Huddinge.

Vädret var hyggligt och jag försökte som vanligt att komma i stämning så fort det bara var möjligt. Jag gjorde min korta, men effektiva uppvärmning. Strax innan start, så fick jag reda på nyheten att sträckan inte skulle bli som föregående år. Förra året, sprangs den i två varv runt bostadshus och så. En ganska intetsägande sträcka som inte var så snabb. Mina tankar var lite svåra att placera, när vi fick reda på detta. Det var svårt att veta vad det skulle betyda för mig. Det var bara att köra och göra sitt bästa. Tidigt i loppet, så gick ena skosnöret upp och det var inte riktigt meningen om man säger. Det fanns ingen tid att stanna eller så. Dessutom kom vi till ett lerigt skogsparti, där det inte var så långt ifrån att jag skulle fastna med dojjan och förbarma mig över allt.

Mot slutet anade jag att det här skulle bli ett ganska hyggligt lopp ändå, för jag gjorde en bra insats och kände mig i bra form. När jag hade lagt skogen bakom mig och kom in på idrottsplatsen, endast med löparbanorna kvar i hettan, då förstod jag. Att jag skulle slå nytt rekord på milen. Jag seglade förbi mållinjen på 35:26 - ett rekord på milen som ännu står kvar. Jag vann på min nummerlapp igen, det blev en mjölkskummare. Jag vet faktiskt inte vilket som var bäst för dagen.

Årets medaljer...

Ett nytt löparår innebär självfallet att nya medaljer har kommit på plats. Några fina, andra inte. I vissa fall, blir det inga alls. Jag kan dock uppskatta hantverken och stilfullheten, som är väldigt tydliga i de jag har valt ut.

3. Stockholm Marathon (till höger)
Stockholm Marathon-medaljen är en klassiker. En eftertraktad medalj som många är ute efter. I år var det en bild på en av ingångarna till Skansen. Den är stor, fin och tydlig. Det är inget snack om att den förtjänar sin plats här, med tanke på vilken ansträngning som ligger bakom den.

2. Riga Halvmarathon (till vänster)
Även om loppet blev en fullständig katastrof, som jag förhoppningsvis aldrig behöva uppleva igen på den här nivån. Livet är dock så, fullt av framgångar och motgångar. Däremot så mognar man hela tiden till och hittar vägar för att ständigt rida på en framgångsvåg, samtidigt som man i allra högsta mån försöker undvika motgångarna när man ser en. Medaljen från det här loppet är riktigt fin och den visar gamla stan i Riga bland annat, inget ont som har något gott med sig.

1. Prag Halvmarathon (I mitten)
Den må inte se så himla vacker ut. Jag gillar dock den droppform den innehar och jag tycker den känns fräsch, den liknar ingen annan medalj som jag har. På bilden är det löpare som har sprungit förbi det dansande huset i Prag. Att sedan medaljen representerar detta härliga lopp gör inte saken sämre, så det blir 2014 års vinnare. Utan tvekan.

Årets bästa lopp 2014...

3. Lidingölöppet | Datum: 27 september 2014 Distans: 30 km Placering: 253 Tid: 2:07:36

Ett lopp jag hade bävat att springa. Det fanns flera anledningar till detta. Men den främsta var att 3 mil i skogen, med en del krävande backar och mycket folk runtomkring, gjorde inte så att jag direkt slog volter inombords. På detta, skulle jag ha min efterhängsna fotskada med mig. Jag hade lite problem med mitt självförtroende efter att ha vacklat i några tävlingar. Att man däremot bara måste ha sprungit LL, var givet. Jag hade problem att utföra mina toabehov med tanke på de enorma folkmängder som fanns överallt och uppvärmningen uteblev helt. Så ni hör hur knepigt förutsättningarna var inför detta lopp.

När starten väl hade gott, så var det bara att försöka njuta. Inte ens då, kunde jag få igång någon vidare lusta med tanke på hur fullt med folk det var överallt. Det var helt GALET. Jag tror att de flesta som har sprungit LL, känner igen sig. Trots att jag stod i det startled som var näst längst fram, så uppstod det pizzatjocka lämmeltåg. Jag var dessutom orolig för min egen form, eftersom jag inte hade fått träna såsom jag hade velat och att halvmaran två veckor innan hade givit mig en bitter eftersmak i munnen.

