Hässelbyloppet 2014 - Efterfesten som kom av sig

Datum: 12 oktober 2014 Distans: 10 km Placering: 152 Tid: 37:21

Ibland sitter du där vid din dator och så ska du försöka vara lite klämkäck. Ibland så kommer du inte på ett skit att beskriva hur en inledning till Hässelbyloppet. Jag kan säga att det kort och gott har varit en svår period efter Lidingöloppet, problemet är att det gick så pass bra att jag ansåg att det var väldigt svårt att ladda om efter det. Därför tog jag under Lidingöloppet ett beslut om att inte springa Malmö halvmara, så här i efterhand så verkade det helt klart som rätt beslut att ta av flera skäl. Träningspassen gick väl okej, men det märks av flera anledningar att jag inte är i den "zonen" som jag vill vara i och ibland så känner man precis vad man är någonstans och det går inte riktigt att göra något åt det.

Hässelbyloppet kändes avlägset. När jag skrev in loppet i min tävlingskalender var det otroligt länge sedan och jag skulle ha många lopp att se fram emot, innan Hässelbyloppet rent initialt skulle vara min avslutning ute (nu blir det Tunnel Run som fick den platsen istället). Helt plötsligt så var vi bara några få dagar ifrån att springa Hässelbyloppet, tiden har gått så otroligt snabbt och det går inte riktigt att greppa att vi är där nu. Jag har t o m under veckan faktiskt sett fram emot att få springa ett lopp igen, en förväntan om att det är dags igen. Det är det som är charmen med att springa lopp, att det är allvar igen och att jag ska prestera så bra jag bara kan.

Innan:
Dagen innan hade jag avnjutit hjortron med vaniljglass och chokladsås. Ibland får man faktiskt lyxa till det och samtidigt så hoppas man att det ska vara en del av ett vägvinnande koncept. Jag har laddat för så många lopp nu, att det är en del av min vardag och det är bara acceptera när det är kvällen innan, in i sina rutiner. Människor älskar sina rutiner, så även jag. Se till att man har koll på var klockan är, att kepsen är på plats och att ipoden är laddad med något trevligt att lyssna på. Vi vet, ni som läser, att jag inte alltid har koll på alla saker och jag är av naturen ganska lat, även om jag gillar att det händer mycket kring mig och om mig.

När vi väl åkte iväg så hade vi en bit till Hässelby, längs tunnelbanan så steg fler och fler på. Jag var ganska likgiltig inför det faktum att jag skulle åka till min halv-avslutning. Jag hade egentligen inte bestämt några mål och jag skulle inte göra något PB-försök överhuvudtaget, det var att lura sig själv. Det enda jag kunde lova att försöka var att slå mitt senaste lopp som var på 36:55 och är det bästa jag hade på banan. Samtidigt så jag har mindre bra minnen, de två år jag har sprungit tidigare och jag vet inte om jag hade något att förvänta mig den här gången. Det låter som att jag har helt plötsligt ett sargat självförtroende i jämförelse hur det brukar låta? Inte alls, men i dessa stunder måste jag vara realistisk med tanke på hur sliten jag har varit och i vilken form jag befinner mig. Ibland räcker det inte bara med att sticka ut hakan och säga att man ska prestera, utan man måste känna det i kroppen också.

På plats i Hässelby, är det ett obligatoriskt lämmeltåg som följer från tunnelbanestationen. Det ligger en förväntan i luften hos många. Det är många som har tränat hårt för det här loppet och tror att man ska slå nytt personbästa. Det är en härlig känsla, när man går till ett lopp och tror att allt är möjligt. Det finns inget bättre, tro mig, jag har varit där många gånger. Jag försöker undvika journalister och fans så mycket det bara går. Jag tar mig till tävlingsplatsen och jag har ett svagt minne att det fanns ett par mindre undanskymda bajamajor att använda sig utav. Men icke i år, det blev helt enkelt att stå i kön och göra det gamla vanliga. Väl på plats senare vid startområdet, så byter jag om och det blir ingen som helst uppvärmning eftersom tiden har gått så pass mycket. Jag är fruktansvärt oengagerad när jag ställer mig i startfållan. Det är med en lite nedslagen och ledsen min, jag konstaterar att idag är det inte som vanligt. Startskottet går och jag förflyttar min kropp.

Iväg var vi, men vilken väg tog jag egentligen?

