Nu hände det igen - chans till revansch

Nästan 3 månader sedan jag skrev ett blogginlägg. Jag tror att de flesta har utgått från att bloggen är död i och med detta. Inte ens jag själv har kunnat beskriva bloggens status. Men eftersom jag skriver ett nytt inlägg, får vi säga att den har varit vilande. Anledningen att jag skriver just idag, är att Lidingöloppet har varit idag och jag var inte med. Meningen var att jag skulle vara med, men jag blev väldigt krasslig fort. Från att jag kände mig som vanligt igår morse, till att jag fullständigt blev väldigt illamående, dålig och sov i stort sett ingenting den gångna natten, gick fort.

Självklart är jag ledsen att jag inte sprang, jag hade sett fram emot detta. Jag har sprungit 2014 (2:07) och 2015 (2:03). Det är ett trevligt lopp som kräver sin mentala kämpavilja för att lyckas. Den främsta anledningen att jag sprang förra året och hade tänkt att springa nu, var att jag inte fick någon plats i Berlinmaran. Vilket självklart är trist. Framförallt när jag har gjort bra resultat och trots det inte fått någon plats efter lotteriet, när andra halvdana figurer får möjligheten. Bitter, självklart.

Jag uteblev från Göteborgsvarvet tidigare i år, samma känsla hade jag då. Jag var sugen på att fint resultat, efter 2013-loppet. Men då slog krassligheten till med råge. Jag har trots allt sedan senaste blogginlägget, sprungit in på nya rekord på 10 km och 5 km samt i förra helgen sprang jag in på nytt rekord på halvmaran i Köpenhamn. Formen har med all rätt varit god. Samtidigt skulle jag på 15 dagar springa två halvmaror (varav den i Stockholm var minst sagt het och tuff) och Lidingöloppet på det. Kroppen fick helt enkelt stå tillbaka den här gången. Redan timmar efter halvmaran i Stockholm blev väldigt dålig och var liggandes hela kvällen. Att jag 8 dagar efter det, slog nytt rekord på en ny halvmara utan att känna detta, var anmärkningsvärt.

Det svider att missa LL, men samtidigt har jag sprungit det förut och jag vet att det kommer fler möjligheter. Jag hoppas krya på mig snabbt för att sedan ge mig själv chansen till att revanschera mig i Hässelbyloppet, ett lopp jag historiskt sett har haft tufft för. Varför vet jag inte. Just nu vet jag dock att jag är enormt sugen på att springa, men mitt bättre vetande låter mig vila och jag vet att jag kommer tillbaka i god form igen.

En annan väg tagen - 5 tävlingsmil på 11 dagar del 1 av 2

Nu var det verkligen länge sedan jag bloggade. Över en månad sen. Lusten har inte funnits där helt enkelt och då bloggar jag inte. Jag tvingar inte fram en massa blogginlägg som förr. Sedan blev jag rätt "off" efter att ha missat Göteborgsvarvet pga att jag var riktigt krasslig. Dessutom har jag i år medvetet valt att inte springa Stockholmsmaran. Även om det jag funderade på det i månader, men till slut kom aldrig det där suget till en. Då blev det ett beslut, vill jag inte, så springer jag inte. Att träna för en mara kräver sitt psyke och efter att ha slagit nytt rekord i Rotterdam i april på den distansen, så kände jag verkligen inte att jag var beredd att springa just nu igen.

Sedan började jag när krassligheten hade släppt, att träna hårt igen. Träna hårt för att springa tävlingsmil igen. Det var ingen hemlighet att jag vill upp på samma nivåer som förra säsongen där jag sprang under 35 minuter och till slut sprang i mål på 34:27 i Karlstad Stadslopp, mitt nuvarande rekord på milen. Jag hade sprungit i mål på en väldigt varmt Kungsholmen runt i början på maj, på tiden 35:17. Hade det inte varit så varmt, så hade det kanske blivit under 35 minuter. Men det var också då min krasslighet tilltog, på kvällen och det blev bara värre. Sedan blev det bättre och sedan blev det sämre igen. Det fanns ingen hejd i det hela, men till slut blev det bra och jag började, som skrivet, att träna hårt igen.

Uppläget såg ut såhär:
11 juni - Söder runt (mil)
14 juni - MälarEnergi Stadslopp (mil)
18 juni - Karlstad Stadslopp (halvmara)

Sedan blev det inte riktigt som man tänkt sig, utan det blev ändringar. Efter att det hade rått mycket oklarheter kring SM-milen den 15 juni, så visste jag inte förrän några timmar innan loppstart att jag fick springa det som jag hade tänkt mig. Men vi kommer till det. Söder runt sprang jag på 35:34, någonstans efter den andra halvan började må riktigt illa och ville spy rätt ut. Vilket sänkte min fart betydligt, så pass att jag hade starka funderingar på att bryta loppet än att hanka mig fram i slutet. Så blev det inte, utan jag tog mig i mål. Rejält så missnöjd, med tanke på att en bra första femma och en indikation på att jag var tillbaka.

Dagen efter tränade jag ett längre pass, som trots dagen innan, gick relativt snabbt. På tisdagen åkte jag till Västerås, för min femte raka start i MälarEnergi Stadslopp. Den här gången, istället för 5:an, blev det en 10:a. Jag pressade mig väldigt hårt och sprang i mål på 34:30, 4 sekunder från nytt rekord. Sedan var det väl lite tveksamt om hela banan var 10 km, men inte långt ifrån och enligt gps-klockan var farten ändå snabbare än i Söder runt och det fick duga att jag återigen hade börjat närma mig toppformen.

Mindre än 24 timmar senare, åkte jag på vinst och förlust till Rålambshovsparken. Jag fick starta i första ledet på SM-milen och nu kunde uppladdningen på riktigt börja, 1,5 timme innan start. Jag kände av tröttheten från loppet i Västerås i benen, men värmde upp och tänkte att det var bara att köra. Jag hängde på riktigt bra i början och fick en snabb start för att det fanns många snabb löpare. Jag tvärdog inte, men jag kände ganska omgående att jag inte hade den där starka extraväxeln man kan ha ibland. Samtidigt så pendlade jag nog att det skulle bli mellan 35 och 36 någonstans, även om jag på förhand att hade hoppats ner på låga 35. Sedan kom den där Västerbron (något som jag mästrar ganska bra under maran), då var det riktigt påtagligt hur trött jag var från dagen innan. Det kändes som den var evighetslång. Till slut kom vi av den och det var bara att försöka och försöka.

Mot slutet, trots att ett illamående börja komma smygandes, så tog jag in som tusan och fick till en av mina patenterade monsterspurter. Det blev 35 blankt och det får man under omständigheterna var nöjd med. Sedan var det bara att ladda om för nästa lopp den 18 juni, som inte skulle bli en halvmara utan en mil istället. I jakten på det där förbannade rekordet, jag hade sprungit Karlstad 3 gånger tidigare och hade slagit ett nytt rekord varje gång. Fjärde gången gillt med andra ord.

Väl på plats i Karlstad, så kändes det bra. I kroppen i varje fall. I sinnet var jag ganska trött och kände mig inte alls redo för att springa återigen. Jag var trött, för att jag inte hade sovit tillräckligt och jag var inte taggad som jag borde. Samtidigt försökte jag intala mig själv att allt var möjligt. 2015, när jag sprang in på dåvarande rekordtiden 34:27, så lyckades jag med en negativ split. Jag sprang den andra halvan snabbare än den första. Det har aldrig hänt varken innan eller efter. Skulle det ske igen nu?

Del 2 kommer i nästa blogginlägg, som inte ska ta en månad att vänta på...

I en parallell dimension

Jag sitter här och inte i Göteborg som var tanken. Nu hade vi kanske sökt oss till centralstation, kanske suttit på O'Learys och väntat på mat eller liknande, som den gången för 3 år sedan. Då hade jag helt urlakad kommit i mål på 1:28. Min sämsta halvmaratid som jag har sprungit på ett lopp. Det var fasansfullt varmt och jag hade inte börjat tränat effektivt för en halvmara i mitt upplägg än. Men i mål kom jag och stolt får man vara ändå, Göteborgsvarvet är ändå ett lopp man ska springa, om man håller på med löpning. Förr eller senare.

Både 2014 och 2015 valde jag att aktivt att avstå Göteborgsvarvet, med respekt för min träning inför mitt första och andra marathon i och med Stockholm bägge gångerna. Det gick bra bägge gångerna - 2:52 och 2:48. När jag väl skulle se hur jag skulle lägga upp inför 2016, var nog Göteborgsvarvet rätt så givet den här gången. Jag var rätt så osäker om jag ville springa Stockholmsmaran tredje året i följd, något som jag nu aktivt har avstått och jag har en tid på 1:28 att fila ner ordentligt, då mitt halvmararekord ligger på 1:16.

Vägen dit har varit brokig, jag har slagit ett nytt mararekord i Rotterdam och sprang på 1:17 i Prags halvmara bland annat. För två veckor sen, som ni fick läsa i mitt senaste blogginlägg sprang jag på 35:17 i ett rätt så varmt Kungsholmen runt. Både innan, under och efter, så kändes det kroppsligen bra. Sen på kvällen krackelerade precis allting. Jag började få ont i halsen, inte sådär våldsamt, men tillräckligt. När jag väl försökte sova, så hade jag svårt att sova och fick kallsvettningar. Jag var helt däckad sedan under söndagen. Det blev inledningen på en 5 dagar lång vila från all träning. Ni som har följt min blogg vet att jag sällan vilar mer än nödvändigt, trots den här långa vilan, blev det inte så bra som jag hade hoppats på. Det blev förvisso bättre, men inte tillräckligt. Trots det valde jag att jag köra 3 löppass på 3 dagar under nästkommande helg samt följt av ett nyskapat intervallpass på tisdagen.

