20 under 40 när man närmar sig 30.

SUB-40?

Jag skrev att jag skulle prata vidare om det här med sub-40. Den här gången kommer jag inte att prata om just att det är sub-40, utan hur min resa för sub-40 har gått sedan starten. Jag måste vara helt  ödmjuk och konstatera att jag är bara är en "enkel" motionär. När jag började med löpningen på riktigt under våren 2012, så dröjde det innan jag faktiskt sprang milen på tävling för första gången. Jag hade varit bekväm och föredragit i mångt och mycket favoritsträckan 5 km. Det tog 11 lopp, innan jag under det 12:e gjorde premiär på milen. Däremot sprang jag Trosa Stadslopp sommaren 2012 på 34:46 och det gav en viss fingervisning om att jag hade möjligheter att springa sub-40. Tidigare hade jag läst om detta på forum och i en löpartidning om den där magiska sub-40, det skulle då vara bevisat att man var en hygglig "motionär".

Så kom då den där dagen, då jag skulle åka till Norrköping och springa deras stadslopp. Det var för övrigt, samma lopp som jag fick välja istället eftersom jag bara var några dagar sen för att få springa Midnattsloppet (anmälningsmässigt med andra ord). Varje gång jag ska springa en ny distans, så är det alltid extra pirrigt. Kommer jag att kunna nå mitt mål, hur reagerar kroppen på något nytt. Min träning var ganska lågintensiv om man säger, jag hade inget träningspass på 10 km som var under 40 direkt. Favoritdistanserna låg på 8-9 km, inga långpass där som kunde backa upp för min uthållighet egentligen. Helt plötsligt stod jag där på startlinjen för en av mina livs stora utmaningar. Att springa 10 km på tävling för första gången i mitt liv, såhär 2,5 år senare, så känns nästan lite skrattretande att det känns så avlägset att ha dessa känslor.

Själva loppet då, var väldigt kul att springa och jag hade en bra känsla i hela loppet. Jag låg rätt bra under hela loppet och när jag började närma mig mål så fick jag till och med möjligheten att springa under 38 minuter och så blev det. Sluttiden skrevs till 37:55 och jag fick till och med snacka med självaste "Musse" efter loppet, med tanke på de härliga känslor som jag hade då, så kände jag väl mig för stunden på samma nivå som han.

Efter den där dagen har jag sprungit 19 fler 10 km-lopp. Många utav de helt underbara och några få har varit tunga rent mentalt och fysiskt. 10 km är en svår sträcka. Det ska vara nästan lika snabb som 5 km på, samtidigt som du ska ha bra med krafter för andra halvan samt sista kilometern. I alla de här 20 loppen har jag sprungit sub-40, jag har alltså aldrig sprungit mer än 40 minuter på tävling. För att vara en "enkel" motionär så är det faktiskt en härlig känsla "Sub-40 = Vardag" för mig, där släpper väl alla ödmjuka spärrar. Jag har ett "mind game" med mig själv när jag möter människor på gatan och vid lopp, funderar på vad de ligger på milen och om de någonsin skulle ha möjligheten att slå mig. Har de sprungit alla sina millopp under 40 minuter, antagligen inte.

Ser jag tillbaka på alla lopp, så måste jag nämna några i förbisvängen. Första loppet har jag redan skrivit om. Alla de gånger jag har slagit nytt milrekord, för det har inte varit lätt sedan jag satte ribban högt i Norrköping om man säger. Under maj 2013, 9 månader efter Norrköping, slog jag äntligen det. Det blev 37:25 på Kungsholmen Runt, en månad senare sprang jag i Karlstad och sprang på 36:22. En av min livs härligaste bästa ögonblick. Mindre än 2 månader senare höll jag på springa sub-36, då jag sprang på 36:03 i ett superhett Eskilstuna.

Efter det gick jag ner i den där maraträningen kombinerat med snabb löpning för konkurrera på 3000 meter, det gav uppenbarligen resultat direkt i utomhuspremiären 2014. I Premiärmilen sprang jag på 35:48. Om jag ska vara ärlig, så hade jag absolut inga sådana tankar när jag startade loppet. Så blev det. En månad senare var det återigen dags att fira nya triumfer, det blev 35:26 ute i Huddinge, det här var bara veckor efter mitt nya superhalvmararekord från Prag. Sedan har jag har det gått upp och ner på milen sedan dess av kända anledningar. Sista loppet som var för snart 2 veckor sen, i Tunnel Run, sprang jag på 36:18. Trots att känslan sade att jag hade kunnat trycka på ännu mera. Det var en urskön avslutning och ger mig nya krafter. Jag har alltid haft en hatkärlek till milen, nu när jag sitter och skriver den här texten, så är det bara kärlek.

Tack för att ni läste, nu ger jag järnet för minst 20 nya milslopp sub-40. Vad tror ni?