Det finns ett hopp, det gäller bara att hitta det

Jag sitter här och ska försöka göra en högst lekmannamässig analys. Efter 37:21 i Hässelbyloppet för en vecka sedan, så kan man minst sagt säga att det är ett bra hopp på min högstanivå. Under vårsäsongen så lyckades jag springa under drömgränsen på 36 minuter, inte bara en gång, utan fyra gånger. Det började med när säsongen utomhus startade, när jag sprang på 35:48 på Premiärmilen. Jag hade inga tankar alls på att springa sub-36 eller att det under loppet kändes så bra, men när loppet började utkristallisera sig och vi började närma oss mål, att det då fanns en chans.

Det fortsatte efter det, då jag senare sprang 1:18:46 på halvmaran i Prag. Ett lopp som jag kan med lätthet påstå, när jag var som allra bäst. Jag skulle bräcka mitt halvmararekord från Stockholm året innan, som låg 1:22:06. Ett lopp som utspelade sig i en av de härligaste städerna. Där jag först förstod att jag skulle slå mitt rekord och även komma under 1:20, inte nog med detta, så smet jag under 1:19 och gasade utav bara f-n. Då stod jag på toppen av min karriär, loppet efter detta så sprang jag 35:26 på Kvantumloppet och som står som milrekord än idag. Efter detta, så satsade jag mot maran och den kan vi väl säga gick minst sagt bra. Jag sprang på 2:52:07 och det är en otroligt prestation, för att jag vet att jag inte har tränat alltför mycket, men tillräckligt. Att få springa in på stadion och få veta att man skulle springa på den här tiden, var helt magiskt. Det går inte att beskriva känslorna på ett vettigt sätt, man måste uppleva det själv. 

Efter maran fick jag problem med min fot, som har varit en följetong sedan dess. Nu ska jag försöka gå igenom ett antal orsaker till att jag har haft det svårt den senaste tiden med att prestera på den nivå jag vill. 

- Min tävlingssäsong började i januari

Jag är ingen elitlöpare, det kan man konstatera. Men jag är nog väldigt sällsynt i det fallet att jag är en av de få, som faktiskt springer så mycket lopp som jag gör. Den här säsongen rent tävlingsmässigt började tidigt i januari, då mitt första av inomhuslopp på 3000 meter gick av stapeln. Sen har det rullat på, det har blivit 26 lopp i år. Det är en viss skillnad att springa fort som fasiken och köra tävlingspass i högt tempo. Det tar på kroppen och jag har stundtals känt mig sliten, det har funnits någon vilovecka överhuvudtaget. Det enda var när jag var borta i Hongkong och i Milano, som jag tog ett brejk från löpning.

Jag kan inte tänka mig att det finns särskilt många motionärer på min nivå som har sprungit så många lopp, naturligtvis blir det förslitningar och kroppen säger ifrån. 

- Maran på 2:52 tog mer på krafterna än tänkt

Jag gjorde min maradebut nu i våras i Stockholm. Få motionärer har debuterat maran på 2:52, en tid som fortfarande känns overkligt såhär långt efter. Det sägs att man ska vila rejält efter en mara. Det gjorde aldrig jag, jag sprang 3 dagar senare och det kändes kan vi lugnt säga. Så, där gjorde jag nog ett misstag. 1,5 vecka efter maran så sprang jag 5 km-lopp i Västerås, ett lopp som jag sprang in på 16:55 och för första gången utomhus sprang sub-17. Dumt egentligen, men ack så viktigt för mig. Då kände jag att det var något med benet, men ingenting som kunde störa mig alltför mycket.

Två dagar senare, så sprang jag en mil i Karlstad. Det var enorma skadeproblem med foten då på uppvärmningen. Hade jag åkt över 3 timmar med tåg, för att ställa in? Jag lovade mig själv att försöka, jag hängde med så gott det gick och som det gick. Jag sprang på 35:44, den näst snabbaste miltiden hittills för mig. Sedan kunde jag i stort sett inte gå på hela dagen efter detta. Dumt, tänker ni. Jag håller med. Att inte vila efter maran, var riktigt tokigt och skulle nog underlättat en hel del.

- Träna trots att man är skadad.

Tiden efter detta var tuff. Det som hände var att jag på allvar inte kunde skaka av mig foten överhuvudtaget, det naggade på min träning rätt rejält. Jag fick ställa in löppass, efter att ha sprungit 100 meter och insett att det inte var någon idé. Jag fick korta ner löppassen för att jag kände att smärtan var svår att hantera. Jag fick använda foten på ett annat sätt, som komplicerade min träning. Som ni förstår, är jag uppenbarligen inte av den arten att jag kan ta det beslut som är bäst för mig. Jag började bli så nedstämd, så jag tvingade mig att kämpa på ändå. 