Sedan hittade jag faktiskt ett behagligt tempo, jag hittade en mera frihet när löparna försvann en efter en. Jag hade det faktiskt riktigt trevligt i skogen, även om det var kämpigt emellanåt. Nu förstod jag faktiskt på allvar varför man sprang Lidingöloppet. Känslan när jag gled in i mål, var oslagbar. Som alltid. Jag hade sprungit det här loppet och jag hade återigen gjort det bra, ett minne att bära med sig resten av livet.

Årets mål...

Nu kommer jag att "copypasta" in målen som jag satte i början av det här året. Så ska vi kika på hur det har gått egentligen. Svart på vitt.

1. Jag ska slå 9:48 på 3000 m

Jag sprang mitt första inomhuslopp i november och direkt kunde jag slå till med tiden 9:48, en magisk tid för mig som sikta på drömgränsen under 10 minuter. Jag kommer att ha ett par möjligheter att slipa på den tiden, då krävs den högsta möjliga koncentration i januari för att göra det. Samtidigt som jag tränar för en mara nu under vinter och vår, så måste jag även träna för att vara så sjukt snabb det bara är möjligt. 

Bonusmål: Springa under 9:30! 

Vi kan väl konstatera att jag slog 9:48 två gånger, då jag till slut hamnade på 9:35. En fullständigt respektabel tid på 3000 meter som jag inte hade sprungit tidigare. Jag gjorde ett ärlig försök att springa sub-9:30 i sista loppet för säsongen, men jag höll inte hela vägen. Inget jag surar över nu heller.

2. Jag ska springa under 17 minuter på 5 km

Jag började springa 5 km och det är fortfarande till dags dato, min favoritdistans. Den är snabb, explosiv och jag hinner egentligen aldrig bli himla trött. Det finns inte särskilt mycket taktik bakom den här distansen, utan det är bara att köra. Jag jagade mitt förra rekord för 2012 (17:37) ett tag och lyckades slå det i Västerås i MälarEnergi Stadslopp med tiden 17:03, sedan dess är den så irriterande och ligger så nära under 17 minuter. Jag bara måste in på en 16.xx-tid och då måste jag ha tränat på mitt absoluta sätt och ha det bästa av möjligheter när det väl sker. Jag kommer inte ha alltför många möjligheter till att springa 5 km, så det kommer gälla att ta tillvara på de chanser som ges.

Att springa under 17 minuter på 5 kilometer är ett mål jag hade haft under en längre period och jag visste att det skulle bli svårt, därför hade jag inte redan gjort det och försökte förgäves att göra det, även om det har varit nära. Jag fick en oväntad chans att springa 5000 meter inomhus i och med Storängsözet, där det blev 16:53 och redan där slog jag sub-17 på 5 kilometer. I MälarEnergi Stadslopp utomhus, i Västerås, så sprang jag för första och enda gången på under 17 minuter (16:55) för säsongen. Uppdragt utfört.

3. Jag ska springa under 36 minuter på 10 km

En distans jag chockerade nog bara sprang 3 gånger under 2012, men desto fler under fjolåret. En distans jag i början hade svårt att bemästra hur jag både skulle lägga upp taktiken för själva loppet, men även hur jag skulle lägga upp ett så bra träningsupplägg som möjligt. Jag lyckades krypa under 38 minuter under mitt första år, sen var jag nere på låga 37 och sedan på låga 36. Ynka 4 sekunder (36:03 i Eskilstunaloppet) i det här fallet också till att krypa under 36 minuter som är nästan drömgräns. Så som jag har tränat på i vinter och förhoppningsvis kommer att tuffa på här framöver, så borde jag ha ypperliga möjligheter att sänka nästa nemesis.

Jag hade sakta, men säkert börja komma ner på 36-tid i och med förra årets löparsäsong. Det naturliga steget var att på allvar börja utmana om sub-36. Jag gjorde det i årets första millopp, direkt. Pang, boom. Utan konstigheter, sedan sprang jag faktiskt under 36, tre gånger till efter det här loppet. Efter det, har jag försökt hitta tillbaka till den formen och jag är på god väg ner dit igen. Men målet var såklart uppnått.

  

4. Jag ska springa under 1:22 på halvmaran

Innerst inne hade jag jättestora förhoppningar på Stockholm Halvmarathon 2013, men det såg inte alls ljust ut med tanke på att jag hade varit sjuk en hel del i små omgångar strax inför halvmaran. Jag hade inombords satt upp ett väldigt högt mål, för att ändå kunna vara nöjd med min prestation oavsett. Så blev det också. 1:22:06 är ett jättefint resultat, men det är inte där jag vill vara. Jag vill under 1:22 till att börja med och min träning nu i vinter, borde kunna ge ett förbättrat resultat på den distansen.

Bonusmål: Springa under 1:20 vore kalas. Då gäller det att ligga i och inte slarva med någonting.

Med tanke på all den nya träning jag lade ner på, så när jag sprang i mål på Prags halvmara på tiden 1:18:46. Så var det förvisso en liten skräll, men ändå inte. Det var ett bra tecken att jag hade gjort allting rätt helt enkelt. Jag sprang under 1:22 i både Hamburg och Stockholm efter detta också.

5. Jag ska ta en silvermedalj på Lidingöloppet

Nog har man hört om den mytomspunna silvermedaljen på Lidingöloppet och i år blir det min tur att göra debut på det mytomspunna terrängloppet. Då är målet självklart under 2:15 på 30 km. Får kroppen var någorlunda fräsch och hel tills det åter är dags, så är ingenting omöjligt gällande den saken. Det kommer att bli en upplevelse utan tvekan.

Jag skrev nyss om Lidingöloppet som mitt tredje bästa lopp. Solklart, under 2:15 och silvermedaljen var min och den hänger så fint i min vardagsrumsklocka. Det blir bra så.

6. Jag ska under 3 timmar på maran

Det är det här som all min träning i stort utgår från nu för tiden. Att ens orka springa en mara just nu är inte riktigt möjligt i den fas jag är nu, men jag jobbar hårt för att så ska bli fallet. Jag vill inte bara "ta mig runt" utan jag vill göra det snabbt också, då är det självklara målet att komma under 3 timmar. Att ens springa så länge, låter sjukligt i min värld. Allt handlar dock om att flytta fram mina mentala gränser för vad som jag anser är möjligt. Hur som helst så kommer jag bara njuta av att göra mitt första lopp på maran. Det kommer att bli magiskt oavsett hur det går.

Ni som har följt mig och bloggen, såg att jag höll för trycket och att jag klarade det här målet med råge. Med tiden 2:52 i min maradebut, så fanns det ingenting att vara rädd för längre. Jag var rädd för att det inte skulle gå, men det gjorde det utan tvekan.

7. Fortsätta utveckla bloggen

Utan tvekan en utav de mer komplicerade målen. Jag vill fortsätta utveckla och driva min blogg (mina bloggar, då jag har en till) i rätt riktning. Jag kommer att utforska olika möjligheter att få fortsätta göra det som är bra och titta på nya saker som kan vara användbara för bloggen, några idéer finns redan i huvudet och skvalpar. En som redan har kickat igång är att jag har intervjuer, något som jag tycker är en rolig sak som kommer att fortsätta. Jag får hoppas att fler personer och företag finner intresse att följa Sveriges kanske mest intressanta löparbloggare eller kanske den märkligaste? I vilket fall så är jag glad att just DU läser.

Enda målet, som jag inte riktigt är nöjd över. Jag har haft olika tankar och idéer hur jag ska lyfta bloggen, men jag har inte genomfört särskilt många utav dessa och det kan jag givetvis tycka är tråkigt. Men jag har god skara läsare och som uppskattar det jag skriver, så stort tack!

Årets bästa lopp 2014...

2. Stockholm Marathon | Datum: 31 maj 2014 Distans: 42195 m Placering: 158 Tid: 2:52:07 

Som ni har läst, så har mycket av första halvan av den här säsongen handlat om detta lopp. Jag har lagt in flera långpass, samtidigt som jag har ökat mängden  totalt och varit väldigt medveten att man ska stå redo när det är dags. Att springa sitt absolut längsta lopp någonsin, kräver sitt mod och det är inget man bara vill "testa på". Jag ville definitivt inte göra det, utan jag ville känna att jag skulle göra bra ifrån mig. Därför har jag varit noggrann i de flesta detaljer. Det var ändock svårt att veta ifall min träning var tillräcklig för detta, livet är ganska oförutsägbart och det kan även löpningen vara.

Den första halvmaran i loppet flöt på bra, det var inga konstigheter kring, inte med tanke på att jag visste att jag var bra tränad för en halvmara. Jag passerade den på en tid som var snabbare än när jag sprang Rigas halvmara, jag vet inte om det säger mest om maran eller om Riga-loppet egentligen. Sedan började allvaret, jag hade läst att den sista milen skulle bli den absolut tuffaste. Framförallt skulle Västerbron på andra varvet, vara riktigt mastigt (det var ingen större fara med den saken i varje fall). Den sista milen var kanske det tuffaste jag har upplevt i löparväg. Det kommer egentligen utan förvarning, helt plötsligt förändras tempo i mina steg avsevärt och det finns ingenting som jag kan göra. Nu handlar det om att överleva.

