Att vara på hugget annars blir man huggen!

Som ni snabbt kunde konstatera i mitt inlägg om Telge Stadslopp, så njöt jag rätt rejält. Jag skulle ljuga om jag sa, ifall allt är på rosa moln och jag är totalt skadefri. För det är jag inte, men det är alltid skönt när man har nästan varit nere på absoluta botten och får små ljusglimtar, som säger dig att du är på mot rätt håll. Det behövs. Det går verkligen upp och ner som i en berg-och-dalbana, ena stunden lägger man ner allt, för att i nästa stund tycka att löpning och bloggen är bland det roligaste i mitt liv. Jag är glad att jag på rätt sida av "övergångsstället" för tillfället i varje fall.

Dagen efter, alltså i söndags, var det snabba ryck. Dagen började med att jag var funktionär för "hemmaloppet" Solsidan Runt. Ett lopp jag har sprungit de två senaste åren (1:a och 2:a på 5km är ett helt okej resultat) och i år, så blev det att jag stod vid sidan. Jag tror säkert att jag kunde presterat bra, med tanke på tiderna i 5 och 10 km, så hade jag nog varit och slagits om topplatser även där. När 5 km-löparna kom kutade förbi, så var det en som långt fram som tittade länge på mig och jag undrade vad det var som var för fel egentligen? Hade jag senap i skägget? Till slut öppnade han munnen och frågade om jag inte kom 2:a förra året och det gjorde jag, då förstod jag att det var han som slog mig förra året som kände igen mig. Det är illa att stå som funktionär och vara igenkänd, stjärnglansen sitter i med andra ord.

Senare var det snabbt iväg för att hjälpa till med lagfotografering i några timmar, något som i mina ögon blev väldigt lyckat och faktiskt blev ännu bättre än mina höga förväntningar. Efter det så tittade jag på fotbollsmatch på TV, när den var slut, så hade jag helt klart bestämt mig för att köra ett pass. Även om det började mörkna ute i skogen, så var det bara att gilla läget och jag tycker att det är rätt trevligt se ljuset försvinna och solen gå ner. Inte jättemysigt när det senare blir becksvart dock. Jag var trots att jag hade sprungit ett tufft 5 km-lopp rätt så pigg i benen, det blev 4:20/km på 18 km. Jag hade dessutom helt klart krafter kvar när passet var över, när andra halvan av passet var igång, så var det svårt att se med tanke på att det var rätt så mörkt och jag försökte mest undvika benbrott genom att snubbla på någon rot eller sten. Å nej, jag hade ingen pannlampa. Jag kom dock hem hel.

Måndagen blev rätt intensiv också, då jag hjälpte till med en träningsmatch i innebandyn. Något som även med det arrangemanget blev en stor succé och det är alltid skönt att saker och ting blir till och med bättre än vad man hade tänkt sig, fast man hade höga förväntningar. Då är det värt allt slit jag lägger ner. Kort därefter var det bara att bege sig till fotbollsmatchen, för korpmatch. På med grejerna och ställa sig i mål. Där gjorde jag kanske min bästa match för säsongen och gjorde ett flertal härligt svettiga räddningar, vi ledde med 1-0 i mitten av andra och sedan släppte vi in med 1,5 minut kvar och det var rätt så surt. Däremot så hade motståndarna många bra chanser innan dess, så helt orättvist var det inte. Jag slutar nog att vara en grusfascist (jag har spelat gruskorpen i 10 år) efter detta. Nu bytte vi till konstgräs efter sommaren och jag måste motvilligt säga att jag börjar trivas ganska bra på det, härligt att glida på och lättare att komma ut.

Igår blev det ett lugnt pass med mina mått. Kroppen var rätt så seg och sliten. Det blev 15 km i skogen med 4:23/km i tempo, ändå rätt överraskad att det gick så pass bra som det gick. Dessutom varande en cyklist mig för en huggorm som låg längre fram i spåret, den var rätt så stor om man säger. Tänk om jag hade klivit på den eller i närheten, man kan lugnt säga att det lönar sig att vara på hugget i dessa fall. Inget överjävligt tempo, men tillräckligt för att jag ska bli nöjd över det. Så jag har med andra ord haft det rätt så intensivt, men jag är trött och glad kan man väl ändå säga över detta. Livet går med andra ord vidare.