Det kändes som att jag var på väg att bli frisk, även om det inte var på topp. Jag sprang MilSpåret under torsdagen, för att se var jag stod och för att få ett bra pass inför Göteborgsvarvet idag. Det blev 36:30 och det var väl minst sagt sådär, kroppen var inte alls som jag ville. Under fredagen kändes det ändå okej, snorig, men i övrigt okej. Till slut krackelerade det återigen med hosta och allt. Jag hade ändå som mål att springa Göteborgsvarvet. Tidig sänggång och bra med sömn skulle fixa den sista delen. Det gjorde det inte. När jag vaknade kändes det bra och jag hade sovit bra, men efter 10 minuter, så kom hostattackerna och det var bara att kasta in handduken.

Trots att jag har varit vaken i över 10 timmar, har jag i stort sett inte gjort någonting vettigt. Dels har jag varit ledsen över att ha missat loppet, men sen också känt mig arg över att blivit sjuk igen. Under hela dagen har jag kollat på klockan många gånger, för att rent mentalt sätta mig in i var jag hade befunnit mig längs den resa som var tänkt. På Arlanda Express, på flyget, på väg till Expo, på startlinjen, i mål, på tågstation och så vidare. Det är smärtsamt, samtidigt som det alltid finns löpare som blir krassliga eller skadade och missar lopp överallt, de gärna hade sprungit. Det som är mest tråkigt, är att jag hade sett fram emot det så mycket, nu med start i elitled och med ordentligt med träning. Nu dröjer det minst 1 år innan det blir dags igen.

Samtidigt, så inser jag att jag behöver bli frisk. Vilopulsen är i nivå med hur jag brukar ha, men det är den där hostan och jag hoppas att det blir bättre. Det är jag är stilla, som jag saknar löpningen mest. Men som sagt, om 1 år, hoppas jag få chansen att springa i Göteborg. Frisk, stark och vältränad.

Vilka jävlar var det som kom före?

Idag sprang jag ett lopp. Jag tänkte att jag skulle göra något otippat efter det. Nämligen skriva om det. Jag kanske inte ska skriva särskilt mycket om loppet som sådant, utan något gör att jag ska vara glad och nöjd över min insats. Det var varmt som attan och det svårt att sia om var dagens mil i Kungsholmen Runt skulle ta mig rent tidsmässigt. Det blev till slut en 20:e plats och tiden 35:16. Ingenting att skämmas för. Absolut inte. Jag behöver dock se till att mitt oändliga ego är intakt, så jag har kollat upp samtliga 19 som kom före mig. Vad har de för meriter? Vilka tror de att de är? Varför kommer de före mig i mål? Häng med.

19. Victor Carlsson, 1990, LK Spring Åmål, 35:07
Sprang i Rotterdam Marathon som jag, där sprang han mer än 4 minuter snabbare än mig på tiden 2:41:09.

18. Filip Ainouz, 1984, IK Linnéa, 34:50
Sprang på 1:17:28 i Stockholm Halvmara förra året. En småtuff halvmara, där jag inte varit under 1:20 än.

17. Tobias Persson, 1988, Falu IK, 34:45
Sprang tidigare i år halvmaran i Säter på finfina 1:15:03.

16. Gunnar Hirschfeldt, 1978, Turebergs FK, 34:44
Sprang förra året New York Marathon på 2:45:27, alltså en tid som är bättre än min PB på samma distans. Slog mig även i Storängsözet, när han sprang 16:15 på 5 km inomhus.

15. Stefan Stojanovic, 1998, Hässelby SK, 34:31
Har sprungit hemma ett antal USM-medaljer och har bland annat tiden 9:06 på 3000 meter inomhus.

14. Johan Falk, 1987, -, 34:28
Det var svårt att hitta korrekt info gällande den här löparen, för inte är det filmsnuten Johan Falk vi pratar om. Vad jag vet. Däremot hittar jag en Johan Falk som sprang Stockholm halvmara förra året på 1:16:27. Alltså några sekunder bättre än mitt PB på samma distans på denna småtuffa bana.

13. Sandra Eriksson, 1989, Finland, 34:27
Den enda kvinnliga löparen som lyckades slå mig idag. Men vilken löpare sen. Har det finska rekordet på 3000 meter hinder, sin främsta distans. Har utsetts till årets friidrottare i Finland tre gånger. Har tävlat för Finland i VM, EM och OS. Som dessutom ska springa i kommande Rio-OS.

12. Daniel Alemu, 1997, Spårvägens FK, 34:24
Svårt att hitta något om denna unga löpare. Men är ung och tillhör Spårvägen, det säger en del. Han har också vunnit SM-guld i terräng i klassen P19/lag.

11. Nils Spetz, 1991, Spårvägens FK, 34:12
Sprang Hälsoloppet på 33:06 förra året och sprang även Lidingöloppet på 1:58:01.

10. Johan Svensson, 1980, Fredrikshofs IF, 34:04
Sprang för 1,5 år sedan Lidingöloppet på 1:56:09 och förra året Berlinmaran på 2:43:51.

9. Niklas Andersson, 1978, Hässelby SK, 34:02
Sprang förra året 33:37 på Hässelbyloppet, men även 1:13:52 på Kungsholmen Runt halvmara. Men det mest imponerande är ändå tiden 1:13:09 på tuffa Göteborgsvarvet 2012.

8. Robert Höckerstrand, 1987, Goldrunners, 33:45
Slog enligt research nytt rekord idag, grattis! Sprang även 1:15:28 på Berlins halvmara förra månaden.

7. Merih Hagos, 1998, Eskilstuna Friidrott, 33:41
Hittade inga tidigare resultat, men tillhör samma förening som ettan och tvåan i loppet. Så de tränar nog tillsammans får vi utgå ifrån.

6. Markus Bohman, 1994, IF Linnéa, 33:37
Sprang Premiärmilen i år på den ännu bättre tiden på 33:14.

5. Tom Honig, 1991, IF Mantra Sport, 33:37
Sprang väldigt mycket fortare i Hässelbyloppet i höstas med tiden 31:34.

4. Robin Leandersson, 1988, Spårvägens FK, 33:19
Har sprungit Änglamilen på 31:15 förra året och han sprang också Kungsholmen Runt, fast halvmaran. Då blev det 1:11:04.

3. Ebba Tulu Chala, 1996, Huddinge AIS
Har kommit trea på Stockholm halvmara med tiden 2014 med tiden 1:07:15, Kungsholmen Runt kom han tvåa förra året med 29:49. Finns fler fina resultat om man vill kolla det.

2. Nasir Dawoud, 1991, Eskilstuna Friidrott, 30:01
Har många fina resultat i en hel del lopp. Tog SM-brons i och med SM-milen 2015 då han sprang i mål på tiden 29:54.

1. Abraham Adhanom, 1977, Eskilstuna Friidrott, 29:45
Vinnaren av årets Kungsholmen Runt. Vann SM-guld i och med SM-milen 2015. Är regerande svensk mästare på 5, 10 och halvmaran. Har även ett flertalet SM-guld i terränglöpning. Värdig vinnare får man väl ändå säga.

---

20. Andreas Åkesson, 1987, Saltsjöbadens IF, 35:16
Enligt han själv världsmästare och en utav få "motionärer" i Sverige som springer så många lopp som han gör. Letar fortfarande efter formen, men enligt kort kommentar efteråt så var han nöjd. I framtiden hoppas han att slå flera stycken av de som kom före han idag, ingen ska gå ostraffad ur detta.

Next step

Det blir ett kort inlägg. Nu fixar och donar jag inför att åka till Rotterdam idag, imorgon ska det springas en mara. Spännande, som det är lite läskigt. För en mara är lång och det kommer att bli tufft, samtidigt hoppas jag att jag har den där energin som krävs. Men taggad är jag, utan tvekan. Senast jag sprang en mara, var när jag avslutade utesäsongen förra året och då blev det 2:46 på Frankfurtmaran. Så vi får se vad morgondagens tripp tar oss. Den som lever får se. Det var allt, nu packar jag vidare.

Tredje gången gillt

Jag vet, jag ligger efter mitt rapporter. De kommer att komma, men inte inom de närmsta dagarna. Imorgon åker vi återigen till Prag (för nionde året i rad!), som ni förstår har vi en stor förkärlek för den här staden. Det är någonting med atmosfären som gör att man vill komma tillbaka. Miljön och hemmakänslan. Det är få ställen utomlands som man känner sig hemmastadd, men Prag är definitivt där man får ny energi. Jag gillar självklart att resa, men samtidigt så gillar jag känslan att få koppla av och spinna loss på nya idéer som jag vill ta med mig. Hemma och på jobbet så går det inte att koppla av på samma sätt. Jag läser mail, jag funderar på hur jag ska tackla morgondagen på bästa sätt, när jag väl är på jobbet, så är det hundra olika intryck och uttryck att behandla. Jag har aldrig varit på gränsen att känna mig utarbetad (tack och lov), samtidigt måste man hitta sina tillfällen att ladda om. Nu gör jag det.

Det är också tredje året i rad, som jag ställer upp i Prag halvmara. Den här säsongen har jag valt att inte brösta upp mig alltför mycket i inledningen av säsongen, av den enkla anledningen att jag själv inte vetat var jag befinner mig - varken mentalt eller fysiskt. Samtidigt fick jag lite bekräftelse för över en vecka sedan, när jag sprang 5000 meter inomhus och i måndags sprang jag första tävlingsmilen sedan oktober förra året. Det kändes som ett fint steg i rätt riktning. Därför är jag inte alls orolig, när jag väl ställer upp om mindre än 1,5 dygn på startlinjen. Jag gör det med tillförsikt, man måste vara ödmjuk inför uppgiften. 2014 sprang jag på 1:18:45, då var det ett härligt och glassigt rekord. 2015 sprang jag på 1:18:52, alltså bara sju (!) sekunder långsammare. Då hade jag blivit lite småkrasslig, jag hade problem med ett och annat innan. Så jag var nöjd, men då var jag nästan 2 minuter från det dåvarande rekordet. På ett år hade det alltså hänt rätt så mycket.

Så, vad är det som gäller för lördagen? Det som gäller är att jag springer så bra jag bara kan och får njuta, sedan vill jag självklart dyka under 1:18:45 och sedan får vi se vad som händer. Har jag en bra dag, kroppen är med och känslan också, så är allt möjligt.

Ge mig en smäll som jag kommer att minnas

Så var vi där igen, lite oväntat minst sagt. Jag gör, om inget förutsätt händer, min utedebut för 2016 imorgon. Det är min femte tävlingssäsong som drar igång, det är helt galet att tiden går så fort. Samtidigt har jag lärt mig ett och annat, om löpning, mig själv och livet som aldrig kommer att gå att sammanfatta i ett blogginlägg. 25 oktober 2015, det var ett tag sedan. Det var över ett halvår sedan, då sprang jag mitt sista lopp för utesäsongen 2015. Då slog jag nytt rekord på maran, när jag sprang i mål på 2:46 på Frankfurt Marathon. Det var som sagt en evighet sedan och det har hänt en hel del sedan dess.

Jag har haft den tuffaste vintersäsongen någonsin. Självklart skiljer den här vinterträningen från de två första åren jag körde vinterträning (2012-2013 och 2013-2014). Nu däremot vet jag hur hög min högstakapacitet kan vara och jag vet hur mina pass bör se ut, både längdmässigt och även resultatmässigt. Inget av detta har levt upp till mina förhoppningar, utan jag har fått fajtas med både motivation och rent allmänt. 2015 års löpsäsong var helt galen på många sätt, jag slog många rekord och jag ökade min träning på bästa möjliga sätt. Det gav precis det rekord jag ville. Jag hade en halvhyfsad inomhussäsong på 3000 meter, som inte var på den nivån jag hade önskat och jag hade en 5000-meterslopp i tisdags som var fullt godkänd.

Samtidigt som jag varvar upp inför morgondagens mil, så tränar jag för längre distanser. Jag har gradvis försökt att varva upp för halvmaran nästa helg och maran för helgen efter. Därför har jag i fredags och igår, kört två 34 km-pass och det blir ytterligare ett sådant på tisdag. Därför blir dagens vilodag välbehövlig, samt att jag får chansen att testa min kropp i tävling imorgon och se var jag står. Att åka ända till Enhörna för att tävla under annandag påsk var inte vad jag har väntat mig, när jag lade upp säsongen. Samtidigt är jag sugen på att tävla ute igen och med tanke på vårvädret börjar göra intåg på riktigt, så är det dags att göra sitt bästa. Under 36 minuter (beroende på hur banan ser ut i övrigt) vore ett fint besked.

Long time, no see!

Inte ett blogginlägg på nästan en månad. Det är ett nytt rekord. Det passar ju mig som letar efter nya rekord att slå. Skämåtsido, så har jag inte haft någon stor lust att skriva. Jag prioriterar annat i livet och jag måste balansera olika delar, åtaganden och tankar på bästa sätt för att ha en stor livsenergi. Det som däremot inte har förändrats, är att jag fortfarande springer. Jag försöker sakta men säkert att ladda upp inför utesäsongen som börjar om mindre än 2 veckor. Det är läskigt, för det känns egentligen mentalt så långt bort. Jag har gjort om min träning lite för få in lite mera positiva träningsresultat. Istället för att vänta på att skogen ska bli ledig från alla hala isfläckar, har jag valt att förlägga långpassen på asfalt också. Inget som är bra för kroppen, men i ett försäsongsskede måste jag prioritera.

För det har under en period gått i stå med en hel del pass. Passen har inte varit så bra som jag hade hoppats, varken känslan eller rent tidsmässigt. Men att jag flyttade långpassen (16-30 km) till asfalt, har gjort att jag har förbättrat mina resultat och då får jag ändå backar med i passen också, men till syvende och sist handlar det om att jag känner mig mera positivt stark. Jag drog av en 3-milapass i lördags. Jag kan inte säga att jag gjorde det med ett leende, men det kändes som att jag var på väg någonstans. Löpningen handlar i mångt och mycket att du sköter din träning, samtidigt som jag måste få in positiva signaler som jag kan starta säsongen med. Rekorden har duggat tätt sedan jag började med löpning för snart 4 år sedan. Jag inser att jag, den här säsongen, kommer att få slita hårt för att nå min toppnivå. Jag förstår det nu.

Jag sprang ett intervallpass i förra veckan. Första intervallpasset sedan jag avslutade min tävlingssäsong i oktober. Jag ändrade om lite i mitt upplägg i dessa intervaller. Med ett bra resultat, då jag kände en fin känsla när jag sprätte runt på löparbanan. Återigen kände jag den där känslan att allt är möjligt och att jag var på åt rätt håll.

Imorgon avslutar jag en säsong, samtidigt som en annan börjar. Jag ska springa 5 kilometer inomhus i Huddinge. Jag har sprungit 16:33 så sent som förra året. Det blir nog tufft att nå ner dit, men under 17 vore ett bra resultat att fajtas mot. Det var tuff i vintras att springa 3000 meter. Jag fick ingenting gratis och rent mentalt eller fysiskt så var jag inte alls där jag borde vara. Jag hade helt enkelt inte slitit lika hårt i min träning, så då blir det inte heller ner mot rekordnivåer. Nu går jag åter in med en bra känsla med en gnutta positivism. Låt detta bli ett fröjdfullt lopp att bygga vidare på.

Vinthundsvintern 2016 - Arg som ett b...vinthund!

Datum: 30 januari 2016 Distans: 3000m Placering: 9 Tid: 9:43

Ni märker att jag skriver ännu mera sällan. Jag har lyft upp anledningarna ett flertal gånger. Nu har jag kommit till ett läge, där jag helt enkelt inte finner någon glädje i att skriva. Det är nog inte skrivandet i sig som är problemet. Utan det är hur arg eller rättare sagt besviken jag är på min nuvarande träningsform. Det har varit tråkigt underlag och vädret har inte gjort sitt bästa, samtidigt känns det som att jag inte ligger där jag bör ligga rent träningsmässigt vid den här punkten. Jag kan inte förklara varför, mina förberedelser ser likadana ut, ingen stress att tala om på jobbet eller någonting annat som är annorlunda. Nu vet jag inte exakt hur mina pass vid samma tidpunkt såg ut förra året, men jag kan inte tänka mig att särskiljde sig särskilt mycket från hur det såg ut då.

Samtidigt är jag oerhört glad att jag inte ger upp. Bloggandet är för tillfället inte det viktigaste för mig, men löpningen finns alltid där. Ibland ser jag små ljusglimtar i min löpning, stötvis och sedan försvinner de där glimtarna vid nästa pass. Jag inser att jag inte kan slå rekord vid varje träningspass eller att det är nu jag ska vara som mest tränad. Jag får vara glad att jag genomför träningen så gott jag kan och sedan får jag ta det steg för steg.

Inför:
Ärligt talat så var det så pass länge sedan jag sprang det här loppet, så har jag inga speciella minnen inför loppet. Jag har dessutom inte skrivit upp några tankar heller, som jag brukade göra. Det är nya tider nu. Där jag inte behöver bloggen på samma sätt som förr i tiden. Det här är dock ett sätt för mig att ge extra liv och betydelse för min löpning. Det är många som pausar sin löpning under vintern eller springer inomhus på löpband. Det är inget för mig, jag har vintertränat tre gånger tidigare och det har blivit rätt så bra.

Tillbaka här igen då.

Senaste gången jag var på plats i Sätrahallen, så gjorde jag revansch i slutet på min inomhussäsong 2015. Då sprang jag på 9:33. Om alla bitar skulle falla på plats, så skulle det finnas chans att jag skulle kunna barka åt det hållet den här gången också. När jag hade betalat för mig, så ville jag gärna veta vilken grupp jag skulle springa i. Eftersom det var flera stycken. Jag blev hänvisad att haka på någon funktionär, upp för en trappa och sedan tillsagd att vänta. Jag väntade, väntade och väntade. Till slut blev faktiskt så pass irriterad och antog att jag hade blivit bortglömd. Så jag fick grabba tag i en annan funktionär, som lyckades kolla upp den nästan omgående. Dåligt gjort.

Såhär social och taggad var jag.

Väl på plats, så försökte jag värma upp så gott jag kunde. Vad det nu kunde innebära. Det är något jag måste bli bättre på, framförallt i framtida inomhuslopp. Sedan de där obligatoriska toabesöken. Jag skriver alltså i plural, för jag går hela tiden för att vara säker på att jag fått ut den där extra tyngden. Sedan blir det dags att göra sig redo för A-heatet. Sen så är det bara att köra.

Under:
Loppet finns som sagt inte i mitt medvetande alls. Det är ett tufft lopp, då jag inte alls är så bra tränad som jag var vid samma tidpunkt förra året och jag lever på känslan att det ska gå ändå. Sedan när jag förstår att det inte är så enkelt, blir jag arg för den sakens skull. Sedan är det ett lopp, som blir svårt för mig att kontrollera. Jag hamnar återigen ingenmansland, jag har ingen som eldar på mig bakifrån och jag har ingen att försöka komma närmre. Allt det här orsakar att det inte blir så mycket snabbare än såhär.

Innan starten frågade den duktiga löperskan Louise Wiker vad jag skulle springa på idag, runt 9:30 tror jag att jag sa. "Bra, då hänger jag på", tyckte jag att hon sa. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss för någon. Inte nog med detta, friidrottsoraklet A Lennart Juhlin var åter på plats för att se lite magi. Den magin hade jag nog skitit ut helt klart. Inget sådant idag.

Det som bekymrade mig mest i det här loppet var att jag saknade finish. Alltså förmågan att avsluta starkt, den där spurten. Det kan ha sin orsak att jag knappt har tränat intervaller, något som jag måste få in i min träning. 3000 meter är ingen söndagspromenad för den som vill prestera bra och det vill jag. Turen i oturen är att loppet är så pass kort, så jag hinner inte få någon dödslängtan innan mållinjen klipper underifrån.

Efter:
Tiden blir 9:43. En av de sämre tiderna jag har presterat på 3000 meter. Jag känner mig rätt så besviken, då jag under Scandic Indoor hade 9:33. En tid som skvallrade om att jag var redo att pressa mig själv ytterligare. Det gjorde jag inte i Västerås, i tävlingen efter, då det blev 9:36. Där hade jag dock inte som i Huddinge, ryggar att klättra på och jämnare spridning. Besviket och rätt så arg, så lommade vi stilla därifrån. Jag har nog haft miljontals tankar om att bara sluta springa, sådär tvärt i ett lopp och lämna allt som har med löpningen att göra.

Ja, jag var inte särskilt glad.

Den känslan är hemsk att känsla att man ha, samtidigt är det sunt att jag inte känner att jag behöver göra något som jag har tröttnat på. Samtidigt ger löpningen mig mycket annat än bara massa rekord, jag har sett vad som finns vid regnbågens slut när det kommer till löpning. Det är fantastiskt. Fler borde pröva på.

Sedan skulle det bli dags att ladda om för ett nytt lopp nästan två veckor senare. Samtidigt får jag vara tacksam att trots att jag inte ligger där jag ska ligga, kan göra sådan här resultat som många kämpar hårt för att nå. En hög lägstanivå är nog så viktig att känna att man har. Sen finns det också en högstanivå, som ska utvecklas också. Ett steg i taget.

Fredag. På Spåret-final. På 3000-meter-spåret-final.

Imorgon är det slut. På 3000 meter inomhus. En kort säsong, som förut, som ingav förhoppningar och samtidigt fick mig att slå på mitt bästa (eller sämsta?) humör. Det jag menar är att jag inte varit helt nöjd med min träning, varken med korta eller långa pass. Det har inte varit i linje med vad jag har önskat. Jag började min försäsong i slutet på förra året, men en djävulsk värk i ljumsken efter pass längre än milen ungefär. Jag försökte i panik, mentalt börja göra en plan. En av de möjliga utvägarna var att ställa in hela tävlingssäsongen inomhus. Det fanns ingenting jag borde göra där inne om jag inte kunde hävda mig på något sätt. Jag hade för första gången på ett bra tag, ett sviktande självförtroende gällande löpningen. Det har, med några få undantag, gått spikrakt uppåt i allt jag har företagit mig. Helt plötsligt gick passen betydligt sämre än vad jag var van med. Sedan lyckades jag "joggandes" ta mig "runt" på 9:41 i Eskilstuna i början på året.

Det ingav en gnutta en självförtroende. För jag var inte alls så formtoppad som jag önskade att jag vore, men samtidigt så vågade jag. För jag var en gnutta rädd innan loppet, för hur jag skulle känna mig och vad tiden skulle stanna på. Sedan hävdade jag mig på nytt i Scandic med tiden 9:33. En tid som jag faktiskt är mer än stolt över. Det var överraskande, men samtidigt i linje med hur jag brukar prestera på vissa lopp ibland. Helt plötsligt blir det bara sådär överjäkligt bra. Stolt som en tupp som sprang lopp i Västerås och Sätra, med lite sämre tider (9:36 och 9:43). Samtidigt har jag sprungit över 100 lopp och vet att allt går i vågor. Ibland går det, ibland går det inte. Jag har dessutom inte tränat lika bra som jag gjorde inför förra årets inomhuslopp. Det har varit svårt att motivera mig den här säsongen, det känns som att jag inte har någonting att bevisa. Jag har liksom på min lilla nivå med den lilla träningsdos, nått så höga höjder, att jag inte har samma drivkraft längre.

Därför tvingar jag mig själv. Jag måste tävla. Jag måste få känna att det här betyder något. Att få kämpa varenda jävla löpsteg, att få känna mig levande. 3000 meter inomhus är måtten av att känna sig levande. Det är långt ifrån sprint, samtidigt har jag inget val utan att ta i så mycket jag kan. Nu när snön har försvunnit och långsamt kan jag faktiskt känna att våren finns där framme, så ser jag med lite förhoppning på framtiden. Jag har inte det där suget än. Men jag tror mig veta att jag kommer tillbaka och mitt framtida jag, litar på att mitt nutida jag gör mitt bästa imorgon kväll i Hammarbyspelen. Räkna med det, framtids-Andreas.

Inlagda Gurkspelen 2016 - Ett kärt återseende

 Datum: 24 januari 2016 Distans: 3 km Placering: 6 Tid: 9:36

Livet är kort. Därför gäller tycker jag åtminstone att det känns viktigt att få uppleva lite olika saker och ting, ibland måste man våga bryta tankemönstret. Vilket var precis det jag gjorde när jag åkte till Västerås ett flertal gånger under början av 2014. Jag ville hitta en inomhusbana att springa på, då de i Stockholm inte passade mig rent tidsmässigt när de var tillgängliga för mig. Därför tog jag tillfället i akt och åkte till Västerås. Ni vet, tåg och allt, som jag gillar. Inga konstigheter med det. Sen var det skönt att få ett brejk från stressen hem efter jobbet och kanske få ägna tankar åt mig själv.

Västerås ligger oavsett varmt om hjärtat. Rent löparmässigt. Det var här idén om att börja springa lopp tog fart och det var även här jag har sprungit 4 lopp i MälarEnergi Stadslopp 4 år i rad. Samtliga på 5-komdistansen med goda resultatet. Det är även här det gällande rekordet på 5 km utomhus (16:38) finns. Innan allt det här kom till, så hade jag inte varit i Västerås tidigare och jag hade ingen erfarenhet att tala om när det gäller städer ute i Sverige. Västerås var det första stoppet i mitt nya liv och kommer betyda mycket för mig i hjärtat när tiden fortsätter att tala.

Inför:Jag tvekade lite med att springa det här loppet. Dels för att jag inte var sådär våldsamt sugen att åka en bra bit för att springa 3000 meter, jag avstod Örebro Indoor Games tidigare i år av just den anledningen. Men med tanke på att Scandic Indoor Games (9:33) gick oväntat bra, så valde jag att mobilisera kraft och energi för att ta mig till Västerås. Dessutom lockade det såklart att jag hade tränat i hallen och var sugen på att återse den gamla slitna friidrottshallen där jag delar fina minnen och tankar. Det som däremot fick mig att också tveka var att vi skulle komma dit och var där i över 1,5 timme innan start, tåget efter skulle innebära för tajt inpå oavsett.

Tillbaka!

Väl på plats i ett ruggigt och snöslaget Västerås, så visade sig det där med tidsaspekten inte var några större konstigheter. Jag prickade av mig, tog min nummerlapp (då jag såg den på långt avstånd och ingen var på plats, så "snodde" jag åt mig den) och var liksom färdig för tillfället. Självfallet blev det obligatoriska toabesök, märk att jag skrev detta i plural. Sedan så gick jag från hallen till Jensens (stället vi har ätit på varje gång vi har varit i Västerås, det var även där jag fick snilleblixten att springa lopp). Där gjorde vi upp vår beställning och beställde till en exakt tid, för att det skulle vara tajt om tid efter loppet. Sen var det att gå hela vägen tillbaks till hallen igen. På så sätt, så slog vi effektivt sönder tid och det blev inte tu tal om att jag skulle bli en tidszombie.

Du är dig lik.

Sedan var det dags att byta om, göra sig redo och mentalt ställa sig in på det som komma skulle. Problemet var dock att jag var inte sådär särskilt sugen på att springa. Nu brukar det i och för sig vara så inför de flesta lopp, men jag hade liksom inte det där jävla anammat som tände till när det började närma sig loppstart på riktigt.  Jag gjorde några tappra uppvärmningsförsök i mitten av hallen, men det var verkligen halvhjärtat. Sedan var vi där, på startlinjen, som så många gånger förr. Det handlade om att springa och det har jag ju gjort förut.

Är såååå taggad...

Under:Starterna är av akademisk karaktär, det blir oftast en liten rivstart och sedan utkristalliserar sig hur det faktiskt ligger till rent kapacitetsmässigt bland de löpare som är på plats. Jag försökte att snabbt lägga fokus på min nya mentala plattform för 3000 meter. Dela in loppet i 2-varvstekniken för att det ska bli enklare rent psykiskt att springa samtidigt som man inte upplever loppet lika mastigt. För det är förvisso kort, men samtidigt försöker man trycka på så mycket man bara kan. Det är väldigt hårfint, det är inte direkt många sekunder som behövs för att förstöra ett sådant här lopp.

Det går så snabbt.

Det tråkiga för mig i det här loppet, förutom att den där verkliga sköna energin inte riktigt infinner sig alls i loppet, är att jag hamnar i ingenmansland. I början så drar jag med en duktig herre vid namn Johan Södersten, han ligger en bit före mig och jag knappar in, utmanar han och passerar Södersten. Till slut svarar han och passerar mig istället, sedan så blir det ingen mer match för min del. Jag hamnar i ingenstans. Jag har egentligen ingen speciell blåslampa, för någon försöker komma bakifrån och utmana mig. Jag har inte kraft för att utmana Johan något mer och han har redan börjat försvinna längre bort på banan.

Då kan jag tyvärr inte ta i det det är lilla extra som behövs, för att jag ska kapa ett par sekunder i ett sådant här lopp. Samtidigt ägnar jag inte en halv dag i Västerås för att pissa bort. Varenda inomhuslopp efter Norrköpingsfloppen, så är jag noga med att det aldrig ska bli så dåligt. När vi väl börjar springa in på de sista varven, så lägger jag på ett litet kol. Inte tillräckligt för att få den där överlägsna spurten, men tillräckligt för att känna en viss tillfredställelse.

Ser ut som döden själv. Galen bild. Foto: Carl Wistedt

Efter:Tiden blir till slut 9:36. Inte dåligt, inte jättebra. Även om jag någonstans innerst inne, hade vågat hoppas på lite bättre. Samtidigt som jag tar en välförtjänt dusch, så ger jag mig mentalt klappar på axeln. Att jag ger mig chansen att springa dessa lopp, som i det stora hela i betyder särskilt mycket. Jag får pröva mina gränser och min fysiska kapacitet på ett sätt, som är få förunnat. Det är inte alla som kan stoltsera att man får den möjligheten att göra det.

Lite glad får man väl ändå vara, antar jag.

Sedan blir det såklart kött och pommes på Jensens. Mat är nästan alltid som godast när man har tagit ut sig och kroppen behöver påfyllning. Efter att ha fått i sig rättmätigt föda, så bestämmer jag mig lite oväntat, för att fylla på med mjukglass. Det är inte så ofta man får chansen att äta mjukglass och det har nog bara skett i samband med lopp de senaste åren, men det gör inte det mindre gott för det. Det smakade ljuvligt den här gången också får jag erkänna.

På tåget hem konstaterar jag att besökt i numera Westinghouse Arena (dåvarande Quicknet Arena) var kärt. Det var härligt att se den slitna hallen, jag kände till och med vaktmästaren som jag hade sett 2 år tidigare. Jag fyllde på mitt förråd med glada minnen igen från Västerås och fortsätter min löparvandring...

Vi går mot ljusare tider

Inomhussäsongen är kort. Men ganska intensiv. På så sätt att under 2-3 månader tränar jag så gott det går utomhus. Trots att förutsättningarna är väldigt varierande minst sagt. Under januari månad så har det varit en hel del snö och det har varit allmänt rent svårt att springa vissa partier. Fast det har varit värre, för något år sedan eller två, så fick jag själv pulsa och ploga all snö när jag sprang i skogen. Det blev inga superpass, men jag fick veta att jag levde samtidigt som fick bra benstyrka av allt pulsande. Jag har för andra året i rad valt att inte träna i någon inomhushall, eftersom jag har tyckt att det har varit för krångligt att styra upp och nu har snön försvunnit (tillfälligt?) och jag kan åter börja köra lite snabbare pass. Det finns olika pass och känslor, en känsla som jag saknar under vintern, är den där härliga intensiva farten. Därför är jag glad att jag åter får börja skrapa på den ytan.

Idag är nästa lopp i cirkusen. Nu behöver jag inte åka utanför Stockholms gränser för att "bara" springa 3000 meter, men jag ska likväl till Sätra. Där har jag sprungit ett antal lopp och det känns lite skrämmande varje gång att springa den här distansen. Jag har skrivit det ett antal gånger och det är främst för att det bara är att köra, jag kan bara förlita mig på att jag har tränat tillräckligt bra för att det ska hålla. Sedan kan jag inte svara på hur långt det räcker. Därför är jag återhållsam, men jag är glad att jag fick det svar jag fick ville när jag gick in i den här inomhussäsongen. Framförallt när jag har varit tveksam över form och motivation, så har jag ett kvitto att jag är på väg åt rätt håll.

Välkommen tillbaka, Andreas!

Idag kommer jag hem. Till en plats som jag har några kära minnen ifrån. Inför och under inomhussäsongen 2014, så ville jag få in lite intervallpass på bana för att bli ännu bättre på 3000 meter. Jag kollade igenom Stockholms olika friidrottshallar, vilket vad jag upptäckte då, var få till antalet. Det fanns inga fördelaktiga personer för mig som privatperson och att man jobbar vanliga dagar. Så jag valde, precis som jag brukar, söka mig utanför boxen. Som så alltid förr. Jag hittade en friidrottshall som då hette Quicknet Arena, som låg i Västerås. Jag kontaktade hallansvarige, som bekräftade att det var bara att komma. Sagt och gjort, så åkte jag till Västerås och körde intervallträningar inomhus. Såhär efteråt, låter det märkligt. Men jag blev bättre stegvis på 3000 meter och jag fick ytterligare ett kvalitetspass.

Dessutom var det lugnt och skönt inne i hallen, inte särskilt många som var där inne och jag fick chansen till en liten frizon ett par gånger under den vintern. Dessutom, gillar jag som ni vet, att åka tåg och då fick jag en extra möjlighet att göra det. Det var mycket nytta i ett. Till förra årets inomhussäsong valde jag att inte åka till Västerås. Dels för att jag fick ändrade arbetstider, så att det inte passade lika bra och jag kände någonstans att jag ville ge det ett försök utan att åka till Västerås. Vilket gick bra, då jag slog nya rekord under 3000 meter. Samtidigt är jag tacksam för tiden i Västerås och sparar det som trevliga minnen.

Idag kommer jag tillbaka. Om lite mer än 5 timmar, så kommer jag att göra comeback i samma hall. Inte för att träna, utan för att tävla. Det blir alltså min första tävling i hallen, som fick chansen att känna på min stjärnglans. Jag förbättrade mig med 8 sekunder på 9 dagar från Eskilstuna till Huddinge, när det gällde 3000 meter. Jag tror inte jag kommer uppleva samma förbättring idag eller om det ens blir en förbättring. Men jag försöker se det positiva i det hela och tror att det kommer att bli väldigt kul. För det måste det bli.

Scandic Indoor Games 2016 - 100!

Datum: 15 januari 2015 Distans: 3000 m Placering: 11 (?) Tid: 9:33 (Nytt ÅB!)

Förra säsongen gick nästan allt precis som jag ville. Jag slog rekord på så många möjliga sätt och vis, på alla distanser. Det blev ett kvitto gång på gång, att jag låg rätt med min delvis nya träning. Jag tränade mera, längre och snabbare. Då ger det resultat omedelbart, när jag springer mina lopp. Det är ingen hemlighet. Samtidigt så innebär 2015 års säsong att jag kommer att ha svårt att toppa den. Jag har kommit till den nivå, där jag kommer att ha svårt att förbättra mina resultat så mycket mer. Det skulle vara om jag tränade ännu mera, upp emot 6-7 gånger i veckan. Det är i just detta nu inte aktuellt, av en enkel anledning. Jag vill bevara min balans. Jobbar man heltid, har annat utöver löpningen som man finner är viktigt, så har jag inte motivationen att öka ännu mera.

Balans, ja. Sedan är jag självklart nyfiken på vad som skulle hända ifall jag faktiskt gav mig själva fan att ta ett steg längre. Jag har funderat tusen gånger på den saken, men kommit fram till att jag är nöjd där jag står idag. Jag ska aldrig slå mig till ro, utan jag ska med små ändringar i träningen, se till att närmar mig rekord och till slut ett och annat rekord. Det kommer att bli fokus för 2016. För några år sedan blev jag kontaktad av en tränare för en friidrottsförening. Det var smickrande, men samtidigt hade jag inte och har fortfarande inte lust att åka över halva stan för att träna. Jag trivs som det är just nu - balans. Det har funkat bra nu och jag vet alltid bäst.

Inför:
Det här loppet är alltid lite speciellt. Det ligger på en fredag. Det ligger alltså inte på en helg som de flesta lopp gör eller tidigare i veckan, utan just på en fredag. Varför repeterar jag detta då? Jo, för att fredagar brukar vara heliga. Då vill man förhoppningsvis lämna arbetet med en rak rygg och konstatera att det blev en jäkligt bra vecka. Ibland blir det inte som man har tänkt sig, men oftast brukar det lösa sig på ett eller annat sätt. Då åker man hem, handlar för helgen och slår sig oftast ner till På Spåret med mörk choklad. Då, verkligen då, har jag varvat ner. Jag har märkt hur jag har hamnat i ett tempo i livet, som kan gränsa till hektiskt. Pendling, arbetsinsats och allt runtomkring, innebär att allt går på högvarv. Jag älskar att undersöka nya idéer och pröva nya utmaningar, så därför behöver jag den där nedvarvningen också.

Nu valde jag alltså att åka ut till Huddinge. Ingen strömning blev det som det var tänkt, för det stängde tidigt. Jag var seg i kropp och knopp. Jag hade inte alls varit så duktig att gå lägga mig i tid, det blev alltid lite till och lite till. Som Alfons Åberg. Jag går inte på högstadiet, där det går att göra så och sen "slappa" sig igenom lektioner. Idag ställer folk krav på mig, inte minst mig själv. Samtidigt vet jag att jag har presterat bra i många lopp, trots att jag inte har haft god nattsömn de senaste dagarna. Läser man olika studier, så påverkar inte några enstaka dåliga nätter innan loppet, slutresultat. Däremot vid längre perioder, kan det bli värre med den saken.

Väl på plats, så försökte jag övertyga mig själv att det här var ett lopp jag skulle klara med bravur. Trots att jag var tillfreds med 9:41 i Eskilstuna veckan innan, då jag inte tog i, så ville jag mera. Jag ville bevisa för mig själv att jag kunde flytta både de kroppsliga, men även de mentala gränserna för vad som var möjligt. Då jag inte alls ligger där jag vill träningsmässigt, så vill jag ha ett ess i rockärmen att jag trots det är bra grundtränad och det är bara detaljer som vi ska fila på. Träffade två Huddingebekanta löpare, som också hade valt att komma ner till hallen. Inte nog med det, friidrottsoraklet A Lennart Juhlin var på plats (om inte, en väldigt snarlik look-a-like). Han skulle tydligen bevaka mitt 100:e lopp någonsin, en milstolpe i svensk löparhistoria. Samtidigt så var det som vanligt en närmast obefintlig uppvärmning (bra eller dåligt?), innan jag ställde mig i startfältet för att göra mig redo att svänga mina lurviga.

Gör mig redo. (Foto: Huddinge AIS)

Under:
Jag skrev nog det i min rapport från Eskilstuna och har säkert skrivit det i andra rapporter som har med 3000 meter att göra. Det är en distans som verkligen kräver sin gubbe. Den är kort, men samtidigt vill man springa snabbt, väldigt snabbt. Att springa under 10 minuter får anses som hyggligt, men man vill göra det mer än så. Så därför får man egentligen inte känna sig trött och sakna energi, utan man vill vara med från början och känna kraften. Jag har en ganska svag uppfattning hur det gick den första kilometern, men jag tycker ändå att jag hängde på rätt bra, trots att jag inte sprudlade av energi.

Friidrotts-Sverige. Tittar ni? Det här är lopp 100!

Precis som i Eskilstuna är jag sugen på att sakta ner eller helt lämna banan. När det går såhär snabbt, åtminstone för mig, så är det krävande. Jag har alltid sett mig själv någon som gillar att springa fort, korta distanser, ner mot sprintnivåer. 3000 meter fortsätter egentligen lite för långt för att man ska känna att man klarar av det på den nivån. Samtidigt har vi David Nilsson i heatet, som antagligen lägger ner mångdubbelt med träning och gör det enkelt för sig. Jag är ändå ärad och glad att jag får delta i samma lopp som David, att vi springer i samma heat och att jag inte fullständigt gör bort mig. Det är en framgång i sig. En morot.

I Eskilstuna valde jag att lägga om den mentala strategin för hur jag skulle tackla loppet. 200 meter inomhus (ett varv alltså) låter inte så mycket, det är inte mycket. Men det blir snabbt tufft och det gäller att hitta olika motivationstekniker för att få det att fortgå. Jag valde att istället att dela upp loppet i 3 delar - alltså på kilometer. Så tar jag 2 varv i taget. Vilket betyder att när jag väl har påbörjat "en ny del", så har jag "bara" 2 varv till nästa och så vidare. Det är lättare att hantera mentalt. Problemet att jag öppnar starkt och att jag avslutar rätt så starkt, så det är den där mittkilometern som behöver stabiliserats ytterligare. Det blir ingen slutspurt, men väl ett uppväxlat tempo mot slutet. Tillräckligt, för att jag ska tycka att det känns skönt att slänga sig på marken efter målgång.

Efter:
Tiden blir till slut 9:33. Senast jag sprang här, så sprang jag in på nya rekordtiden 9:26. Som står än idag som en rekordtid. Det var också en fredag och det var högst oväntat. Då tror jag nog att hade ännu mera energi och jag tog i för kung och fosterland hela loppet. Idag gjorde jag inte det den här gången heller, men samtidigt var jag hela 8 sekunder snabbare än i Eskilstuna. Det vittnar om den inneboende kraften i min löparkropp. Hade jag tryck på för en slutspurt, så hade jag nog hamnat på under 9:30 och då hade det blivit ännu mera intressant.

Det här var alltså min nedvarvning. Jag var verkligen "På Spåret" den här kvällen.

Efter att ha duschat, utan handduk (den glömde jag och fick nöja mig med pappershanddukar...), så är jag förbannat nöjd över insatsen. Jag inser att jag har det tufft när jag springer mina pass för tillfället, men alla pass räknas och när det är det här som blir resultat får man kallt konstatera att ingenting är omöjligt. Mycket sitter i huvudet och det gäller att gnugga vidare, pass efter pass.

På vägen hem, gör jag någonting helt GAAAAALET. Jag går in på Burger King och köper en dubbelcheeseburgare. Det har inte hänt sedan kalla kriget, i varje fall när det gäller BK. Den smakar gudomligt gott. Det är inget som jag skulle äta vid finare tillfällen, men tillräckligt för att belöna den kropp som ändå lägger ner hårt arbete vid löpning. Men även vid de där hemska rehabövningarna för ljumsken som jag gör, det är tröttsamt och ömmar ibland. Det är dock så värt det.

100

Idag springs mitt 100:e lopp i Huddinge!

Ärlaspelen 2016 - The Reboot

Datum: 6 januari 2016 Distans: 3 km Placering: 4 Tid: 9:41

Alltid har en början, en mitt och ett slut. Det här är definitivt början, igen. Vi börjar om från 0 (noll!). Vi måste våga vara ärliga med vad vi tänker och vad vi har för känslor. Jag skriver i bloggen för att i huvudsak skapa minnen från min löpkarriär och ha möjligheten att fundera runt detta i textform. Under 2015 (andra delen av mitt bokslut kommer i veckan), så hade jag en fantastisk säson på alla sätt. På alla distanser lyckades jag förbättra mig på ett eller annat sätt. Jag hade skruvat upp träningen ett snäpp till. Det var längre pass, flera pass och framförallt lite mer kvalitet på de flesta passen. Ibland får jag frågan vad som krävs för att bli en hygglig löpare. Ett mål, ett par löparskor och en kontinuitet. Sen får man gärna sätta upp fler mål än ett, så att det helt plötsligt inte bara slut vid önskat resultat vid det tilltänkta loppet.

2015 var ett år, då jag helt plötsligt slog rekord på ett sätt som var främmande. Jag gick från höga 1:18 till att hamna i mitten på 1:16 på halvmaran. Jag klev äntligen under 35 minuter och hamnade på 34:27. På tuffa distansen 3000 meter, lyckades jag kliva under 9:30 och överraskande hamna på 9:26. 5000 meter ute och inne så blev det 16:33 och 16:38. En distans som tidigare för mig var min favorit, men som är svår för mig att bli ännu bättre på med fler sekunder. På maran sänkte jag rekordet med hela 6 minuter och på Lidingöloppet så blev det putsat med 4 minuter. Jag har alltid varit optimistisk i min tro och lite småkaxig inför möjligheten att slå ett nytt rekord. Det betyder helt enkelt att du ska göra något i en utmaning, som du aldrig gjort förut. Att bli ännu snabbare. Magiskt.

Just därför, måste jag starta om. Jag har haft en tuff lågsäsong, med blandade kvalitet på passen, ljumskproblem och motivationsdippar. Det är en vemodig Andreas som helt enkelt skulle ta på sig löparkläderna för tävlingsåret 2016, nu ska jag bara slå uppåt hela tiden.

Inför:
Vi kan väl säga att hela inomhussäsongen 2016 låg i farozonen, framförallt när ljumskproblemen började bli värre. I takt med just motivation var väldigt mycket upp och ner. Eftersom det ändå i huvudsak består av 3000 meter, så borde jag kunna ge det ett försök. Att se var jag står någonstans och gå vidare därifrån. Därför var det trots allt ändå ett enkelt beslut när jag klev upp hemma under förra onsdagen för att ladda till ett nytt lopp. Jag behövde inte gå upp jättetidigt och att åka till Eskilstuna var inte farligt.

På tåget avnjöt lite allmäna tankar blandat med tv-spelande, för att slappna av. Att samtidigt titta ut genom fönstret, som så många gånger förut. Jag har på resande fot länge tidigare för att åka till lopp, idag var det ett lopp som troligtvis var över på mindre än 10 minuter. Ändå ägnar jag en halv helgdag åt detta. Jag vet inte om mitt framtida jag kommer att tacka mig själv för detta eller om mitt framtida jag kommer undra vad jag höll på. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka tanken, att jag har hittat en form av mening med livet. Jag hört bekanta eller läst på det välkända nätet, som har svårt att hitta en plats och sikta på något med sitt liv. För mig är det lyx. Att åka till Eskilstuna för att hitta mitt gamla superjag, är att största vikt.

Nu är jag tillbaka där vi var för ett år sedan.

Väl på plats i hallen, efter att ha gått ute i svinkylan, så byter jag om i min ensamhet i ett riktigt stort omklädningsrum. Det är inte särskilt lång tid kvar tills att loppet ska gå och jag värmer försiktigt upp nere i katakomberna och omklädningsrummet. Jag inbillar mig nu för tiden att värma upp, inte kräver samma sak idag. Framförallt inte i den här distansen, men jag har säkert fel på den punkten. Väl på plats vid löparbanan, så slår det mig på riktigt. Jag ska faktiskt tävlingsspringa för första gången sedan i slutet av oktober, då jag slog ett nytt rekord på maradistansen i Frankfurt. Tiden flyger verkligen iväg. Jag bryr mig inte om motståndet alls idag, det här loppet handlar bara om mig och ingen annan. Jag gör mig redo och ställer mig till slut på löparbanan, 15 varv och sedan är det slut.

Lunny finns såklart med när 2016 kör igång.

Under:
De här första löpstegen i ett lopp, säger mycket om vad som kommer att hända. Framförallt när det handlar om en sådan här kort distans. Då vet du om du har kraften och farten för att det ska bli en bra dag. Jag har svårt att avgöra det inledningsvis. Trots att jag har haft både en och två tvivel, så håller jag en bra fart i början. Det som är speciellt att springa banlopp, framförallt inomhus, är att det inte går att komma ifrån att räkna varv. Du ska bryta ner 15 varv och samtidigt, har man någorlunda koll på hur man ligger gentemot klockan.

Starten. Här ligger vi lika. Sen ändras det.

Jag valde för enkelhetens skull att till slut bryta ner loppet. Mentalt tänkte jag hela tiden tills nästa tvåa, alltså för varje gång jag hade avverkat två varv på rad. Så att det blev en enhet. Tidigare har jag delat in loppet i tre större delar. Den första delen med 5 varv, som du faktiskt håller upp en bra fart. Sedan den där mittdelen, där du ska behålla en hög fart, som du har valt att samtidigt gå ner lite fart för den sista tredjedelen. Det är då, det bara består av 5 varv. Då ska du sakta men säkert varva upp en liten bit, för att kanske slå till med spurt när det är det 2 varv eller mindre kvar. Men den här dagen, valde jag att i 2-varv och det var nog skönt.

Så. Jävla. Snabb.

Jag hamnade ganska snart på en fjärdeplats, som jag höll rätt bra. Både framåt och bakåt. Det som jag samtidigt också valde att göra, är att jag faktiskt inte sprang mitt snabbaste. Det kanske låter löjligt eller för högfärdigt. Jag var osäker på min egen kapacitet och även hur ljumsken skulle konversera med mig, samtidigt som det är första loppet för säsongen. Förra gången jag sprang här, var samma dag förra året. Då var det också premiär, då sprang jag på 9:31. Alltså ett nytt dåvarande rekord. Då var jag nästan svimfärdig efter loppet och hade stark blodsmak.

Den här dagen, ville jag ge kroppen en chans att visa vad den gick för samtidigt som jag inte slog sönder mig själv med all kraft. Resultatet slutade väl, då jag höll min fjärdeplats hela vägen och utan en superspurt sprang i mål med tiden 9:41.

Efter:
Jag tror att alla kan identifiera sig med känslan när man väl tar sig i mål i ett motionslopp, framförallt när du själv vet att du har gjort en bra insats. För jag var så nöjd att jag visade mig själv och omvärlden, att kraften finns där och den inte är helt utnyttjad än. The force awakens, kan man säga, som någon sorts dussinrulle. Nog tusan var jag trött och slutkörd, när jag satt där på läktaren efter loppet. En stark blodsmak dök upp som ett brev på posten och även en del hosta.

Nöjd, helt klart.

Ibland undrar man varför man utsätter sig för den här typen av dåraktighet. Samtidigt som jag var orolig innan loppet, blev jag ännu mer övertygad om att jag är på rätt väg. Jag är inte där jag helt vill vara än, men jag vet att om jag fortsätter jobba hårt och ihärdigt, så kommer jag att flytta fram positionerna ytterligare. Det här ger vatten på min kvarn om att det får lov att vara tuff ibland, framförallt under vintermånaderna.

På vägen hem, efter en korv i min illamående käft (Korven var god, men jag var totalt utpumpad), så funderade jag återigen på vad som hände. Känslan av att duscha efter loppet var skönt i omklädningsrummet. Ljumsken hade varit fredad, som jag hade hoppats på, då den inte brukar krångla på såhär korta distanser och jag hade hävdat mig igen. När många andra löpare väljer att förlägga pass på löpband eller kanske ibland avstå pass i kylan, så finns jag där ute. När inte mina motståndare tränar där ute, så finns jag där. Stelfrusen, men med ett fajterhjärta som återigen ska göra en bra säsong. Så är tanken och efter det här loppet, så rullar cirkusen vidare. Som vanligt.

Jag är rädd, på riktigt

Om mindre än 15 timmar så är den hemska känslan över. Jag har varit rädd många gånger i mitt liv, samtidigt så har oftast rädslan var ogrundad och inte haft någon logik överhuvudtaget. Som det brukar vara. Samtidigt är den där känslan att vara rädd och orolig ibland obehagliga. Oftast kan du ändå bemästra och med logiska resonemang, tona ner den delen inom den som för ut de här oroskänslorna. Samtidigt med mer kunskap, självförtroende och mognad så har jag blivit mindre rädd när man blir äldre. Naturligt, får man nog anse. Även om rädslan av olika anledningar dyker upp då och då.

Så vad är jag rädd för nu? Jag ska göra säsongspremiär inomhus 2016. Jag åker till Eskilstuna och Ärlaspelen. Jag var där första gången förra året och slog mitt dåvarande rekord på 3000 meter med tiden 9:31. Det jag är rädd för är att jag inte vet var jag står av två anledningar. Jag har inte varit särskilt nöjd med mina träningspass den senaste månaden. Ingenting känns förändrat i grunden och jag hade en bra säsong bakom mig, så tycker jag att passen går som de vill. Samtidigt som jag har problem med motivationen. Egentligen som sig bör, när man slår rekord på rekord, då man anser sig ganska överlägsen oavsett vad jag möter för utmaning. Den andra anledningen är att ljumskproblemen har fortsatt och de har varit ganska intensiva, framförallt för längre sträckor än milen. Riktigt jobbigt och gör mina träningspass tuffare och sämre.

Jag har googlat fram ett rehabprogram för ljumskar, som jag har gjort flera dagar i följd och något jag tänker fortsätta med. Jag är försiktigt optimistiskt över detta och inser att det inte kan göra situationen värre i varje fall. Jag har beställt nya löparskor, som ska komma i veckan förhoppningsvis. Det kan faktiskt vara så att mitt par löparskor är utnötta (jag har en känsla att så kan vara fallet) och att jag behöver det här nya paret. Vi får se om något av det här kan hjälpa. För några dagar sedan så kände jag mig illa till mods och hatade allt med löpning, men som ett litet barn, så gick det där över och jag ville se på framtiden med positiva ögon.

Så hur kommer det att gå imorgon? Ingen aning. Det är det jag är rädd för. Jag kommer kämpa samtliga metrar för att göra det så bra som möjligt. Kan jag komma under 10 minuter, är jag nöjd. Jag är dock orolig med tanke på hur missnöjd jag har varit med träningen. Som ni har läst om i bloggen förut, så är allt möjligt och hoppet överger mig aldrig. Imorgon blir det första steget mot ett nytt kapitel i min löpning, då vet jag hur jag ska gå vidare.

När ljuset besegrar mörkret del 1 av 2 - En sammanfattning av 2015

Jag började säsongen med frågetecken. Jag hade problem med min fot. Det var egentligen inget nytt, men den hade gjort sig smärtsamt påmint då. Jag försökte bita ihop och hoppas att jag slapp till en längre viloperiod med påföljande rehab. Det var besök på vårdcentraler, närsjukhus och löparskadespecialiast. Inget gav något besked egentligen. Samtidigt valde jag att köra på ändå.

Första loppet var dock redan den 6 januari, i och med 3000 meter inomhusloppet i Ärlaspelen. Där började säsongen med ett nytt rekord med tiden 9:31. Rätt så oväntat och jag kan lätt säga att det var tufft helt enkelt. Sedan så rullade inomhussäsongen på och de där fotproblem fanns med mig, men avtog efterhand. Det blev nya rekord och även utomhussäsongen började som ett magiskt blixtnedslag.

Trots att det kändes som en oerhört lång säsong när jag väl tog de där stapplande löpstegen i Eskilstuna, så har det gått snabbt (vilket det har på fler än ett sätt), när jag väl sitter här för att sammanfatta. Jag avslutade 2014 med skadeproblem, som jag tog mig in i 2015. Något som verkade försvinna mer eller mindre, självmant, konstigt nog.

Det som ännu mera märkligt, att jag har haft långsammare pass den här säsongen. Även om det har blivit fler, så har jag inte alls samma tempo på de flesta passen. Trots det har det blivit nya rekord. Kan det bero på att jag är bra grundtränad och så länge jag nöter mil efter mil, så ger det resultat? Tidigare har jag haft helt galna träningspass över 1 mil, som har gått med mina mått mätt, snabbt. Det har jag inte längre, trots det så blir tiderna bättre. Märkligt det där.

Något annat som man kanske har noterat under säsongens lopp, är att jag har bloggat betydligt mindre. Jag har avverkat varför i flera inlägg. Ett av skälen var att jag kände en viss stress att skriva något vissa dagar. För att motivera mig själv att skriva, precis som jag motiverar mig själv att springa en viss dag, hade jag satt ihop ett schema. Ibland med vad jag skulle skriva om, för att på sådant sätt ha ett konstant flöde av inlägg. Till slut, hade jag ingen mer lust och istället för att avsluta bloggen helt (vilket har varit aktuellt), så skrev jag i den takt jag mäktade med och hade lust med. Jag vill skriva för att det är kul och att jag har något att förmedla. Jag har en unik resa inom löpningen som få kan matcha och därför vet jag att min blogg trots allt är intressant att läsa.

Årets bästa lopp 2015...

10. Storängsöz - 5 km inomhus - Tid: 16:33 (Nytt PB!)
Ett lopp som kanske inte är det första man tänker på när man lägger upp säsongen. Samtidigt är det ett lopp som på sitt sätt är unikt. Bara en gång på säsongen har jag möjlighet att springa 5000 meter inomhus. Det är inte kuperat och det finns inga sämre väderförhållanden att prata om. Det är egentligen det lopp du ska springa ifall du vill veta hur snabbt du kan springa på 5000 meter. Varken mer eller mindre. Samtidigt så finns de få lopp som kan matcha om hur mycket krafter det tar på dig. Att springa 25 varv i väldigt hög fart, tillsammans med andra. Det är lite läskigt, samtidigt som det finns något där som eggar än.

