Norrköpings Stadslopp 2015 - Vi börjar med en riktig krasch

Datum: 15 augusti 2015 Distans: 10 km Plats: Vem bryr sig? Tid: 37:28

Jag tror alla som håller på med löpning går i cykler. Ibland ligger man på sin topp och tycker att det är världens roligaste aktivitet, i samma veva som kanske ett lopp, där det har gått riktigt bra. Ibland tvivlar man om man orkar på så länge till, kanske i samband med att du har haft några tuffa träningspass eller du har misslyckats på ett lopp. För min del, så får jag egentligen kvitto på hur jag ligger till - hela tiden. Det är för att jag har minst 20 lopp per säsong, jag har hela tiden ett lopp att träna emot och det är faktiskt riktigt trevligt. Det gör att jag faktiskt hela tiden har något att sikta mot, all min planering med träning blir värdefull och jag tänker alltid till ett extra steg. Jag skulle inte kunna jobba mot ett fåtal lopp per säsong, det finns inte i min värld. Jag älskar den där tävlingsnerven, att inte veta hur det ska gå och pressa sig till det yttersta.

Sen finns det stunder som är mer värre än andra. De senaste månaderna är just en sådan period, då det har gått ner i glädje. Framförallt med tanke på att juli månad var en sådan succéfylld månad med fyra riktigt bra lopp. Med 3 rekord (mara, 5 och 10 km) samt ett fantastiskt bra halvmaralopp (Kalmar Malkars). Vi kan väl säga att allt gick in och lite till. Sedan kommer det en semester, samtidigt som jag får problem med foten till och från. En semester som blir ryckig av underbara resor. Jag tappar modet lite och visa träningspass känns riktigt kassa faktiskt, jag är inte nöjd. Det är långt till nästa lopp och jag har svårt att hålla gnistan uppe efter en fin juni månad, där det blev som jag hade tänkt. Därför har jag väl medvetet valt att sänka inläggsgraden på den här bloggen, för att frigöra lite extra mental balans. Att fokusera mer på att komma i rätt löpfas helt enkelt.

Inför:
Jag hade en minst sagt fullspäckad lördag - med först alltså Norrköpings Stadslopp 14.00 och sedan Midnattsloppet 21.20. Så det var alltså inte med några andra ord, en vanlig omstart efter sommarledigheten. Jag valde det på det här sättet av en enkel anledning och det var för att jag vill testa gränserna, samtidigt som jag vill uppleva båda loppen. Norrköpings Stadslopp, eftersom jag var nyfiken hur den här banan var i jämförelse med den som jag sprang 2012. Samtidigt som jag inte vill ta bort Midnattsloppet. Det är en speciell känsla att springa det, även om det är mycket jippobetonat, så var jag trots alls nyfiken i år igen.

Jag behövde inte vakna upp supertidigt, utan jag fick sova hyggligt ordentligt. Vilket var viktigt eftersom jag i två dagar i rad, hade fått gå upp tidigt. Jag kan inte påstå att jag var sådär våldsamt taggad när jag åt min vinnarfrukost. Jag hade inte ens ärligt vågat sätta upp några tidsmål, men jag vet också att det är såhär jag brukar känna mig när det är loppdag. Skillnaden var väl att jag inte skulle vara färdig, när jag hade sprungit Norrköpings 10 kilometer helt enkelt. Åka tåg är dock trevligt, förutom allt stök runt omkring vid påstigning och folk som har svårt för att hålla snattran. Annars är det rätt så rogivande när det väl flyter på.

(O)lustigt att dopinganvändaren Adil Bouafif finns på planschen.

Väl på plats, så går vi hela gatan ner till tävlingsområdet. Hämtar ut nummerlappen. Försöker att tagga igång något som börjar likna någon sorts tävlingshets. Jag tittar på starten av 5 kilometer, samtidigt som jag sedan också ser slutet på. Det är i många lopp jag har möjlighet att se när jag själv springer om man säger, man blir väl lite luttrad kanske. Jag är mest orolig var jag ligger rent formmässigt. Förra året så var inte omstarten så himla kul, då Midnattsloppet, då jag var mitt inne i en period av stora problem med ena foten (samma fot som gäckar mig än idag).

Vinnaren av 5 km-loppet, som också sprang 10 km.

Jag värmer försiktigt upp, försöker att väcka kroppen efter att ha legat och halvsovit på en bänk bortanför tävlingsområdet. Det känns helt okej, när jag ska "filosofera" på bajamajan, så känner jag mig plötsligt ganska varm. Nästan kokhett i ansiktet, inget bra tecken. Det var trots allt ganska varmt i luften. När jag kom ut från filosofrummet, så fläktade en vind skönt i ansiktet. Sedan var det bara att ta sig till tävlingsområdet och se vad hösten 2015 skulle ge mig rent löparmässigt.

Någonstans i den  högen, står jag och lurar.

Under:
Jag hade läst i tidningen Spring om loppet, så omdömet var lite varierande angående loppet. Samtidigt så fanns det något som lockade att springa i Norrköping, en inte alltför avlägsen stad och trevligt att få åka iväg. Däremot hade jag läst på om kullerstenar och spårvagnsspår. Det var just det jag såg nedanför mina fötter och en bra bit längre fram, det var ganska trångt innan vi skulle komma iväg och jag hade mina föraningar hur det skulle gå. Fast det som följde var inte ändå så långt jag hade tänkt mig i tankeprocessen. Jag som försökte undvika spårvagnsspåret i början, fick se en medtävlande ramla och någon till, jag hade inget val. Det fanns inget utrymme på sidorna och bakifrån trycktes det på, så jag hade bara det enda valet ifall jag inte vill trampa på någon som låg ner - jag föll. Vilken kalabalik. Kepsen flyger iväg och går hårt i marken.

