Då drar jag till Lissabon då!

Idag så åker jag. Till Lissabon. Där börjar utomhussäsongen på riktigt. Nu börjar det, som jag har väntat på i snart ett halvår egentligen. Att få tävla utomhus (Tunnel Run var bara ett kort sidospår egentligen). Om ett par timmar, så är jag på väg till Arlanda, för att kliva ombord planet. Det är många känslor som går igenom kroppen nu. Varför valde jag just att springa en halvmara i Lissabon? Det var av flera saker. Jag har verkligen längtat efter att få tävla utomhus. Lissabon känns som något kul att åka till (jag var där för 8 år sedan, över en dagsutflykt. Tänk vad tiden går). Dessutom så är det i JUST detta lopp, som det regerande världsrekordet är på en halvmara. Inte för att jag ska slå något världsrekord (tror jag), men det ger en indikation på att banan verkar vara snabb att döma.

Samtidigt ska jag inte lägga någon jättepress på mig själv. En halvmara är en ändå halvmara, det kräver sin man. Framförallt om du ska springa den snabbt, som jag hoppas att jag kan göra. Det fanns en tid (2012 & 2013), då jag var i närmast livrädd att springa en halvmara. Det kändes långt och det var läskigt. Nu springer jag halvmaror på en del av mina träningspass, utan några konstigheter. Jag slog ett nytt PB på 5 km inomhus i tisdags, i Huddinge och helt plötsligt några dagar senare strosar jag runt i Lissabon. Overkligt.

Mina tankar om tid eller så? Egentligen inga större förväntningar på så sätt. Ska jag springa riktigt bra, så måste dagsformen få säga sitt. Men samtidigt vore det skönt att få kliva sub-1:20 återigen, det känns som att det är dags igen. Jag var och nosade på detta i Hamburg i juni förra året. Jag kommer göra allt jag kan för ett lopp att minnas, ibland går det vägen, ibland går det innan. Men perioden innan ett härligt lopp är alltid en trevlig känsla, man bygger upp sådana drömscenarion. Med mig vet man självfallet inte.

Vi ses och hörs återigen nästa vecka.