Jag sprang Trosa Stadslopp på en riktigt fin tid, ett klassiskt lopp som är på 8.9 km. Hade jag sprungit i det tempot och pyttelite till en hel mil, så hade jag haft goda chanser att slå mitt nuvarande milrekord. Vi kan väl med lätthet konstatera att jag fortfarande var riktigt bra träning med tanke på all mängd och längd jag hade lagt ner, så det hade inte gått ur. För 2 dagar senare sprang jag i Hamburg, deras halvmara. Jag hade verkligen kört en urladdning under Trosa, så jag var lite sliten redan då. Men jag sprang in på strax över 1:20 (näst snabbaste halvmaratiden hittills). Någonstans i mitt huvud hade jag ändå velat utmana mitt rekord på halvmara, men det var alltför mycket att begära och nu såhär en tid efteråt är jag riktigt nöjd med den tiden.

Sedan har jag fram och tillbaka haft problem med foten. En del veckor känns det bättre, andra inte. Efter vissa pass har jag haft det riktigt ont, när jag spelat innebandy så skadade jag upp foten ordentligt. Dagen efter hade det lagt sig. Jag har varit på vårdcentralen samt röntgat foten, utan några konstigheter. Efter det har jag fått ställa in lopp och mina pass har gradvis blivit sämre. Därför blir resultaten per automatik sämre. 

- Att inte våga vila

Den här hänger ihop med föregående punkt. Jag har som bekant inte vågat vila, eftersom det har varit lopp i stort sett hela tiden. Trots att jag har ställt in några lopp för att hela tiden, för att vara redo för större lopp, så har det inte räckt. Jag har svårt att paus från löpningen, trots att jag har lidit rätt mycket av att kunna köra min fulla kapacitet. Vissa pass oavsett, är alltid en ren pina att springa. Det härliga med löpningen är dock när ett pass blir som man tänkt sig eller till och med bättre, den känslan är så härligt. Att vara ute i skogen och få i sig lite härliga rofyllda bilder är balsam för själen.

Då vågar jag inte vila. Efter att ha varit lite ledsen över att sprungit Hässelbyloppet, så var tanken att inte springa på ett tag. Det höll i sig - i tre dagar, i torsdags var jag ute och sprang igen. Det bara går inte. 

- Osäkerheten försämrar förmågan och självförtroendet

Det här med foten har blivit en följetong likt Peter Forsbergs fot som det stod spaltmeter om för en lång lång tid, innan han till slut fick nog och valde att avsluta karriären. Trots att jag lugnt och försiktigt blivit bättre med foten, så har det funnits perioder där det varit lite sämre och lite bättre. Fram och tillbaka. Trots att jag i vissa perioder mår ganska bra i foten, så har en osäkerhet smugit in sig och stör min träning. En hel del träningspass är inte helt hundraprocentiga, av den enkla anledningen att jag inte litar fullt ut än på min fot och det gör att jag kan bli frustrerad över detta faktum. 

En del pass, lugnt och försiktigt, känns bra. En del andra, känns skit och jag kan bli irriterad över detta. Det ska inte alls påverka mig på det här sättet, men det är bara att erkänna att det har det och när det naggas på mitt starka självförtroende, måste jag hämta ny kraft någonstans. Den där källan där jag hämtar mitt självförtroende, har jag haft svårt att hitta till i denna svåra period. Däremot så sprang jag Lidingöloppet för 3 veckor sedan och det var fantastiskt att få ett kvitto på att allt inte har varit neråt.

Så hur går jag vidare från detta?

Jag ska ta kontakt med en idrottsskadespecialist och se ifall jag kan få kasta lite ljus på det här med foten. Det kan inte fortgå såhär ytterligare än ett år och jag är förhållandevis rätt ung, så jag har mycket att fortfarande utforska när det kommer till min kapacitet. Att faktiskt få springa på högsta nivån och utmana om rekord igen, den känslan vet jag kommer att komma igen. Jag kan dock inte svara på när eller hur, men den kommer att komma och då vet jag är redo för att ta den kampen.

Efter Tunnel Run, så får jag helt enkelt se hur jag ska ta mig vidare. Vila blir det såklart, sen blir det fokus på att börja träna inför 3000 meter igen. Då blir inte uthålligheten som är i fokus, utan snabbheten. Någonstans lugnt och försiktigt, ska jag bygga upp uthålligheten igen för långa lopp. Senaste vintern var riktigt mild för oss löpare och jag körde i stort sett oavbrutet, vi får väl se hur det blir i år. Jag har redan hyggligt pejl på vilka utomhuslopp som kommer stå i fokus 2015 och jag är övertygad om att det kommer bli en häftig säsong. Det här är inte årssammanfattningen, utan den kommer i slutet av det här året och i samband med detta kommer det också komma mina tankar inför 2015. Då får ni se vilka lopp som är aktuella och vad jag har för mål.

Jag tar ett steg bakåt, för att kunna två steg framåt.