Jag sprang helt enkelt på ren överlevnadsinstikt, de sista 5-6 km och man kan väl säga att det här skiljde agnarna från vetet. Jag stod pall för allt och med en liten sinnesförvirring när jag klev in på Stadion, så kunde jag verkligen njuta. Att få stanna efter loppet, går inte att beskriva. Stoltheten visste dock inga gränser, det här var awesome!

Årets tack...

...till alla. Jag tänker på min flickvän, föräldrar, syster, vänner, bekanta, sponsorer, kollegor, läsare och alla som på något sätt följer och stödjer min löpning. Utan er, så skulle jag inte ens på långa vägar vara där jag är idag. Alla era positiva ord, hejarop och tankar gör att jag driver mig själv ännu hårdare för att bli ännu bättre. Ni har alla stor betydelse att jag är där jag är idag och jag hoppas att jag kan bjuda er på min fortsatta löparresa, som inte är slut på långa vägar.

TACK!

ÅRETS ABSOLUT BÄSTA LOPP 2014...

1. Prag Halvmarathon | Datum: 5 april 2014 Distans: 21.098 km Placering: 87 Tid: 1:18:45

Det är väl ingen tvekan, om man nu har sett vilka lopp som jag kan tänkas ha kvar. Prag Halvmarathon står som det absolut bästa lopp 2014 och tittar man bak på hela min löpkarriär, så är det en allvarlig utmanare till det bästa loppet någonsin hittills. Jag hade mindre än en vecka innan sprungit Premiärmilen och slagit nytt rekord, passerat den där sub-36 och ni vet. Jag, min flickvän och mina föräldrar åkte ner till Prag för en liten mindre semester. För min och min flickväns del var det vårt sjunde besök i staden på lika många år. Vi kan väl säga att vi har många fina minnen från Prag. När jag såg att det fanns en möjlighet att springa halvmaran i Prag i samma tidsram som brukar åka till Prag, så var det bara att köra.

Väl på plats, så bodde vi på det hotell vi även bodde på 2013. God frukost och bra rum. Allt var upplagt för att det skulle bli trevligt att springa igen. Framförallt när man åker utomlands och man får med sig bägge föräldrar för första gången samtidigt, så ville man att det skulle bli bra. Det finns dock aldrig några garantier för hur saker och ting ska bli, vi kan läsa det på exempelvis Riga, som blev totala motsatsen till det här loppet på fler än ett sätt. Jag vaknade på loppdagen med ett leende på läpparna och åt en riktig god frukost. 

Jag hade haft något känning i min hälsena, som hade varit lite problem i sedan tidigare. Alltså detta var innan maran och mina fotproblem. Men jag fick en okej känsla i uppvärmningen ändå. Sedan när startskottet gick av, så var det bara att springa utav helvete. Som jag gjorde det, jag njöt verkligen HELA tiden och det fanns ingenting under loppet som kunde stoppa mig. Att springa under 1:22, som mitt dåvarande halvmararekord låg på då, var ingen tvekan att det skulle göras. Sedan började det uppstå en möjlighet att springa under 1:20 under loppet, så då siktade jag på det. Att det dessutom utöver detta skulle bli aktuellt med sub-1:19 också var fruktansvärt kul och så blev det också. 

Jag har aldrig känt mig som en bättre löpare som just i det här loppet. Det var där och då, som jag var i min absolut bästa form och hela loppet kändes som en fröjdefull jul och jag var i allra högsta grad huvudpersonen. Lycka.

------

Där slutar min sammanfattning för i år och som ni kan se, så har jag haft en fullständigt härlig säsong med upp och ner. När jag sitter ner och funderar på hur året har varit, så har det varit extremt kul att verkligen ha fått utdelning för alla pass som jag har lagt ner för detta. Snart kommer mina tankar och förväntningar inför 2015. 

Imorgon så tar jag ett brejk från det vanliga livet och all löpning, då jag flyr Sverige för "värmen" i Schweiz. Jag ska ta mig tid att fundera över livet och löpningen där för mig själv, få njuta av allt som har varit. Få möjligheten att analysera hur jag ska gå vidare.

God fortsättning!