Norrköping Indoor Games 2014 - Planen lyckades!

Datum: 25 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 8 Tid: 9:35 (Nytt PB!)

Egentligen var jag rätt så besviken efter Scandic. Väldigt besviken. Av flera skäl. Dels så hade jag ett starkt illamående som varade hela kvällen som gjorde mig irriterad, dels så var jag lätt besviken på tiden 9:43. Snacka om att ställa höga krav på sig själv när man tycker att en tid som är 2 sekunder över sitt personbästa inte är mycket att vara glad över. När framgångens vindar tar fart så svävar jag lätt iväg och blir som besatt att fila på varenda liten jävla detalj som finns där ute, för att jag ska kunna ha möjligheten att bli ännu bättre. Efter Scandic Indoor Games så kände jag mig en smula fundersam, det kändes som att jag inte tog tillvara på min chans under kvällen.

Dagen efter så vann vi en prestigefylld innebandymatch. En sorts revansch för kvällen innan, framförallt när vi aldrig hade vunnit mot dem på bortaplan. Jag kom hem helt segerrusig och tyckte att jag åtminstone hade få en skön positiv känsla under helgen. Under söndagen efter ett trevligt långpass så började tankarna fundera på hur kommande vecka skulle se ut, hur jag skulle lägga upp min löpträning. Jag bestämde mig ganska sent för att åka till Västerås på måndagen, jag hade ett mål i sikte och bara ett. Att slå nytt personbästa i Norrköping till kommande helg. Hela veckan skulle bli starten på min revanschlusta.

Inför: Det är ganska skönt att veta att man kan få sova ut ganska bra nu när det är inomhuslopp långt bort, för de brukar vara sent på kvällen. Jag kan äta frukost i lugn och ro, utan att känna stress. Jag är så busig så att jag byter min traditionella Lingongrova (som jag äter varje jäkla frukost) mot rostade mackor med marmelad, kan det komma att bli segerreceptet för ikväll? Under gårdagen hade jag dessutom återigen ätit pappas goda köttfärslimpa (som jag åt innan jag satte personbästa i Örebro, men inte innan Scandic...).

Dags att lämna den kungliga huvudstaden och sprida lite kungaglans i Norrköping!

 När vi väl hade rullat mot Norrköping, så hade jag återigen en rofylld tågresa framför mig. Jag har åkt till Norrköping i andra ärenden och som ett byte på vägen, men jag gjorde faktiskt min tävlingsdebut på milen i mitten av augusti 2012 vid Norrköpings Stadslopp. En debut som jag sprang på härliga tiden 37:55. Något som var ett första steg mot nya höjder uppenbarligen. På plats i Norrköping, så var det dags att ta sig mot arenan. Tiden började rulla iväg och det var mindre än en timme kvar till avprickningen, jag hade dock säkrat med att skicka iväg ett sms till en av tävlingsledarna att jag skulle bli sen. Inga problem med det.

Väl på plats vid Stadium Arena. Som var även tävlingsområdet för stadsloppet 1,5 år tidigare, tänk att tiden går snabbt framåt och man har kommit så långt hittills. Jag hämtar ut mitt tävlingskuvert, byter om i stilla ro och jag t o m går in och gör nummer två på exakt samma toalett som när jag senast var här. Jag funderar på hur formen är och vad jag kan åstadkomma. Jag hade ändå sju inhyrda farthållare för min del under loppet för mig. Det som är kul med Örebro är att man kan värma upp på en bana bakom läktaren, finns inte i Norrköping. Så jag värmer upp på en liten kort yta vid läktaren, jag tar t o m hjälp av en häck som vill att jag ska hoppa lite. Väl på plats inne på banan för uppvärmningen kort innan loppet, så nästan lufsar jag fram och jag undrar egentligen vad jag är på väg idag egentligen.

Nu börjar vi nog alla få lite "myror i brallan" och vill kuta iväg!

Under: Eftersom i stort sett hela fältet har bättre tider än vad jag har, så får jag ställa mig i ytterkurvan lite längre fram innan start. Sen går startskottet och jag är osäker på var ribban kommer at läggas. I början så lägger alla som på ett radband i löpfältet och jag hittar ingen bra plats att knö mig in, utan får ligga i ett andra banan en stund. Till slut så har nästan i stort sett alla försvunnit långt framåt och jag kan komfortabelt hitta min plats i innerspåret.

