Nu fortsätter mina tankar kring löpåret som har gått.
På något sätt har man fortfarande inte förstått vad som hände en härlig vårdag i mitten på maj i Västerås. Det här är en sådan sak som har tagit en stor del utav ens liv och kommer att göra det i förhoppnings, många år framöver. Att jag "bara" är 25 och väldigt medveten, gör att jag fortfarande kan utvecklas. Jag har en enorm vinnarmentalitet, där pressa resultat har varit väldigt viktigt under första säsongen. Så ska det egentligen inte behöva vara, egentligen ska man bara behövt lära "känna" löpning. Men det funkar inte så för mig, jag måste prestera och det är då jag mår som bäst. Även om man måste kämpa väldigt hårt för att nå till dessa nivåer. Nåväl, nu fortsätter vi summera året.
Årets prenumeration...
...måste ändå bli den jag har haft på Runner's World. Först tog jag ett erbjudande om att testa på 2 nummer kostnadsfritt, sedan hittade jag en prenumeration på den för 4 nr för 99 kr. Så totalt har jag betalat 99 kr för 6 nummer. Det ni, det kallar jag billigt. Sen får vi väl se om jag vågar beställa en helårsprenumeration, tidningen är ändock helt okej får sägas.
Årets "gubben i lådan"...
...är faktiskt två stycken personer, som man började bli bekant med och träffade på en del lopp under säsongen och man hejade på varandra. Alltid kul att lära känna nya personer, som man kan heja på innan och efter loppet. De var alltså två som dök upp oväntat här och där. Sen fanns det andra som började känna igen, nu när man hade börjat springa en del lopp. En gemenskap bland löpdårar må jag säga.
Årets bästa lopp...
3. Solsidan runt | Datum: 22 september 2012 Distans: 5 km Placering: 1 Tid: 18.47
Jag skulle för första gången springa på "hemmaplan" bland funktionärer man kände och även om jag bara hade anmält till 5 kilometersklassen, så hoppades jag givetvis på en storartad dag framför mig. Startfältet såg inte så skrämmande ut på förhand, det var c:a 65 deltagare. Men jag hoppades att jag skulle få en bra start, det var lite ruggigt väder och trots hemmaplan, så var jag inte så pepp. Dessutom hade jag ett annat 5 kilometerslopp (Topploppet) som lurade runt hörnet, skulle jag spara eller köra på?
När startskottet sa pang, var jag iväg rätt snabbt och redan efter en halv kilometer var jag ensam etta i majestätisk ledning. Jag var full av energi i början av loppet, det här kändes helt klart som en "piece of cake" för min del. Det kändes märkligt att vara längst fram och inte ha någon att ta rygg på, det var därmed svårt att säga hur nära mitt max jag var vid tillfället med tanke på att jag hade stort avstånd ner till tvåan. Loppet var lite backigt och jag trodde att den skulle vara snabbare, sen vid 1,5 km kvar, så kom illamåendet och gjorde egentligen sitt första riktigt stora framträdande och jag trodde att jag skulle stanna och spy. För det hade jag gått om tid med, men jag saktade ner farten rejält i slutet. Men jag klarade hela vägen och sprang in på en röd matta, priserna blev champagne, hummer och ett presentkort på World Class.
Det var riktigt jävla stort att komma etta för första gången, jag blev intervjuad av Löpning för alla och jag blev intervjuad inför publiken. En känsla som är svårslagen, all träning och nu blev jag etta. Helt underbart. Något jag aldrig glömmer.
Årets finaste medaljer...
...om det är något jag älskar är det att få fina medaljer efter lopp, som hänger så fint i vardagsrummet och nu tänkte jag ta ut de tre som är finast i mina ögon. Jag blir alltid rejält besviken när ändå ett ganska stort lopp inte har medalj, helt befängt. Noterbart är att alla har en aktuella loppdatumet, vilket många andra medaljer inte kan kontra med.
3. Hässelbyloppet (till höger)
Den sticker ut från andra medaljer och har sin touch med en tydligt röd ring kring medaljen, vilket tilltalar mig och har en härligt löparintresserad bild i centrum.
