Snälla, berätta den där om Köpenhamn! del 1 av 2

"Pappa, läs en saga för mig!"
"Jag vet inte, vad ska jag läsa? Jag har läst alla de vanliga, flera gånger"
"Berätta om den där legendariska löparen."
"Du menar han som åkte ner till Köpenhamn?"
"Ja, precis den. Den är bäst."
"Har du inte tröttnat än? Den har jag läst många gånger." 
"Neeeeeeej, läs den nu pappa, jag tröttnar aldrig"
"Okej, då kör vi då"

Allt börjar med den där löparen, han heter Andreas som du vet. I många år var han sådan där vandrare, en tänkare, som tänkte mycket. Men som aldrig kom fram till något. Han visste inte vem han var eller vad han ville. Fast han ville så gärna bli någon eller något. En dag fick han en snilleblixt han skulle springa ett lopp. Från ingenstans. Han hade visserligen sprungit eller rättare sagt joggat ett par gånger, men det var inte så allvarligt. Nu ville han pröva på att springa ett lopp. Två dagar senare stod han där, på startlinjen i Skärholmen och sprang på tiden 20:10.

"Pappa, det där är fel. Han fick 20:05. Du säger alltid fel"
"Ja, fast, från början var det faktiskt 20:10 och sedan blev det 20:05 i resultatlistan"
"Men visst är det en ganska bra tid, pappa?
"Ja, den var jättebra. I alla fall för att vara första loppet"
"Fortsätt nu. Hoppa till Köpenhamn nu."

Andreas hade åkt ner till Köpenhamn i mitten av september 2015. Han hade valt att tacka nej till Stockholms halvmara, för att springa i Köpenhamn. Han hade hört att Köpenhamsbanan var snabb och han var ganska trött att springa Stockholmsvarianten tre år i rad. Han åkte till Köpenhamn med sin störste supporter, de åkte ut till Köpenhamn för att hämta ut nummerlappen. De åkte direkt från flygplatsen ut till en tunnelbanestation, sedan tog det en väldigt lång tid innan de var fram. De irrade för långt, innan man förstod att man var framme. Väl på plats, så hämtades nummerlappen ut och det var inga konstigheter. Efteråt, så åkte man till Malmö. Hotellet var inte så svårt att hitta för de låg nästan precis när man klev utanför stationen i Malmö. Det gick in, checkade in och så. Båda tyckte att det var rätt så skönt att få vara på plats. Sedan gick de ut och skulle äta lunch, det blev på en italiensk restaurang. Andreas åt en lasagne. Riktigt gott tyckte han.

Till slut irrade de sig tillbaka till hotellrummet, där Andreas kollade fotboll på telefonen. Om jag inte minns berättelsen fel, så var det en toppmatch i fotbollsallsvenskan det året. Jag minns inte så väl, fotboll var lite större på den tiden än idag.

"Menar du att fotboll var lika stort som löpning är nu?
"Nej, fotbollen var då världens största sport"
"Fast, pappa, löpningen är väl störst nu?"
"Ja, precis. Nu är de fler som håller på med löpning än fotboll"
"Tack vare Andreas?"
"Bland annat, ja. Han hade många supportrar i Sverige och hela världen. Till slut så..."
"Så vadå, pappa?"
"...så ville alla börja springa. Hela världen blev helt galna av alla hans eskapader. De ville springa, hela världen drabbades av löparfeber"
"Feber, är inte det något dåligt, pappa?
"Inte när man säger såhär, det betyder bara att blev helt tokiga i löpning, ungefär.
"Okej, fortsätt nu"

Sedan efter matchen, så åt de på en av hotellets närliggande restauranger. Alltså middag. Det var dyrt, men gott. Efter middagen ville Andreas ta lite egen tid. Så han gick ut på en egen promenad, han ville känna på kvällsdoften och skingra sina tankar. Andreas var rätt så förkyld och kände sig lite småtung i kroppen helt enkelt. Han hade peptalk med sig själv, för att bygga upp självförtroendet. Det blev så pass att han började tvivla ifall att han skulle springa, fast det där går snabbt över. Självklart skulle han springa i Köpenhamn. Han skulle inte spendera en hel helg genom att sitta av tiden, när ett lopp skulle springas. Han tränade på kvällen, de där vanliga kroppsövningarna. Sedan sov dem.

Denna enda världen tillhör Andreas.

Dagen efter, åt de en väldigt god frukost. Vädret var inte alls något kul, det hade börjat regna och väderprognoserna skvallrade om att det skulle regna hela loppet. De åkte till Köpenhamn. Andreas kände sig både trött, seg och förkyld. Väl på plats, så hade regnet börjat trappats upp. Det var helt galet. Han fick byta om i tältet, där de hade hämtat ut nummerlapparna. Sedan var de ut i regnet. Det var inte så att kände sig bättre i regnet. Kallt som fan (Pappa, svär inte!). Sedan ville han gå på en bajamaja också, innan dess hittade han en plastöverdrag eller vad det kallas. Sedan ställde han sig i kön till en bajamaja, det tog sin tid, men till slut så. Sedan joggade han till sin startfålla, inte mycket till uppvärmning blev det. Regnet piskade i ansiktet, bara några sekunder innan start, så slutade det och helt plötsligt var det dags för start.

En legend visas upp i dansk tv.

"Hallå?"
"Sover du?
"Tydligen, då får jag fortsätta en annan dag. God natt, min son"