Nu är jag där...igen!

Slutet utav vägen närmar sig med stormsteg, jag är på snart på plats. Det har återigen gått ett år sedan jag sprang DN Stockholm Halvmarathon, ett lopp som jag respekterar fullt ut och som jag ser som en av höjdpunkterna med löpsäsongen. Det är en folkfest utan dess like. Banan går igenom trevliga delar utav Stockholm, något som får mig att vilja ta i lite extra och göra något utav det hela. Det bara måste springas för att upplevas hur trivsamt det faktiskt är. Det pirrar till lite extra inom mig att jag snart står på startlinjen och gör det bästa av det hela, för det är det som krävs om jag ska kunna ta mig någonstans under morgondagen.

Jag har aldrig varit särskilt bra formtoppad inför halvmaran. 2012 var jag inte ens i närheten av den träningsmängd jag är idag, jag var långt ifrån tränad för halvmaran. Ändå blev det 1:24:58 som får räknas som en sjukt bra halvmaradebut av en motionär på min nivå. 2013 var det någonting annat som låg och störde, jag var sjuk från och till under en längre period. Jag lyckades dock slå tillbaka precis i slutet och få till bra pass, loppet sprang jag på 1:22:06, vilket då var nytt rekord och ett bra sätt att säga att jag är tillbaka.

Inför 2014 års upplaga, så har det varit något annat. Ända sedan maran egentligen så jag har haft fot/ben-problem som har stört mina tävlingar och tävlingspass, till den grad att jag helt enkelt ha tappat en hel del i form. Jag studsade dock tillbaka för 2 veckor sedan när jag sprang Telge Stadslopp (5 km) på 17:14, en otroligt fin tid med tanke på vad jag har slagits med. Förra helgen, så skadade jag min fot igen (fast det var en annan smärta) och jag har helt enkelt varit gravt orolig på riktigt att halvmaran återigen var i fara. Men ni som läser bloggen, förstår ju att det krävs något överjävligt för att jag ska stå över ett lopp av denna kaliber.

Mina senaste pass var dels i måndags, då jag sprang 10 km i skogen på 4:04/km, jag kände själv att jag inte alls tog i särskilt mycket och var glad att jag dagen efter (!) min nya fotskada lyckades prestera så pass bra. Inte nog med det, tisdagen spenderades med 2 km-intervaller i närheten av mitt jobb med en kropp som var riktigt sliten och ett pannben som verkligen gjorde sitt för att hålla uppe motivationen. Onsdag ägnades åt korpmatch, samt igår åt ingenting utan bara ren vila. Idag blir det lite kroppsövningar innan jag går och lägger mig.

Så hur ser planen ut imorgon? Den är faktiskt rätt så enkel, det är bara att köra på och se hur långt det leder. Jag är bättre grundtränad den här säsongen än förra året, samtidigt som jag har haft en dipp sedan juni i stort sett och det gynnar inte mig, framförallt inte med all skit som har kommit i vägen. Jag kan väl säga att jag har tre möjliga mål. Jag är helt övertygad om att jag kommer att få slåss som fan för att nå de lägsta målet, nämligen att slå 1:22:06 från förra året och slå mitt banrekord. För Stockholm är nämligen inte lika snabb som Prag, Hamburg eller Berlins diton får jag anse. Oavsett hur det går, så är det värt för alla Stockholmare och andra med omnejd att ta sig till stan. Jag är en av de klart mest lysande stjärnorna under morgondagen och jag kommer givetvis att ge allt, så långt det bara går och sedan ser vi var vi hamnar efter det.

Så säger vi!