Ytterligare ett varv snart avverkat!

Det är dock psykologiskt svårt att veta var man ska lägga sig i fart, då alla har nästan försvunnit iväg och jag hamnar inte i någon klunga och trots att banan är 200 meter, så känns det på något sätt lite ödsligt för mig. Jag tycker att jag ligger ganska bra till enligt klockan ett bra tag, men jag har landslagslöperskan Cecilia Kleist närmast framför mig och även det är en det en bra bit att ta in. Något som jag nämnde i blogginlägget om Scandic är att man blir rutinerad på att "ligga och tugga" på 3000 m. Det finns aldrig några "vilofickor" i ett 3000 m-lopp, så man har alltid en blåslampa i ändan på sig. Nu hade jag bara en löpare bakom mig och det började se ut som att han började ta in på mig.

*flås* *flås* *flås* Inget sexsamtal här, utan bara löpning!

Inte nog med att startfältet hade många snabbare löpare med, jag blev även varvad av 2 (senare ytterligare en) en gång. Vilket jävla tempo man måste hålla då. Jag funderar lite på hur mycket man tränar, när man har den farten i sig. Jag skakar bort alla tankar förutom mig och mitt lopp, lyckas återigen fokusera. När det återstår 2 varv kvar, så förstår jag att jag har en liten möjlighet att slå ett nytt rekord och börjar dra upp tempot lite, även om jag fegar lite där. Med 1 varv kvar, så finns fortfarande chansen kvar och jag tar med väldigt stora kliv ifatt Kleist och lyckades på målrakan passera henne. Jag ser att tiden på målklockan är helt i min smak och drar till med ett smil när jag passerar mållinjen. Planen lyckads - mina sju farthållare som skulle trissa upp för att säkerställa ett bra lopp, lyckades.

Trots en åttondeplats, känner jag mig som en vinnare. Tack vare Lunny, igen!

 Efter: Jag älskar känslan, de där tre sista stegen, som jag skrev om tidigare. Sen är det guldvärt att få lägga sig på marken och bara få njuta över att det äntligen är över. Den exakta tiden vet jag ännu inte, jag tror att det var 9:37. Att jag lyckades slå nytt personbästa är helt underbart, framförallt i ett sådant här svårdisponerat lopp. Trots att jag totalt kommer på 8:e plats, är jag otroligt nöjd ändå. Vinnaren slår nytt årsbästa i Sverige inomhus med tiden; 8:25 med tvåan strax där bakom. Då vet jag att det har varit ett hysteriskt tempo i loppet. De sju "farthållarna" är dessutom födda på 90-talet, vilket får mig med spretiga skogshuggarskägg att känna mig gammal.

Djupt sjunken i mina tankar innan mitt iskalla vatten kommer!

 När jag byter om i ensamhet och duschar, så kan jag med lätthet konstatera att jag att min plan för veckan har lyckats och att jag ånyo har lyckats imponera på mig själv. Norrköping är uppenbarligen staden som bjuder på en ny löparskräll för min egen del. Vi tar bussen tillbaka mot stan igen, vi avnjuter en god schnitzel på Harrys. Det godaste är dock inte något i maträtten, utan att det är det iskalla vattnet som får mig att njuta som mest. Jag inser att jag inte har druckit något sedan frukost och när man är törstig, så iskallt vatten det absolut bästa som finns att dricka utan tvekan.

Kallt som fasiken var det!

 I väldigt lugn takt så går vi mot centralstationen och bara njuter av kvällen på bästa möjliga sätt. Väl vid stationen, så ser vi en försening med 12 minuter. Det är egentligen peanuts i sammanhanget, men väl ironiskt eftersom Norrköping och tåg hem har haft en förjävla dålig statistik för mig de senaste åren. Väl på tåget, omhuldad av värmen, så funderar jag. Hur skulle livet vara utan alla fina löparminnen? Väl hemma, så njuter jag av andra halvan av den torra kanelbulle som jag köpte på Pressbyrån i Norrköping. Inte den godaste kanelbulle jag har ätit, men det var så länge sedan och jag var sååå värd den!