Andreas Åkesson feat. Josephine Ambjörnsson

Under vinterhalvåret 2013/2014 så startade jag en intervjuserie, där jag, per mail, intervjuade olika mer eller mindre kända löparbloggare. Alltifrån vanliga motionärer till elitlöpare fick utrymme här i bloggen. Intervjuserien blev riktigt uppskattad av många. Av både inläggsstatistik, mail och kommentarer, så tog jag beslutet att göra en "Säsong 2" av denna intervjuserie. Så nu kommer 8 nya löparebloggare att få synas i mitt härliga strålkastarljus.

Nu är det dags för den tredje personen ut i min intervjuserie. Läs när hon berättar om att hon är en person med "myror i brallan", hennes jobbigaste stund i sitt löparliv, sin vinst i Barcelona Marathon samt ger mig tips hur jag ska fokusera vidare i mitt egna löparliv. Mina damer och herrar låt mig presentera; Josephine Ambjörnsson.

"Kände mig helt oövervinnerlig redan när startskottet gick"

Hur började du med löpning?

Jag kommer från en familj där idrott alltid har varit en stor del av allas våra liv och som barn höll jag på med alla möjliga olika sporter (simning, fotboll, volleyboll, innebandy) och var väl rent allmänt en tjej med ganska mycket ”myror i brallan” som på tiden mellan de organiserade träningspassen gärna spelade fotboll med brorsorna i trädgården eller gav mig ut och sprang en liten runda. Att gå ut och springa var liksom något jag gjorde redan som väldigt liten men för mig var det länge inget man kunde tävla i ”på riktigt” utan bara något man gjorde vid sidan om fotbollsträningen eller innebandyn för att bli bättre på de sporterna.

Det var först när jag tog studenten och började plugga på en annan ort och slutade med fotbollen som löpningen blev min enda träningsform och det var även då jag sprang mitt första lite större lopp, insåg att jag nog var ganska bra på det där med springandet och förstod att man faktiskt kunde ha det som en seriös idrott och  började därmed strukturera upp löpträningen lite mera.

Det dröjde dock ytterligare cirka 4-5 år innan jag gick med i en friidrottsklubb och började en mer seriös satsning.

Spännande. Du skriver att du börjar strukturerade löpträningen och påbörjade en mer seriös satsning. Vad innebar det för en utomstående?

Jag började av en slump träna med ett gäng killar som brukade springa ihop ett par gånger i veckan och fick av dem lära mig och bli inspirerad av deras tänk kring träningsdagböcker, att mäta tider och distanser och att variera löpningen med intervaller, långpass, backpass och liknande vilket var en stor skillnad mot tidigare då jag alltid bara gett mig ut och kutat lite på måfå. Jag utvecklades enormt genom att träna ihop med dem och genom att ta del av det mer strukturerade upplägget.

Efter ytterligare något år och efter några tävlingar där jag nått ganska hyfsade framgångar ringde tränaren i den lokala friidrottsklubben upp mig och undrade om jag ville gå med i klubben (Villstad GIF) och från den dagen blev han min tränare och försåg mig sedan med träningsprogram under flera år framåt, faktiskt även efter att jag 2011 bytt klubb till Hässelby SK, men vi bröt dock vårt samarbete för ungefär 1,5år sedan då jag kände att jag behövde en förändring och lite nytänk för att fortsätta utvecklas.

Vad har du förbättrat det senaste året? Vad har du fokuserat på?

Det senaste året har tyvärr varit mitt sämsta år resultatmässigt på länge och ett år kantat med både sjukdomar och skador som har gjort att jag inte har lyckats få någon kontinuitet i träningen. Efter att en nära anhörig gick bort i vintras drabbades jag av en utmattningskollaps (”gick in i väggen”) och när jag sedan framåt våren äntligen kände att jag hade börjat återhämta mig och orkade prestera på träningen igen rök jag på en stressreaktion i blygdbenet och tvingades till 8 veckors rehabträning över sommaren. I höst har jag kunnat springa igen men hann inte riktigt komma tillbaka fullt ut innan säsongen var över. Stod då mellan två val, att förlänga säsongen och försöka få till något bra lopp sent på året eller att lägga ner säsongen efter terräng-SM och satsa på att börja om från grunden och ”göra om, göra rätt” inför 2015 istället. Jag valde alternativ två då det kändes som en mer långsiktig och bra lösning.

