Storängsöz 2015 - Massvis med rekord slagna

Datum: 17 mars 2015 Distans: 5 km Placering: 6 Tid: 16:33 (Nytt PB!)

Dag efter dag går, till slut är man där. Det riktiga slutet på inomhussäsongen, samtidigt som utomhussäsongen bara är några dagar bort. Jag har kämpat igenom tuffa tider. Mycket tuffa tider genom kyla, snö, is och vind. De månaderna "vanliga" löpare gärna går i ide. Det har aldrig varit aktuellt för mig, även om det varit nära nog ett par gånger och undrat vad jag hållit på med. Jag har frusit, varit dyblöt och undrat varför jag egentligen gör detta. Vi hade en sommar och höst som delvis var mentalt och fysiskt jobbiga för att jag hade problem med en fot. Jag fick ställa in pass samtidigt som jag kortade vissa pass, för att det gjorde så ont. Tittade på man på en del av mina resultat, så gick det sämre och resultaten var väl knappt ens hyggliga.

Det gjorde den här vinterdelen av löpningen ännu mera osäker, framförallt när fotproblemet inte hade avlägsnat sig själv utan fanns där om än i en mindre skala. Det fanns perioder, där jag hade tänkt göra en längre paus i löpningen eller till och med lägga ner med löpningen. Att helt plötsligt gå ut i svinväder för att nöta mil efter mil, samtidigt som nästa lopp var långt borta, var inte så aktuellt. Tunnel Run (36:18) gav mig förnyad energi och tro på framtiden. Det var en helt okej tid, med tanke på hur jag hade kämpat på mentalt. Jag blandande helt okej pass med pass som jag undrade vad som hände. Sedan kom det där passet i lördags. Det där passet som visade vägen. 18 km. 4:06/km, är inte pass som är det snabbaste. Men då visste jag att jag hade "det" i mig igen. Det var viktigt.

Inför: Tisdag innebär lite sömn, eftersom jag kliver upp rätt så tidigt. Innan 6, är riktigt tidigt för mig ska ni veta. Då släpper jag alla spärrar under måndagskvällen, så eftersom jag ändå inte kommer att gå lägga mig i någorlunda tid. Så drar jag över extra mycket. Totalt ologiskt, men så är det. Trött och en dag som rullar på sedan. Jag tänker inte alls på loppet överhuvudtaget. Det där nyckelpasset som jag skrev om som jag hade i lördags, gjorde att jag bestämde mig för att springa 5 km inomhus. Det var inte direkt hugget i sten, det var inget lopp jag kände mig tvingad att springa.

Jag och min supporter, min far, möttes upp för att äta traditionsenlig strömming. Gott var det och jag hade ätit mer än någonsin den här dagen kändes det som, utöver det hade jag tryckt in mig rödbetsjuice. Jag skulle inte känna mig hungrig eller slut på energi, utan jag skulle ha energi så det räckte i evigheter framöver. Så var den delen av planen. På väg ut till Huddinge, så hade jag fortfarande inga speciella tankar om det som kunna skulle. Senast jag var i Storängshallen, så satte jag mitt nuvarande rekord på 9:26 på 3 kilometer. Förra året vid samma tävling, sprang jag under 17 minuter på 5 km för första gången och har rekordet 16:53. Jag hade positiva känslor helt enkelt om man såg det så.

Jag klev in i hallen, jag tog det väldigt lugnt. Jag följde mitt favoritlags hockeymatch samtidigt, det gick fram och tillbaka, men överlag gick det bra och det gladde mig. Jag träffade på Kim (den springande snickaren), alltid lika glad och positiv som vanligt. Jag bytte om, åt något bit Snickers och såg ut över landskapet. Samtidigt som starten för B-heatet skulle gå, så började värma upp lite vid sidan av. Det var inte många steg eller så. Jag satt mest sidan av och beklagade mig hur jobbigt 25 varv inomhus med andra andningar som musik skulle påverka mig. Jag skulle alltså springa i A-heatet, där det inte fanns så många. Hedrande såklart, samtidigt fanns det alltid risk att jag skulle hamna på efterkälken och inte hamna i något bra tempo.

Jag har en plan. Det ser man ju för tusan!

Jag var inne på muggen säkert 3-4 gånger, ut med gamla och in med det nya antar jag. Uppvärmningen var hiskelig med andra ord och hur taggad var jag egentligen? Jag har alltid svårt att motivera mig för inomhuslopp, 25 varv var ändå 10 varv mer än 3 kilometer. Fy bubblan. Jag försökte leka oberörd vid starten och tänkte att det vara bara att köra. Sen var vi iväg,

Under:
Vid starten försökte jag hänga på de snabba löparna så gott det bara gick. Strax innan starten hade min far sagt att jag skulle ligga på eller strax under 40 sekunder per varv, vilket gjorde att det skulle få en stor påverkan på hur jag skulle tänka kring mitt lopp. Jag återkommer till det. Jag försökte hänga på de två sista så mycket det bara gick, till slut började även de öka och jag kunde inte riktigt svara. Min kropp var inte sådär energifylld för att kunna svara, samtidigt var det viktigt för mig att hålla upp ett bra tempo varv efter varv. Det är läskigt att vara "helt själv" på bana, där du inte kan ta rygg på någon och samtidigt finns det inget behagligt tempo på den här distansen heller.

25 varv. Elände. 

Vi hade givetvis en varsin varvräknare. När min varvräknare sa "Det är 17 varv kvar..", så kändes det som en evighet tills det skulle vara färdigt. Jag var helt trött på skiten, men samtidigt hade jag inte spenderat hela kvällen i Huddinge för att ge upp och fela. Samtidigt som både jag och hallen hade en klocka som jag kunde följa. Då återkommer vi till det där med under 40 sek per varv, i mitt huvud så hade jag bildat uppfattningen att om jag springer i snitt under 40 sek per varv, så kommer jag under 17 i varje fall. Det där trodde jag hela varvet, förutom det sista. Jag började bli stressad, när jag förstod att jag skulle ha det svårt för att komma under 17. Tufft, sa Humle.

Samtidigt som jag fortsatte springa mina ensamvarv, fanns det två supersnabba som varvade mig ett par gånger. Det gjorde inget. Vinnaren skulle sedermera stå för den femte bästa tiden någonsin på 5 km inomhus i Sverige, medan tvåan (Uhrbom) skulle stå för ett nytt svenskt rekord för M35. Det går inte gnälla då. Jag var otroligt glad när det återstod 5 varv kvar, jag tillät mig att försöka njuta så mycket som det gick. Jag hörde mycket hejarop från olika HAIS:are (Anders, Kim, Robert m.m). Det var otroligt stärkande, även om jag nästan sprang på knäna för att jag var så trött.

Skönt att ligga före "Uhris" på någon bild i varje fall. Hur det egentligen låg till, struntar jag i!

Så kom då den där vändningen. Det som kastade om hela loppet, då jag var orolig för att inte hinna under 17 minuter. Jag hade räknat fel i mitt huvud, jag hade inte behövt komma under 3:20/km för att springa under 17 minuter. Utan det gällde under 16:40. Helt plötsligt hade jag ett sista varv, som blev till mitt segervarv egentligen. För jag skulle slå ett nytt rekord med råge. Från att nästan började känna frustration att jag inte skulle förbättra mig själv till att ren glädjeyra. Sista varvet var det enklaste. I seglade jag på 16:33. Helt jäkla otroligt.

Efter:
Jag hade slagit ett nytt rekord på 20 sekunder. Först trodde jag att jag hade missat att springa ett sista varv. För jag förstod först inte varför jag hade räknat fel, utan det kom mig för på kvällen. När jag fick varva ner hemma och fundera över det hela. Snacka om att det var en missräkning som fick mig att slå rekord. Jag hade sprungit på över 95% av mina kapacitet utan tvekan. Jag var helt utpumpad efteråt, det fanns inte mycket kvar att ta av. Från att gå från ett "hyggligt" lopp, så hade jag slagit rekord. Det, mina damer och herrar, var helt magiskt. Jag har slagit rekord 3 gånger (2 på 3 km, 1 på 5 km) under 2015 och säsongen har knappt börjat.

Lunny var självfallet med. Även om det var på håret att han inte dök upp. 

På vägen hem med pendeltåget, så njöt jag för fulla muggar. Det fanns inget bättre än att njuta av livet. Alla där de tuffa passen på asfalt och ute i skogen hade gett resultat. Ser man på min träningsmängd, så är det ingen större skillnad på hur jag tränade inför den här loppet om du jämför med samma lopp förra året. Samtidigt tror jag att jag inte har "hoppat" över någon träningspass, trots att det har varit sjukt jobbigt ute, har gjort att kroppen är i bra form. Jag kom hem som en vinnare.

På gångvägen hem, så intervjuade jag som vanligt mig själv i min ensamhet. Folk som observerade mig från avstånd, tror säkert att jag var en av dem som kom ut från Beckomberga. Jag frågade alla de där klassiska frågorna, hur det känns och varför det gick som det gick. På frågan "Hur ser du på framtiden?", så svarade jag "Jag har min bästa tid framför mig och jag är glad att jag har den tiden att uppleva". Jag stod i duschen och jag fortsatte med min flin. Jag fick höra att ett norrsken hade synts till i olika delar av Stockholm den här kvällen. Ett mirakel kommer sällan ensam.

Fotnot: Alla bilder förutom den sista är lånade från Huddinge AIS. Mycket snygga bilder och ett härligt arrangemang, som vanligt när det gäller HAIS!