Då laddar vi om igen!

I förra inlägget skriver jag om hur slutet börjar närma sig. Sicklaloppet är definitivt en tydlig markör att vi snart faktiskt är vid slutet. Ett lopp som inte ligger alltför långt ifrån mig och som faktiskt är rätt så trevligt att springa. Det är inget lätt bana, framförallt när man kommer in i skogspartiet, där de är backigt och trångt.

Jag har sprungit Sicklaloppet 2012 och 2013, tiderna har varit 38:28 och 37:25. Det är absolut inga särskilt bra tider om man jämför med där jag faktiskt ligger, men å andra sidan det är svårt att sia eftersom jag faktiskt inte är återställd från skada. Även om jag kan springa någorlunda obehindrat, så kommer jag att försöka undersöka detta noggrant innan jag faktiskt kan ladda för 2015. Så målet är kort och gott att slå mitt egna banrekord, så med årets säsong så borde jag göra och med tanke på den senaste tidens berg-och-dalbana-form, så vet man aldrig var man hamnar.

Jag sprang som bekant 10 km i skogen på 4:06/km i snitt i torsdags, dagen efter var det dags igen. Då blev det 15 km på rätt så "måttliga" 4:25/km i snitt i skogen återigen. Så på 7 dagar har jag sprungit fyra pass på över 7 mil och det är nästan i klass när jag var på min "topp". Det är givetvis rätt så lågt, när man jämför med andra som ligger på min löpkapacitet och över den. Så det är skönt att faktiskt ha en hygglig träningsvecka, sen märks det dock att jag är väldigt sliten. Det kände jag under mitt "lugna" pass i fredags, hur kroppen verkligen suktar efter säsongsvila och det är befriande att jag faktiskt är vid slutet. Att jag är vid slutet, innebär att jag snart är i början av något annat. Men först Sicklaloppet imorgon, rätt fokus på rätt saker. Imorgon, så försöker jag på nytt njuta av löpningen och vi får se hur jag känner mig efter loppet. Men på förhand så är jag försiktigt optimistisk.