Vad vet jag?

Imorgon är det dags för många att springa. Det där Stockholm Halvmarathon. Jag har sprungit det tre år i följd, det är ett kul lopp och det har sina stunder. Samtidigt är jag inte färdig med det här loppet, jag har inte sprungit så som jag har önskat. Jag har inte ens sprungit sub 1:21. Vilket i mina ögon inte är tillräckligt bra, men det är en ganska tuff bana. Vilket är en av anledningarna till att jag väljer att fara och flyga till ett annat ställe. Jag väljer helt enkelt att avstå halvmaran i Stockholm, för att ladda inför Köpenhamns halvmara som är på söndag. Så imorgon flyger jag ner dit.

Efter att ha sprungit lite småkrasslig i regn i söndags (ett pass som gick faktiskt över förväntan), så har jag fått betala priset för detta. Jag har varit krasslig hela veckan, det har gått upp och det har gått ner. Även om jag i och med Hälsoloppet fick en indikation på att jag var på väg tillbaka, så får jag väl anse att det är här ett litet steg åt fel håll. Samtidigt är det inte så mycket jag kan göra åt saken, en förkylning är en förkylning. Jag har varit (peppar peppar) både hyggligt skadefri samt vara rätt så sjukdomsfri också för den delen. Så jag får vara glad för den saken.

Det gör att jag inte vet hur jag ska ställa mig på till loppet på söndag. Det verkar vara en trevlig och snabb bana, men med de känslor jag har i kroppen ställer till det litet. Jag får ta det dag för dag och göra mitt bästa för att bli bättre. Sen så står jag där och ska ta mig ut på ett äventyr. Det blir jag, det blir Köpenhamn och världen. Mindre än 1,5 timme senare så vet jag svaret på hur det gick.