Hälsoloppet 2015 - Hoppsan!

 

Datum: 2 september 2015 Distans: 10 km Plats: 15 Tid: 34:48

"Springer du verkligen så många lopp?" är en fråga jag får ibland när jag pratar med kollegor eller andra människor som är nyfikna på min löpning. Folk börjar prata om löpning oftast vid samband med de större loppen i Stockholm som maran, halvmaran, Midnattsloppet och Lidingöloppet. Sen när det kommer fram till att jag springer 25 lopp på en säsong och tränar 4 gånger i veckan, så lyfts jag upp en aning. För den vanlige personen låter det otroligt. Jag vet hur det egentligen ligger till, det är lagom mycket på hög motionärsnivå och när det gäller antalet lopp, så har jag få i Sverige på just min nuvarande nivå som springer så många lopp.

Vem åker mitt i smällkalla vintern till Örebro för att springa 3000 meter inomhus. Jo, jag. Det finns knappast någon som har det fullspäckade schema som jag har. Då undrar folk varför jag springer så många lopp. Av den enkla anledningen att jag måste ha lopp någorlunda i närtid för att kunna träna på så pass mycket, hårt och fokuserat som jag vill göra. Jag skulle absolut inte ha motivationen att träna för 3-4 lopp på en säsong. Det finns de som klarar det, knappt. När andra springer sitt livs lopp på maran i Stockholm, så laddar jag upp för att inom de två kommande veckorna för rekordförsök på 5 km i Västerås och 10 km i Karlstad. Det är så jag gillar att leva. Ibland är man trött. Ibland är man en kung. Jag har alltid velat turnera, se mig om och känna mig som en rockstjärna. Det här får duga.

Inför:
Det blir en helt annan uppladdning när det kommer till lopp som ligger mitt i veckan, på en vanlig arbetsdag. Det här lugna, gå upp, ibland lite senare och ha softat ganska rejält dagen innan ett lopp, finns inte. Det är en hel arbetsdag, vare sig du vill det eller inte. Är du trött, seg och sliten. So what, du ska arbeta dina timmar innan du kan flytta det mentala till kvällens lopp. Du har varken lust eller ork att tänka på loppet som kommer, en arbetsdag är otroligt varierande beroende och kan ibland vara ganska oförutsägbar.

Ni vet.

Jag lever efter devisen att ta kontroll över din egen arbetsdag, sätt upp tydliga mål vad du vill uppnå, våga fundera ut nya vilda idéer samt ha ett leende i beredskap i alla lägen. Jag har kommit långt med detta. Låt oss säga att min löparhybris har nått mitt vanliga liv, jag går runt och ha olika hemliga smeknamn på mig själv för att bli ännu gladare. Visst låter det som att jag är en självgod skitstövel? Fast sanningen är egentligen att jag gör mer än att sitta av min tid, jag vågar och därför kan jag. Det spiller över på min löpning på positiva sätt. Ingenting är helt plötsligt omöjligt. Plötsligt står jag där på startlinjen, redo att dra iväg och det finns möjligheter att göra vad f-n som helst egentligen. En underbar känsla.

Kolla så allt gear är på plats.

Jag hade köpt en baguette på vägen till jobbet, som jag intog innan jag åkte från jobbet. Jag måste ha mycket energi i mig, när det väl börjar bli dags. Att känna sig orkeslös, slut på energi och inte ha de där sista krafterna kvar är farligt. Sedan är det som alltid en balansgång - förr i tiden tryckte jag gärna i mig Snickers, Dextrosol och någon energidryck innan lopp. Efter att ha slagit ett gäng rekord under våren utan dessa ingredienser, så inser jag att man kan förberedda sig på ett ännu bättre sätt för att prestera mera optimalt under loppen.

Ser farlig ut. På riktigt.

Väl på plats hämtar jag ut min nummerlapp, stirrar lite moloket runtomkring mig. Det har regnat i stort sett under hela dagen. Hittar ingen plats att byta om på egentligen, till slut började en ny regnskur dyka upp och jag har bestämt mig för att byta om inne på högskolans bibliotekstoalett. Ett smart val utav mig, enkelt och bekvämt. Jag försöker försiktigt ladda upp mig själv, att se framåt. Jag har ingen aning om var dagens lopp ska ta mig, men förhoppningsvis bättre än mina två senaste försök på milen.

Startklar som bara kan bli, tror jag.

Jag träffar på lite olika bekanta. Bland annat verkar Staffan W vara på gång, pratar om att gå under 34:30 och han berättar att han gärna hänger på mig i början. Med tanke på mina numera (ö)kända vansinnesstarter. Låter bra det. Under 36 fanns det som ett önskemål, men lopp lever sitt egna liv och det var bara att göra det bästa av situationen.