Under: 
Livet är rätt så oförutsägbart och dina tankar är överallt och ingenstans. En av de viktigaste saker jag har lärt mig den senaste tiden, är att ta hand om nutiden på absolut bästa sätt. Att det inte går att bara försumma det som faktiskt håller dig nära och kära, att du faktiskt får uppskatta att du får må bra och ha bra människor runt omkring dig. Om 10-20 eller kanske flera år än så, så kanske jag har lagt av min löpning eller på något sätt inte alls är lika aktiv som jag önskar, men då har jag en massa fina minnen från den perioden jag faktiskt var så mest aktiv och det finns mycket jag kan säga eller tänka på. Tillbaka till loppet, jag kände att jag faktiskt var med och körde ganska bra på. Förutom att jag känner mig stel och öm i baksidan av låren.

Efter 3 kilometer så förstår jag att det inte kommer att bli någon speciell dag, när det gäller min löpning i varje fall. Illamåendet kommer ganska starkt och jag inser att det är bara att gilla läget, samtidigt som jag har en god förhoppning om att faktiskt spräcka förra årets resultat. Sakta men säkert tappar jag än mer fart, men jag passerar halva loppet på 18:07 och det finns fortfarande en liten chans. Illamåendet har dock växt sig starkare och det är bara att snabbt konstatera att Hässelbyloppet och jag, inte kommer särskilt väl överens. Inte nog med illamående, trötta lår, min fot gör sig påmind och strålar upp obehag längs hela benet. Som om det inte vore nog.

Slitit värre uppenbarligen!

Jag får helt enkelt njuta av att detta är en av mina sista stunder som tävlingslöpare 2014. Det är härligt väder och det är lagom höstliga inslag längs banan, med löv och lite gråtonat. Det går inte klaga på. Utan jag försöker slå undan alla negativa tankar som passerar mitt huvud. Samtidigt som jag försöker koppla in vilken fin och härlig säsong jag har haft, det finns så mycket som har hänt och som kommer hända i framtiden. Sista kilometern inser jag att det kommer att bli enormt svårt för mig att hålla uppe något vidare tempo och då har jag gett upp att ens slå förra årets resultat. Illamåendet har blivit så pass starkt att jag fruktar en ny spya rätt ut vid slutskedet. Så blir det inte, utan jag jobbar hårt för att ta mig i mål så snabbt det bara går när jag kommer in på idrottsplatsen. Ett tråkigt slut, men ett slut ändå.

Det sista fansen ser utav mig på ett tag?

Efter:
Vatten och kanelbulle direkt efteråt, det är inte alls illa eller hur? Jag är dock förbannad över tiden - 37:21. Det är långt ifrån, där jag vill vara och även om jag upplever att banan är lite tuffare än vissa andra milbanor, så är det inte skäl nog till att jag inte presterar tillräckligt. Jag överväger att i ren brottar-Araprotest att neka medaljen eller åtminstone ge bort den till någon, för att på något sätt signalera mitt missnöje. Jag tror dock ingen skulle ta notis, denna dag. Många slår rekord eller gör kanonfina lopp, men jag gör det dock inte och jag får helt enkelt acceptera att så är det.

Glad...

På vägen hem, för jag vill snabbt lämna området. Så känner jag tomhet, det här är den egentligen avslutningen på årets säsong. Men ändå inte. På tunnelbanan har jag inte många tankar, jag känner mig rätt så likgiltig och jag tror på något sätt att jag har blivit mätt för ett tag (ett längre inlägg om tankarna för i år kommer att komma snart - samt en längre säsongssammanfattning dyker som vanligt upp i december). Att överanalysera detta känns inte vettigt i detta nu, utan livet går vidare.

Inte ifrån min bostad, så minns jag tillbaka hur jag kände förra året vid samma lopp efteråt. Tankarna var att jag då skulle utmana mitt personbästa, precis som året innan, den här gången var nästan 1 minut från att slå nytt personbästa och jag var väldigt frustrerad över detta. Jag var så sugen på att hitta ett nytt lopp att springa, tro mig, jag tittade på alla möjliga varianter. Det landade till slut i att jag skulle börja springa inomhuslopp, något som gav mig mycket portion självförtroende och en stabil ryggrad att börja 2014 års utomhussäsong. I år, ligger inte revanschlustan på det sättet utan jag väljer att helt enkelt att ta en kortare paus, ladda batterierna och se mig om vad som händer härnäst. Inte ens jag vet det...längre.