Nu känner jag mig både hel och frisk (peppar peppar) och då tanken är att äntligen börja samarbeta med en ny tränare från 1 december och med två träningsläger inplanerade i vinter ser jag hoppfullt fram emot ett riktigt bra 2015.

Så det enda jag egentligen kan säga att jag har förbättrat under året är nog det mentala - det har hänt så mycket tråkiga saker att jag har fått lite perspektiv på löpningen och kan känna att jag kan springa mer kravlöst och glädjefyllt när jag har insett att löpning inte är det enda i livet som betyder något. Dels har jag genom sjukdomarna och skadorna insett att det inte är farligt att vila ibland (jag har en tendens att träna lite FÖR mycket) och att man inte alls tappar så fort som jag trodde att man skulle göra utan att en extra vilodag när man känner sig hängig eller har lite ont någonstans snarare kan göra underverk med formen. Jag har väl blivit lite klokare helt enkelt.

Vilket är ditt absolut bästa lopp du har genomfört? Varför?

Oj, svår fråga. Men jag har två lopp som sticker ut som rent fantastiska:

1. Det ena är när jag vann Barcelona Marathon 2011 på mitt pers 2,45,31. Jag var i Barcelona med min man, min bror och hans fru, svägerska och svåger för en trevlig weekend där marathonloppet bara var en del av det roliga - shopping och champions Leauge matchen mellan Barca-Arsenal minst lika viktiga. Just därför startade jag nog med en väldigt avslappnad och skön känsla i kroppen och var helt utan stress eller prestationskrav eftersom det kändes som att  det skulle vara en lyckad resa oavsett om jag sprang bra eller dåligt. Jag tog ledningen efter ca 10km vilket gav mig en väldig kick eftersom det ju absolut inte var vad jag hade förväntat mig! Så jag sprang sedan hela loppet på ren glädje och den overkliga känslan av att jag ledde ett så stort lopp och flöt liksom på vågen av det enorma publikstödet att jag helt ärligt aldrig direkt ens tänkte på att jag var trött. (men det var jag uppenbarligen då jag kräktes rejält i T-banan på väg hem…)

2. Det andra loppet som jag kommer att tänka på är Haag halvmarathon 2012. Hit åkte jag med målet att slå mitt pers som då var 1,18,30 men väl på plats infann sig samma sköna känsla som i Barcelona då jag blev helt förälskad i staden så dagarna fram till loppet kändes plötsligt som en trevlig semesterresa där jag avslappnat njöt av att turista och käka god mat istället för att ha det där vansinniga fokuset mot loppet. Just detta verkar alltså vara min grej, att inte vara FÖR fokuserad utan istället försöka hitta på roliga saker som skingrar tankarna och försöka hitta en skön och avslappnad känsla i kroppen inför loppen. Kände mig helt oövervinnerlig redan när startskottet gick och full av självförtroende nog att öppna första milen på nytt pers 35,37. Skrattade för mig själv när jag såg miltiden på klockan och tänkte att ”om det inte håller ända till mål har jag ju i alla fall med mig ett nytt pers på 10km väg hem från resan”. 

Men min kropp blev aldrig trött! Jag bara malde på och jag minns det som att jag plötsligt bara befann mig på upploppet utan att ens ha börjat räkna ner och titta på kilometerskyltarna. Gick i mål på 1,16,52 och kan helt ärligt säga att jag kände mig näst intill oberörd i kroppen och sprang direkt vidare till den mötesplats jag bestämt med min man och minns att jag var så uppspelt och speedad att när jag stod där och väntade på honom hoppade jag av otålighet över att få dela min glädje. Den dagen fick jag verkligen ut precis allt jag hade i benen - jag blev aldrig trött i kroppen, hade inte ont någonstans och mådde hur bra som helst! Då kan man ju undra varför jag inte sprang ännu snabbare så att jag blev riktigt trött med det var helt enkelt bara så att jag inte hade mer snabbhet än så i kroppen och liksom benen faktiskt levererade precis på det maximala av den fart de var tränade för.

