Det är den där tiden på året, det är helt oundvikligt. Jag kan inte påstå att proppa i mig pepparkakor i parti och minut. Det är inget nytt, utan det brukar ske såhär års. Vi är trots allt bara inne i oktober, så det är något form av rekord för när jag börjar mitt beroende. Ni som har följt bloggen under en längre tid har nog greppat att jag tycker om mörk choklad och äter det allt som oftast under helgen, helt perfekt. Det är lagom och tillräckligt belönande. Men det här med pepparkakor har nästan spårat ut och vi har ändå mer än 2 månader kvar till jul.
Det började med att julmusten gjorde sitt intåg i början av oktober, lite smått. Det här med läsk dricker jag sällan och i rätt så små mängder, så på den fronten är det under kontroll. Sedan av någon anledning vid ett tillfälle i den lokala ICA-butiken, så började fundera på att lyxa till det med pepparkakor. Säsongen hade väl "officiellt" inte öppnat än, med tanke på att det inte fanns framme särskilt väl. Utan det stod undangömt bland kakorna. Jag kände nog att det var dags attackera det stackars pepparkakspaketet. Väl hemma. Så blir det att man ska ta en, sen en till, en till och till slut har man mumsat i sig halva paketet känns det som. De är ju ändå så små, så det gör inget alls eller hur?
Jag som äter i stort sett samma frukost med några få undantag, äter aldrig något "onyttigt" på det sättet. Nu slinker det även en pepparkaka även där, när jag kommer hem ska det firas med en pepparkaka och när jag ska snart gå och lägga mig så slinker det ner en pepparkaka. Det känns ibland som att jag har mer pepparkaka i munnen än inte. Pepparkaksbränslet kommer att fortsätta under en större tid framöver. Jag undrar om det finns fler pepparkaksmonster där ute?
----
Hur går det med löpningen? För jag kan inte sticka under stolen med att det varit tufft mentalt efter Hässelbyloppet. Glädjen för löpningen har naggats lite i kanten, det har gjort mig extra laddad och dröjde inte länge förrän jag var ute igen. Tre dagars vila från löpning och sedan var det dags igen. Det blev 10 km asfalt i torsdags, den där klassiska "tian". Jag ville bevisa mig själv att jag fortfarande kunde prestera något och det blev 4:04/km i snitt, det kändes snabbt i början och sedan blev jag lite tröttare. Jag kände att jag inte ville svara på det utan jag var "fast" i det tempot.
Två dagar senare så var jag ute igen, då blev det en 20 km i skogen. Det var lite tyngre och jag lyckades trots att jag hade större del utav dagen att planera "fritt", så kom jag ut sent och det betydde att jag blev jagad av mörkret den här gången också. Det blev 4:38/km i snitt och jag kan inte direkt påstå att jag var särskild glad över det.
Dagen efter, på söndagen, då blev det två SIL-matcher (innebandy). Det blev mycket spring och även en del mål, alltid kul att få känna sig nyttig igen. Igår så var det innebandyträning. Jag hade ont i huvudet när jag gick ner (det brukar jag sällan ha) och jag gick hem med ont i bröstet (efter en misslyckad närkamp för min del). Man vet aldrig vad som händer med mig, det är alltid någon ny (o)härlig smärta.
Idag var det så dags igen, jag hade sovit väldigt lite och jag var faktiskt inte alls så sugen på att gå ut och springa. Jag skulle göra allt för att hinna ut innan det skulle mörka helt, men det var både regnigt och ruggigt ute. Det var bara att bita i det sura äpplet. Dagens pass skulle vara 16 km i skogen och för att jag skulle visa god form så beställde jag att jag skulle springa under 4:20/km. Mörkret hann i stort sett ikapp mig igen samt att det var otroligt geggigt, så det såg ut att jag hade deltagit i Tjurruset eller något liknande. Däremot så blev det 4:14/km i snitt, jag kände helt klart att jag hade en hel del spring i benen och det var rätt så härligt, att kunna "beställa" ett pass och överträffa dig. Äntligen lite skjuts i träningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar