söndag 7 september 2014

Då var det dags igen...



Oturen grinar mig i ansiktet återigen. I morse var tanken att jag skulle spela innebandy för första gången på länge. Eftersom jag officiellt tagit ett "brejk" från vanlig innebandy, för att sköta operativa uppgifter inom sektionen, så var SIL-innebandyn ett välkommet inslag återigen. Framförallt eftersom jag i stort sett bara tränar löpning och lite kroppsövningar hemma nu, samt lite korpfotboll. Olyckan var framme efter bara några minuter in i den första matchen, jag slog i foten i någon annans fot och jag kände direkt att det var illa. Jag kunde inte springa ordentligt, utan det fick bli "tågång" runt om på planen. På innebandyplanen lever jag mycket på fart, kämpavilja och rörelse, så jag fick istället inta en mer defensiv position och spela säkert.

Men i 5,5 perioder (vi spelar alltid 2 matcher), så fick jag bita ihop och gilla läget. Trots detta så slutade det med en vinst och en oavgjord, jag fick göra en hel del mål och skymma målvakten, min favoritposition helt enkelt. Kul att spela innebandy, men det var med en fruktansvärd smärta. Jag intalade mig själv att det kanske skulle lösa sig tills jag skulle springa långpasset på kvällen. När jag skriver detta, så var det menat att jag skulle vara ute och springa just nu. Något jag uppenbarligen inte gör, jag försökte, men det var dödsdömt att misslyckas. Enda chansen att springa ett riktigt långpass (28 km) var idag och det blev inte av, man kan säga att jag fick betala ett högt pris för innebandyn. Vänder man på det hela, så är foten inte helt kurant. Däremot är det inte samma smärta som jag har haft tidigare i foten, utan det här är något annat, stackars min fot som får vara med om så mycket.

Nu tar jag dag-för-dag med löppass tills halvmaran nästa lördag, det bara måste gå och jag tänker inte ge upp så lätt. Jag körde nämligen ett kort pass i torsdags vid mitt jobb, sen på fredagen sprang jag 20 km4:29/km, något som jag var helt nöjd med. Nu gäller det att sova, se hur det känns imorgon. Klockan tickar på och jag hoppas att jag har medvind den här gången.

6 kommentarer:

  1. Nej nej nej. Det är ju som om du vill bli långtidsskadad? :-)

    Om man skadar sig under en match så att det inte går att springa, då kliver man såklart av, för att inte förvärra det.

    Jag vet att SIL är riktigt skoj, saknar det rätt mycket, men ställ inte till det för dig i onödan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag vet. Jag kan bara inte låta bli. Det är så sjukligt egentligen, men jag är glad att det inte blev värre och att det stadigt blir bättre. :)

      Tack för omtanken!

      Radera
  2. Men nej =(
    Ta och vila dig nu. Kommer du kunna springa loppet tror du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker vila. Var inte orolig, jag är en av de största behållningarna med loppet. Jag kommer att köra!

      Radera
  3. Han kommer springa.

    SvaraRadera