Jag har ont, när de andra inte har det

Jag minns inte riktigt exakt hur uttrycket lyder. Jag vet inte ens om det är på engelska eller svenska som jag läste det först. Det spelar ingen roll. Uttrycket lyder ungefär att "När du inte tränar, så tränar dina motståndare". För mig betyder det att när jag inte tränar, så finns det andra som för tillfället tränar och har möjligheten att komma ifatt eller bli ännu bättre än vad du har. Det är en del av det motto som jag går efter. Framförallt dagar då jag är så långt ifrån sugen att springa, så jag undrar om jag ens någonsin har varit sugen på att springa. Jag tänker inte ge någon det lilla försprånget gentemot, inget ska få den möjligheten och då är alla mina pass viktiga oavsett hur långa de är eller hur intensiva de kommer att bli.

Förra helgen körde jag två långpass i ett för mig väldigt lugnt tempo. Det blev först 18 km i skogen på lördagen och sedan 25 km dagen efter i samma skog. Det var ett tag sedan jag körde de här typen av längdpass två dagar i rad och det var skönt att få verkligen slita hårt för att lyckas med dessa pass. Det är är den här typen av pass som skapar en god karaktär hos en, som fortsätter att forma en och som lägger upp en bra grund inför kommande säsong. Det är inte alltid kul eller glamoröst, men jag gör det och jag avslutar alltid med ett leende. Det där badet känns alltid väldigt skönt och välförtjänt.

I veckan var det egentligen samma visa på det där temat om att andra tränar när jag inte gör det. Jag hade haft 1,5h innebandyträning under onsdagen, det blev rätt intensivt eftersom vi den senaste tiden har varit förpassade till en halv plan pga vattenskada. Då blir det många korta och snabba löp hela tiden. Mindre än timme senare så var jag ute och sprang veckans första pass. Vi kan väl med lätthet påstå att kroppen kände sig väldigt trött och det inte gick fort. Men en mil blev det och jag var väldigt stolt över detta, vi kan väl säga att jag somnade ganska fort den där kvällen. Återigen ett karaktärspass. Det kändes tungt på förhand, tungt under passet, men jag gjorde det.

Dagen efter, samma visa egentligen. Trött och seg efter jobbet, då torsdagen var allmänt tung på fler än ett sätt. Inte alls sugen på att klämma in en mil på asfalt, innan hockeyn på TV skulle börja. Jag gjorde dock det återigen och det gick hyggligt. Livet tuffar på, passen bockas av och jag längtar när jag kan få springa härliga sommarkvällar igen. Den känslan är värd att fajtas för, så länge jag lever. Jag har ont, när du inte har det. Jag tränar, medans DU inte gör det?