När mörkret jagar en

Ibland måste man springa jäkligt fort, annars blir man uppslukad. Det är nämligen det som kan hända när du väljer att springa ganska sent på kvällen, framförallt när varje dag innebär att solen går ner tidigare och tidigare. Det innebär att eventuella långpass mer och mer kommer att förskjutas till enbart att springa på helgerna, som tidigare. Det betyder att jag kommer att värdesätta varje pass otroligt mycket när man väl får vara ute i skogen. Men apropå att bli uppslukad. I söndags kom jag ut senare än vad som egentligen var meningen, tanken var att springa 2 mil i skogen och så blev det. Däremot när jag hade sprungit 7-8 kilometer var jag i stort sett som djupast inne i skogen, då hade det gått oerhört fort från att vara rätt så ljust, till att skymningen hade tagit tag i omvärlden med omedelbar kraft. Jag hade inte med mig pannlampan, så det vara bara kuta så gott det gick för att undslippa att bli begravd i mörkret.

Till slut var det egentligen bara min handske (jag hittade inte den andre, så jag fick springa med en löparhandske. Det såg nog lite märkligt ut, minst sagt) samt mina ränder på underställen, som lyste upp med sina reflexer. Det är inte så att jag är mörkrädd, inte alls. Däremot kan jag medge att det är ett visst obehag, när allt är i stort sett mörkt i skogen och du ska försöka springa så gott du kan. Eftersom du springer på olika underlag, så finns det risk att du snubblar eller vrickar foten kraftfullt. Det gick dock bra och jag lyckades undslippa att bli en del av mörkrets krafter även den här gången. Det var en tydlig påminnelse att jag hädanefter kommer att få planera mina pass i skogen noga nu, även om det går att springa med pannlampa, så är det inte riktigt lika roligt och det blir kallt som fasiken ganska omgående också.

Luleå. Flyg. Innebandy. Springa 2 mil. Tror ni att efter den här fullspäckade söndagen att det blev vila igår? Icke sa nicke, jag åkte ut till en idrottsplats direkt efter jobbet. Där blev det uppvärmning i c:a 3 km, sen körde jag 10 x 400 m samtidigt som jag lyssnade på gamla Karlavagnen-avsnitt, medan det fanns massa ungdomar som lirade fotboll. Det var väldigt fridfullt på något sätt, framförallt då intervallerna kändes helt okej. Jag avslutade det hela med att med en fullpackad ryggsäck springa 3 kilometer hem,  det kändes som en militärövning, även det tyckte jag kändes hyggligt. Idag blev det dock totalvila, jag hade dessutom införskaffat ett nytt tv-spel och det var belöning nog, att i lugn och ro, komma hem och spela lite. Ibland behöver man sina vilozoner, för att ladda om batterierna på bästa sätt.