Telge Stadslopp 2015 - Pånyttfödelsen inleds tillsammans med gäss

Datum: 29 augusti 2015 Distans: 5 km Plats: 5 Tid: 16:55

2012. Året då löpningen drog igång på allvar. Då allt blev på riktigt, då jag blev mera målmedveten och jag körde på som ingenting annat. Det var ett steg (eller många steg rättare sagt) mot en bättre framtid. Då jag lärde känna mig själv bättre och vad jag är kapabel. Att få en tydlig karaktär kring hur jag är och vad jag vill. Att vara 24 år och ännu lite vilsen i sin identitet, utan klara riktlinjer. Det är en sak att säga att man är envis och målmedveten, en annan sak att faktiskt jobba efter det.

5 kilometer var min favoritdistans i början av karriär. Inte konstigt egentligen. Mest av bekvämlighetsskäl, då det vara den första distansen jag sprang och den var kortast. Jag kapade snabbt ner min tid från 20:05 till 17:37 (på just Telge Stadslopp 2012). En ganska anmärkningsvärd förbättring på kort tid, på en sträcka som erkänt tufft. Sedan den där augustidagen i Södertälje 2012, så har jag bara kapat 59 sekunder ner till 16:38 på 5 kilometer utomhus. Så på 3 månader lyckades jag alltså att få ner 2,5 minut, men 3 år senare så hade jag inte kapat en minut. Tuff distans helt enkelt. Framförallt när jag har börjat tränat för betydligt längre distanser, det är sällan jag tränar specifikt för att springa den här distansen. Mystisk distans helt enkelt.

Inför:
Loppet hade flyttas fram två timmar från 16 till 18, i jämförelse med förra året. Det är ett ganska pittoreskt lopp med en småstadskänsla, trots att loppet löps mindre än 1 timme från Stockholm. Det är inte många lopp som endast löps 5 kilometer av den här digniteten, om jag inte minns fel så hade Telge 10 kilometer på menyn tidigare. Det är ett lättlöpt lopp som lockar ett antal duktiga löpare. Jag får väl säga är en sådan.

Skönt att få fundera lite på tåget!

Många timmar kvar, så satt jag hemma och softade. Tog det lugnt framför tv:n. Det fanns inte så mycket att göra, när man vid 15-tiden skulle bege sig från hemmet till Södertälje. Oavsett om det är tidigare på dagen eller senare på kvällen, så har jag sällan den där härliga känslan att jag ska slakta alla på banan. Det är oftast något som brukar växa sig fram på startlinjen, sedan brukar det ta sig under loppet. Det åts i varje strömming vid Slussen, för att sätta ribban högt. Det brukar gå någorlunda när man slafsar i sig det.

Ni vet att jag gillar att åka tåg, pendeltåg är ett undantag. Sällan någonting spännande att se när man åker, med för många stopp, samtidigt som man åker pendel varje dag ändå. Inte åt det hållet, men ändå. Det som är skönt att åka tåg, är att man låter tankarna flöda fritt och låter kroppen slappna av. Du behöver inte stressa, utan det är tåget som tar dig dit som du behöver. Jag hade inga speciella tankar inför det här loppet, även om jag gärna skulle vilja slå det tidigare banrekordet för min del; 17:14 och även krypa in under 17 minuter. Samtidigt åkte jag på en nit under Norrköping och lyckades rädda upp lite av hedern under Midnattsloppet, så jag visste inte direkt vad jag skulle tro.

Jag "dödar" dig nu!

Väl på plats, så fanns det inga bajamajor kvar, utan det var toaletter på en närliggande restaurang som gällde. Kanske "budget cuts" helt enkelt. Jag fick i våras förra året att Telge Stadslopp det året skulle ställas in, men nu i efterhand måste det mera ha handlat om att Enhörna (tror jag?) måste ha dragit sig ur. Jag är ändå här för fjärde året i rad och någon typ av charm måste det ha i sig antar jag, även om det inte är särskilt glamoröst. Efter en väldigt kort uppvärmning, så står jag där vid vattnet. Ett vägskäl står framför mig. En jävla massa kanadagäss står också framför mig. Det är antingen bära eller brista. Kanadagässen tittar lugnt och försiktigt på mig. Precis som de vet hur det ska sluta idag. Jag tackar för förtroendet av deras tysta tankar, idag ska jag vara tillbaka på banan. En kraft att räkna med.