Jag hade sprungit samma lopp 2014. Då sprang jag på tiden 16:53. Ett lopp som avslutade min inomhussäsong, samtidigt som det startade min utomhussäsong. Det här året blev det nytt rekord på 5000 meter inomhus. Jag lyckades kapa rekordet med 20 sekunder. Då hade jag räknat helt fel när det kommer till hur jag ska ligga till per varv, vilket var tur för mig. För det möjliggjorde att jag låg bättre till än vad som var förväntat. Så nytt rekord avslutade min inomhussäsongen, mindre än 1 vecka senare skulle jag göra min utomhusdebut i Lissabon. Den kanske vi får läsa mer om i ett annat inlägg?

Årets besvikelse...

Norrköpings Stadslopp - 10 km - 37:28
Jag hade "hajpat" upp mig själv inför min comeback i Norrköpings Stadslopp. För det var i detta lopp jag gjorde min mildebut i tävlingsförhållanden under sensommaren 2012. Då sprang jag på 37:55 och jag fick träffa Mustafa "Musse" Mohammed. Jag var en osäker löpare och rätt färsk, jag visste inte riktigt hur mycket jag skulle klara av att när det kom till mil i tävlingsfart. Det visade sig inte vara några större problem.

Jag har velat komma tillbaka, men kunde varken 2013 eller 2014. För att midnattsloppet låg i vägen. Men under 2015, så skulle jag göra något galet. Nämligen springa två lopp samma dag. Det hade jag gjort förut, när det kommer till 5 km. Nu var det dock milen det gällde. Jag hade stora förhoppningar, då det här var loppet som skulle kicka igång min höstsäsong. Loppet skulle dessutom springas mer i stan, än vad det gjorde 2012. Det öppnade upp för en någorlunda snabb mil. Det var trångt i starten och det blev mitt fall rent bokstavligt. Då jag och några till ramlade i starten, på kullersten och spårvagnsräls. Idiotiskt att inte ha mer uppdelat och seedat, det måste man åtgärda till nästa år. Jag försökte rusa ikapp det jag hade missat, när jag ramlade. Jag hittade inte någon bra rytm samtidigt som jag kände mig för trött för att mäkta med ett bra lopp. Det blev till slut 37:28. Jag var mycket besviken och allmänt less på löpningen, att jag dessutom skulle springa ett nytt lopp på kvällen var inte särskilt rogivande.

Årets bästa lopp...

9. Hälsoloppet - 10 km - 34:48
Ett lopp som jag har sprungit 4 år i rad. Det finns många bra saker med det. Det ligger mitt i veckan och det ligger bra till i kalendern och det är snabbt. Sedan kan man välja mellan 5 km och 10 km. I år var det åter dags för att springa 10 km. Jag hade kommit från nyss nämnda Norrköping, Midnattsloppet och Telge Stadslopp. Under Telge Stadslopp, så sprang jag under 17 minuter och det var trevligt. Men inte tillräckligt. Jag visste inte direkt vad jag skulle stå inför den där höstsäsongen. Då hade jag lite tyngre lopp som Köpenhamn halvmara, Lidingöloppet och Frankfurt Marathon på kalendern. Jag hade varken tid eller lust att börja tvivla på vad jag stod rent formmässigt.

Det kom en liten regnskur innan loppet, sen var det över med den saken. Jag lyckades i stort sett missa hela den svängen, när jag bytte om på högskolans bibliotekstoalett. Min förhoppningar var tudelade. Samtidigt hoppades jag att jag skulle ta mig tillbaka i någon form. Även om det inte kändes helt klockrent under loppet, så jobbade jag min i loppet och med en monsterspurt som hette duga, så blev det ändå rätt bra. Jag sprang in på 34:48. Bara 22 sekunder från ett nytt rekord, den såg jag inte komma och den formen visste inte att jag var inne i. Det var bara att tacka och ta emot, så det fanns nog visst fog för att det skulle bli en trevlig höstsäsong någonstans ändå.

Årets bästa lopp...

8. Lidingöloppet - 30 km - 2:03:33 (Nytt PB!)
Det här är något annat. Jag behöver inte hetsas till att jämföra rekord eller jaga tid från ett annat lopp egentligen. Utan det här är 30 km i skogen och det blir en annan resa. Jag behöver inte känna den där stressen eller pressen. Jag har bara tiden året innan att kämpa mot (2:07). Redan 2014 lovade jag mig själv att inte springa året efter, för att det var tufft. Sedan blev det som så att jag inte fick plats i Berlinmaran och då ville jag tävla mot mig själv i Lidingöloppet igen. Framförallt ville jag putsa tiden lite. 2014 hade jag dragits med skadeproblem under hela höstsäsongen, som innebar kortare och färre löppass. Det tog till slut ut sin rätt, även om jag var stolt och nöjd över min insats 2014 med Lidingöloppet.

Nu var jag mer mentalt förberedd än någonsin. Jag visste att det skulle bli trångt i starten, nu hade jag dock flyttas fram till de första ledet och hade ett litet försprång från året innan. För det blev tjockt inledningsvis och sedan var det bara att armbåga sig fram i den mån det gick. Sedan var jag mer beredd på vad den här banan skulle krävas av en. Även om en mara är tuff också, så har LL något annat. Ibland kommer de där backarna och kan suga musten och livslusten ur en. Nu visste jag dock precis när Abborbacken skulle dyka upp och andra tuffa backar, det gav mig försprång mentalt. Ingenting var något att skämmas över. Jag putsade rekordet med 4 minuter, ner till tiden 2:03. En tid jag får vara nöjd med.

Samtidigt så vet jag att jag inte tog i för fullt, jag vågade helt enkelt inte ta alltför mycket energi för att vara utan till den sista tredjedelen. Det finns utrymme för förbättringar, men jag tror inte att jag är beredd att pröva den vägen redan 2016 igen.

7. Scandic Indoor Games - 3 km inomhus - 9:26 (Nytt PB!)
Ett lopp som går en fredag kväll. Efter jobbet, då man missar På Spåret och den där omedelbara avkopplingen det innebär att lämna sitt jobb en fredag. Istället gällde det att långsamt börja bygga upp känslan att fajtas mentalt framförallt. För 3000 meter inomhus är egentligen helt osexigt och helt utan marginaler. Min träning innebär att jag tränar för längre distanser för i första hand milen och halvmaran, även när det sker vintertid. 3000 meter innebär en total gasen i botten-känsla. Det finns inga utrymmen för någonting annat.

Jag började med inomhustävling 2014 och fortsatte med det även under 2015. Ett utmärkt sätt att göda tävlingsnerven, samtidigt som jag fick lite en extra morot med min träning inför utomhussäsongen. För det är långt mellan oktober och mars, en evighet utan lopp. Nu finns dock det här. När jag skriver att den här distansen saknar marginaler, är att när du kör, så kör du hela tiden. Man är snart i mål och sedan ligger du där helt utpumpad vid mållinjen,  som om du har sprungit en mara och du tror att hjärtat är på väg ut genom munnen.

Det lustiga, att under den här kvällen att jag slog mitt rekord med 5 sekunder. Jag passerade 9:30-spärren och sprang in i mål på 9:26. Ärligt talat, så kan inte jag svara på varför det blev så bra som det blev. Det bara blev så och det var gott nog för mig.

6. Kalmar Malkars - Halvmarathon - 1:17:34
Ett av de sista loppen under varje vårsäsong (2012-2014) hade varit Trosa Stadslopp, men jag hade velat testa något nytt under 2015. Jag ville åka till Kalmar och springa deras halvmara. Jag hade inte varit Kalmar förut och jag var nyfiken på att utöka med ytterligare en halvmara. Framförallt då det var ett tag sedan jag hade sprungit en sådan innan det här loppet. Jag hade växlat upp ett snäpp med min träning. Personligen tyckte jag att det var tråkigt att stå över Trosa, men samtidigt så hoppades jag på att det skulle öppna upp någonting annat.

Det var osäkert ett tag ifall vi skulle åka ner, för de flesta hotellen i Kalmar var obokade och det återstod bara tråkiga pisshotell kvar på listan. Men jag var kreativ nog, att faktiskt se att Växjö låg inom räckhåll. Där det fanns ett hotell som vi hade bott på förut, i samband med en hockeymatch som skulle passa oss. Betydligt billigare och lättare att åka hem ifrån. Så till slut blev det Kalmar. Till slut på plats, med fint väder och bra förutsättningar, så slog ett tråkigt problem till en i ansiktet som en flugsmälla. GPS-klockan blev helt urladdad. Trots att jag hade laddat den hela natten, så det slutade med att jag sprang med en för stor mobiltelefon för att hålla koll på tiden. Jag var inte glad över det innan start och sänkte mina egna förväntningar.

Trots att jag bar på gel, mobiltelefon och ipod. Vilken jävla fåne egentligen. Det gick bra ändå och jag fick trots det här springa på känsla, något som jag inte varit bra på förut. Jag kände inte den där superfarten, men det gick ändå rätt så bra. Då jag sprang på 1:17:34, 35 sekunder från nytt rekord och första gången jag faktiskt sprang på sub-1:20 på svensk mark. Ett trevligt lopp, med fina miljöer annars. Jag är glad att jag sprang i Kalmar och jag visade svenska folket att jag var att räkna med, även på svensk mark.

Inom kort följer den andra delen med mina fem absolut bästa lopp, mitt sämsta lopp, andra kåserier och tankar om säsongen 2015...