Under:

Hälsoloppet marknadsför sig som det förmodligen snabbaste loppet i Stockholm. Det är troligtvis inte helt fel, även om jag tidigare tyckte att Kungsholmen Runt var snabbt. Fast efter senaste upplagan av KR, så var det inte alls samma känsla. Däremot så måste nog Karlstad stå i en klass för sig själv på den punkten. Starten går i en rasande fart tillsammans med alla andra löpardårar. Problemet i jämförelse med förra året, eller rättare sagt det är två problem. Först är det att starten ligger redan 18:15, var den så tidig förra året? Lite väl tidig kan tyckas. Det lite större problemet, som kan vändas till en tillgång, är att båda starterna (5 och 10 km) gick samtidigt. Det jag kunde se som ett problem var att det blev en jävla start, lite smårörigt och att det var svårt att veta hur man ska hänga med.

Däremot ser jag det som en tillgång i den meningen, att det kanske  var så att just den snabba inledningen påverkade att jag sprang fortfarande än brukligt? Nåväl, jag löpte på rätt bra och i lagom tempo. Staffan W hängde på mig rätt bra, under en längre period. Innan han passerade mig, vi växeldrog senare en hel del under loppets gång. Banan är snabb och nu var jag på uppåtgående, däremot så stumnade benen efter 4 kilometer. Känslan, jag skriver känslan, var att det började gå långsammare. Såhär efter loppet, kunde jag konstarera att det inte gick så mycket långsammare än vanligt utan det var väldigt jämnt disponerat. En framgång i sig, då jag brukar tappa rejält efter halva.

Jag trött och stum. Men halva loppet kvar. Häng kvar, Andreas.

 En anledning till den jämna farten är att det finns just bland annat Staffan W och en till, som ligger inom behörigt avstånd. De ökar inte med för mycket och jag tappar inte heller. Banan är behaglig förutom en backe mot slutet, jag passerar 5 km på 17:0X och trots att jag precis officiellt kilometern innan tagit slut, så köttar jag på. Målet är fortfarande på under 36 minuter, med tank på förutsättningarna så måste jag totalkollapsa under sista femman för att missa det.

Till slut börjar Staffan W och hans andra nemesis att rycka lite, jag varken orkar eller kan svara för tillfället. Det som skiljer oss idag som löpare är ganska solklart. Staffan är bättre i nerförsbackar, men jag är bättre i uppförsbackar. Jag är stark i uppförsbackar, det är ingen hemlighet. Där många löpare i min klass viker sig, så tar jag det utan några större problem. Jag har ett par backar som jag gärna nöter under mina träningspass, jag har fysiken och självförtroendet. Jag passerar Staffan med ungefär 1 kilometer kvar, det trodde jag inte. Men så var det. Hans nemesis har försvunnit vid här lagret. Illamåendeskänslorna kommer sådär lagom smått mot slutet.

Jag kliver på ganska bra och nu är målsättningen mentalt nere på låga 35. När målet är inom räckhåll, så börjar trotts all trötthet och stumhet, känna kraften. Jag hamnar i trans, nästan liknande den där slutspurten i Karlstad som var helt galen. Jag kutar besinningslöst de sista metrarna, helt plötsligt passerar jag linjen och kommer lika med den där nemesisen som försvann. Mäktigt, var ordet.

Lektion 1 i att spurta: Se ut som en förrymd mentalpatient från gamla Beckomberga
Foto: Carl Wistedt

Efter:
Ingenting förvånar mig längre, desto mindre nu när jag sprungit så många lopp. Känslan var inte på topp innan, men helt plötsligt hade jag förvandlat mitt "låga" mål på sub-36 till att springa sub-35. Det har bara hänt två gånger tidigare, om du inte räknar med Kvantumloppet också. Men tiden 34:48 ger en förbannat bra indikation på att jag är väldigt bra grundtränad. Trots att jag har kämpat med att komma tillbaka så fort det är möjligt, så gav Telge-loppet en viss fingervisning att jag var på gång. 34:48 var sjukt bra ändå.

Glad som tusan. Notera Lunny är tillbaka en ett par lopps frånvaro.

 Det är med en förbannat härlig god känsla jag lämnar Huddinge och Flemmingsberg. Den där känslan som man bara får om man kämpar hårt för i uthållighetssporter, till slut så kommer den där. Ibland, som i detta fall, helt oväntat. Någonstans inbillar jag mig att det var totalt välförtjänt. Vilket det i någon mening säkert var också.

På vägen hem, stannar jag på McD och tar en mjukglass. Det finns ingen godare känsla i världen, tänk att något för 10 kr, kan smaka så gott. Många tankar for igenom huvudet, men jag är alldeles strax tillbaka i min gamla form och jag har fajtas varenda dag sedan semestern tog slut, för att komma dit. Det är inte särskilt många träningspass som har pekat åt att jag är just åt det hållet, men skam den som ger sig. Kraften finns alltid till den om vågar ta i det där lilla extra.