Där kommer jag, trött på allt. Löpningen framförallt.

Jag försöker snabbt få kontroll på mig, jag behöver kontrollera att jag är okej, inte blöder någonstans eller värst av allt - pajat foten. Allt verkar bra, bara kepsen som har blivit lite smutsig. För att börja jobba igen på det ledande fältet, så börjar jag nästan rusa ganska snabbt för att komma ifatt. Det börjar likna den där nationaldagen på Ingarö, när jag sprang Paradisloppet, då vi tre som ledde loppet sprang rakt ut i träsket på grund av för dålig skyltning. Då fick jag rusa ikapp, så mycket som det bara gick. Det som händer sen både på Ingarö och nu senast i Norrköping, är att kroppen tappar sin energi och rytm ganska fort. Jag känner själv någonstans att det känns som en dålig plan och ganska misslyckat. Jag försöker göra det bästa av situationen, men jag känner att kroppen inte alls är lika pigg som vanligt och det är otroligt varmt.

Jag får revidera min plan på att springa runt 35 minuter till att springa på 36 minuter. Banan är väl varken kul eller tråkig, den är lite småtuff och det kommer en backe strax innan 4 kilometer som kommer att bli extra jobbigt, eftersom man springer samma lopp två gånger för 10 kilometer. Jag tror att under flertalet minuter att jag hatar löpning så in i helvete, när knoppen vill något och kroppen gör något annat. Livet var inte bäst just då, inte alls. Jag får snart revidera min plan till någonstans mellan 37 och 38 minuter. En otrolig dipp med tanke på vad jag är god för i egentligen.

Jag ser många löpare runt omkring mig och tänker "att jag är i vanliga fall är snabbare än vad du där, men inte idag uppenbarligen". Det här var ett uppvaknade utan dess like, ingen mer än jag kan vara gladare när det återstår 1 kilometer. Känslan när jag springer i mål är att skiten äntligen får sitt slut.

Efter:
Jag har inga speciella känslor, men tiden 37:28 skrämmer ingen. Jag känner mig helt tom på tankar och har ingen energi kvar längre, jag är glad att jag har tagit mig i mål. Det finns dagar som du önskar skippa så fort det bara är möjligt, det här var uppenbarligen en sådan. Samtidigt så verkar Norrköping helt plötsligt var den stad som vänder från en trevlig löparstad till att ge motsatta känslor.

Vad ska jag göra?

Jag gjorde min tävlingsmilsdebut i Norrköping augusti 2012, då sprang jag på finfina 37:55. 2014 sprang jag 3 kilometer i Norrköping, då sprang jag på ett nytt gällande rekord då. I år sprang jag 3 km inomhus, då blev det en dunderflopp. Min klocka slutade fungera och hallens klocka var inte heller verksam. Jag satt kvar i omklädningsrummet efter en kort dusch, funderade på löpningen och hur jag skulle komma igen från det. Två veckor senare sprang jag på riktigt fin tid på 3 km och i mitten av mars sprang jag på nytt inomhusrekord på 5 km. Så Norrköping kanske är till för att jag tackla motgångar och komma igen?

På tåget hem så släpade vi oss till tåget, med besvikna miner. Det värsta eller det bästa av allt, var att det väntade ett nytt lopp senare ikväll. En chans till omgående revansch? Med tanke på vad kroppen ville säga mig nu, så visste jag inte hur det andra loppet skulle gå. Många tankar for genom huvudet och jag vet inte hur jag ska skulle tolka detta, men de får ni reda på i nästa inlägg.

Norrköping Indoor Games 2015 - Vilken flopp!

Datum: 24 januari 2015 Distans: 3 km Placering: Vem bryr sig? Tid: 10:10 (Usch och fy)

Jag satt ensam i omklädningsrummet, på bänken. Jag kände mig skamsen, det hade gått helt åt pipsvängen. För bara 8 dagar innan det här loppet, hade jag på nytt, sprungit in på ett nytt rekord. Tiden 9:26, var helt magiskt. 8 dagar senare, så springer jag in på 10:10. Den solklart sämsta tiden någonsin för min del på 3000 meter inomhus. Den näst sämsta, sprang jag i mitt första 3000 m-lopp, då blev det 9:48. Vad hände egentligen? Det är otroligt svårt att svara på. Som ni märker blir det här inte en klassisk löprapport, med inför, under och efter. Utan nu ska vi gå igenom hur det här kunde ske.

9 juni 2012, 18 maj 2013, 18 maj 2014, 12 oktober 2014 och nu 24 januari 2015. Fem kritiska datum, där det fullständigt har gått åt h-vete i mina lopp. Där jag har känt stor ilska, sorg och varit djupt besviken på min insats. Ibland kommer det sådana där bottennapp, det bara blir så. Ibland vet du inte ens hur du skulle förklara dem. De bara kommer och sen är det inget mer med det.

Ska vi titta på några faktorer som kan ha spelat in då?

Bra skit, men inte för löpning antagligen.

