Försvunnen mobil. Återvändande katt. Oväntad löptur i nattsvart regn.

Det är söndag idag. Jag vill skriva om förra söndagen, alltså för en vecka sedan. Då hände det saker och hela världen kastades upp och ner. Nästan. Jag spelade innebandymatch, till detta brukar jag lägga upp bilder till klubbens Facebook-konto, så jag tog en bild under uppvärmningen. Allt gott. Matchen slutade oavgjort. När jag kom hem. Så fick jag panik, jag kunde inte finna min mobil någonstans. Jag tittade igenom jackan, vände ut och in på ryggsäcken. Allt som fanns inne i ryggsäcken var överallt på golvet. Jag försökte långsamt gå igenom skeendet, kunde det varit så att jag hade tagit ur den ur jackan eller ryggsäcken efter att jag hade kommit hem och glömt bort det? Jag är rätt så glömsk emellanåt. Den saken är klar. Så jag sprang till idrottshallen och sökte igenom överallt. Jag var där sammanlagt tre gånger. Det var en cricket-träning efter vår match. De hade inte sett något och de försökte ringa efter den. Jag var dock övertygad att jag hade den på ljudlös.

På vägen hem, så stötte jag på en katt som brukar husera i och utanför porten där jag bor. Vi hade inte sett henne på 1,5 vecka och så länge hade vi inte varit med om, vi var tämligen övertygade om att det hänt henne något. Det är ändå en katt som inte verkar ha något hem hos någon, för hon har hängt vid vår port i några år nu, utan ägare. Så vi trodde att vi kanske hade sett henne, för sista gången. Samtidigt som jag var glad för den sakens skull, så var jag övertygad om att det inte kunde vara någon slump att mobilen försvinner samtidigt som katten kommer tillbaka eller hur?

Jag var väldigt nedslagen av detta faktum. Mobiler kommer och mobiler går, det är väl en sak som är säker i detta materialistiska samhälle? Massvis med bilder, sms och allt annat gott. Jag hade inte ens kodlås på den här mobilen, så det hade det känts olustigt att någon springer runt med min mobil med fri tillgång. Nu hade jag inga särskilt konstiga bilder eller så, men som sagt, ändå inte kul om det hade varit så. Sedan utgick jag från teorin att jag faktiskt hade lagt den i någon annans ryggsäck, som kanske liknade min? Jag skickade meddelanden till alla lagkamrater. Jag fick nej på alla, de kikade snällt nog i sina ryggsäckar och väskor, inget napp. Bara två återstod eller egentligen en. Jag hade dock haft kontakt med en annan i laget, men jag hade frågat annat och inte just den frågan om att han kunde kolla i ryggsäcken. Så jag ställde frågan. Allt hopp var ute. Eftersom det hade gått flera timmar, så ställde jag in mitt löppass. Då plingade till. Han skrattade på chatten, han var närmast i chock. Han tog en bild på min mobil och där var den. När jag var över för att hämta den, så bad jag om att få se hans ryggsäck. Den var hyggligt lik min egen, om man säger.

Vi kan väl lugnt konstatera att under de här timmarna, slängdes jag mellan hopp och förtvivlan. Att jag till slut hade fått inse att den var borta för gott. Kattens återkomst handlade också istället om ett varnande tecken, att jag skulle vara mer uppmärksam helt enkelt.  För att "fira" detta, så valde jag att springa ändå. Trots att det hade hunnit för längesedan bli kväll och mitt planerande 28-kmpass ute i skogen, fick ställas in. Så blev det 20 km asfalt, det längsta asfaltspasset någonsin för min del. Jag minns inte snittiden, men det gick väl inte sådär jättefort. Samtidigt som en del gatlampor var sönder, då jag inte såg någonting och att regnet piskade, så var det trots att ett pass jag glatt kunde stå ut med helt enkelt. Vilken händelserik dag helt enkelt, slutet gott, allting gott eller hur?