Lissabon Halvmarathon 2015 - Sagan om Mr. Bridge och den magiska löparen del 2

                             Datum: 22 mars 2015 Distans: 21.097 km Placering: 73 Tid: 1:17:00 (Nytt PB!)

Inför:
Vi hade bestämt oss att vi skulle hålla oss till att äta på hotellet hela tiden. Vi var nöjda med frukost, lunch och middag där. Priset var överkomligt och det var väldigt bekvämt. Jag har aldrig gjort så, någon annanstans. Trots att jag har varit på många ställen utomlands, jag har alltid tyckt att det har varit ren lathet att ha något som ens liknar "All inclusive". Samtidigt, så funkade det bra för mig. Jag är inte så väldans kräsen, när det gäller mat. Däremot känner jag att det är viktigt att jag vet att jag får i mig det jag behöver. Jag åt en stadig buffé, jag avslutade med en välsmakande dessert. Perfekt kände jag. Jag gjorde lite kroppsövningar. Det enda som kändes relativt illa var min ljumske, den har känts ganska bra dagen efter lite tuffare träningspass och det var väl lite ur spel just nu. Jag tyckte även övningarna kändes okej och det var väl där uppladdningen redan började.

Sömnen var helt okej, tydligen hade det varit ett jävla liv i närliggande rum med ljud och bankande. Något jag inte hörde och sov relativt bra. Jag åt en väldigt stadig frukost. Jag gick på toa två gånger. Ingenting fick gå illa. Det var en härlig och speciell känsla, när jag satte på mig tävlingsdräkten. Det var allvar nu och det var mycket som hade investeras för just denna dag. Tanken var att jag skulle gå till en gata eller ett område snarare, där vi skulle bli upphämtade av en buss. Vi var väl lite osäkra var någonstans det skulle inträffa, men vi tänkte väl som så att det skulle väl vi se på gatan, att det var massa lämmelliknande löpare som gick dit. Vi bodde inte så långt ifrån den påstådda träffpunkten. Icke, sa Nicke. Inte en käft när vi gick ut. Jag började bli mer frustrerad. Efter en del om och men, så hittade jag bussen och vinkade hej då till pappa (supportrar skulle inte få följa med).

Här är målet som jag kom att springa in i senare.

Vi åkte en lång resa med bussen, längre än vad jag hade förväntat. Det var många löpare på den. Många med sina tankar och funderingar hur loppet skulle gå. Till slut, kom vi fram till tågstationen. Packat med folk och när tåget kom. Så ska jag säga hur jäkla packat det egentligen var, det var helt galet. Jag trodde jag skulle klämmas ihjäl mot stången, men det gick bra. Väl framme, så gick jag på toa en tredje gång. Det gäller att vara på den säkra sidan. Sedan efter lite meditation, så gick vi upp en bra bit innan vi nådde till gränsen. Längre än så kunde vi inte gå än, då det stod ett helt vaktbolag och såg till att ingen passerade. Vi var på bron och nedanför Jesus-statyn. Det var mäktigt på något sätt och det var en skön känsla. Enligt min klocka, skulle det alltså vara 1,5 h till start och det skulle bli segt. Så blev det också.

För att fördriva tiden, försökte jag så gott det gick att lyssna på en podcast (deras halvdåliga musik dunkade på och tog huvudrollen). Samt sätta tidsmål för mig själv. 9.15 skulle jag äta en Snickers (loppet började 10.30) och 9.45 skulle jag sätta på tigerbalsam på bland annat min ljumske. Då hade jag något att se fram emot. Sedan började tiden gå långsamt framåt, när jag till slut kände att jag verkligen behövde gå på toa en fjärde gång, så blev det stopp och det var inte möjligt för vakterna. Efter säkert 10 olika förfrågningar vid olika tillfällen, så fick jag gå till slut och det var en härlig känsla att få ur det sista och få njuta av livet. När jag satt där inne, märkte jag att skuggorna utanför började röra sig lite konstigt och det betydde att mina bajamaja helt plötsligt var omringad av alla, då de hade flyttat fram avspärrningen lite.

Jag fick stå längst fram i stort sett i det "vanliga" ledet. Det fanns ett led längre fram, är det bara de som hade betalt sjuka 100€ för att stå i VIP-ledet? Svårt att tro det. Elitlöparna började nämligen inte på bron i varje fall, de började på andra sidan. Jag stod där och intalade mig att det här kan bli ett helt underbart lopp. Det visste man inte på förhand. Helt plötsligt, med någon minuts försening, så gick startskottet. Lite oväntat och jag var inte riktigt beredd på detta. Men nu började min resa.

En häftig känsla helt enkelt.

Under:
En av mina farhågor och orosmoln bestod att det inte fanns några seedningsgrupper. Vilket jag hade mailat och påtalat min besvikelse över innan loppet redan. Det här var trots allt en av världens största halvmaror, utan seedningsgrupper. Jag är dessutom en hygglig löpare och vill inte hamna bakom bland några sniglar. Det var bara att acceptera faktum. Det gick smärtfritt och jag lyckades passera i stort sett samtliga "sniglar" i början, då zick-zackade mig fram i makligt tempo. På ena handleden hade jag ett sådant där tidsband, för var jag behövde vara för att nå under 1:18. För att det skulle gå bra, så skulle det inte vara möjligt med några bromsar överhuvudtaget.

Bron var ett par kilometer lång och den var lättsprungen, sedan började nedslitningen så att säga och det fortsatte att vara bekvämligt för mig. Jag kände mig inte sådär superöverlägsen som jag kan göra bra dagar, samtidigt så kände jag en stark källa för energi. Det började samtidigt vara molnigt, men det gick över till att börja bli soligt. Varmt och svettigt med andra ord. Det handlade helt enkelt om att dricka hela tiden och aldrig tappa fokus på mitt tidsmål. Det som både var bra och dåligt på samma gång, var att vattnet kom i flaskor. Det var svårt att på springande fot öppna dem, samtidigt, så var det lättare att dricka ur dem än det är i vanliga muggar. Enligt min klocka så låg jag riktigt bra till, jag låg och kämpade med 1 minuter under mitt gamla rekord enligt min klocka.

När jag passerade milen, så hade jag någonting med strax efter 36 minuter. Jag log för mig själv, det betydde att det var riktigt snabbt, jag hade kommit en bit på vägen. Jag hade så stark tro på mig själv, så jag var övertygad om att hade det varit ett milslopp, hade jag slagit mitt rekord på milen. Det här är det intressanta börjar. När milen är avklarad på en halvmara, då börjar psyket få avgöra ifall du ska få tävla för rekord eller inte. Ska man springa i det här tempot som man gör, vet man aldrig hur kroppen ska reagera. Så många halvmaror har jag inte sprungit, men jag vet att det kräver sin man helt enkelt. Samtidigt var det riktigt varmt och banan i sig, var inte särskilt underhållande. Den var förvisso platt och snabb. Men du springer egentligen fram och tillbaka på tråkiga bilvägar, med alldeles för lite trevlig utsikt. Tråkigt, men sant. Samtidigt går det undan, så hamnar snart ditt enda fokus på det.

Där är jag, där borta.

Jag visst att min far skulle stå utplacerad längs banan runt 13 km, jag vinkade till han och jag hoppades att jag lyckades förmedla känslan av att det gick bra. Jag tuggade kilometer för kilometer, med tydliga mål för var jag behövde ligga för att det skulle kännas säkert. Förr i tiden, så delade jag in halvmaran i tre tydliga block. Det var betydligt lättare att köra kilometer efter kilometer, det blev så mycket lättare när man bröt ner halvmaran på det sättet. Jag lyckads få en snabb skymt av min enda konkurrent för dagen; Mo Farah, coolt. När vi passerade 15 km-markeringen, så var jag i stort sett övertygad om att jag skulle passera mållinjen med ett nytt rekord.

Värmen gjorde sitt för att sinka mig, steg för steg. Det var inte direkt GBG-varvet 2013-vibbar, men samtidigt så var det svettigt som tusan. Jag lyckades svalka mig genom att tåg körde förbi samt vid väldigt små passager. Det var typ ungefär nu som jag kände mig som en vinnare. Jag var stolt över mig själv, jag gjorde det här på egen hand. Jag hade tagit mig hit så här långt bort, så här snabbt, för egen maskin. I samma veva tänkte jag också hur jäkla långt borta Prags halvmara låg rent mentalt (trots att den på pappret bara låg 6 dagar bort). När jag äntligen skulle få svänga en sista gång, så såg jag målet och det fanns ingen mer mäktig känsla än att passera mållinjen än den här gången.

Efter:
Jag var så trött efter att jag passerat linjen. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag hade givit allt och det fanns inget utrymme för någonting annat. Först blev den preliminära tiden 1:17:15. Ett nytt rekord med 1,5 minut. Helt otroligt. Min plan hade hållit hela vägen, jag hade pressat mig själv oerhört hårt hela vägen och det hade hållit. Jag hade haft lite dubier kring var min form låg, men det började redan med det där välkända passet förra lördagen, då jag sprang på 4:06/km-fart på 18 km i skogen. Det banande iväg för att jag skulle få en fin känsla för 5000 meter inomhus. Samtidigt vet man aldrig hur man ska stå sig i en halvmara. Alla distanser har sina utmaningar som du ska övervinna.

Stoltheten var så stor och det var så himla gott, att få hänga den där medaljen runt min hals. Stor, fin och tung. Precis som vi vill ha dem (typ som Skärholmslopps-medaljen). Dessutom fick man en glass. Det var väldigt passande, framförallt med tanke på med värmen. När jag äntligen lyckades singla mig ur tävlingsområdet, för att möta upp min supporter. Så var det en stor lättnad. Jag hade på förhand satt stora krav på mig själv och jag hade infriat dem med råge. Den där promenaden från tävlingsområdet till hotellet, var så härlig. Bara att få känna värken i hela kroppen, att få känna att jag hade kört på utav h-vete och gjort det så bra. Den är oslagbar. Att få njuta.

Lägg märke till att Jesusstatyn står där bakom med min pose.

Så vad var det då med Mr. Bridge? Jag har både sett den, jag hört den, jag har sprungit på den, jag har åkt tåg under den och jag har helt enkelt upplevt den. Snacka om den spelade huvudrollen på alla möjliga sätt.

Att få lägga sig i hotellsängen, att få konstatera att det är över och all oro som har funnits på förhand, är som bortblåst. Den där känslan, är så svår att beskriva för någon som inte har kämpat hårt för att slå ett rekord och sedan verkligen gjort det. Jag går ner och bastar, det kändes gott. Innan en suspekt figur kommer till bastun, så sitter jag och intervjuar mig själv på engelska. Jag lät väldigt positiv. Till slut, senare på kvällen, blir det 1:17:00. Alltså 1:17 blankt, det låter häftigare att säga "blankt" efteråt än 1:16:59 faktiskt. Sakta men säkert så ser jag fram emot att få komma hem, jag lämnar Portugal dagen efter, som en vinnare. Som vanligt då.