Under:
Jag är alltid fascinerad av startlinjen. Det finns folk längst fram, som ska bökas och trängas för att stå så bra till man bara kan. Jag ser direkt på vederbörande att det inte är någon speciell löpare, ingen löpare som kommer att tillhöra topplaceringar när loppet väl sammanfattas. Ändå ska man stå långt fram, som om det skulle hjälpa dig? Pyttsan. Jag har slutat vara nervös sedan länge vid starter, dessutom är det "bara" 5 kilometer. Antingen känner man att man är med i början eller så känner man det inte. Vid startskottet så springer jag iväg, jag känner mig i hygglig form och det är charmen med just den här korta sträckan. Det finns absolut ingen anledning till att spara på några krafter.

Jag ligger och växeldrar lite i början, sedan kommer Staffan från "Hofvarna" som kommer att ligga före mig ett bra tag. Som kommer att återkomma under Hälsoloppets rapport också. Även om jag känner att flåset inte är perfekt, så känner jag mig komfortabel när jag tar steg för steg. Någonstans kan jag konstatera lite ledsamt att jag inte kommer att slå något nytt rekord idag, jag saknar den där "kraften" i benen som man kan känna på bra löpdagar. Jag känner mig dock inte alltför ledsen över det faktumet, så länge jag hänger på bra i toppen, så önskar jag bara att få tillbaka den där känslan.

Bara hälften kvar. Inte mycket på en 5 km-bana.

Vid 3 kilometer ungefär så kommer det den där backen. Den är mer läskig än vad den låter som, men samtidigt är jag duktig när det kommer till uppförsbackar. Så den tar jag lätt som plätt, jag har tyvärr inte någon chans, att som femteplacerad komma ikapp Staffan eller den andre. Jag är mera förundrad att de trots att jag inte löper snabbare, inte lyckas öka avståndet ännu mera. När det återstår mindre än 1 kilometer kvar, kommer de där klassiska illamåendeskänslorna. Det är inte mycket jag kan göra åt den saken, utan jag försöker andas så lugnt och försiktigt som möjligt. Jag kommer inte att ha ork till någon superspurt mot slutet, men samtidigt så är jag våldsamt sugen att springa in under 17 minuter. Då blir det en extra fartökning mot slutet, vilket betyder att jag springer i mål för att trygga framtidens tankar.

Nu jävlar ska jag under 17 minuter på den här banan.

Efter:
Jag är helt slut efteråt och det känns nästan som att det är här någon form av comeback efter något års skador. Så är inte fallet, jag har bara knutit näven för att se till att jag fortfarande är att räkna med. Sluttiden skrivs till 16:55 - samma tid som MälarEnergi Stadslopp förra året - alltså den tredje bästa tiden på 5 kilometer för min egen del. Med tanke på vilken känsla jag hade efter Norrköping, så var det här väldigt välkommet när jag försöker fundera över vad som hände vid sidan av.

Ganska nöjd över att ha studsat tillbaka igen.

Sedan försvinner vi ganska omgående från "brottsplatsen" för att hinna med ett tåg hem. Där sitter jag och filosoferar vad detta lopp betydde för mig. Det betydde att jag var på banan igen, att jag hade kommit en steg närmre vårformen. Hade jag varit i ännu bättre form, så hade jag t o m på allvar utmanat om mitt PB på 5 kilometer. Det handlar om att våga, om att inte släppa på gasen. Överhuvudtaget. Det tar på psyket mest, men ibland så släpper man alla spärrar.

Väl hemma, badar jag och tycker det är superskönt med värmen. Jag älskar att vara nöjd över ett väl genomfört lopp och började redan där blicka mot nästa lopp - som skulle vara på onsdagen. Mer om detta i kommande rapport.