1. De spelade Twin Peaks när jag kom in i hallen
Stadium Arena i Norrköping är en förträffligt fin friidrottshall. Den ser väldigt fräsch och modern ut, här skulle jag kunna spendera mycket av min tid om jag hade haft den möjligheten. Inget ont om Västerås friidrottshall som jag tränade i några gånger i början av 2014, men det är som natt och dag. När jag äntrade hallen, så var det fullt med härliga friidrottskämpar som gav allt. Det märkliga är i kråksvängen var att det spelade introlåten till Twin Peaks när jag kom in. Jag gillar Twin Peaks och tycker det är extra kul att den ska återuppstå, men var det inte ett illa tecken bara det? Vem spelar introt till Twin Peaks, när man ska peppa igång en själv?

Det hade nästan varit ännu värre ifall det hade spelat Arkiv X-jingeln, då hade jag blivit ännu mera rädd.

Förlåt igen.

2. Lunny var kvar i ryggsäcken hela loppet
Jag hade med mig Lunny som åskådare i Eskilstuna och nu senast i Huddinge, vad hände då? Jo, nya rekord. Vad hände när Lunny saknades i Örebro? Inget rekord och allmänt tufft lopp (9:39). Nu var Lunny med, som sig bör. Men har var kvar i ryggsäcken hela loppet och han fick inte ens andas i den där friidrottshallen. Resultat var talande, total flopp. Jag ber om ursäkt, Lunny, igen. Jag hoppas att du inte flyger iväg från mig nu.

3. Noll tidsuppfattning
Ibland har jag bra dagar, där jag har planerat allt innan och ingenting lämnas åt slumpen. Ibland slarvar jag lite åt det och tror att det ska "lösa sig". Det gjorde det inte denna morgon. Jag hittade inte min löparklocka, så jag tog min andra Tom Tom-klocka, som jag hade innan. Den var dock urladdad, så jag tog med mig laddaren, för att ladda på tåget. Så blev det dock inte, jag fick inte med alla delar till laddaren och det blev ingen klocka på armen. Sen kom jag ihåg att de hade en klocka i hallen, som rullade på och som gav bra uppfattningar.

Den fanns där, klart och tydligt. Perfekt tänkte jag, då har jag någorlunda koll på upploppsrakan efter varje lopp. Icke, sa nicke. Den slutade att fungera efter första loppet, så jag tappade tidsuppfattningen helt. Det blev som att jag sprang i ingenmansland, jag hade fruktansvärt dålig koll på hur jag låg till tidsmässigt och när jag skulle in på upploppsrakan för sista gången, så förstod jag hur illa det var och det hade redan passerat 10 minuter. Vad i helvete lixom?

Inte nog med att jag tappade tidsuppfattningen, jag blev osäker på hur många varv jag helt plötsligt hade sprungit. När jag kom i mål, så tyckte jag ändå att med min tid sprungit ett lopp för mycket. Men det kan självfallet inte vara möjligt, men så är det. Inte ens varven klarade jag av att räkna.

4. Jag värmde upp. Ganska bra. 
Inför Scandic, så värmde jag i stort sett inte upp alls. Ändå så kom jag ihåg väldigt bra och sprang väldigt bra. Slog nytt rekord och allt. Nu hade jag betydligt mer tid och möjlighet att värma upp, så jag värmde upp hyggligt intensivt under en längre period. Samtidigt som jag ställde ut en häck, som jag hoppade över. Det var förgäves uppenbarligen, när vi ser på resultatet.

5. Jag hade inga bra ryggar att hänga på
I Scandic och även i Eskilstuna så hade jag möjlighet att hänga på ryggar, som faktiskt låg i mitt tidsspann. I Norrköping, så visste jag dock på förhand att de flesta var bra mycket bättre än vad jag var. Det straffade sig ganska rejält i kombination med att jag inte hade någon tidsuppfattning. Jag hade faktiskt ingen koll på hur jag låg till.

Det var egentligen samma sak förra året, när jag sprang samma tävling då. Då hade jag dock en fajt med landslagslöperskan Cecilia Kleist, som jag spurtslog och satte ett nytt svensk rekord.

6. En 17-årig tjej slog mig
Det är absolut ingenting att skämmas för. Vilken talang att springa nästan sub-10 som hon gjorde. Men på något sätt i kombination med tidsuppfattningen och att jag saknade bra ryggar, så kände jag inte riktigt hur jag skulle disponera loppet överhuvudtaget. Hon hängde på mig under en väldigt bra period. Till slut, så passerade hon mig i näst sista varvet eller så och sedan var det kört.

Hon ska ha all heder, riktigt fint lopp. Men på något sätt, så fick jag in ännu mera osäkerhet när jag inte lyckades slå henne till slut.

7. Ont i kroppen. 
3000 meter innebär högt tempo hela tiden. Det vet ni, som har följt mig igenom de här loppen. Det finns inga genvägar till framgång. Idag så kändes bra i början, för att sedan dala. Jag upplevde att min puls inte var den bästa, eller att den var ojämn. Samtidigt som jag fick konstigt ont i bägge armarna. Det var riktigt ansträngande utan tvekan.

Jag spekulerade att jag var på väg att bli dunderförkyld. Det har varit så tidigare nämligen. Att det här var en insikt på vad som komma skall. Jag har *peppar* *peppar* klarat mig oförskämt bra från värre sjukperioder. Nu sitter jag här, dagen efter, så verkar det vara helt ok. Märkligt det där.

8. Himmelskalsonger ger inte framgång. (Varning för snusk!)
Ni vet när man i stort sett inte har några rena underkläder kvar, så har man bara några unkna, som du alltid helst slipper använda. De är osköna, ser förbannat fula ut och önskar helst att du hade slängt dem. Fast du gör ju inte det, ifall du behöver dem någon gång. Det behövde jag, för tvätten hade inte blivit tvättad på ett tag och jag hade dem på mig. En par himmelsblå kalsonger. Ni tror jag driver eller bara gör mig själv till åtlöje, men att jag ens hade på mig dem, borde ge en indikation att det är dags att kasta iväg dem för gott.

Usch och fy, säger ni. Jag håller med. Bort med eländet.

Ingen bra uppladdning?

9. Semmelwrap. God, men inte vägvinnande.
Jag bröt min uppladdning. Jag åt inte glass som jag brukar göra dagen innan, utan det blev nymodigheten semmelwrap. Förvisso, väldigt god. Men inte som glass och helt plötsligt, står vi där. Vi pekar åt alla håll och riktningar, kan semmelwrapen skrotas inför nästa uppladdning. Glassen kommer självfallet komma tillbaka lagom till nästa lopp, utan tvekan. Jag tänker inte chansa kommande gång.

10. Alla rekord. Jag gav inte allt.
Det går inte komma ifrån att jag är lite förvånad över mina nya rekord, jag trodde inte jag skulle komma in i 2015 års säsong på det här sättet. Jag hade egentligen inte ändrat någonting markant i jämförelse med förra årets uppladdning. Snarare så tycker jag att jag ligger lite lägre i jämförelse, men ändå slår jag två rekord.

Jag tycker ändå veckan har gått bra, något långpass som blev kortare efter att jag fick lägga om det. Dessutom tyckte jag att passen mitt i veckan, var något snabbare än vad jag hade förväntat mig. Det var så att jag fick stoppa kroppen från att springa för fort. En skön känsla och det trodde jag skulle leda mig in i något bra.

På något sätt, så gav jag inte allt. Det fanns inte där, jag var inte sliten, inte trött, men ändå så blev det inget.

11. Jag saknar skogen.
Jag har inte sprungit i skogen på flera veckor. Den enda möjligheten, med tanke på att solen fortfarande går ner relativt tidigt, är att jag kan springa i skogen under helgerna. Men av olika anledningar har det inte funnits möjlighet. Förra söndagen, skulle jag springa ett långpass i skogen och då var totalt livsfarligt med all is och jag vände, så jag sprang på asfalten istället. Igår var jag bortrest i Norrköping då och idag, så fanns inte den tiden, då jag var upptagen på annat.

Jag saknar skogen. Jag älskar friheten att lyssna på en härlig podcast och få ta in alla mysiga bilder utav naturen. Det har jag inte fått på ett tag. Det hade jag behövt, för att få en inre frid helt enkelt.

12. Starten försenades.
Väldigt banalt. Tänk såhär, jag har värmt upp ett tag och vill komma igång, sen så annonseras det av det är en försening. Ingen stor sådan, men jag tycker inte om onödiga väntetider. Allt ska ändå vara över på ca 10 minuter. Så går det, när man ska försöka tajma allt med tåg och hela fadderrullan. Väntetiden blir alldeles för mycket emellanåt, särskilt när man har myror i brallan.

Blanda ihop några eller alla delar, så kan du få anledning till vad som gick dåligt. Nu ska vi dock inte haspla ur dåliga ursäkter, men någonstans har jag säkert rätt utan tvekan.

Jag fick höra enligt rapport att jag hade sprungit 3:08 första kilometern, inte lika snabbt som i Scandic. Inte heller långt ifrån, så då undrar man vad som kan ha felat så galet. Efteråt så åt vi en god planka, innan hemgång. Ingenting kändes bra och jag var lite stött av det hela. Just i det där ögonblicket när jag satt i omklädningsrummet, så ville jag lägga av med löpningen. Finito. Det här var slutet.

Strax innan jag kom hem, så intervjuade mig själv och lovade mig själv dyrt och heligt om revansch. Jag skulle ta detta som en läxa, att aldrig fila på något i min träning och att det här skulle vara en del av min inre glöd att nå nästa stora resultat. Du får inte tappa ödmjukheten, aldrig någonsin. Jag bryter ihop och kommer igen. Det vet ni.

Tillbaka till verkligheten: Steget från strålkastarljuset

Det blev rätt mycket härliga känslor efter rekordloppet i fredags. Jag hade ärligt talat inte några tankar på att slå något rekord och jag visste inte direkt om jag skulle kunna studsa tillbaka så snabbt efter mitt "mellanmjölkslopp" i Örebro, 6 dagar innan. Uppenbarligen så kan jag göra vad tusan som helst, så länge jag jobbar hårt för det och verkligen tror på det. Ni som läste mitt förra blogginlägg, kunde förstå att det var först mot slutet som jag började tro på mirakel helt plötsligt. Från att det vänder från ett slentrianmässigt lopp till att bli ett rekordlopp, skillnaden är uppenbarligen ganska hårfin. Jag hade dock ett mål med loppet, när jag tänker efter. Hade jag sprungit enligt mig själv, ett dåligt lopp, så hade jag "straffat" mig själv med ett pass redan dagen efter. Alltså på lördagen. Nu behövde det inte bli så, utan vilade förutom lite kroppsövningar senare på kvällen. 