Detta är ett lopp jag ofta tänker tillbaka på och en känsla som det vore en dröm att få uppleva igen!

Det var två härliga berättelser. Vilket lopp drömmer du om att springa och varför?

Jag drömmer om att någon gång få springa ett lopp iklädd landslagsdräkt eftersom att jag tycker att det som idrottare (oavsett sport) är den allra största äran man kan få – att få representera sitt land!

I vilken period i ditt löparliv har det känts allra sämst? Varför?

Allra sämst har det nog faktiskt varit senaste året då jag som jag tidigare nämnde drabbades av en utmattningskollaps i vintras och just när jag började återhämta mig från den och återigen skulle börja satsa för fullt drabbades av en stressreaktion i blygdbenet som tvingade mig till rehab i nästan två månader. Det är riktigt jobbigt när man känner att man kommit in i en ond cirkel där det ena strulet avlöser det andra och när man känner att man lägger så mycket tid och energi på löpningen och att hjärnan och hjärtat vill så himla mycket samtidigt som kroppen liksom inte vill vara med och tillåta dig att köra på som du vill. 

Också väldigt frustrerande att känna att även om jag har sprungit en del tävlingar under den här perioden så har jag inte fått göra det med en kropp som har varit 100% frisk och stark och det är så himla trist och känns så orättvist när man inte får chansen att prestera på den nivå man tidigare varit på och som man vet att man kan/bör hålla. När problemen liksom radar upp sig sådär är det lätt att känna att man inte riktigt hittar en utväg ur det hela och då är det lätt att bli deppig och tappa motivationen. Då gäller det att tänka tillbaka på den där härliga känslan man får när det går riktigt bra och lätt, plocka fram känslan från de lopp där man nått framgångar och påminna sig själv om att det är värt att ha tålamod, vara klok och nöta på med sin rehab för att få uppleva det där igen.

Om du ska ge två tips till mig; en löpare som har sprungit i ett par år och gjort hyggligt ifrån sig, vad ska jag fokusera på?
Hmmm, jag är en jäkel på att träna mycket men kass på att göra träningsupplägg varför jag måste ha en tränare som tänker åt mig eftersom jag känner att jag brister i kunskap så jag vet egentligen inte om jag är rätt person att ge konkreta tips...

Men en sak du bör tänka på är att inte bli för ivrig och köra på för hårt bara för att framgångarna har kommit. Det är lätt att bli lite övertaggad när det går bra och att man i sin vilja att bli ÄNNU bättre trappar upp träningen för snabbt och blir skadad eller tränar på för mycket och glömmer bort att vila så att man istället för att bli bättre snarare presterar sämre för att man tränar ner sig för mycket. Viktigt att behålla en bra balans, skynda långsamt och tänka långsiktigt! (lär av mina misstag här!)

Spontant tänker jag också att när man har kutat ett par år så har man troligtvis distansen i sig, alltså om du vill tävla i första hand på halvmaran kan du vid det här laget troligen springa 21km i lugn fart utan att distansen i sig är någon utmaning. Då tycker jag att det är dags att börja jobba på detaljer som att slipa lite på tekniken och att fokusera på fartträning före distans.

Tack Jossan för att du ställde upp, vill du följa den lilla kenyanen som hon kallar sig, så gör du det här. 

Är du intresserad av att läsa intervjuer från säsong 1 och säsong 2, så hittar du de här:

Säsong 2:

[20/7] Charlotte Karlsson

[15/10] Kim Karlsen

Säsong 1:
[12/12] Tove Langseth

[22/12] Carl Wistedt

[9/1] Staffan Dahlgren

[23/1] Lina Blomqvist 

[28/1] Cecilia Kleist 

[14/2] Frida Södermark

[27/2] Johnny Sellvén

[9/3] Fredrik Uhrbom