Slut. Snart. Nästan.

Ibland måste man sätta sig ner och tänka efter. Nu tänker jag att säsongen 2014 snart är över, vilket känns helt surrealistiskt. Den började någonstans med Örebro Indoor Games i början av januari, där jag slog mitt rekord på 3000 meter och sedan har det rullat på med inomhus- och utomhuslopp på alla olika möjliga distanser. Under veckorna så jobbar man, tar hand om andra saker och livet kommer i vägen, sen kommer det lopp efter lopp, jag köttar bara på. Ibland går det bra och ibland går det riktigt bra, jag skriver ner mina tankar och känslor kring allt i bloggen. Trots det så förstår jag inte ens förrän nu den senaste tiden att det inte är många lopp kvar och det är dags att börja fokusera på 2015. Vi har Sicklaloppet på söndag, sen har vi Lidingöloppet nästa helg, sen är det bara Malmö halvmara samt Hässelbyloppet, innan det är ett litet uppehåll till eventloppet Tunnel Run.

Det blir mörkare tidigare och det är kallare ute. Löven faller ner och jag kan se "skogen" mer och mer. Jag har varit glad över att jag faktiskt har kunnat springa så mycket i skogen som jag har gjort, nästan alla mina pass är faktiskt i skogen och det är så trivsamt. Slå på en podcast i lurarna, sen går jag ut och njuter. Ibland får jag en del idéer och ibland får jag ser hjortar ute. Det är så oförutsägbart ibland, trots att jag egentligen "hatar" löpning. Framförallt uppstartsperioden när jag är på väg hem från jobbet, kommer hem och byter om för att påbörja uppvärmningen, så avskyr jag löpningen och undrar vad jag egentligen håller på med. Men efter några kilometrar så börjar den där oerhört glada känslan dyka upp. Sen när jag har halva passet kvar (framförallt när det är ett långpass) och jag känner att jag har bra med energi, då är jag kungen av världen utan tvekan.

Så det är därför som jag med lite ledsen min konstaterar att det inte är så mycket kvar. Men då ser ni, då har jag perfekta botemedlet. Till höger ser ni att jag redan radat upp inomhuslopp för 2015 med start i början av januari igen, om allt går som det ska och jag kan få lite pejl på fotproblemen så kör jag bara på och gör nya försök att besöka härliga hallar i vinter. För det var en period som jag uppskattade mycket när jag åkte till Örebro, Norrköping, Huddinge och Sätra när jag sprang inomhus. Det är något speciellt med att springa inomhus. Så är det. I tisdags sprang jag 25 km och 4:25/km i snitt, oväntat snabbt med tanke på att kroppen fortfarande var lite sliten från halvmaran. Idag blev det ett nytt lite lugnare pass på 10 km i skogen, med 4:06/km i snitt. Inte nog med det, tanken är att jag ska springa i morgon också. Vi får se vad det blir för typ utav pass. Att jag är en dåre, som springer trots att jag inte vill, är galet. Men samtidigt så underbart, så det gäller att passa på nu när jag har möjlighet att springa så mycket jag vill i skogen.