2. Skärholmsloppet (till vänster)
Mitt första lopp och även min första medalj. Trots att loppet gick av för första gången, så kunde arrangörerna stoltsera med en riktigt snitsig medalj som andas "King". Det är ren blingblingkänsla över detta, stor och tung. Är verkligen unik i sitt slag.
1. DN Stockholm Halvmarathon (mitten) Det märks att det här loppet är på en högre nivå än alla andra lopp man har sprungit, man behöver bara titta på denna klassiska medalj med "hålighet" i medaljen och det fina stadshuset. Ser riktigt proffsig ut och det var en sann njutning att glida runt med denna efter loppet.
Årets fiende...
...är mitt jävla illamående. Den hämmade mig i slutet av min löpsäsong och förtog det "flow" jag hade haft under säsongen. Det är fortfarande inte under kontroll, men jag har tagit magmediciner och har försökt vila lite mer, jag inbillar mig att det är lite bättre. Men det är svårt att säga om det verkligen har löst sig eller om det är något som kommer att dyka upp igen. Men fan ta den.
Årets bästa lopp...
Efter att ha sprungit på strax över 18 minuter på 5 kilometer i Musköloppet inför sommaruppehållet, så var jag bestämd över att jag skulle nå min målsättning efter sommaren. Jag läste mig till att Telge Stadslopp skulle vara ett väldigt snabbt lopp. Jag hade sprungit ett lopp bara 4 dagar innan detta lopp, emellan hade jag haft två korta, men väldigt intensiva löppass ute. Frågan är om jag skulle bli för sliten av all den press jag skulle behöva känna?
Jag började första kilometern på starka 3:12 och jag kände hur kroppen egentligen började ligga på en nivå, som var nära bristningsgränsen. Och det redan från start, de kommande 2 kilometrarna gick bra de med. Sedan vi 3 kilometer, kom det en backe minns jag och jag vet att det hade varnats om den innan loppet. Även om orken hade börjat tryta, så tog jag backen hyfsat bra. Sen var det bara att ta i, så mycket det bara gick. Även om håll och fasansfull mjölksyra började dyka upp och jag var riktigt glad när jag såg målet närma sig och jag skulle få pusta ut. När jag väl korsar mållinjen och jag har sprungit på rekordstarka 17:36, är jag helt överväldigad att lycka. Jag är även helt slut i kroppen, jag har verkligen tagit i allt jag har haft i mig. Trots det är jag övertygad i efterhand om att jag rent tekniskt kanske hade kunnat få ännu en bättre tid, om jag inte haft ett annat lopp den veckan.
Årets present...
...är utan tvekan löpjackan jag fick från Sparbanksloppet i Norrtälje. Det var ett litet (och tufft) lopp, som tog plats dagen efter ett hårt Sickalopp. Det roliga var att det 10 första av tjejer och sedan killar, fick ställa sig upp på "scen", bli applåderad och sedan välja något. Underbart. Jag valde ett löparkit, med byxor och jacka. En jacka som jag nu har börjat ha på mig i vinterlöpningens spår.
Nu har jag fått många "goodiebags" med tidningar, kexchoklad, återhämtningsdryck och allehanda reklam. Men att vinna och välja detta kit, var helt klart riktigt bra av ett sån't litet lopp.
Årets "det här visste jag inte om mig själv"...
...givetvis ska man tillskriva löpning, som mitt stora intresse. Men det är så självklart nu. Så jag väljer att lyfta fram bloggningen, det var från början en "kul grej" och mest bara få skriva av sig för ilskan som jag upplevde från Paradisloppet först och främst. Sen har jag blivit mer medveten och fokuserad när det gäller bloggen, nu är den en ständig följeslagare. Det är min träningsbok och också en portal för mitt löpande, så att andra kan ta del av den.
Årets omnämnande...
