Då sitter jag här i vardagsrummet och då närmar det sig för nästa resa. Jag har knappt hunnit landa efter Lissabon-resan förrän, det är det dags för att åka till Prag. Den stad som jag åker till för åttonde året i rad. Låt oss säga att jag gillar Prag väldigt mycket, jag känner mig hemma där och platsen kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag har många fina minnen därifrån. Tre av dem kan jag dela med mig här. Den första resan gjordes alltså 2008. Jag var ganska "grön" i resesvängen då, jag var bara 20 år gammal och inte alls resvan som jag må vara idag. Det var av ren slump jag tyckte att Prag skulle bli en bra resa, jag visste inte så mycket. Jag bokade ett hotell som jag tyckte var fint. Till hjälp för att orientera sig till hotellet hade vi en bild och en adress. Hotellet hade fått fina recensioner. När vi kom fram, så förstod vi att det inte riktigt var ett hotell utan det var ett flytade hotell. Alltså en båt. Det var inga större problem egentligen, mer än att jag var övertygad att vattnet utanför fönstret hade stigit varje natt vi hade sovit och vi var på väg att sjunka.
Nästa minne är från 2011. Då hade jag högt flygande planer om att flytta till Prag. Så pass att jag redan hade tagit i kontakt med ett gäng innebandyklubbar. Jag träffade en representant för en av klubbarna över en lunch, vi diskuterade att jag skulle spela i ett av deras lägre divisons-lag samt ta över ett av deras mer ambitiösa ungdomslag. Upplägget var bra, jag skulle få hjälp med att hitta ett jobb och vi hade redan börjat spana på lägenheter. Allt lät bra. Jag åkte ut till yttersta utkanten av Prag, för att spela en träningsmatch med laget. Snacka om nervositet. Jag satt ensam i ett skumt omklädningsrum i väntan på människor jag har aldrig träffat förut. De kom till slut, jag förklarade vem jag var och de försökte svara på halvknagglig engelska. De visste att jag skulle komma. Jag fick en matchtröja i storlek XL. Jag är ju verkligen en XL-människa. Så skulle vi spela den där träningsmatchen mot deras samarbetslag. I första bytet hade jag sänkt en motståndare till marken (jag har en så att säga ganska frejdig spelstil) och det är inte lätt att förklara sig på engelska att det inte var meningen. På något sätt var det häftigt att spela med ett tjeckisk lag, kommunicera på engelska och spela sitt spel. En upplevelse utan tvekan. Det hela föll tyvärr, då hans var "sportchef" hamnade i trubbel med rättvisan och jag gav upp den drömmen då.
Senaste minnet var från 2014, alltså förra året. Det har ni som följt bloggen under en längre tid läst om. Mina föräldrar fick möjligheten tillsammans med min sambo, se Prag för första gången. Inte nog med detta, så skulle jag springa halvmaran där nere. Det gick så pass bra, så att jag slog ett nytt rekord med flera minuter - jag sänkte ner tiden till 1:18:46. Ett magiskt lopp på många sätt och vis, det fanns mycket att älska med det loppet. Det var en tid som stod sig tills i söndags, då jag slog den i Lissabon.
Det var bara ett enkelt axplock med alla fina tankar som finns kring Prag. Hur är formen sedan jag kom hem? Jag har sprungit två pass - ett 18 km i skogen och ett 10 km på asfalt. Inte direkt några superpass, men sådana pass som måste göras för att hålla sig i god form. Utöver det, har jag spelat en innebandymatch, som blev lite smågrinig och småful. Precis så som jag vill ha det. Enda oron var väl ifall man skulle bli skadad eller inte.
Vad tror jag om loppet, som är redan imorgon? Det är så otroligt svårt att svara på. Jag har märkt att kroppen att fått en reaktion på att jag har kört tufft, så jag kan inte gå ut och tro att jag ska springa hem ett nytt rekord. Men faller alla bitar på plats, så kommer det självfallet bli en riktigt bra tid. Fortsättning följer - helt klart. Vi ses i nästa vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar