Tillbaka till verkligheten: Steget från strålkastarljuset

Det blev rätt mycket härliga känslor efter rekordloppet i fredags. Jag hade ärligt talat inte några tankar på att slå något rekord och jag visste inte direkt om jag skulle kunna studsa tillbaka så snabbt efter mitt "mellanmjölkslopp" i Örebro, 6 dagar innan. Uppenbarligen så kan jag göra vad tusan som helst, så länge jag jobbar hårt för det och verkligen tror på det. Ni som läste mitt förra blogginlägg, kunde förstå att det var först mot slutet som jag började tro på mirakel helt plötsligt. Från att det vänder från ett slentrianmässigt lopp till att bli ett rekordlopp, skillnaden är uppenbarligen ganska hårfin. Jag hade dock ett mål med loppet, när jag tänker efter. Hade jag sprungit enligt mig själv, ett dåligt lopp, så hade jag "straffat" mig själv med ett pass redan dagen efter. Alltså på lördagen. Nu behövde det inte bli så, utan vilade förutom lite kroppsövningar senare på kvällen. 

Sen skulle jag tillbaka till verkligheten lagom till söndagen. Ni vet, gnugga de där passen, ett efter ett. Ibland helt utan känsla och inspiration, men ack så viktigt för slutresultatet. Det blir väl extra mycket när man kliver ur strålkastarljuset, där uppenbarligen fanns både förbundskapten och Irene Ekelund på läktaren enligt bloggrannen Staffan. Inte tror jag att jag är aktuell för finnkampen, men med tanke på hur min utvecklingskurva har gått sedan jag började,  så vet man aldrig hur det kan sluta. Så, söndag och jag skulle springa det där långpasset på 25 km i skogen. Att det var i skogen, var väl alltid en tröst. 2,5 km senare efter start, så pausade jag klockan och gav upp. Jag ger aldrig upp. Den här gången gjorde jag dock det, det var gigantiska isvägar med 98% benbrottsrisk och det var bara att kasta in handduken. Jag gick sakta tillbaka och var arg. Jag försökte vända på det hela och stack sedan ut på en asfaltstia. Det kan vara DEN kanske mest oinspirerade asfaltstian sedan Norge och Sverige gick skilda vägar. Det var svårt att ladda om helt enkelt.

Under måndagen blev det ett innebandypass. Samma sak där, jag saknade helt geisten att tycka innebandy är kul. Ingenting stämde och jag hade svårt att ens jubla vid mål när vi spelade tvåmål. Märkligt det där, ingenting särskilt har hänt alls någonstans. Jag borde vara glad och fortfarande lyrisk över rekordet. En sak ska man dock ha klar när det gäller mig. Så fort jag har infriat något mål, så tar det inte lång tid innan jag fokuserar på nästa mål och i det här fallet, gäller det att förbereda sig för Norrköping Indoor Games. Idag, hade jag sovit ganska lite och var allmänt flamsig av trötthet. Då passade jag på att köra ett unikt pass, 18 km på asfalt och 4:13/km i snitt. Så långt har jag aldrig sprungit på asfalt egentligen. Ett bra pass, jag tyckte att jag höll en bra och jämn fart i hela passet. Lite småhalt på sina ställen, men inget som störde. Så nu sitter jag här, med en mindre leende på läpparna och skägget av. Livet går vidare. Precis som vanligt.