...sedan jag har bloggat har jag börjat bygga upp en stadig bas av läsare. Dessutom har jag fått vara med i Löpning för alla, på en kort intervju efter min seger i Solsidan Runt. Jag har fått min blogg "pratad" om i en spelpodcast (Svamppod Fyrkant), vilket orsakade läsarrekord under den veckan, avsnittet sändes. Jag har fått min adress med i ett blogginlägg på Fitness Magazine bland manliga träningsbloggar, vilket även det sånär orsakade på nytt läsarrekord. Riktigt kul, att det man skriver får uppmärksamhet och jag kommer inte göra någon besviken framöver, ni som följer bloggen.
Årets bästa lopp...
1. DN Stockholm Halvmarathon | Datum: 15 september 2012 Distans: 21.098 m Placering: 247 Tid: 1.24.58 (nytt PB)
Det här var ett lopp som inte på långa vägar fanns på min världskarta överhuvudtaget. Jag köpte en Runner's World när jag skulle till Hongkong i juli, när vi väl log och slappade på hotellrummet en kväll, läste jag om DN Stockholm Halvmarathon. Ett lopp jag kände mycket väl till. Men en halvmara, var lite väl mycket redan nu tänkte jag. Men när jag såg att det inte var mycket platser kvar tills det skulle vara fullbokat, så bad jag min far boka in mig på den och trots att jag hade bokat en plats i årets halvmara. Så var det inte ens säkert fortfarande att jag skulle springa.
Men sen kom den där dagen, den 15:e september. Jag skulle springa inne längs Stockholms fina gator. Uppladdningen var sämsta tänkbara egentligen. Chippet var krångligt att få på, jag hade minimalt med uppvärmning, det tog lång tid att komma in på någon bajamaja och kom in startfältet strax innan startfältet. Grädden på moset blev att helt plötsligt funkade bara min ena hörlur, så jag skulle få springa med ljud i ett öra. Jobbigt som attan. Nåväl, det var bara att göra sig redo för sitt livs stora test. För i ryggsäcken hade jag endast ett 14 km långt pass och 2 milslopp, det var det jag egentligen kunde vila tillbaka på. Det lät ogenomförbart.
Så när man väl var igång, så var det bara gilla läget och köra. Jag tuggade på i ett tempo strax över 4:00/km, det höll i sig bra och även om man emellanåt blev lite uttråkad, så var det kul att se och höra publikens jubel. Sen vid 15 km, började kroppen att ge upp och jag kände hur hårt jag skulle få jobba nu. Jag har aldrig någonsin varken innan eller efter det här loppet, fått uppleva en sådan smärta, som jag fick uppleva nu. Inte nog med det, när det återstod 3 km kvar, så fick jag kramp i bägge vaderna och det var den klassiska sendragskänsla, samtidigt som man skulle springa uppför en jävligt lång backe. Herregud, säger jag. Vilken smärta, men jag bet ihop och som jag gjorde det. När jag närmade mig i mål, knöt jag min näve och var sjukt jävla nöjd över att klarat denna svåra utmaning. När jag fick se sluttiden hade den blivit makalösa 1:24:58.
Det var en prestation som helt klart var något utöver det vanliga, alla andra lopp får stå i bakgrunden, för min absolut största prestation någonsin på ett lopp. Det kommer att krävas mycket att toppa detta kommande säsong, men jag ska jobba hårt för att det ska bli så.
Årets supporter...
...det är många, familj, vänner, bekanta, flickvän och löpsjälar som har stött mig genom mitt första år av löpning. Men min pappa har ändå varit på alla lopp förutom det första, trots att det innebär att han kanske får sig mig enbart några få minuter varje lopp och tagit en del bilder också, som används i bloggen.
Årets mål...
...eller egentligen höstens mål, satte jag upp inför andra halvan av säsongen.
1. Jag ska förbättra mina kostvanor
Det har blivit en liten ändring hur jag äter, på vilket sätt jag äter och att jag är öppen för havtornsdryck och rödbetsjuice. Jag har blivit mer medveten och fått hjälp av andra löpare, nära och kära på den punkten. Men jag kan bli bättre. Delvis uppfylld!
Jag började första kilometern på starka 3:12 och jag kände hur kroppen egentligen började ligga på en nivå, som var nära bristningsgränsen. Och det redan från start, de kommande 2 kilometrarna gick bra de med. Sedan vi 3 kilometer, kom det en backe minns jag och jag vet att det hade varnats om den innan loppet. Även om orken hade börjat tryta, så tog jag backen hyfsat bra. Sen var det bara att ta i, så mycket det bara gick. Även om håll och fasansfull mjölksyra började dyka upp och jag var riktigt glad när jag såg målet närma sig och jag skulle få pusta ut. När jag väl korsar mållinjen och jag har sprungit på rekordstarka 17:36, är jag helt överväldigad att lycka. Jag är även helt slut i kroppen, jag har verkligen tagit i allt jag har haft i mig. Trots det är jag övertygad i efterhand om att jag rent tekniskt kanske hade kunnat få ännu en bättre tid, om jag inte haft ett annat lopp den veckan.
Specialgjord för detta lopp!
Årets present...
...är utan tvekan löpjackan jag fick från Sparbanksloppet i Norrtälje. Det var ett litet (och tufft) lopp, som tog plats dagen efter ett hårt Sickalopp. Det roliga var att det 10 första av tjejer och sedan killar, fick ställa sig upp på "scen", bli applåderad och sedan välja något. Underbart. Jag valde ett löparkit, med byxor och jacka. En jacka som jag nu har börjat ha på mig i vinterlöpningens spår.
Nu har jag fått många "goodiebags" med tidningar, kexchoklad, återhämtningsdryck och allehanda reklam. Men att vinna och välja detta kit, var helt klart riktigt bra av ett sån't litet lopp.
Årets "det här visste jag inte om mig själv"...
...givetvis ska man tillskriva löpning, som mitt stora intresse. Men det är så självklart nu. Så jag väljer att lyfta fram bloggningen, det var från början en "kul grej" och mest bara få skriva av sig för ilskan som jag upplevde från Paradisloppet först och främst. Sen har jag blivit mer medveten och fokuserad när det gäller bloggen, nu är den en ständig följeslagare. Det är min träningsbok och också en portal för mitt löpande, så att andra kan ta del av den.
Årets omnämnande...
...sedan jag har bloggat har jag börjat bygga upp en stadig bas av läsare. Dessutom har jag fått vara med i Löpning för alla, på en kort intervju efter min seger i Solsidan Runt. Jag har fått min blogg "pratad" om i en spelpodcast (Svamppod Fyrkant), vilket orsakade läsarrekord under den veckan, avsnittet sändes. Jag har fått min adress med i ett blogginlägg på Fitness Magazine bland manliga träningsbloggar, vilket även det sånär orsakade på nytt läsarrekord. Riktigt kul, att det man skriver får uppmärksamhet och jag kommer inte göra någon besviken framöver, ni som följer bloggen.
Årets bästa lopp...
1. DN Stockholm Halvmarathon | Datum: 15 september 2012 Distans: 21.098 m Placering: 247 Tid: 1.24.58 (nytt PB)
Det här var ett lopp som inte på långa vägar fanns på min världskarta överhuvudtaget. Jag köpte en Runner's World när jag skulle till Hongkong i juli, när vi väl log och slappade på hotellrummet en kväll, läste jag om DN Stockholm Halvmarathon. Ett lopp jag kände mycket väl till. Men en halvmara, var lite väl mycket redan nu tänkte jag. Men när jag såg att det inte var mycket platser kvar tills det skulle vara fullbokat, så bad jag min far boka in mig på den och trots att jag hade bokat en plats i årets halvmara. Så var det inte ens säkert fortfarande att jag skulle springa.
Men sen kom den där dagen, den 15:e september. Jag skulle springa inne längs Stockholms fina gator. Uppladdningen var sämsta tänkbara egentligen. Chippet var krångligt att få på, jag hade minimalt med uppvärmning, det tog lång tid att komma in på någon bajamaja och kom in startfältet strax innan startfältet. Grädden på moset blev att helt plötsligt funkade bara min ena hörlur, så jag skulle få springa med ljud i ett öra. Jobbigt som attan. Nåväl, det var bara att göra sig redo för sitt livs stora test. För i ryggsäcken hade jag endast ett 14 km långt pass och 2 milslopp, det var det jag egentligen kunde vila tillbaka på. Det lät ogenomförbart.
Så när man väl var igång, så var det bara gilla läget och köra. Jag tuggade på i ett tempo strax över 4:00/km, det höll i sig bra och även om man emellanåt blev lite uttråkad, så var det kul att se och höra publikens jubel. Sen vid 15 km, började kroppen att ge upp och jag kände hur hårt jag skulle få jobba nu. Jag har aldrig någonsin varken innan eller efter det här loppet, fått uppleva en sådan smärta, som jag fick uppleva nu. Inte nog med det, när det återstod 3 km kvar, så fick jag kramp i bägge vaderna och det var den klassiska sendragskänsla, samtidigt som man skulle springa uppför en jävligt lång backe. Herregud, säger jag. Vilken smärta, men jag bet ihop och som jag gjorde det. När jag närmade mig i mål, knöt jag min näve och var sjukt jävla nöjd över att klarat denna svåra utmaning. När jag fick se sluttiden hade den blivit makalösa 1:24:58.
Det var en prestation som helt klart var något utöver det vanliga, alla andra lopp får stå i bakgrunden, för min absolut största prestation någonsin på ett lopp. Det kommer att krävas mycket att toppa detta kommande säsong, men jag ska jobba hårt för att det ska bli så.
Årets supporter...
...det är många, familj, vänner, bekanta, flickvän och löpsjälar som har stött mig genom mitt första år av löpning. Men min pappa har ändå varit på alla lopp förutom det första, trots att det innebär att han kanske får sig mig enbart några få minuter varje lopp och tagit en del bilder också, som används i bloggen.
Årets mål...
...eller egentligen höstens mål, satte jag upp inför andra halvan av säsongen.
1. Jag ska förbättra mina kostvanor
Det har blivit en liten ändring hur jag äter, på vilket sätt jag äter och att jag är öppen för havtornsdryck och rödbetsjuice. Jag har blivit mer medveten och fått hjälp av andra löpare, nära och kära på den punkten. Men jag kan bli bättre. Delvis uppfylld!
2. Att springa milen
Jag skulle springa milen efter sommaren och jag sprang tre milslopp, samtliga under 39 minuter. Riktigt bra. Samt, så sprang jag en halvmara som bonus på det hela. Uppfylld!
Jag skulle springa milen efter sommaren och jag sprang tre milslopp, samtliga under 39 minuter. Riktigt bra. Samt, så sprang jag en halvmara som bonus på det hela. Uppfylld!
3. Att springa milen under 40 minuter
Jag var duktig på 5 kilometer visste jag, men jag var osäker ifall jag kunde springa under magiska "sub 40"-gränsen. Men det gjorde jag på min samtliga tre lopp. Uppfylld!
4. Att springa 5 km under 18 minuterJag hade sprungit på strax över 18 minuter i vårens sista lopp ute på Muskö. Men i mitt första 5 km-lopp krossade jag det, genom att springa 17:36 i Telge Stadslopp. Jag var nära den 29 augusti, då jag sprang på 18:03 i Hälsoloppet och var rätt så sjuk samtidigt. Jag hoppas få fler chanser att springa under 18 minuter. Uppfylld!
5. Jag ska blogga ännu mera
Det får jag nog säga att jag har helt klart gör idag. Jag har t o m ett schema att gå efter för det mesta, om vad som skrivas och när nu för tiden. Det känns mera strukterat nu och jag vet exakt hur jag ska skriva i bloggen, en trevlig rutin i mitt löpande. Uppfylld!
Nu är min sammanfattning färdig för detta fantastiska löpår, det finns säkert ännu mera att skriva, men jag väljer att hålla mig till detta helt enkelt. Tack för att ni har följt mig detta löpår, nu fortsätter showen inför 2013!
---
Nu vill jag önska er alla en god jul, som sker imorgon! Jag kommer att återkomma med två inlägg till innan nästa år. Ett på juldagen, som avslöljar en sak om bloggen och ett på nyårsafton som kommer vara mina förväntingar för löpåret 2013!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar