Norrköping Indoor Games 2015 - Vilken flopp!

Datum: 24 januari 2015 Distans: 3 km Placering: Vem bryr sig? Tid: 10:10 (Usch och fy)

Jag satt ensam i omklädningsrummet, på bänken. Jag kände mig skamsen, det hade gått helt åt pipsvängen. För bara 8 dagar innan det här loppet, hade jag på nytt, sprungit in på ett nytt rekord. Tiden 9:26, var helt magiskt. 8 dagar senare, så springer jag in på 10:10. Den solklart sämsta tiden någonsin för min del på 3000 meter inomhus. Den näst sämsta, sprang jag i mitt första 3000 m-lopp, då blev det 9:48. Vad hände egentligen? Det är otroligt svårt att svara på. Som ni märker blir det här inte en klassisk löprapport, med inför, under och efter. Utan nu ska vi gå igenom hur det här kunde ske.

9 juni 2012, 18 maj 2013, 18 maj 2014, 12 oktober 2014 och nu 24 januari 2015. Fem kritiska datum, där det fullständigt har gått åt h-vete i mina lopp. Där jag har känt stor ilska, sorg och varit djupt besviken på min insats. Ibland kommer det sådana där bottennapp, det bara blir så. Ibland vet du inte ens hur du skulle förklara dem. De bara kommer och sen är det inget mer med det.

Ska vi titta på några faktorer som kan ha spelat in då?

Bra skit, men inte för löpning antagligen.

1. De spelade Twin Peaks när jag kom in i hallen
Stadium Arena i Norrköping är en förträffligt fin friidrottshall. Den ser väldigt fräsch och modern ut, här skulle jag kunna spendera mycket av min tid om jag hade haft den möjligheten. Inget ont om Västerås friidrottshall som jag tränade i några gånger i början av 2014, men det är som natt och dag. När jag äntrade hallen, så var det fullt med härliga friidrottskämpar som gav allt. Det märkliga är i kråksvängen var att det spelade introlåten till Twin Peaks när jag kom in. Jag gillar Twin Peaks och tycker det är extra kul att den ska återuppstå, men var det inte ett illa tecken bara det? Vem spelar introt till Twin Peaks, när man ska peppa igång en själv?

Det hade nästan varit ännu värre ifall det hade spelat Arkiv X-jingeln, då hade jag blivit ännu mera rädd.

Förlåt igen.

2. Lunny var kvar i ryggsäcken hela loppet
Jag hade med mig Lunny som åskådare i Eskilstuna och nu senast i Huddinge, vad hände då? Jo, nya rekord. Vad hände när Lunny saknades i Örebro? Inget rekord och allmänt tufft lopp (9:39). Nu var Lunny med, som sig bör. Men har var kvar i ryggsäcken hela loppet och han fick inte ens andas i den där friidrottshallen. Resultat var talande, total flopp. Jag ber om ursäkt, Lunny, igen. Jag hoppas att du inte flyger iväg från mig nu.

3. Noll tidsuppfattning
Ibland har jag bra dagar, där jag har planerat allt innan och ingenting lämnas åt slumpen. Ibland slarvar jag lite åt det och tror att det ska "lösa sig". Det gjorde det inte denna morgon. Jag hittade inte min löparklocka, så jag tog min andra Tom Tom-klocka, som jag hade innan. Den var dock urladdad, så jag tog med mig laddaren, för att ladda på tåget. Så blev det dock inte, jag fick inte med alla delar till laddaren och det blev ingen klocka på armen. Sen kom jag ihåg att de hade en klocka i hallen, som rullade på och som gav bra uppfattningar.

Den fanns där, klart och tydligt. Perfekt tänkte jag, då har jag någorlunda koll på upploppsrakan efter varje lopp. Icke, sa nicke. Den slutade att fungera efter första loppet, så jag tappade tidsuppfattningen helt. Det blev som att jag sprang i ingenmansland, jag hade fruktansvärt dålig koll på hur jag låg till tidsmässigt och när jag skulle in på upploppsrakan för sista gången, så förstod jag hur illa det var och det hade redan passerat 10 minuter. Vad i helvete lixom?

Inte nog med att jag tappade tidsuppfattningen, jag blev osäker på hur många varv jag helt plötsligt hade sprungit. När jag kom i mål, så tyckte jag ändå att med min tid sprungit ett lopp för mycket. Men det kan självfallet inte vara möjligt, men så är det. Inte ens varven klarade jag av att räkna.

4. Jag värmde upp. Ganska bra. 
Inför Scandic, så värmde jag i stort sett inte upp alls. Ändå så kom jag ihåg väldigt bra och sprang väldigt bra. Slog nytt rekord och allt. Nu hade jag betydligt mer tid och möjlighet att värma upp, så jag värmde upp hyggligt intensivt under en längre period. Samtidigt som jag ställde ut en häck, som jag hoppade över. Det var förgäves uppenbarligen, när vi ser på resultatet.

5. Jag hade inga bra ryggar att hänga på
I Scandic och även i Eskilstuna så hade jag möjlighet att hänga på ryggar, som faktiskt låg i mitt tidsspann. I Norrköping, så visste jag dock på förhand att de flesta var bra mycket bättre än vad jag var. Det straffade sig ganska rejält i kombination med att jag inte hade någon tidsuppfattning. Jag hade faktiskt ingen koll på hur jag låg till.

Det var egentligen samma sak förra året, när jag sprang samma tävling då. Då hade jag dock en fajt med landslagslöperskan Cecilia Kleist, som jag spurtslog och satte ett nytt svensk rekord.

6. En 17-årig tjej slog mig
Det är absolut ingenting att skämmas för. Vilken talang att springa nästan sub-10 som hon gjorde. Men på något sätt i kombination med tidsuppfattningen och att jag saknade bra ryggar, så kände jag inte riktigt hur jag skulle disponera loppet överhuvudtaget. Hon hängde på mig under en väldigt bra period. Till slut, så passerade hon mig i näst sista varvet eller så och sedan var det kört.

Hon ska ha all heder, riktigt fint lopp. Men på något sätt, så fick jag in ännu mera osäkerhet när jag inte lyckades slå henne till slut.

7. Ont i kroppen. 
3000 meter innebär högt tempo hela tiden. Det vet ni, som har följt mig igenom de här loppen. Det finns inga genvägar till framgång. Idag så kändes bra i början, för att sedan dala. Jag upplevde att min puls inte var den bästa, eller att den var ojämn. Samtidigt som jag fick konstigt ont i bägge armarna. Det var riktigt ansträngande utan tvekan.

Jag spekulerade att jag var på väg att bli dunderförkyld. Det har varit så tidigare nämligen. Att det här var en insikt på vad som komma skall. Jag har *peppar* *peppar* klarat mig oförskämt bra från värre sjukperioder. Nu sitter jag här, dagen efter, så verkar det vara helt ok. Märkligt det där.

8. Himmelskalsonger ger inte framgång. (Varning för snusk!)
Ni vet när man i stort sett inte har några rena underkläder kvar, så har man bara några unkna, som du alltid helst slipper använda. De är osköna, ser förbannat fula ut och önskar helst att du hade slängt dem. Fast du gör ju inte det, ifall du behöver dem någon gång. Det behövde jag, för tvätten hade inte blivit tvättad på ett tag och jag hade dem på mig. En par himmelsblå kalsonger. Ni tror jag driver eller bara gör mig själv till åtlöje, men att jag ens hade på mig dem, borde ge en indikation att det är dags att kasta iväg dem för gott.

Usch och fy, säger ni. Jag håller med. Bort med eländet.

Ingen bra uppladdning?

9. Semmelwrap. God, men inte vägvinnande.
Jag bröt min uppladdning. Jag åt inte glass som jag brukar göra dagen innan, utan det blev nymodigheten semmelwrap. Förvisso, väldigt god. Men inte som glass och helt plötsligt, står vi där. Vi pekar åt alla håll och riktningar, kan semmelwrapen skrotas inför nästa uppladdning. Glassen kommer självfallet komma tillbaka lagom till nästa lopp, utan tvekan. Jag tänker inte chansa kommande gång.

10. Alla rekord. Jag gav inte allt.
Det går inte komma ifrån att jag är lite förvånad över mina nya rekord, jag trodde inte jag skulle komma in i 2015 års säsong på det här sättet. Jag hade egentligen inte ändrat någonting markant i jämförelse med förra årets uppladdning. Snarare så tycker jag att jag ligger lite lägre i jämförelse, men ändå slår jag två rekord.

Jag tycker ändå veckan har gått bra, något långpass som blev kortare efter att jag fick lägga om det. Dessutom tyckte jag att passen mitt i veckan, var något snabbare än vad jag hade förväntat mig. Det var så att jag fick stoppa kroppen från att springa för fort. En skön känsla och det trodde jag skulle leda mig in i något bra.

På något sätt, så gav jag inte allt. Det fanns inte där, jag var inte sliten, inte trött, men ändå så blev det inget.

11. Jag saknar skogen.
Jag har inte sprungit i skogen på flera veckor. Den enda möjligheten, med tanke på att solen fortfarande går ner relativt tidigt, är att jag kan springa i skogen under helgerna. Men av olika anledningar har det inte funnits möjlighet. Förra söndagen, skulle jag springa ett långpass i skogen och då var totalt livsfarligt med all is och jag vände, så jag sprang på asfalten istället. Igår var jag bortrest i Norrköping då och idag, så fanns inte den tiden, då jag var upptagen på annat.

Jag saknar skogen. Jag älskar friheten att lyssna på en härlig podcast och få ta in alla mysiga bilder utav naturen. Det har jag inte fått på ett tag. Det hade jag behövt, för att få en inre frid helt enkelt.

12. Starten försenades.
Väldigt banalt. Tänk såhär, jag har värmt upp ett tag och vill komma igång, sen så annonseras det av det är en försening. Ingen stor sådan, men jag tycker inte om onödiga väntetider. Allt ska ändå vara över på ca 10 minuter. Så går det, när man ska försöka tajma allt med tåg och hela fadderrullan. Väntetiden blir alldeles för mycket emellanåt, särskilt när man har myror i brallan.

Blanda ihop några eller alla delar, så kan du få anledning till vad som gick dåligt. Nu ska vi dock inte haspla ur dåliga ursäkter, men någonstans har jag säkert rätt utan tvekan.

Jag fick höra enligt rapport att jag hade sprungit 3:08 första kilometern, inte lika snabbt som i Scandic. Inte heller långt ifrån, så då undrar man vad som kan ha felat så galet. Efteråt så åt vi en god planka, innan hemgång. Ingenting kändes bra och jag var lite stött av det hela. Just i det där ögonblicket när jag satt i omklädningsrummet, så ville jag lägga av med löpningen. Finito. Det här var slutet.

Strax innan jag kom hem, så intervjuade mig själv och lovade mig själv dyrt och heligt om revansch. Jag skulle ta detta som en läxa, att aldrig fila på något i min träning och att det här skulle vara en del av min inre glöd att nå nästa stora resultat. Du får inte tappa ödmjukheten, aldrig någonsin. Jag bryter ihop och kommer igen. Det vet ni.