Sen skulle jag tillbaka till verkligheten lagom till söndagen. Ni vet, gnugga de där passen, ett efter ett. Ibland helt utan känsla och inspiration, men ack så viktigt för slutresultatet. Det blir väl extra mycket när man kliver ur strålkastarljuset, där uppenbarligen fanns både förbundskapten och Irene Ekelund på läktaren enligt bloggrannen Staffan. Inte tror jag att jag är aktuell för finnkampen, men med tanke på hur min utvecklingskurva har gått sedan jag började,  så vet man aldrig hur det kan sluta. Så, söndag och jag skulle springa det där långpasset på 25 km i skogen. Att det var i skogen, var väl alltid en tröst. 2,5 km senare efter start, så pausade jag klockan och gav upp. Jag ger aldrig upp. Den här gången gjorde jag dock det, det var gigantiska isvägar med 98% benbrottsrisk och det var bara att kasta in handduken. Jag gick sakta tillbaka och var arg. Jag försökte vända på det hela och stack sedan ut på en asfaltstia. Det kan vara DEN kanske mest oinspirerade asfaltstian sedan Norge och Sverige gick skilda vägar. Det var svårt att ladda om helt enkelt.

Under måndagen blev det ett innebandypass. Samma sak där, jag saknade helt geisten att tycka innebandy är kul. Ingenting stämde och jag hade svårt att ens jubla vid mål när vi spelade tvåmål. Märkligt det där, ingenting särskilt har hänt alls någonstans. Jag borde vara glad och fortfarande lyrisk över rekordet. En sak ska man dock ha klar när det gäller mig. Så fort jag har infriat något mål, så tar det inte lång tid innan jag fokuserar på nästa mål och i det här fallet, gäller det att förbereda sig för Norrköping Indoor Games. Idag, hade jag sovit ganska lite och var allmänt flamsig av trötthet. Då passade jag på att köra ett unikt pass, 18 km på asfalt och 4:13/km i snitt. Så långt har jag aldrig sprungit på asfalt egentligen. Ett bra pass, jag tyckte att jag höll en bra och jämn fart i hela passet. Lite småhalt på sina ställen, men inget som störde. Så nu sitter jag här, med en mindre leende på läpparna och skägget av. Livet går vidare. Precis som vanligt. 

Norrköping Indoor Games 2014 - Planen lyckades!

Datum: 25 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 8 Tid: 9:35 (Nytt PB!)

Egentligen var jag rätt så besviken efter Scandic. Väldigt besviken. Av flera skäl. Dels så hade jag ett starkt illamående som varade hela kvällen som gjorde mig irriterad, dels så var jag lätt besviken på tiden 9:43. Snacka om att ställa höga krav på sig själv när man tycker att en tid som är 2 sekunder över sitt personbästa inte är mycket att vara glad över. När framgångens vindar tar fart så svävar jag lätt iväg och blir som besatt att fila på varenda liten jävla detalj som finns där ute, för att jag ska kunna ha möjligheten att bli ännu bättre. Efter Scandic Indoor Games så kände jag mig en smula fundersam, det kändes som att jag inte tog tillvara på min chans under kvällen.

Dagen efter så vann vi en prestigefylld innebandymatch. En sorts revansch för kvällen innan, framförallt när vi aldrig hade vunnit mot dem på bortaplan. Jag kom hem helt segerrusig och tyckte att jag åtminstone hade få en skön positiv känsla under helgen. Under söndagen efter ett trevligt långpass så började tankarna fundera på hur kommande vecka skulle se ut, hur jag skulle lägga upp min löpträning. Jag bestämde mig ganska sent för att åka till Västerås på måndagen, jag hade ett mål i sikte och bara ett. Att slå nytt personbästa i Norrköping till kommande helg. Hela veckan skulle bli starten på min revanschlusta.

Inför: Det är ganska skönt att veta att man kan få sova ut ganska bra nu när det är inomhuslopp långt bort, för de brukar vara sent på kvällen. Jag kan äta frukost i lugn och ro, utan att känna stress. Jag är så busig så att jag byter min traditionella Lingongrova (som jag äter varje jäkla frukost) mot rostade mackor med marmelad, kan det komma att bli segerreceptet för ikväll? Under gårdagen hade jag dessutom återigen ätit pappas goda köttfärslimpa (som jag åt innan jag satte personbästa i Örebro, men inte innan Scandic...).

Dags att lämna den kungliga huvudstaden och sprida lite kungaglans i Norrköping!

 När vi väl hade rullat mot Norrköping, så hade jag återigen en rofylld tågresa framför mig. Jag har åkt till Norrköping i andra ärenden och som ett byte på vägen, men jag gjorde faktiskt min tävlingsdebut på milen i mitten av augusti 2012 vid Norrköpings Stadslopp. En debut som jag sprang på härliga tiden 37:55. Något som var ett första steg mot nya höjder uppenbarligen. På plats i Norrköping, så var det dags att ta sig mot arenan. Tiden började rulla iväg och det var mindre än en timme kvar till avprickningen, jag hade dock säkrat med att skicka iväg ett sms till en av tävlingsledarna att jag skulle bli sen. Inga problem med det.

Väl på plats vid Stadium Arena. Som var även tävlingsområdet för stadsloppet 1,5 år tidigare, tänk att tiden går snabbt framåt och man har kommit så långt hittills. Jag hämtar ut mitt tävlingskuvert, byter om i stilla ro och jag t o m går in och gör nummer två på exakt samma toalett som när jag senast var här. Jag funderar på hur formen är och vad jag kan åstadkomma. Jag hade ändå sju inhyrda farthållare för min del under loppet för mig. Det som är kul med Örebro är att man kan värma upp på en bana bakom läktaren, finns inte i Norrköping. Så jag värmer upp på en liten kort yta vid läktaren, jag tar t o m hjälp av en häck som vill att jag ska hoppa lite. Väl på plats inne på banan för uppvärmningen kort innan loppet, så nästan lufsar jag fram och jag undrar egentligen vad jag är på väg idag egentligen.

Nu börjar vi nog alla få lite "myror i brallan" och vill kuta iväg!

Under: Eftersom i stort sett hela fältet har bättre tider än vad jag har, så får jag ställa mig i ytterkurvan lite längre fram innan start. Sen går startskottet och jag är osäker på var ribban kommer at läggas. I början så lägger alla som på ett radband i löpfältet och jag hittar ingen bra plats att knö mig in, utan får ligga i ett andra banan en stund. Till slut så har nästan i stort sett alla försvunnit långt framåt och jag kan komfortabelt hitta min plats i innerspåret.

Ytterligare ett varv snart avverkat!

Det är dock psykologiskt svårt att veta var man ska lägga sig i fart, då alla har nästan försvunnit iväg och jag hamnar inte i någon klunga och trots att banan är 200 meter, så känns det på något sätt lite ödsligt för mig. Jag tycker att jag ligger ganska bra till enligt klockan ett bra tag, men jag har landslagslöperskan Cecilia Kleist närmast framför mig och även det är en det en bra bit att ta in. Något som jag nämnde i blogginlägget om Scandic är att man blir rutinerad på att "ligga och tugga" på 3000 m. Det finns aldrig några "vilofickor" i ett 3000 m-lopp, så man har alltid en blåslampa i ändan på sig. Nu hade jag bara en löpare bakom mig och det började se ut som att han började ta in på mig.

*flås* *flås* *flås* Inget sexsamtal här, utan bara löpning!

Inte nog med att startfältet hade många snabbare löpare med, jag blev även varvad av 2 (senare ytterligare en) en gång. Vilket jävla tempo man måste hålla då. Jag funderar lite på hur mycket man tränar, när man har den farten i sig. Jag skakar bort alla tankar förutom mig och mitt lopp, lyckas återigen fokusera. När det återstår 2 varv kvar, så förstår jag att jag har en liten möjlighet att slå ett nytt rekord och börjar dra upp tempot lite, även om jag fegar lite där. Med 1 varv kvar, så finns fortfarande chansen kvar och jag tar med väldigt stora kliv ifatt Kleist och lyckades på målrakan passera henne. Jag ser att tiden på målklockan är helt i min smak och drar till med ett smil när jag passerar mållinjen. Planen lyckads - mina sju farthållare som skulle trissa upp för att säkerställa ett bra lopp, lyckades.

Trots en åttondeplats, känner jag mig som en vinnare. Tack vare Lunny, igen!

 Efter: Jag älskar känslan, de där tre sista stegen, som jag skrev om tidigare. Sen är det guldvärt att få lägga sig på marken och bara få njuta över att det äntligen är över. Den exakta tiden vet jag ännu inte, jag tror att det var 9:37. Att jag lyckades slå nytt personbästa är helt underbart, framförallt i ett sådant här svårdisponerat lopp. Trots att jag totalt kommer på 8:e plats, är jag otroligt nöjd ändå. Vinnaren slår nytt årsbästa i Sverige inomhus med tiden; 8:25 med tvåan strax där bakom. Då vet jag att det har varit ett hysteriskt tempo i loppet. De sju "farthållarna" är dessutom födda på 90-talet, vilket får mig med spretiga skogshuggarskägg att känna mig gammal.

Djupt sjunken i mina tankar innan mitt iskalla vatten kommer!

 När jag byter om i ensamhet och duschar, så kan jag med lätthet konstatera att jag att min plan för veckan har lyckats och att jag ånyo har lyckats imponera på mig själv. Norrköping är uppenbarligen staden som bjuder på en ny löparskräll för min egen del. Vi tar bussen tillbaka mot stan igen, vi avnjuter en god schnitzel på Harrys. Det godaste är dock inte något i maträtten, utan att det är det iskalla vattnet som får mig att njuta som mest. Jag inser att jag inte har druckit något sedan frukost och när man är törstig, så iskallt vatten det absolut bästa som finns att dricka utan tvekan.

Kallt som fasiken var det!

 I väldigt lugn takt så går vi mot centralstationen och bara njuter av kvällen på bästa möjliga sätt. Väl vid stationen, så ser vi en försening med 12 minuter. Det är egentligen peanuts i sammanhanget, men väl ironiskt eftersom Norrköping och tåg hem har haft en förjävla dålig statistik för mig de senaste åren. Väl på tåget, omhuldad av värmen, så funderar jag. Hur skulle livet vara utan alla fina löparminnen? Väl hemma, så njuter jag av andra halvan av den torra kanelbulle som jag köpte på Pressbyrån i Norrköping. Inte den godaste kanelbulle jag har ätit, men det var så länge sedan och jag var sååå värd den!

Tåget rullar mot...Norrköping!

Ingen rast, ingen ro. Bara springa med mycket tro. Dags imorgon för att ta på sig sitt "game face" och göra det bästa av en alldeles delikat situation. Apropå delikat, så kunde jag ha valt Hammarbyspelen (vars 3000 m sprangs idag) före Norrköping Indoor Games. Valet föll alltså på det senare. Jag tror nog att fansen i Norrköping har varit en stark påtryckande faktor att NIG har lyckats få med mig på båten. Stjärnglansen har nyligen varit i Örebro - två gånger under vintern och det anses som väldigt orättvist och nu måste alla lappar med namnunderskrifter gett resultat, eftersom jag kände att det var det enda rätta att göra. Ett av mina krav att komma till Norrköping, var att jag skulle få en farthållare, så att jag känner att jag har bra möjligheter till ett bra lopp. Uppenbarligen så togs mina krav på största allvar, då inte en utan sju duktiga farthållare har tagits in för min skull för att jag ska kunna ha de bästa av möjligheter att göra bra ifrån mig. Givetvis känner jag mig hedrad den här stora uppgiften och jag inte har något annat val än att bjuda på en bra show för alla fans av god underhållning under morgondagen.

Hur är formen då? Jag har tränat ungefär som tidigare, kanske pyttelite bättre. Däremot har jag sedan en vecka tillbaka varit småhängig fram och tillbaka, inte så att jag känner mig sjuk. Jag har dock inte känt mig hundra och det går i vågor. Om jag känner mig som nu, så känns det helt okej. I onsdags sprang jag 10 km asfalt, den gamla klassikern för mig. Det blev ett lugnt pass på 41:17 (4:07/km i snitt). Igår blev det lätta styrkeövningar, det var ett tag sedan och var trevligt att få göra det igen. Idag har jag mest kliat mig på magen och glott in i TV:n, det skvallrar om en optimal uppladdning inför morgondagen.

Jag ska njuta av varje steg jag tar imorgon. Framförallt de tre första och tre sista stegen, däremellan kan vi alltid diskutera.

Norrköpings Stadslopp - Pffffh, vad är sub-40 för något?

Datum: 18 augusti 2012 Distans: 10 km Placering: 27 Tid: 37.55 (nytt PB)

Så var det äntligen dags. Jag skulle till slut efter 11 lopp, skulle det 12:e loppet bli milen för första gången. Men jag hade ett kvitto på att jag ändå var en fullgod löpare efter mina tider i 5 km och "nästan milen"-loppet i Trosa. Men likväl, nu var det dags och istället för att ansluta mig till jippoloppet i Stockholm, så åkte jag till Norrköping, för att se vad jag hade att erbjuda milen.

Innan: Om du besöker olika träningsforum och kollar igenom löparartiklar, så ser du att "sub-40" är ett välkänt begrepp när det kommer till milen. Det handlar helt enkelt att springa under 40 minuter på milen. Jag har två mål inför den här höstsäsongen som jag har satt upp. Dels att jag ska springa milen och dels att jag ska springa under 40 minuter. Någonstans i mig, så hade jag förhoppningar att jag skulle slå två flugor i en smäll.

Mina två senaste träningspass på c:a 9 km, var nästan nere på lopptider. Jag snittade nästan 4.00 minuter/km blankt. De två senaste passen har varit de jobbigaste träningspassen jag har gjort, jag har verkligen gått över både smärttröskel och orkat mentalt. Vem hade kunnat tro att jag skulle orka och göra det så bra i mina träningspass, när jag i början av maj mest sprang ute för att "hålla formen" och var någorlunda förberedd för korpfotboll och innebandy. Idag lever jag och andas allt som har med löpningen att göra, jag är ändå bara en motionär med en sjuhelsikes jävla inställning. Jag är missnöjd vid minsta motgång och jag älskar att utmana mig själv och slå rekord.

Att gå upp tidigt vardagar är inget nytt, men att behöva göra det numera på lördagar känns faktiskt jävligt jobbigt. Man börjar ifrågasätta om allt det här är värt det. Hade det inte varit bättre att somna om och få vakna när man själv önskade. Men jag vet att det här handlar om karaktär, att slå sönder gränser och orka det där lilla extra. Jag hade ätit bra dagen innan, idag kände jag mig väldigt trött och visste inte exakt vad jag hade att förvänta mig rent formmässigt. Långt skulle det bli i varje fall.

Dessutom behövde jag gå på toa ett flertal gånger, vilket jag har gjort de senaste loppen. Jag är inte dugg nervös egentligen, hur jag är snarare i komaliknande tillstånd innan lopp. Men jag undrar varför kroppen beter sig på dette viset?


Här är jag. Halvt medvetslös innan loppstart.

Under: Jag stod nästan längst fram, någonstans i mig så var jag redo att springa under 40 minuter och jag inbillade mig att jag behövde stå långt fram för att nå mitt mål och slippa bli nersprungen av c:a 1100 löpare bakom mig. Längst fram i ledet så hade vi Mustafa Mohamed, med passade nr. 1 på magen och bakom han stod Cecilia Kleist. En tjej som har vunnit damklassen i flera lopp jag har ställt upp i. Bakom henne, så hade vi...Andreas. Så vi har alltså en löpare som lär vinna hela skiten, en annan som antagligen tar hem damklassen och sen så jag....vad gör jag för häftigt då? När man äntligen kom iväg, så var jag väldigt fokuserad att hela tiden hamna under 4 minuter varje km. Men samtidigt måste jag vara smart och inte förbruka för mycket krafter så tidigt nära loppet.

När vi väl kom iväg, försökte jag till med en minispurt, så att jag kom längre fram och slapp bli påsprungen. Starten kändes bra och jag kom iväg i hyggligt tempo, de första km känns aldrig jobbiga. Det är de som är det kluriga, då man inte vet vad kroppen ska orka med idag och vilka krafter man egentligen har. Kroppen väljer att dölja sina kort väl inledningsvis.

Efter c:a 3-4 km, börjar jag bli trött i kroppen och den där muren utav smärta kommer. Det är återigen dags nu att skilja agnarna från vettet, du måste förbi den här muren och motstå kroppens signaler som säger åt dig att stiga åt sidan. Dessutom med vetskapen att det är över 6 km kvar också på köpet. Men jag fortsatte att satsa på att få under 4 minutersspärren, det gick bra. Det var mycket folk längs banan och olika arrangemang av dess slag, fanns utmed banan. Både stora och små sådan'a.

Jag fortsatte i ett bra tempo och när jag började närma mig endast 3 kilometer kvar, hade kroppen faktiskt slutat att vara elak och sända ut dessa smärtsignaler. För det är ju så för mig när det kommer till löpningen. Det finns egentligen i huvudsak tre faser. Den första fasen är Start med pigga ben och hur mycket energi som helst, följt av Muren innehåller antingen mjölksyra eller en hel del smärta, oftast både och. Muren innebär också en mental tornado av en massa tråkiga tankar om att det här inte kul, du avbryta loppet och detta blir mitt sista lopp. Sen följt av Friheten, där man inser att jag har tagit mig förbi muren och har nya krafter. Jag bestämmer själv hur bra jag ska göra ifrån mig. Det är också då man börjar närma sig mål och forstå, att man snart närmar sig slutet. Trött är man, men då är det en skön trötthet. Att jag är kungen över mig själv.

Nåväl, när det återstod 2 km kvar. Så kände jag nog skulle gå under 40 minuter, jag höll i stort sett samma tempo loppet igenom och jag fortsätte med pigga ben att skutta vidare. Inledningvis hade milen känns för lång, men nu tyckte jag att det var lagom och med musiken pumpandes i öronen. Som egna mentala hejarklack, seglade jag förbi "1 km kvar"-skylten med ett leende. När jag började se målet, så tog jag i lite extra och med reservkrafter kvar i kroppen, så bjöd jag till mig med en spurt till publikens jubel.

Här kommer min monsterspurt

Efter: Kroppen kändes pigg efter loppet, bara lite trötthet i baksida av lår. Helt okej känsla. När jag fick reda på tiden, blev jag väldigt glad och kanske blev jag gladare nu än när jag slog mitt 5 km-rekord förra helgen i Södertälje. 37:55 på min första tävlingsmil någonsin. Hur häftigt är inte det? Jag kunde inte drömma att jag skulle ha en sådan här bra utvecklign som jag har haft hittills på bara 12 tävlingslopp har jag en tid under 18 minuter på 5 km och under 38 minuter på 10 km. Gissa om jag njöt inombords efter det här underbara loppet.

Vem var det som vann egentligen?

Efter loppet träffade man på den store marathonlöparen Mustafa "Musse" Mohamed, som givetvis vann loppet. Det blev lite prat med en väldigt trevlig och ödmjuk "Musse".

Redan dagen innan loppet hade jag bestämt mig för att jag skulle äta en hamburgare på McDonalds bara för att ge mig någon sorts belöning för det här och det blev en McFeast. Kort efter jag hade ätit klart, så började jag må väldigt dåligt och få en otrevlig spykänsla. Om det berodde på hamburgaren eller något annat, låter jag vara osagt. Men det skedde direkt efter restaurangbesökt, en känsla som höll i sig hela kvällen så att säga. Kändes väldigt tråkigt med tanke vilken tid jag gjorde, att fira det hela med enormt magont.

Men vafan, 37:55. Inte illa. Det här seglar jag på länge!

Om loppet: Första gången loppet arrangerades. Tävlingsstarten låg en bit bort från själva centrum. Bra drag och tryck före, under och efter loppet. Kul att få springa i fina stadskärnor såsom att springa i natursköna områden. Banan var trevlig att springa, utan egentliga svårigheter. Vilket bidrog till en bra tid, såklart. Tyvärr är det ett stort minus att man inte fick en medalj. Det hade varit helt klart jättekul att haft en fin medalj att hänga upp, som ett stolt minne över detta. Men jag är inte alls missnöjd över att få springa Midnattsloppet, Norrköpings Stadslopp gjorde mig gott.

Säsongen 2012:

19 maj - Skärholmsloppet (Skärholmen) - 5km - 20:05

26 maj - HalvTolvan (Bromma) - 6 km - 22:59

27 maj - Täbyloppet (Täby) - 5 km - 20:07

7 juni - MälarEnergi Stadslopp (Västerås) - 5 km - 19:15

9 juni - Paradisloppet (Ingarö) - 5 km - 21:47

19 juni - Kanalrundan (Söderköping) - 5 km - 18:25

29 juni - Trosa Stadslopp (Trosa) - 8,9 km - 34:46

5 juli - Roslagsnatta, NT-Loppet (Norrtälje) - 5 km - 18:32

7 juli - Musköloppet (Muskö) - 5 km - 18:03
7 augusti - KK-Joggen (Katrineholm) - 5.1 km - 18.25

11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55