Jag är inne på femte dagen sedan senast. Jag vet inte om det var 2012 senast som jag hade ett längre löparuppehåll. I somras var jag bortrest och då hade jag förvisso möjlighet att springa på ett löpband på ett av ställena, men det är inget för mig egentligen. Då måste jag bli bra uttråkad. Så jag har mitt första officiella längre löparuppehåll på bra mycket längre helt enkelt. Hur det har gått? Det är helt sjukt hur jag bara har myror i kroppen, vill ut så fort det bara är möjligt och springa. Kroppen har det som rutin och vet att det kommer att ske, men det har inte skett. Kroppen blir besviken på mig. På dessa fem dagar har jag även slutat tidigare än vanligt, samtliga dagar och då har det spritt ännu mera i benen att komma ut på ett pass direkt efter jobbet. Jag har bara tränat kroppsövningar en gång och jag kommer göra det ikväll, vilket betyder att jag har haft tre vilodagar av fem möjliga. Ett rekord av något slag.
Jag kan till och med helt plötsligt spela upp gamla pass i huvudet, så att jag återupplever dem igen. Bara för att längtan har blivit så stor, jag undrar om jag är sjuk på något sätt när jag har börjat fungera på det här viset? Löpningen har verkligen kommit in i livet på ett sätt som jag aldrig kunnat förutse. Trots att det är enormt svårt det här med flera vilodagar är det tur i oturen att jag har problem med foten samt antagligen har en spricka i revbenet, då är det bra att jag har tvingat mig själv till vila. Något att bra som det här ändå för med sig, är att jag får tid att reflektera över min löpningen samt att jag bygger upp en enorm revanschlusta inför kommande eskapader.
Samtidigt har jag dragit ner volymknappen för mitt bloggandet på fler än ett sätt. Det har blivit mindre inlägg samt att vissa inlägg inte alls håller lika hög kvalitét. Ibland väljer jag till och med att avstå att skriva ett inlägg, tills jag känner att det finns något vettigt bakom. Det är också utvecklande att vara ännu mer självkritisk och inte endast använda bloggen till blaj. I jämna plågor och vågor, har jag helt enkelt tänkt att pausa bloggen eller helt stänga ner den. Efter en stunds betänketid, kommer jag alltid fram till ett och samma svar - Bloggen kommer leva kvar i allra högsta grad.
---
Egentligen ska mitt inlägg tagit slut, men jag behövde nämna något innan jag trycker på "publicera". Jag tänker på den sorgliga bortgången av fotbollshjälten och människan Klas Ingesson. Förr eller senare förstod man att det skulle ta slut, men inte såhär snabbt och dödsbudet var ett faktum. När jag fick reda på det, så blev jag alldeles tom. Hans bästa stund rent fotbollsmässigt var när han spelade i VM 94, ett VM som jag egentligen inte har särskilt många egna minnen ifrån. Utan det är mest VM-krönikan med den karaktäristiska låten "När vi gräver guld i USA", som har fått alla dessa hjältar att nästintill att få gudastatus hos mig.
Dagen innan Klas bortgång, så hade jag fått höra Amanda Jenssens version av den låten och jag fick fina minnen i kroppen igen. En helt fantastisk version. Klas har verkligen kämpat otroligt hårt i alla möjliga riktningar. Det är det jag tar med mig från Klas, att han körde ända in i kaklet för något han älskade så mycket. Det är stort, mycket stort. Jag är glad för han skull att han fick ta farväl med många av hans vänner och bekanta, på det sätt han ville. Det gör mig lite gladare i själen. På något sätt påverkade Klas mig mer än vad jag vill erkänna. Jag kommer dock att ta till sig hans ödmjuka kämpainställning.
Vila i frid, Klas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar